måndag 20 oktober 2014

SPA

När M fyllde 40 år i somras fick han en SPA-weekend i present av sin pappa, bror och hans sambo. Vi fick välja själva när vi ville åka. Vi pratade om det och kom överens att vi skulle fira våran 1-årsdag där. Vi bokade ett Lyx-paket, där det ingick en 4-rätters middag, fri tillgång till Spat, övernattning i lyxrum, champagne och choklad på rummet och frukostbuffé.


Jag var riktigt nervös på lördag förmiddag innan vi skulle åka. Jag har aldrig varit på Spa, visste inte alls vad det innebar, nervös för bilresan, jättenervös för middagen (då jag har problem med att äta på restaurang),. mm.


Resan gick bra och vi var där vid 14.00. Vi var på rummet och tog det lugnt ett tag, sen gick vi till Spat och badade. Det var underbart, speciellt den varma källan som fanns där. Jag trodde det skulle vara jobbigt för mig att sitta i den varma källan, för värme (tex bastu) triggar igång min ångest. Blir det för varmt så känns det som jag inte kan andas och då får jag panik, så jag var ganska orolig inför det. Men det var så skönt där! Helt fantastiskt var det! Det var mycket folk på Spat, men det gick bra ändå! Jag klarade det! Vi badade i ca 2 timmar, sen slappade vi på rummet ett tag och gjorde oss iordning för middagen.


Två veckor innan spat åkte vi och beställde förlovningsringar! Vi höll det hemligt för alla, och innan middagen skulle äga rum så förlovade vi oss på rummet! Vi skålade med vår champagne och bytte ringar. Det var helt fantastiskt! Kändes så rätt!
Många kanske tycker det är för tidigt att förlova sig efter 1 år, men vi bryr oss inte :)
Jag har aldrig älskat någon som jag älskar M och jag kan inte tänka mig ett liv utan honom, och han säger att han känner likadant så det kändes självklart att förlova oss på våran lyxhelg! En förlovning för mig betyder inte att man måste gifta sig. En förlovning för mig betyder att jag och M har lovat varandra att vi alltid ska vara tillsammans, att vi hör ihop, och ringen för mig symboliserar just det. Jag vill visa världen att jag är upptagen!


Efter förlovningen gick vi till restaurangen och vi fick världens godaste mat! Helt fantastiskt! Jag var orolig och visste inte om jag skulle kunna äta, men det gick bra! Jag åt upp nästan hela varmrätten, och lite på båda förrätterna, men efterrätten fick jag hoppa över. Vi blev så mätta! Efter middagen gick vi upp på rummet och badade bubbelbad och sen gick vi och lade oss och kollade på TV.
Här trodde jag att alla orosmoment var över och jag var jättetrött, dagen hade tagit ganska rejält på psyket.  


Precis när vi skulle släcka lampan så går brandlarmet! Jag frågar M vad som händer, jag fattar ingenting! Han säger att vi nog ska gå ut. Jag hoppar upp ur sängen och springer runt som en idiot i rummet och hittar inte mina kläder eller nånting! Jag känner att pulsen är hur hög som helst, men M är lugn. Jag får på mig kläderna, tar på mig glasögonen (jag tänker att dom måste jag ju ha! Och mobilen! Allt annat får vara!) Står klar vid dörren och skäller på M att han ska skynda sig, haha. Vilken panik jag hade! Vi öppnar dörren och går ut, känner ingen brandlukt, folk sitter kvar inne i resturangen mm. Då börjar jag lugna ner mig lite....
Vi går ut och brandbilen kommer! Dom går in och kommer ut lika snabbt igen och säger att det är ok att gå in igen. Det var vattenånga som utlöst larmet! Antagligen ett par som badat lite för varmt ;)


Så typiskt att det händer när jag är där! Jag som redan har panik och dagar fyllda med oro! 


Det var inte helt lätt att somna sen kan jag säga! Jag bara låg och väntade på att det skulle börja brinna på riktigt! :(
Men några timmars sömn blev det i alla fall.


På söndagen åt vi frukost, jag åt bara en tallrik youghurt, men M åt omelett (som en tjej stod och stekte på plats), och M gräddade sin egen våffla och åt en macka. Vilken lyxfrukost!


M gick upp till spat en stund, och jag packade det sista och vilade en stund på sängen innan vi checkade ut och åkte hem!


Vi har haft en fantastisk helg och det blir ett minne för livet!



 







IBS skov

Förra veckan fick jag ett hemskt IBS- skov, det värsta jag har haft tror jag. När jag får skov brukar det hålla i sig några dagar, uppsvälld mage, nån dag med diarre osv. Men denna gången hade jag diarre i 5 dagar, fick inte behålla nåt jag åt, hemska kramper, uppsvälld mage, mm. Jag blev isolerad och vågade inte gå ut. Jag visste att jag hade lite orosmoment men trodde inte att jag skulle reagera så kraftigt. Jag hade några saker planerade som jag var lite orolig för, tex att jag ska börja med en aktivitet på SPIRA, sjukgymnastik, ett tandläkarbesök, en SPA-weekend med M. Till slut blev jag så trött på min mage och skickade iväg min pappa för att köpa proIBS på apoteket, jag hade aldrig provat den innan men läst om den och tyckte det var värt ett försök. Jag började med den och samtidigt "rensade" jag min "att göra-lista", jag plockade bort några utav "alla måsten". Jag blev bättre på tisdagen, och diarréerna upphörde. Jag koncentrerade mig på att försöka komma iväg till Spat i Varberg på lördagen, allt annat fick vänta ett tag. Hade några dagar att vila magen och fortsatte med medicinen fram till lördagen då jag skulle åka.


 

tisdag 16 september 2014

Anonym

Ibland önskar jag att min blogg var anonym, att dom som läser den inte vet att det är jag som skriver. Jag vet att jag tänkte på det även när jag startade bloggen, om den skulle vara anonym eller inte. Jag valde att vara så öppen och ärlig som möjligt, för att sätta ett ansikte på panikångesten och allt vad det innebär för en människa som lever med den. Jag ångrar inte det!
Jag har fått otroligt mycket respons på bloggen från nära och kära, där dom säger att dom lär känna mig genom det jag skriver, när dom inte riktigt vågar fråga mig hur jag mår, utan istället läser mina inlägg och förstår mina tankar och mitt sätt bättre än dom gjorde innan. Jag är glad för det! Meningen med denna bloggen var att jag skulle skriva av mig tankar och känslor, som en del i min terapi, lite som en dagbok. Ett annat syfte med bloggen var att få slut på skammen och skulden man känner när man lider av psykisk ohälsa. Det är tabu att berätta för någon att man mår dåligt psykiskt, jag vill ändra på det. Jag vill att vi alla i samhället ska kunna prata om det och jag vill att personer som lider av min sjukdom inte ska känna sig lika ensamma som jag har gjort! Det är inte vårat fel att vi mår dåligt! Vi behöver hjälp för att komma ur den onda cirkeln som panikångesten ger: isolering, skam, skuld, utanförskap, ensamhet, eventuella självskadebeteenden, daglig ångest, självmordstankar, mm. Jag hoppas att jag genom bloggen kan vara ett stöd för någon annan som behöver hjälp eller som bara behöver prata med någon, be om råd och dela erfarenheter.


Men som sagt, ibland önskar jag att denna blogg var anonym, så jag verkligen kunde skriva allt jag velat, inte hålla något inne. Jag väljer vad jag vill skriva om i bloggen nu, jag väljer att fokusera på min panikångest, men jag skulle gärna vilja skriva så mycket mer. Men jag kan inte! För jag vill inte att alla som känner mig ska få reda på mina innersta tankar, mm. Det finns så mycket som är privat, som ingen annan behöver veta. Men tänk så skönt det vore att få skriva precis hur man känner! Alla tankar som är förbjudna, alla känslor som är förbjudna. Tankar och känslor man inte ens berättar för sina närmaste, man vill ju inte såra dom man älskar. Jag har många såna tankar och känslor nu, och det äter upp mig lite grann och jag känner att ångesten gror i mig mer och mer för varje dag. Jag behöver få ur mig skiten och har min psykolog som hjälper mig, men ibland känner jag att det inte räcker. Jag går till min psykolog 1 gång i veckan, men övrig tid är jag ensam med mina tankar och ibland är det svårt att hantera och sortera dom.
Därför skulle jag vilja skriva om det här, bara låta det rinna ur mig, men det blir för privat och jag är inte beredd att dela med mig av det. Men jag önskar att jag kunde det.....







fredag 22 augusti 2014

Min mamma

Mamma, du är fantastisk!
Igår när jag gick och lade mig och sömnen vägrade infinna sig, så tänkte jag på dig.
Tårarna rann ner för kinden, återigen påmindes jag av rädslan för att förlora dig. Rädslan att du ska lämna mig. Min mamma som alltid ställt upp för mig och stöttat mig, offrat stora delar av sitt eget liv för att alltid finnas till för mig. Det finns inte tillräckligt många ord för att beskriva hur mycket jag älskar dig! Jag önskar att jag en dag på något sätt kan åtgälda åtminstone en del av allt jag är skyldig dig. Kanske nån dag blir du mormor, det hoppas jag att jag kan ge dig! Du hade blivit världens bästa mormor, precis som du är världens bästa farmor! Du hade blivit världens bästa stöd för en orolig dotter som då ska klara av en graviditet och en förlossning. Tänk vilken lycka om/när vi går ut på en promenad och mormor kör bebis i barnvagn och jag håller våra 2 små håriga gossar i koppel. <3


Älskade mamma, jag hoppas att vi får vara tillsammans länge länge.....
Älskar dig innerligt <3







måndag 7 juli 2014

Samboprövan

Jag ska bli sambo! Om allt går som planerat med papper och dylikt så hyr jag ut min lägenhet i september och flyttar in till M och hans fina barn.


Scary, men fantastiskt på samma gång :)
Jag är livrädd! M är nog också lite rädd, men kanske inte lika mycket som jag....
Vi har pratat om det ett tag, och vi vill inget hellre än att bo ihop, men jag har ett stort bagage och det är inte direkt riskfritt att bo ihop med mig. M har också ett bagage, men det har ju alla såklart....
Jag har ingen aning om hur detta kommer att gå. Jag har bara varit sambo 1 gång tidigare, men det varade bara ett kort tag så det räknar jag knappt ;)
Jag har bott hos mamma och pappa så länge nu och är så beroende av dom att jag knappt ens kan tänka tanken på att bo nån annanstans! Men jag har varit med M varje dag nu i nästan 9 månader och jag kan inte tänka mig att inte vara tillsammans med honom varje dag, och då är valet inte så svårt :)
Jag tror ärligt talat att han är mannen i mitt liv <3 Ingen annan har nånsin älskat mig så mycket som han gör och jag trodde inte det var möjligt att hitta nån sån man. Jag trodde aldrig att någon man skulle kunna förstå mig så bra och acceptera mig som den jag är.


Han låter mig andas ut, han låter mig känna, han låter mig vara som jag är, han låter mig fungera så gott jag kan, han låter mig älska.
Han ger mig tid, han ger mig kärlek, han ger mig glädje varje dag, han ger mig skrattet, han ger mig lycka, han ger mig livet! Jag kan verkligen inte tänka mig ett liv utan honom...
Jag älskar honom innerligt <3


Vi har börjat planera för min inflytt nu, har börjat kolla på lite möbler vi ska köpa, mm. Jag ska snart börja packa min ner allt från min lägenhet, så nu är bollen i rullning :)


Jag hoppas innerligt att det går vägen, att han klarar av att bo med mig och alla mina bekymmer, att han inte tröttnar på mig när han inser att min vardag inte är riktigt som alla andras. Jag kan bara hålla tummarna för att det fungerar och att vi lever lyckliga alla våra dagar :)



Sjukpenning

Som jag berättade för ett tag sedan så blev jag ju utförsäkrad i mars och har under 3 månader varit delaktig i ett program genom arbetsförmedlingen som kallas Arbetslivsintroduktion. Jag fick under dom 3 månaderna a-kasseersättning. Arbetslivsintroduktionen tog slut i juni och jag ansökte återigen om sjukpenning. Fick besked nu i slutet av juni att jag är beviljad ny sjukpenningsperiod, vilket känns riktigt skönt. Nu slipper jag oroa mig för det. Nu har jag 1-2 år på mig att försöka bli så pass bra att jag kan börja jobba igen, kanske inte på 100%, men en del i alla fall. En stor sten som släpptes från axlarna.


Jag är sjukskriven fram till 31/12 nu. Läkaren sjukskrev mig 6 månader istället för 3 mån i taget som dom brukar göra. Det är så struligt med doktorer på Psyk i Krokslätt. Jag har under dom senaste 3 åren jag varit patient där haft 4 eller 5 olika läkare där. Man brukar få komma dit var tredje månad ungefär, så nu dom senaste gångerna har jag träffat olika läkare varje gång jag varit där! Det är verkligen inte bra. Som "psykpatient" är man ganska skör, jag kan ju dock bara prata för mig själv, men jag är i alla fall en skör patient och är i stort behov av trygghet i mitt privatliv men även när det gäller doktorer och framför allt när det gäller min psykiska hälsa/ohälsa. Jag är väldigt orolig när jag ska till läkare och därför är det skönt att känna att man har samma doktor som vanligt och att man slipper dra sin historia på nytt varje gång man går dit. Men som läget är nu så funkar det tyvärr inte så på Psyk i Krokslätt. Jag brukar tänka på dom patienter där som är mycket sjukare än vad jag är. Hur går det för dom med alla dessa olika doktorer? Kommer dom ens iväg dit när jag har så svårt för att ta mig dit?
Det är tragiskt att psykvården funkar så dåligt, det är så skört att lida av psykisk ohälsa och man behöver all trygghet man kan få, och speciellt ifrån läkarna som ska hjälpa patienten att må bättre. Jag hoppas verkligen att det blir bättre på Krokslätt snart, att dom hittar läkare som väljer att stanna kvar och inte tar in olika läkare som bara är där ett kort tag. Tyvärr är det vi patienter som får lida för det och ärligt talat så tror inte jag att alla klarar av den ovissheten att aldrig veta om man får behålla samma doktor eller få nya inför varje besök man gör där. Jag klarar det, för jag har världens bästa stöd av mina nära och kära, som följer med mig vart jag än ska om jag ber dom. Men alla har inte det!


Jag pratade med en kvinna en gång, och hon sa en väldigt bra sak. Hon sa något i stil med detta: " Tänk om man behandlar tex en hjärtpatient som man behandlar en psykpatient, då hade man knappt hunnit rädda en enda patient!" Hon menade allt detta med psykvården, att man knappt får nån hjälp, t om på psykakuten är det svårt att få hjälp. Tänk om en hjärtpatient hade fått vänta lika länge på att få hjälp som en patient med psykisk ohälsa, då hade nästan alla dom patienterna dött! Det ligger en hel del i det tycker jag. Jag förstår att det är svårt med psykisk ohälsa, det är inte lätt att förstå för andra som inte själv upplevt det, men det måste tas på lika stort allvar som alla andra sjukdomar. Det är lika viktigt att läka psyket som att läka tex hjärtat, jag tycker faktiskt det. Båda sjukdomarna kan annars leda till döden.


Som ni säkert förstår så brinner jag lite för det här med psykisk ohälsa, jag vill att det ska bli mer accepterat i samhället, och att personer med psykisk ohälsa slutar skämmas för att må dåligt och börjar prata om det! Annars kommer vi ingen vart! Vi måste hjälpa varandra! Att ha ångest eller liknade problem är jobbigt i sig, men att också känna sig så ensam som man oftast gör vid ångestproblem är verkligen hemskt! Ensamheten gör ångesten ännu värre, att alltid känna "att det verkligen inte finns en enda människa som förstår mig" gör ångesten tusen gånger värre. Så vi måste våga prata med varandra och säga att jag mår inte bra, jag behöver hjälp! Först då tas våra problem på lika stort allvar som andra sjukdomar....








torsdag 22 maj 2014

När det inte riktigt funkar....

Jag brukar inte vara en sån som klagar så ofta på olika myndigheter och instanser, men jag blir matt och trött när dom inte sköter sitt jobb, och när ansvaret läggs på mig istället. Det är inte jag som ska göra deras jobb, och sen när man försöker få tag på någon att prata med så är det helt omöjligt. Då är det upptaget hela tiden eller så är personen på "tjänsteärende och återkommer på måndag, mm". 

Jag blev utförsäkrad i mars och då blir man automatiskt med i ett såkallat arbetslivsindroduktionsprogram genom arbetsförmedligen under 3 månader. Mina månader är snart slut och jag ska gå över till sjukpenning igen. När månaderna närmar sig sitt slut så ska arbetsförmedlingen kalla till ett överlämningsmöte med försäkringskassan. Jag har inte blivit kallad till nåt möte ännu, och den 3 juni är det dags för ny sjukpenningsperiod. Jag försöker då ringa/maila min handläggare på AF men får då reda på att hon ska sluta och jag ska få nån annan, men hon vet inte vem. Jag försöker ringa och få tag på nån som kan hjälpa mig att boka ett möte, men det går inte. Min handläggare på FK har också försökt få tag på någon på AF men utan resultat. Varför? Vad är det för fel på AF? Varför ska jag som är sjuk, behöva lägga energi och ork på nåt som borde ske per automatik. Dom ser väl när min period är på väg att ta slut? Jag som sjukskriven för psykisk ohälsa ska inte behöva ta detta ansvar. Jag undrar hur dom som mår ännu sämre än mig klarar sig med allt detta strul från AF? 

Jag blir irriterad och stressad över sånt här.....
Jag har fortfarande inte fått tag på någon, så jag har fört detta vidare till min kontakt//hjälp på SPIRA och nu har hon också mailat AF för att se om det händer nåt. 

Det är helt otroligt att det ska vara så här komplicerat och det ska jag säga till dom om och när jag får tag på någon där. 

onsdag 23 april 2014

Uppdatering

Det var väldigt längesen jag skrev nu. Det har varit mycket orosmoment och jag har varken orkat eller haft lust att blogga.

I mars månad blev jag utförsäkrad. Mina sjukpenningdagar var förbrukade, vilket innebar att jag varit sjukskriven i över 900 dagar, ca 2,5 år. Det är min längsta sjukskrivningsperiod nånsin. Oftast har jag varit sjukskriven ca 1 år.
Det var många orosmoment nu när jag blev utförsäkrad, speciellt ekonomiska orosmoment. Jag trodde inte att jag var beviljad a-kassa, trodde jag jobbat för lite innan jag blev sjukskriven. Som utförsäkrad påbörjar man en så kallad arbetslivsindroduktion via arbetsförmedlingen. Man måste genomgå den i 3 månader innan man kan sjukanmäla sig igen och påbörja en ny sjukpenningsperiod. Är man inte berättigad a-kassa då får man en så kallad garantiersättning på 223 kr/brutto om dagen, vilket betyder att man får ut ca 3000 i månaden. Jag har en hyra på ca 4800 kr och sen övriga räkningar. Jag vart helt knäckt och visste inte hur jag skulle få det att gå ihop. Men som tur var så blev jag beviljad a-kassa och får ut ungefär lika mycket som jag fick i sjukpenning! Jag hade tur! I slutet av maj avslutar jag arbetslivsintoduktionen och hoppas att jag får ytterligare en sjukpenningsperiod.

Jag har under den här perioden också provat på ytterligare en arbetsträning, men det verkar inte som jag är riktigt redo för att arbetsträna. Jag och min kontakt på SPIRA har därför kommit fram till att jag ska göra en aktivitet istället, finns många olika grupper man kan vara med i genom SPIRA, tex cafe, träning, keramik, textil, mm. Det är liksom steget före arbetsträning.
Jag ställer alldeles för höga krav på mig själv och ha svårt att se arbetsträningen som en rehabilitering för att se vad jag klarar av. När jag går till arbetsträningen så jobbar jag, precis som jag alltid gjort. Jag sliter och vägrar att tex sätta mig och vila fastän jag behöver det. Jag vill inte att folk på arbetsplatsen uppfattar mig som lat, slö eller arbetsskygg. Jag vill vara duktig, göra ett bra jobb, känna att jag gör nytta, mm. Detta brukar innebära att när jag kommer hem är jag helt slut både fysiskt och mentalt och jag klarar inte riktigt av pressen, min prestationsångest. Detta blir en ond cirkel, det gör att jag känner ångest inför nästa arbetspass och dagarna innan passet blir väldigt ångestfyllda och jag känner att jag inte vill må sämre än vad jag redan gör. Jag behöver inte mer ångest än den som redan finns varje dag.

Därför känns det mer viktigt nu att få min vardag att fungera utan ytterligare ett ångestpåslag.

Min vardag ser annorlunda ut nu än vad den gjorde för 6 månader sedan. Jag lever i en kärleksrelation nu med en man som har barn. Det är inte lätt att komma in ny i en familj som har sina rutiner och regler. Det tar tid att anpassa sig, både för mig och för M och barnen. Man ska lära känna varann och veta hur den andre fungerar, det är inte lätt. Som tur är har M fantastiska barn som hela tiden varit glada för att M har träffat mig. Barnen gillar mig och jag dom :) Barnens mamma har också varit helt fantastisk mot mig, välkomnat mig från första stund hon fick reda på mitt och M:s förhållande. Jag har sagt många gånger till M, att hade inte hans ex behandlat mig som hon gjort utan att det istället hade blivit problem, antingen mellan henne och mig eller henne och M, eller att hon inte släppt in mig så som hon gjort i hennes barns liv, så hade jag aldrig orkat kämpa för min och M:s kärlek. Jag hade inte klarat av problem, när jag redan kämpar med min ångest varje dag. Så jag har haft en väldig tur, både att jag har hittat en sån förstående man som älskar mig så mycket som han säger att han gör, och att han så fina barn som tycker om mig och ett bra ex.  <3

Inatt drömde jag en mardröm! I drömmen fick jag en panikattack och vaknade därför med panik, men jag lyckades lugna ner mig så jag slapp en attack i alla fall. Jag ville inte väcka M då han skulle upp och jobba. Men fy vad hemskt det är att drömma mardrömmar så! Innan man fattar att man bara drömt liksom. Alla känslor och rädslor i drömmen sätter igång verkliga symtom. Fruktansvärt!! Därför är jag trött idag, plus att jag vaknat 2 gånger av att M pratat i sömnen :) Han hade tydligen cyklat en terräng/hinderbana i natt sa han, haha :) Det hade jag hellre drömt än min mardröm ;(  

Kram på er


måndag 10 februari 2014

Panikattack

Jag har haft en hemsk panikattack! Det var för ca 2 veckor sedan uppe hos pojkvännen. Jag hade mått dåligt några dagar innan med mycket tankar och en del ångest (tryck över bröstet). Jag vill inte gå in på vad för tankar, känns väldigt privat, men en del oro och tankar över framtiden, mm. 
Det är inte lätt att efter många år som singel och som sjuk helt plötsligt leva i ett seriöst förhållande med allt vad det innebär, och att dessutom träffa någon som har barn är en väldig omställning och inte så lätt att förhålla sig till. M har helt fantastiska barn och dom verkar gilla mig mycket, så allt har verkligen gått problemfritt när det gäller hans barn vilket känns väldigt skönt och bra. Men jag har liksom lite svårt att vänja mig vid att man ska ta hänsyn till andra och koncentrera och lägga fokus på andra än sig själv. Tyvärr så blir man väldigt egoistisk när man lider av min diagnos. Jag kan ju bara tala för mig själv, men jag har blivit väldigt självcentrerad och egoistisk under mina år som sjuk och det är tufft när man ska kontrollera allt och alla för att slippa sin ångest och panik. Så för mig är det lite svårt att släppa mitt fokus och min kontroll och bara ge mig hän och leva i nuet med M och hans barn. Jag övar på det och försöker så gott jag kan, men ibland klarar jag det inte och behöver vara för mig själv. M är helt fantastisk vid såna tillfällen, han ger mig alltid det jag behöver, som tid för mig själv tex. Jag trodde aldrig att jag skulle träffa någon som förstår och accepterar mig och min diagnos så som han gör. 

Jag bestämmer mig ofta för att inte följa med M och barnen på olika grejer, jag känner inte riktigt att jag klarar av det ännu, men det kommer väl antar jag. Det finns ju fortfarande mycket saker som jag inte gör med M själv nu ens. Han får ofta åka ut själv och handla eller göra annat. Det är tråkigt, men det är så det är tyvärr. Det tar tid för mig att bli trygg med en ny person och det är bara tiden som kan avgöra när jag känner mig mogen. Vi har pratat om att gå på bio snart, och det är ska väl gå bra tror jag. Vi har snart varit ihop i 4 månader så det är väl dags för ett biobesök snart ;)

Jaja, åter till panikattacken då. Jo som sagt, jag hade mått dåligt några dagar och M hade ju självklart märkt det, så när vi gick och lade oss en kväll så frågade han var det var, och vi började prata och diskutera mina tankar och känslor. Vi var lite oense (vi har aldrig bråkat eller varit oense innan) och jag kände att trycket över bröstet bara blev värre och värre. Efter att vi pratat ca 20 min så eskalerade trycket över bröstet och jag kände att det blev svårare att andas och nu var paniken igång. Jag började hyperventilera och andningen gick ju ännu mer trögt pga det. Jag fick sån fruktansvärd värk i bröstet, det gjorde ont att andas och jag blev ännu räddare och jag började gråta hysteriskt. Jag satte mig upp i sängen och försökte få luft men det var svårt. Jag hade panik och vid detta läget var M rädd och visste inte riktigt vad han skulle göra. Han har berättat efteråt att han inte riktigt fick nån kontakt med mig när det var som värst och det skrämde ju honom naturligtvis, vilket jag kan förstå. Men i det läget när paniken är som värst så kämpar man bara för att överleva, det finns liksom inte någon annan som räknas i det läget (låter hemskt jag vet, men det finns ingen kraft till att tänka på nåt annat än sig själv och försöka stå ut med paniken). 
Efter ett litet tag så lugnade det sig lite och jag slutade gråta, jag bad M hämta vatten till mig för jag var så torr i munnen och började må illa. Jag drack lite och lade mig ner igen och trodde att den var på väg att klinga av, den hade då varat ca 30 min. M kramade mig och det blev tyst och jag kände att han var på väg att somna, då satte det igång igen. Antagligen pga tystnaden och att han nästan somnade, kände mig ensam. Då kom illamåendet och magknipen. Då var det dags att stå emot magknipen, lärt mig genom min KBT att man egentligen inte alls är nödig utan bara magens sätt att reagera. Det är inte ok att gå på toa då! Jag ska vara i paniken, inte låta den vinna, vilket innebär att jag inte ska ge efter och sätta mig på toa.  Det var illamåendet som satte igång oron i magen, det vet jag ju. Det har jag lärt mig! Illamående och yrsel är min värsta paniktrigger. Jag låg där och intalade mig själv att det bara är panik, inget annat. Det är bara panik i magen, du behöver inte gå på toa, mm. Så svårt att ligga och tänka så när man bara vill ge med sig och "skita" ut ångesten. Ni som har samma symtom som jag har när ni får en attack, ni fattar vad jag menar va? 

Jag har ju alltid trott att en panikattack varat max 10 min. För mig har det alltid varit så, för när jag fått panik, med tex yrsel, svimningskänslor, mm så har jag ju alltid varit tvungen att gå på toa för då kommer diarrén och efter det så är paniken över.  Det är enligt min psykolog att inte vara i paniken, att inte bearbeta den utan att man ger sig hän och avbryter den (man flyr), man kämpar inte. 
Nu när jag inte ger mig hän, när jag inte flyr från den utan är i den så varar attackerna upp till 1h oftast. Så ja, visst är det skillnad på att fly från den eller kämpa emot den. 
Och självklart så var det ju så att efter paniken så behövde jag ju inte alls gå på toa! Det visste jag, det har jag lärt mig nu, och jag är glad och stolt att jag faktiskt kan och vågar stå emot nu när magen kniper som värst. 

Som sagt, attacken varade ca 1 h och efter det så var jag helt slut!! Jag somnade fort och på morgonen när M skulle gå till jobbet så hade jag ont i hela kroppen, varenda muskel värkte. Trycket över bröstet var kvar och jag var väldigt ledsen, jag grät en del dagen efter också. Men jag och M pratade om det och han var glad att han fick uppleva min panik, nu vet han hur jag har det och det blev lättare för honom att förstå vad som händer med mig när jag mår som värst. Det var en av mina absolut värsta panikattacker. Den värken över bröstet, när det gjorde ont att andas var ju helt fruktansvärt. Det är nu dom senaste panikattackerna jag har fått det trycket över bröstet, aldrig haft det som symtom innan. 

Jag pratade med min psykolog om det och frågade honom varför jag fått nya symtom. Jag hade en teori om att eftersom jag genom KBT:n tränat bort rädslan för yrsel och illamåendet som är min värsta trigger, så har hjärnan hittat nåt annat symtom att "triggas" av. Han höll inte riktigt med om den teorin för dom har en term eller vad han nu kallade det inom psykologin som mer menar på att dom panikattackerna som sätter sig i magen (diarré) är (svårt att formulera för jag minns inte ordagrant vad han sa, men ska försöka) oförklarliga, att man inte vet vad det beror på att man får en panikattack, man kanske inte ens fattar att man har panikattack eller att man lider av en ångestsjukdom överhuvudtaget, medans dom sätter sig över bröstet är mer hanterbara och mer logiska, för där vet du oftast att det är panikattacker, du är medveten om att du har en ångestdiagnos och vet att ångesten ofta ger symtom såsom muskelspänningar (tryck) i bröstet. Låter flummigt, men kan inte förklara det bättre eftersom jag inte minns ordagrant vad han sa. Men ni som gått i terapi, har ni också hört detta? Känner ni igen er? Jag tycker det låter väldigt logiskt det min psykolog säger, och i mitt fall verkar det stämma. Han menar på att det är mycket "bättre" att få panikattacker som ger tryck över bröstet än dom attackerna som sätter sig magen, för attackerna i bröstet är mer logiska än dom i magen. Låter det väldigt flummigt och konstigt? ;)
Vore intressant att höra era åsikter runt detta! Kommentera gärna bloggen ni som har erfarenhet av panikångest, terapi och KBT. 


måndag 20 januari 2014

Händer mycket nu

Det var jättelängesen jag skrev nu :(


Det har hänt så mycket så kommer knappt ihåg allt som hänt :)


Det har varit jul och nyår. Julen var väldigt lugn i år. Bara pappa, mamma och jag. M kom förbi på jullunch också :) Sedan åkte han vidare och firade jul med sina släktingar.


Nyår tillbringade jag hos vänner till M. Det var en jättetrevlig kväll. Jag åt faktiskt lite grann ;) Framsteg!


Jag tillbringar nästan all min lediga tid med M och hans barn. Har sovit där nu ganska många gånger när han haft sina barn. Det funkar hur bra som helst. Jag tror att dom gillar mig och accepterar mig. Känns väldigt bra. Igår träffade jag mamman till barnen för första gången också. Jag var ganska pirrig, men det gick bra. Känns skönt att det är över nu. Nu har jag träffat alla personer i hans familj! Nu är det bara några av hans vänner kvar :)
Sen är det gjort, sen är det bara att slappna av! Förhoppningsvis :)


Nu har jag och M varit ihop i 3 månader. Känns mycket längre! Vi spenderar nästan all vår lediga tid tillsammans. Väldigt intensivt, men det känns samtidigt helt naturligt! Jag lever lite splittrat just nu, i en liten kappsäck, bär saker fram och tillbaka :) Vandrar mellan hans och mina föräldrars lägenhet :) Nu har jag helt plötsligt 3 adresser jag kan bo på, på samma gata :)
Nackdelen i terapisyfte är att jag inte är nånting i min egna lägenhet nu för tiden. Jag hade ju som exponeringsövning att jag skulle sova hemma själv i alla fall nån gång i veckan, men nu har det ju inte blivit så alls. Jag sover nästan jämt hos M. Har pratat med min psykolog om det och han tycker väl inte att det gör så mycket, för han säger att jag exponerat mig med så mycket annat nu sen jag träffade M. Jag har ätit i stora sällskap, mm.
Det är ju sant, jag har gjort massor som jag inte trodde att jag skulle klara av :)


M har t om åkt med oss till Värmland! Vi åkte upp till min bror en helg nu för lite sen. Resan dit var hemsk! Snacka om exponering!
Vi var tvungna att åka en torsdag eftermiddag pga M jobbade. Det var mörkt och det regnade hela vägen! Jag tog Atarax, men den hjälpte inte alls! Jag stod antagligen emot den! M körde och jag är inte så van att åka med honom i bil ännu så jag hade svårt att slappna av och släppa kontrollen. Vilket gjorde att jag skakade och började gråta istället för att somna! Jag fick panik! Men mamma satt med mig i baksätet och höll min hand och andades långa djupa andetag med mig. Efter en stund släppte det och det kändes bättre efter halva vägen (fastän vädret var detsamma). Det som är positivt med paniken jag fick är att det var en annorlunda typ av panikattack. Magen satte inte igång! Jag fick ingen hjärtklappning! Jag blev inte yr! Jag mådde inte illa! Dom vanliga symtomen kom inte!
Det som hände var att jag började skaka, blev väldigt torr i munnen och började gråta! Det varade i ca 30 min tror jag, sen släppte det.


Vi hade väldigt trevligt i Värmland, vi åkte pulka med Neo och gick på en liten shoppingtur och handlade gottgott i Delicato-outleten :)
Jag hade lite ångest däruppe.... mest på morgonen. Jag var väldigt orolig för att M skulle åka med dit och vi skulle leva så tätt ihop i 3 dagar. Vardagen liksom! När vi träffas så jobbar han ju oftast halva dagen och jag får den tiden för mig själv. Däruppe levde vi ihop hela tiden! Det är jobbigt att dela vardagen med nån så, att han ska se min ångest och så. Det är bara mamma och pappa som vet hur min vardag ser ut, hur min ångest ser ut. Nu ska man helt plötsligt lämna ut sig så, bli så liten inför nån annan människa som betyder så mycket för en. Man vill liksom inte det! Man är väl kanske rädd att han se allt det där jobbiga och känna att han inte orkar leva med en person som är som mig, med min ångest och min ständiga oro.
Men det gick bra, och han tycker fortfarande om mig :)
Resan hem gick bättre, jag tog Ataraxen, mamma körde första biten så jag kunde slappna av lite bättre.


Vad har hänt mer? Jag kommer inte ihåg riktigt, men detta är dom "stora" sakerna som har hänt nu det sista.....


Min underbara vän, min "syster" har äntligen fått sin lilla flicka. Det har varit ett orosmoment dom 2-3 sista månaderna då hon legat inne på sjukhus pga riskabel graviditet. Men allt gick bra, och bebis och mor mår under omständigheterna bra! Helene, du är helt fantastisk, så stark, så modig! Du är min idol! Om jag hade hälften av din styrka så vore jag en helt annan människa! Jag älskar dig massor och saknar dig otroligt! Jag hoppas att ni snart får komma igen så jag får träffa dig! <3<3<3<3<3


Kram till er alla <3