fredag 6 april 2012

Psykologbesök samt lite historia

Dagen igår var ingen bra dag. Jag kände redan på morgonen att jag var orolig och nervös, antagligen för psykologbesöket. Jag försöker verkligen "sätta fingret" på vad det är med dessa besök jag tycker är så jobbigt. Vi pratade om detta igår.
Han frågade om jag hade förtroende för honom och behandlingen, om det är kemin mellan oss det är fel på, mm. Jag berättade för honom att jag är jätttenöjd med honom, att jag är trygg med honom, att ingen förstår mig så bra som han, att jag absolut inte vill att han ska sluta och jag får en ny psykolog i augusti ( han ska sluta i augusti). Så det är absolut inte det som är grejen. 

Jag berättade för honom att jag har ganska dålig erfarenhet av tidigare psykologer. 

Bra psykologerfarenhet

När jag var 15 år bröt jag ihop en dag hemma innan jag skulle gå till skolan. Jag hade då mått dåligt i ca 5-6 år. Orsakerna var/är många och jag vill inte riktigt gå in på vad, det är lite för personligt känner jag. Men en av anledningarna var att jag var väldigt rädd för att mamma skulle dö, (det är jag fortfarande), vilket ledde till ett väldigt beroende av att alltid ha henne nära mig. Det gjorde att jag fick sömnproblem, och hade jobbigt att klara av skolan, vilket i sin tur ledde till en typ av "skolfobi". Första terminen i 9:an sjönk mina betyg ganska mycket pga att jag mådde så dåligt. Jag hade svårt att komma iväg till skolan och var otrygg och orolig jämt, förutom när jag var med mamma. Jag hade varje dag en "klump hårstrån" i halsen kallade jag det då, nu vet jag att dom hårstråna var ångest! Jag hade alltid en vattenflaska med mig överallt jag gick. Jag klarade inte av att äta i bamba utan gick alltid hem och åt lunch, mm. 

Jag hade vänner och en bästa kompis och har aldrig varit mobbad, så det har aldrig varit något problem med själva skolan. Det var saker som hände runtomkring och inuti mig som var problemet, och självklart blev då mina betyg och skolgången lidande. 

Morgonen jag "bröt ihop" (antagligen fick jag en panikattack), var det bara pappa och jag hemma (mamma jobbade och bröderna var i skolan och på jobb). Han ringde till skolkuratorn och hon kom hem till mig samma dag! Hon var helt underbar! Jag minns att det var väldigt fint väder, så vi satte oss på altanen och pratade. Vi pratade säkert två timmar. Hon berättade för mig att jag inte skulle behöva må så här och att hon skulle göra allt för att hjälpa mig. 

Några dagar senare blev jag kallad till BUP (Barn och ungdomspsykiatrin) på Krokslätts vårdcentral. Jag gick dit med mamma och vi pratade och jag skulle få komma tillbaka veckan efter, då med hela famljen. 
Vi gick dit och pratade litegrann och vi blev då erbjudna en plats på ett behandlingshem i Uddevalla under 3 veckors tid. Dom hade fått ett återbud och kunde erbjuda oss den platsen istället, men vi var tvungna att svara snabbt för behandlingen skulle börja veckan efter. Vi tog ju självklart erbjudandet. Mamma och pappa fick begära semester, mina bröder och jag behövde bli lediga från skolan och jobb. 

Vi åkte till Uddevalla och bodde i ett litet hus där. Det var samtalsterapi 8 h/dag i 3 veckor, förutom på helgerna. Vi åkte hem på fredagarna och åkte tillbaka på söndagarna. Det var otroligt tufft, så påfrestande för psyket. Ibland var det terapi med hela familjen, ibland bara för mig och mamma, och ibland också bara för mamma och pappa. Det var så dagarna i Uddevalla såg ut. Vi fick två jättebra psykologer som jobbade med oss varje dag, jag glömmer dom aldrig. Magnus och Siw hette dom :)

Jag vet inte vad dom gjorde, men efter dom 3 veckorna mådde jag bättre än nånsin. Mina sömnproblem försvann och "hårstråna" var borta! Mammas och min tajta relation löstes väl upp litegrann, men jag har inte lyckats att "klippa navelsträngen" ännu. Det ska jag och min nuvarande psykolog jobba mer med senare.

När jag kom tillbaka till skolan så gick det hur bra som helst. Sista terminen i 9:an höjde jag mina betyg från 2,1 till 2,7 tror jag. Vilket jag var/är jättestolt över. Jag sökte in på gymnasiet och kom in på Handel-och administrationsprogrammet. 

Efter Uddevalla mådde jag bra i några år, vilket jag kan tacka dom psykologerna för! 

Dålig psykologerfarenhet

Är dålig på årtal men jag tror det var 2003 jag var på gynekologbesök och pratade med en barnmorska om ett förhållande som just tagit slut. Jag mådde riktigt dåligt och hade gått in i en depression. Hon remitterade mig till en psykolog på vårdcentralen där. Jag skulle få en möjlighet att gå till henne 10 ggr på samtalsterapi. Jag började gå där men kände aldrig riktigt något förtroende för henne, kände inte att jag kom vidare. Jag tyckte inte att hon kunde hjälpa mig att må bättre. En dag när jag var på väg till henne (jag cyklade dit), så kände jag att det började hända saker i kroppen och när jag kom fram fick jag en panikattack (fast det visste jag inte då att det var). Jag fick diarré och hjärtklappning mm. Det var hemskt, och jag kommer faktiskt inte ihåg om jag gick dit nån mer gång, men troligen inte! Jag flydde! 
Detta betydde att jag såg psykologbesök som något extremt jobbigt. 

2006 eller 2007 var det dags igen....
Jag hade gått in i ytterligare en depression och fick en förmån genom mitt jobb i Mölndals stad att gå till en psykolog 10 ggr. Denna gång låg mottagningen i Mölndals centrum. Jag gick 1 gång/veckan efter arbetstid (ibland även under arbetstid). En fantastisk förmån som Mölndals stad erbjöd då. 
Jag fick en ganska bra psykolog (bättre än henne på krokslätt), men ingen går att jämföra med min nuvarande psykolog, han är helt fantastiskt bra! 
Jag kände inte att den terapin gav mig nåt heller, kom liksom ingen vart (men vem gör det på bara 10 ggr?). 
Under ett besök där får jag naturligtvis en panikattack (visste inte att det var en attack då heller, jag har bara vetat att jag lider av panikångest i ca 1-2 år). Efter det blev det ju såklart  jättejobbigt att gå dit och det hände att jag avbokade tider, ni vet det här med kamp eller flykt-beteende! Lättare att fly än att kämpa! Jag flydde återigen och slutade gå dit!

Det måste vara dessa två erfarenheter av psykologbesök som gör det så jobbigt för mig att gå i terapi. Sen är det ju så att jag fick en attack hos min nuvarade psykolog också. Alltså förknippar jag psykologer/terapi med panikångestattacker! Då är det väl inte så konstigt att det är extremt jobbigt att gå dit?

Men nu flyr jag ju inte ifrån det längre! Jag går till honom varje vecka och jag gör framsteg hela tiden! Jag mår bra när jag går därifrån! Han peppar mig, stöttar mig och vi skrattar ofta. Vi har en bra kemi, och jag litar på honom till 100%. Jag vet att han aldrig tvingar mig till nån exponering, allt är upp till mig, allt går i min takt. Är det någon som kan hjälpa mig så är det han! 




4 kommentarer:

  1. När jag blir remitterad till samtalsterapi på en vårdcentral så får jag inte heller något förtroende för jag vet att det inte är någon idé då det bara är 10 träffar.
    Nu har jag bara mediciner, väntar på terapi men det är 2 år (!!) i kö!!
    Jag har en socionom jag ska prata med i väntan på att en psykolog blir ledig och det blir samma där, jag vill inte släppa in honom då jag vet att kontakten med honom kommer att avslutas.

    Nu väntar jag bara på att överleva påsken, sen kommer jag se till att bli inlagd för jag klarar inte mig själv längre..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Maria!

      Ja det är ju så det är när man får behandling via vårdcentralen, man får ju bara 10 ggr på sig att må bra! Det räcker ju inte!

      Tråkigt för dig att det är så lång väntetid, och att du inte får hjälp!
      Vad är det som gör att du inte klarar dig själv längre? Låter väldigt tråkigt att du behöver bli inlagd, men kanske bra för dig ändå!! Många kramar Anna

      Radera
    2. Jag har så sjukt mycket ångest, självskade-och självmordstankar och förföljelsemani men har ingen ångestdämpande behovsmedicin.
      Men ska träffa läkaren på tisdag så jag hoppas på ändrig efter det

      Radera
    3. Maria....

      Jag lider med dig! Jag har aldrig lidit av självskadebeteende eller förföljesemani som jag kan inte relatera eller förstå hur jobbigt du har det, men ångestproblematik är hemskt hur man än drabbas av det. Jag hoppas att det gått bra för dig hos läkaren idag! Jag håller alla tummar att du får den hjälp du behöver! Kram

      Radera