måndagen den 10:e februari 2014

Panikattack

Jag har haft en hemsk panikattack! Det var för ca 2 veckor sedan uppe hos pojkvännen. Jag hade mått dåligt några dagar innan med mycket tankar och en del ångest (tryck över bröstet). Jag vill inte gå in på vad för tankar, känns väldigt privat, men en del oro och tankar över framtiden, mm. 
Det är inte lätt att efter många år som singel och som sjuk helt plötsligt leva i ett seriöst förhållande med allt vad det innebär, och att dessutom träffa någon som har barn är en väldig omställning och inte så lätt att förhålla sig till. M har helt fantastiska barn och dom verkar gilla mig mycket, så allt har verkligen gått problemfritt när det gäller hans barn vilket känns väldigt skönt och bra. Men jag har liksom lite svårt att vänja mig vid att man ska ta hänsyn till andra och koncentrera och lägga fokus på andra än sig själv. Tyvärr så blir man väldigt egoistisk när man lider av min diagnos. Jag kan ju bara tala för mig själv, men jag har blivit väldigt självcentrerad och egoistisk under mina år som sjuk och det är tufft när man ska kontrollera allt och alla för att slippa sin ångest och panik. Så för mig är det lite svårt att släppa mitt fokus och min kontroll och bara ge mig hän och leva i nuet med M och hans barn. Jag övar på det och försöker så gott jag kan, men ibland klarar jag det inte och behöver vara för mig själv. M är helt fantastisk vid såna tillfällen, han ger mig alltid det jag behöver, som tid för mig själv tex. Jag trodde aldrig att jag skulle träffa någon som förstår och accepterar mig och min diagnos så som han gör. 

Jag bestämmer mig ofta för att inte följa med M och barnen på olika grejer, jag känner inte riktigt att jag klarar av det ännu, men det kommer väl antar jag. Det finns ju fortfarande mycket saker som jag inte gör med M själv nu ens. Han får ofta åka ut själv och handla eller göra annat. Det är tråkigt, men det är så det är tyvärr. Det tar tid för mig att bli trygg med en ny person och det är bara tiden som kan avgöra när jag känner mig mogen. Vi har pratat om att gå på bio snart, och det är ska väl gå bra tror jag. Vi har snart varit ihop i 4 månader så det är väl dags för ett biobesök snart ;)

Jaja, åter till panikattacken då. Jo som sagt, jag hade mått dåligt några dagar och M hade ju självklart märkt det, så när vi gick och lade oss en kväll så frågade han var det var, och vi började prata och diskutera mina tankar och känslor. Vi var lite oense (vi har aldrig bråkat eller varit oense innan) och jag kände att trycket över bröstet bara blev värre och värre. Efter att vi pratat ca 20 min så eskalerade trycket över bröstet och jag kände att det blev svårare att andas och nu var paniken igång. Jag började hyperventilera och andningen gick ju ännu mer trögt pga det. Jag fick sån fruktansvärd värk i bröstet, det gjorde ont att andas och jag blev ännu räddare och jag började gråta hysteriskt. Jag satte mig upp i sängen och försökte få luft men det var svårt. Jag hade panik och vid detta läget var M rädd och visste inte riktigt vad han skulle göra. Han har berättat efteråt att han inte riktigt fick nån kontakt med mig när det var som värst och det skrämde ju honom naturligtvis, vilket jag kan förstå. Men i det läget när paniken är som värst så kämpar man bara för att överleva, det finns liksom inte någon annan som räknas i det läget (låter hemskt jag vet, men det finns ingen kraft till att tänka på nåt annat än sig själv och försöka stå ut med paniken). 
Efter ett litet tag så lugnade det sig lite och jag slutade gråta, jag bad M hämta vatten till mig för jag var så torr i munnen och började må illa. Jag drack lite och lade mig ner igen och trodde att den var på väg att klinga av, den hade då varat ca 30 min. M kramade mig och det blev tyst och jag kände att han var på väg att somna, då satte det igång igen. Antagligen pga tystnaden och att han nästan somnade, kände mig ensam. Då kom illamåendet och magknipen. Då var det dags att stå emot magknipen, lärt mig genom min KBT att man egentligen inte alls är nödig utan bara magens sätt att reagera. Det är inte ok att gå på toa då! Jag ska vara i paniken, inte låta den vinna, vilket innebär att jag inte ska ge efter och sätta mig på toa.  Det var illamåendet som satte igång oron i magen, det vet jag ju. Det har jag lärt mig! Illamående och yrsel är min värsta paniktrigger. Jag låg där och intalade mig själv att det bara är panik, inget annat. Det är bara panik i magen, du behöver inte gå på toa, mm. Så svårt att ligga och tänka så när man bara vill ge med sig och "skita" ut ångesten. Ni som har samma symtom som jag har när ni får en attack, ni fattar vad jag menar va? 

Jag har ju alltid trott att en panikattack varat max 10 min. För mig har det alltid varit så, för när jag fått panik, med tex yrsel, svimningskänslor, mm så har jag ju alltid varit tvungen att gå på toa för då kommer diarrén och efter det så är paniken över.  Det är enligt min psykolog att inte vara i paniken, att inte bearbeta den utan att man ger sig hän och avbryter den (man flyr), man kämpar inte. 
Nu när jag inte ger mig hän, när jag inte flyr från den utan är i den så varar attackerna upp till 1h oftast. Så ja, visst är det skillnad på att fly från den eller kämpa emot den. 
Och självklart så var det ju så att efter paniken så behövde jag ju inte alls gå på toa! Det visste jag, det har jag lärt mig nu, och jag är glad och stolt att jag faktiskt kan och vågar stå emot nu när magen kniper som värst. 

Som sagt, attacken varade ca 1 h och efter det så var jag helt slut!! Jag somnade fort och på morgonen när M skulle gå till jobbet så hade jag ont i hela kroppen, varenda muskel värkte. Trycket över bröstet var kvar och jag var väldigt ledsen, jag grät en del dagen efter också. Men jag och M pratade om det och han var glad att han fick uppleva min panik, nu vet han hur jag har det och det blev lättare för honom att förstå vad som händer med mig när jag mår som värst. Det var en av mina absolut värsta panikattacker. Den värken över bröstet, när det gjorde ont att andas var ju helt fruktansvärt. Det är nu dom senaste panikattackerna jag har fått det trycket över bröstet, aldrig haft det som symtom innan. 

Jag pratade med min psykolog om det och frågade honom varför jag fått nya symtom. Jag hade en teori om att eftersom jag genom KBT:n tränat bort rädslan för yrsel och illamåendet som är min värsta trigger, så har hjärnan hittat nåt annat symtom att "triggas" av. Han höll inte riktigt med om den teorin för dom har en term eller vad han nu kallade det inom psykologin som mer menar på att dom panikattackerna som sätter sig i magen (diarré) är (svårt att formulera för jag minns inte ordagrant vad han sa, men ska försöka) oförklarliga, att man inte vet vad det beror på att man får en panikattack, man kanske inte ens fattar att man har panikattack eller att man lider av en ångestsjukdom överhuvudtaget, medans dom sätter sig över bröstet är mer hanterbara och mer logiska, för där vet du oftast att det är panikattacker, du är medveten om att du har en ångestdiagnos och vet att ångesten ofta ger symtom såsom muskelspänningar (tryck) i bröstet. Låter flummigt, men kan inte förklara det bättre eftersom jag inte minns ordagrant vad han sa. Men ni som gått i terapi, har ni också hört detta? Känner ni igen er? Jag tycker det låter väldigt logiskt det min psykolog säger, och i mitt fall verkar det stämma. Han menar på att det är mycket "bättre" att få panikattacker som ger tryck över bröstet än dom attackerna som sätter sig magen, för attackerna i bröstet är mer logiska än dom i magen. Låter det väldigt flummigt och konstigt? ;)
Vore intressant att höra era åsikter runt detta! Kommentera gärna bloggen ni som har erfarenhet av panikångest, terapi och KBT. 


måndagen den 20:e januari 2014

Händer mycket nu

Det var jättelängesen jag skrev nu :(


Det har hänt så mycket så kommer knappt ihåg allt som hänt :)


Det har varit jul och nyår. Julen var väldigt lugn i år. Bara pappa, mamma och jag. M kom förbi på jullunch också :) Sedan åkte han vidare och firade jul med sina släktingar.


Nyår tillbringade jag hos vänner till M. Det var en jättetrevlig kväll. Jag åt faktiskt lite grann ;) Framsteg!


Jag tillbringar nästan all min lediga tid med M och hans barn. Har sovit där nu ganska många gånger när han haft sina barn. Det funkar hur bra som helst. Jag tror att dom gillar mig och accepterar mig. Känns väldigt bra. Igår träffade jag mamman till barnen för första gången också. Jag var ganska pirrig, men det gick bra. Känns skönt att det är över nu. Nu har jag träffat alla personer i hans familj! Nu är det bara några av hans vänner kvar :)
Sen är det gjort, sen är det bara att slappna av! Förhoppningsvis :)


Nu har jag och M varit ihop i 3 månader. Känns mycket längre! Vi spenderar nästan all vår lediga tid tillsammans. Väldigt intensivt, men det känns samtidigt helt naturligt! Jag lever lite splittrat just nu, i en liten kappsäck, bär saker fram och tillbaka :) Vandrar mellan hans och mina föräldrars lägenhet :) Nu har jag helt plötsligt 3 adresser jag kan bo på, på samma gata :)
Nackdelen i terapisyfte är att jag inte är nånting i min egna lägenhet nu för tiden. Jag hade ju som exponeringsövning att jag skulle sova hemma själv i alla fall nån gång i veckan, men nu har det ju inte blivit så alls. Jag sover nästan jämt hos M. Har pratat med min psykolog om det och han tycker väl inte att det gör så mycket, för han säger att jag exponerat mig med så mycket annat nu sen jag träffade M. Jag har ätit i stora sällskap, mm.
Det är ju sant, jag har gjort massor som jag inte trodde att jag skulle klara av :)


M har t om åkt med oss till Värmland! Vi åkte upp till min bror en helg nu för lite sen. Resan dit var hemsk! Snacka om exponering!
Vi var tvungna att åka en torsdag eftermiddag pga M jobbade. Det var mörkt och det regnade hela vägen! Jag tog Atarax, men den hjälpte inte alls! Jag stod antagligen emot den! M körde och jag är inte så van att åka med honom i bil ännu så jag hade svårt att slappna av och släppa kontrollen. Vilket gjorde att jag skakade och började gråta istället för att somna! Jag fick panik! Men mamma satt med mig i baksätet och höll min hand och andades långa djupa andetag med mig. Efter en stund släppte det och det kändes bättre efter halva vägen (fastän vädret var detsamma). Det som är positivt med paniken jag fick är att det var en annorlunda typ av panikattack. Magen satte inte igång! Jag fick ingen hjärtklappning! Jag blev inte yr! Jag mådde inte illa! Dom vanliga symtomen kom inte!
Det som hände var att jag började skaka, blev väldigt torr i munnen och började gråta! Det varade i ca 30 min tror jag, sen släppte det.


Vi hade väldigt trevligt i Värmland, vi åkte pulka med Neo och gick på en liten shoppingtur och handlade gottgott i Delicato-outleten :)
Jag hade lite ångest däruppe.... mest på morgonen. Jag var väldigt orolig för att M skulle åka med dit och vi skulle leva så tätt ihop i 3 dagar. Vardagen liksom! När vi träffas så jobbar han ju oftast halva dagen och jag får den tiden för mig själv. Däruppe levde vi ihop hela tiden! Det är jobbigt att dela vardagen med nån så, att han ska se min ångest och så. Det är bara mamma och pappa som vet hur min vardag ser ut, hur min ångest ser ut. Nu ska man helt plötsligt lämna ut sig så, bli så liten inför nån annan människa som betyder så mycket för en. Man vill liksom inte det! Man är väl kanske rädd att han se allt det där jobbiga och känna att han inte orkar leva med en person som är som mig, med min ångest och min ständiga oro.
Men det gick bra, och han tycker fortfarande om mig :)
Resan hem gick bättre, jag tog Ataraxen, mamma körde första biten så jag kunde slappna av lite bättre.


Vad har hänt mer? Jag kommer inte ihåg riktigt, men detta är dom "stora" sakerna som har hänt nu det sista.....


Min underbara vän, min "syster" har äntligen fått sin lilla flicka. Det har varit ett orosmoment dom 2-3 sista månaderna då hon legat inne på sjukhus pga riskabel graviditet. Men allt gick bra, och bebis och mor mår under omständigheterna bra! Helene, du är helt fantastisk, så stark, så modig! Du är min idol! Om jag hade hälften av din styrka så vore jag en helt annan människa! Jag älskar dig massor och saknar dig otroligt! Jag hoppas att ni snart får komma igen så jag får träffa dig! <3<3<3<3<3


Kram till er alla <3

fredagen den 22:e november 2013

Tiden går....

Jag hinner inte blogga så mycket nu längre, tiden går så fort. Dagarna bara försvinner.....

Jag arbetstränar 2 dagar i veckan, har psykologbesök 1 dag, så dagarna går fort nu. Har inte lika mycket tid över till att blogga nu längre. Sen är det ju så att jag spenderar mycket tid med killen också, vi träffas alla dagar vi kan nästan.. Så det är ju inte konstigt att jag har mindre tid för bloggen nu. 

Det har hänt ganska mycket dom senaste veckorna. 

Mina biverkningar har blivit bättre, illamåendet är helt borta nu. Huvudvärken är kvar men jag tror inte det är en biverkning, jag var hos optikern och gjorde synundersökning och jag behöver glasögon på heltid. Hämtade glasögonen igår och nu känns det jättekonstigt! Allt vinglar, men det är en vanesak säger optikern......så nu får jag se om huvudvärken släpper snart.

Jag och M (pojkvännen) åkte till hans bror i fredags och kollade på fotbollen. Det var några andra kompisar till M där också och deras flickvänner. Det var första gången jag träffade hans bror och vänner. Jag var jättenervös innan, men jag hade verkligen bestämt mig för att följa med och vägrade låta ångesten och oron ta över! Vi var totalt 7 vuxna och några barn....
Det gick bra, det var jättegoa och lätta människor så vi hade en jättetrevlig kväll. Jag åt inte något där, jag klarar inte av sånt ännu.....men jag hade bett M förvana dom som höll i middagen att jag kanske inte skulle äta nåt, kändes bättre att säga som det var så dom inte trodde att jag var en bortskämd typ som inte åt den middag som serverades ;) 
Jag åt lite sallad iallafall och lite chips senare på kvällen, det är ändå nåt! :)
Jag är glad att jag följde med, nu blir det ju bara lättare och lättare att träffa dom igen ;)

Det var ett stort steg för mig att trotsa ångesten och oron över att åka hem till nån man aldrig träffat tidigare, på en plats man aldrig varit förut. Den enda person jag kände var M och jag hade ingen lust att hänga som svans efter honom hela kvällen. Jag tycker att jag fixade det bra, jag pratade mycket med tjejerna och var nästan inte med M på hela kvällen. Så jag är nöjd, jag känner mig lite stolt :)
Vi körde t om hem några av hans kompisar till stan, så jag spenderade nog 40 min i bil också. Fram och tillbaka till stan i höstmörkret. Måste tilläggas att jag inte åkt bil med M innan den kvällen heller så det blev verkligen en afton med många exponeringar! :)

Nu i helgen ska jag och mamma baka lussekatter och pepparkakor, så det blir fullt upp här nu :)

Jag älskar advent, lucia och allt som har med julen att göra! 


måndagen den 4:e november 2013

Biverkningar

Jag har inte mått så bra dom två senaste veckorna :(

När jag fick problem med urinrörskatarren så slutade jag med mina p-plåster pga att läkarna sa att dom kunde förvärra katarren. Jag slutade med dom och har varit utan plåster några månader nu. När katarren försvann så tyckte jag inte att det var nån idé att börja igen eftersom jag inte hade någon kille. Men nu när jag träffat kille så valde jag att börja igen och jag har fått jobbiga biverkningar! Kommer inte ihåg att jag fick såna förra gången jag började med dom, men klart det var några årsen och minnet är ju inte så bra ;)

Jag har haft huvudvärk varje dag i två veckor nu, men det värsta av allt är illamåendet! Jag läste nånstans att börja med preventivmedel (hormoner) är ju som att lura kroppen att vara gravid. Fy! Jag har ju aldrig varit gravid så jag vet ju inte hur det känns, men kan tänka mig att det är samma symtom säkert, men kanske inte att man mår riktigt lika dåligt när man äter preventivmedel som man gör när man är gravid.

Illamående och yrsel är ju det som triggar min ångest mest :( Så denna perioden har varit jobbig. Jag läste på bipacksedeln på plåstren att biverkningarna kunde bestå dom 3 första cyklerna ;( Alltså 3 månader med illamående och huvudvärk! Jag vart knäckt och helgen har verkligen inte varit bra. I fredags mådde jag illa hela dagen och mitt humör och min ångest blev nästintill ohanterbar. Jag drog mig undan från pojkvännen och sa att jag behövde lite tid för mig själv. När jag har ångest så klarar jag inte av nån närhet, jag klarar inte av när nån kramar mig eller vill vara nära, jag blir bara irriterad och får ännu mer ångest. Han är verkligen underbar och jag kan inte förstå att han är min :) Han förstod mig och gav mig tiden jag behövde. Jag träffade honom på fredagen en stund, men valde att sova hemma. Sen träffades vi inte alls på lördagen och det var bra för mig att få vara ensam. Igår sov jag hos honom och nu mår jag bättre igen.

Han har verkligen en förmåga att få mig på bättre humör :) Något av en konstform han besitter, inte många som kan få mig på bättre humör när jag är nere eller irriterad. Han är fantastisk! En annan sak jag tycker om med honom är att han avdramatiserar min diagnos och mitt beteende utan att för den sakens skull förminska mig eller nonchalera mina problem, det gör han aldrig! Svårt att beskriva men han får mig att se "problemet" mindre allvarligt, mindre katastrofalt om ni förstår vad jag menar. Lite med glimten i ögat och på det viset får han mig att skratta och bli på bättre humör och också må lite bättre.

Jag är verkligen glad att jag träffat honom, det har varit en intensiv period och vi har träffats mycket. Jag har haft lite svårt att hänga med psykiskt och fått lite "dippar", men det har aldrig berott på honom, det har berott på situationen och på hur jag mår. Jag har haft svårt att hantera att helt plötsligt ha en människa som tycker om mig och säger till mig att han är beredd på att göra allt för mig.
Man är väldigt egoistisk när man lider av min diagnos och många andra diagnoser som handlar om psykisk ohälsa. Alltså inte egoistisk på det vis att man inte tänker på andra eller  inte bry sig om andra, men man har en förmåga att alltid sätta sig själv i centrum, man blir självcentrerad, mycket beroende på att man vill ha kontroll på sin ångest och sin panik. Jag hoppas att jag blir mindre egoistisk med tiden nu under vårat förhållande, men han säger att han förstår mig och jag hoppas att jag har andra kvaliteter som gör det värt för honom att fortsätta tycka om mig. :)

Vi har iallafall bestämt nu att vi är tillsammans, att vi är pojk-och flickvän ;)

lördagen den 26:e oktober 2013

Hänt mycket

Det har hänt en hel del sen jag skrev sist. 

När det gäller killen jag träffat så rullar det på, vi träffas mycket och jag känner mig mer och mer trygg med honom. Han har träffat min familj och det känns jättebra :) Känns helt sjukt att vi bara känt varandra i 3 veckor, känns som vi känt varann mycket mycket längre. Jag börjar verkligen släppa in honom helt och fullt i mitt liv nu, vilket känns jättebra men även lite skrämmande fortfarande. Finns så mycket rädslor och tankar och det är inte lätt att dela med sig av allt sånt. Jag är ju en väldigt öppen person och pratar om det mesta, men att dela med sig av alla sina svagheter och tankar till nån som är så betydelsefull för en gör att man blir väldigt sårbar, och jag blir rädd för att han ska tycka samma om mig som jag själv gör. Att han ska se alla mina fel och brister och komma på att han inte vill vara med mig pga mitt paniksyndrom. Jag är ju inte som andra "normala" tjejer, jag kan inte göra allt som alla andra gör ;( Men det verkar inte som att han bryr sig om det, han säger att han tycker om mig jättemycket, så jag måste ju tro på det och låta honom själv bestämma vem han vill vara med ;) Jag har försökt varna honom från att vara med mig, men han lyssnar inte på det, så mer kan jag ju inte göra :) 

Känns så skönt och ändå så konstigt att ha nån som tänker på en jämt och stöttar mig när det gäller såna svåra saker som att gå på begravningar. Han är så söt och peppar mig och får mig att må bra och klara av dom jobbiga sakerna. <3

Vi har haft besök en vecka av Ola, Lina och barnen. Har varit jättemysigt och vi har verkligen tagit vara på tiden och umgåtts mycket. 

Vi var på begravning i onsdags :( Min farbror dog i slutet av september så det har varit tufft nu den sista tiden, pappa har varit ledsen. Det var en väldigt fin begravning och vi hade Neo och Neira med oss. Jag tog ansvar för Neo och han var jätteduktig, jag trodde inte att han skulle sitta still i 50 minuter, men det gjorde han. När det gäller mig själv så var jag väldigt orolig inför begravningen och trodde inte att jag skulle klarar av att sitta därinne i kapellet (därför jag tog ansvar för Neo, om han inte skulle kunna sitta still så kunde vi gå ut, eller om jag skulle få panik). Men det gick bra, jag var lite skakis i början men det släppte sedan. Jag är väldigt glad att det gick såpass bra som det gjorde och jag är jätteglad att jag fick ta farväl och lägga en blomma på kistan. Men nu får det vara slut på begravningar! ;(

I torsdags fyllde min prins Morriz 1 år! <3
Vi firade med ett bad för honom och Malte och jättegod gormetmat :) Det var jättegott ;)

Igår så hade jag och Sanna en heldag ihop, det var ett tagsen vi träffades nu (haft besök av Ola m familj). Vi åkte till Lager 157 och shoppade lite :) Vi tog en hamburgare och åkte och handlade lite mat och gott till kvällen. Vi kollade på Idol, åt pizza, färgade hår och ögonbryn och snackade massa :) Vi har verkligen roligt ihop och jag är så glad att jag har henne i mitt liv <3

Känns som om livet kanske håller på att vända nu, kanske är det min tur att må bättre nu? 



 


fredagen den 11:e oktober 2013

Jag har träffat någon

Jag vet inte hur jag ska skriva detta inlägg, jag vet inte var jag ska börja, jag vet inte vad jag ska skriva, jag bara känner att jag måste skriva av mig för mina tankar är överallt just nu! 

Ja det är ju som rubriken säger, jag har träffat någon, en kille....
Det var inte alls meningen! Det bara hände ;) Eller bara hände? Nja, nä det var ju en dejt som skedde, men jag menar att det var inte alls det jag hade tänkt mig skulle ske just nu. Jag har ju fullt upp med mig själv, med att må bra/bättre, att jobba med mig själv och bara koncentrera mig på mig själv och på det som krävs för att jag ska kunna må bättre. Att dejta var inte med på den listan......

Så vad hände? Jo, jag var med på en dejtingsida, har varit länge, men har enbart sett det som ett tidsfördriv, en kul grej, att chatta lite. Min tanke har aldrig varit att dejta faktiskt och absolut inte genom den sidan (jag tycker den är otroligt oseriös). Jag var inte speciellt aktiv där, hade bara kollat mail men inte svarat, när det plötsligt trillade in ett meddelande som jag inte riktigt kunde låta bli att svara på ;) Han var så fruktansvärt rolig och han fick mig att skratta ;) 

Vi chattade mycket, jag berättade ganska tidigt för honom hur jag mår och att jag inte ville dejta. Han blev lite besviken men frågade om vi fortfarande kunde chatta och det ville jag ju såklart ;)
Vi fortsatte med det, och det kändes verkligen som vi hade samma typ av humor, vi pratade om allt, verkligen allt. Jag var som en öppen bok, och han med....Han frågade mig frågor på ett sätt som ingen annan gjort förut, det var precis som om han fattade hur jag mår...svårt att förklara här, men ett exempel är: 
Jag hade en läkartid en dag klockan 13.00, och alla som känner mig vet att jag är väldigt orolig och nervös inför sånt och då äter jag aldrig något innan jag ska på såna möten eller liknande, pga min mage och kontrollen på ångesten. Jag fick ett sms av honom där det stod: "Fick du ätit något innan, eller var du alldeles för orolig för läkarbesöket?"  Alltså, hur är det möjligt att efter den korta tiden vi hade pratat, kunnat sätta fingret på ett utav mina största problem? Han fattade verkligen hur jag kände....
Bara ett av många såna exempel som gjorde att det sedan blev helt självklart för mig att träffa honom. 

Jag funderade ett tag och sen frågade jag honom om han ändå ville träffa mig, men jag var väldigt noga med att poängtera att det inte var en dejt ;) Jag träffade honom, och var faktiskt inte så jättenervös, det kändes som vi känt varann länge redan :) Vi pratade hela kvällen, kändes väldigt avslappnat och vi skrattade. Vi bestämde oss för att träffas igen, och det blev att vi träffades 5 dagar i rad, det var nog inte nåt som någon av oss hade tänkt från början. För varje dag som gick, ju mer bekväm och avslappnad blev jag. Vi kollade film, pratade, kollade på roliga klipp, lyssnade på musik, och pratade ännu mer.....
En utav kvällarna stannade jag hos honom ändå till 3.30 :) Blev sena kvällar, men vi lärde verkligen känna varann. Vi tog/tar det väldigt lugnt och det känns väldigt bra. 

Han säger att han inte märker på mig att jag mår dåligt, det enda han märker av är att jag inte äter när jag är med honom. Så är det, jag har väldigt svårt att äta med nytt folk och det tar lite tid innan jag blir trygg och så. Men det kommer sen när det gått ett litet tag....
Jag säger att skälet till att han inte märker av att jag mår dåligt är för att han inte lever med mig i vardagen, det är då det märks. Men han kommer nog bli varse det sen om vi kommer fortsätta träffas....

Han får mig att skratta, han kramar mig, han är intresserad av att lära känna mig, han är omtänksam, han är snäll, han säger att han tycker om mig just därför att jag är den jag är, att jag är ärlig. Det skrämmer mig! Vad händer? Hur kan han tycka om mig, med alla mina problem? Man vill inte ha en flickvän som är som jag! Jag kommer inte kunna göra allt det som han vill, jag kan inte resa, det finns saker jag aldrig kommer kunna göra.....
Jag har försökt säga det till honom att han inte ska tycka om mig, men han lyssnar inte riktigt på det örat märker jag ;)

Jag hade en dag här nu där jag drog mig undan från honom, jag fick lite panik. Jag blev helt förvirrad, visste inte vad jag kände, vad jag ville.....
Pratade med min psykolog om det och han säger att det är som en mur jag bygger upp nu, att jag försöker hitta saker som gör att jag kan dra mig ur, så att jag inte släpper in honom för att sen kanske bli sårad och lämnad. Jag tror det ligger mycket i det. Jag är livrädd! Rädd för att tycka om nån, rädd för att nån ska tycka om mig, rädd för att inte motsvara förväntningarna han kanske har på mig, rädd för alla krav det blir om man inleder ett förhållande (att man måste göra saker, träffa hans familj, hans vänner, mm). Jag vet inte hur mycket jag klarar av, vilka krav jag kan leva upp till och vilka jag inte kan leva upp till. Allt bara snurrar i huvudet och det blev för mycket hos psykologen i onsdags och jag bröt ihop.

Då frågade min psykolog mig: "Hur mår du när du är med honom?" 
Jag log och sa att jag aldrig känt mig så bekväm med en annan kille som jag känner mig med honom, jag har aldrig skrattat så mycket med nån annan, jag har aldrig kunnat prata så om mina känslor och känt mig så förstådd med nån annan, jag har aldrig kunnat slappna av så med nån annan, så jag antar att jag mår ganska bra med honom. ;)

Vi har tagit några dagar nu utan att vi setts för att vi ska känna efter lite hur det känns och vad vi vill....jag behöver tänka lite och han med såklart. Vi hörs av varje dag, men vi träffas inte nu, det känns som rätt väg att gå, att ta det lugnt och verkligen känna efter innan vi går vidare. 

Men jag tänker på honom massor, nästan hela tiden så jag antar att jag tycker om honom en hel del ;) 
Jag tror innerligt att han kan vara bra för mig, om jag bara vågar släppa taget och släppa in honom. Omtanke och trygghet är exakt det jag behöver i ett förhållande, och det är två utav hans absolut bästa egenskaper. Sen att han är den absolut roligaste person jag träffat är ju bara en bonus :) 


Världsdagen för psykisk hälsa

Igår var det Världsdagen för psykisk hälsa. Jag tycker det är viktigt att uppmärksamma detta med psykisk ohälsa, det är bland annat därför jag bloggar. Jag vill att vi som lider av psykisk ohälsa och som kanske känner skam och skuld för det slutar känna så! Det är inte vårat fel att vi mår dåligt! Vi har ofta ingen aning varför just vi har drabbats av ångestproblem, men det är ju ofta yttre faktorer som påverkar oss. Vi får kämpa hela livet för att hantera och lära oss leva med ångesten. 

Min ångest är en daglig kamp för att göra saker som ni andra utan ångestproblem tycker är självklara saker,sånt som är rutiner för er där ni inte ens tänker, utan bara gör det. För mig kan det vara en kamp att bara kunna gå in i en affär och handla, gå promenader med hundarna, umgås med folk, träffa nya människor, gå till frisören, gå på bio,mm. Ja, allt sånt som är självklart för andra, det får jag och många med mig förbereda oss på i timmar och kanske dagar innan vi ens kan göra. Det är en fruktansvärt mental påfrestning att hela tiden tänka, att hjärnan hela tiden går på högvarv. Alla katastroftankar om varje liten grej eller uppgift som ska genomföras (att alltid tänka värsta tänkbara scenariot), att alltid ha kontroll, att alltid vara beroende av alla sina säkerhetsbeteenden man har byggt upp under åren för att ens klara av dagen och undvika panikattacker. 

Det går inte att förklara för folk som inte upplevt samma sak, men jag försöker förklara för personer i min närhet så gott det går iallafall om hur jag tänker och känner. Men man blir så frustrerad av att inte kunna förklara och att ingen riktig förstår hur man tänker. Det kan få en att känna sig väldigt ensam! Jag får många mail och kommentarer till min blogg där folk skriver till mig om just ensamhet, skam och skuld. Väldigt vanligt att folk känner sig dömda av andra pga sina ångestproblem och därför inte vågar berätta för andra om sina problem, vilket då gör att man hamnar i en väldigt ond cirkel där man väljer att isolera sig istället och det är ju livsfarligt för panikångesten och fobierna man har. Fobierna frodas ju mer man isolerar sig! Jag blev isolerad sommaren 2010, men inte pga skam och skuld (det var min agorafobi som blev ohanterbar för mig och rädslan för att få panikattacker blev för svår så jag vågade inte gå ut.) 

Jag har alltid fått fantastiskt stöd och hjälp av mina nära och kära, jag har aldrig haft nån i min närhet som skämts för mig! Alla har accepterat mig för den jag är, att jag ibland kanske inte kan göra vissa saker, eller att jag avbokar fester och liknade pga att jag inte kommer iväg för att ångesten blivit för svår. Jag är väldigt tacksam för att just jag har fått den familj jag har, mina föräldrar och mina två bröder som ALLTID ställt upp för mig! Dom har kört mig överallt, närsomhelst, för att jag inte klarat av att åka kommunalt. Dom har handlat för mig dom dagarna jag inte kunnat gå ut, pappa och mamma har kört och hämtat mig från jobb varje dag! Det är inte alla som har en sån familj som ställer upp så för en.... Jag vet att det inte är bra att ha fått skjuts överallt och så, men det fanns inget annat alternativ, hade det inte varit så, så hade jag aldrig kommit iväg nånstans. Så jag tror mamma och pappa har valt att göra så för att jag ens ska komma iväg och kunna jobba eller göra annat. Det har nog varit viktigt för dom att jag inte ska bli mer isolerad.

Ibland får mamma höra av personer hon pratat med att mamma och pappa har varit alldeles för snälla mot mig, inte ställt några krav och så. Det är ju väldigt lätt för personer att tycka, tänka och ha åsikter om andra när dom själv inte vet vilken vardag vi lever i. Jag tror nog inte att en enda förälder som älskar sitt barn hade ställt krav eller inte tröstat sitt barn när paniken eller ångesten sätter in och när det syns i ögonen att det är en kamp mellan liv och död i det ögonblicket. Tror ni? 


Man ska verkligen akta sig för att döma andra människor när man inte har tillräckligt med fakta eller vet hur dom människorna lever. Man ska passa sig för att tro på hörsägen och rykten. Viktigt att bilda sig en egen uppfattning om folk! Det har jag lärt mig! Jag har också dömt människor genom rykten jag hört, det har nog alla gjort nångång. Men nu aktar jag mig väldigt noga för det! Vi har ingen aning om hur den människan mår på insidan!!! 
Personer jag träffar och som jag berättat för om min diagnos säger ofta : "Men det syns ju inte alls på dig att du mår dåligt". Nä, precis, det syns inte utanpå hur vi mår inuti. Tänk på det! 


Jag bloggar för:



Besök gärna http://www.hjarnkoll.se/

onsdagen den 9:e oktober 2013

Psykologbesök

Fy, idag är ingen bra dag alls....

Så mycket tankar och känslor som snurrar runt i huvudet och jag kan inte sortera dom. Det är kaos där inne ;(

Jag vill inte var sån här, jag vill må bra, jag vill vara normal. Jag vill kunna göra sånt som alla andra gör. Bo själv, jobba, kunna äta ordentligt (gå på restauranger, på café, hos kompisar), umgås med folk på normalt sätt utan tankar på min panikångest, min mage, mitt kontrollbehov, min fixering på att alltid veta var toaletterna och utgångar finns. 

Jag vill inte leva med denna ständiga och alltid närvarande förväntansoron, dessa ständiga säkerhetsbeteenden för att få vardagen att gå ihop. Jag vill kunna göra spontana saker utan att ens behöva använda hjärnan, utan bara göra dom! Men det går bara inte, jag kan inte! Kommer det alltid vara så här?? 

Vissa dagar blir dessa tankar så väldigt påtagliga och idag hos psykologen bröt jag ihop och började gråta. Jag klarar inte av att inte kunna sortera mina tankar, jag klarar inte av att dom flyger och far därinne och att jag inte kan hejda dom. Jag får panik och vill bara skrika stop! Jag vill hugga av mig huvudet i det läget, allt för att sluta tänka!! Jag vill bara vara helt tom i huvudet, jag vill inte tänka en enda tanke! Finns det nåt knep i såna lägen? Kanske nån typ av Mindfullness eller avslappningsskiva? Jag ska undersöka saken lite för jag klarar inte av den påfrestningen på min lilla hjärna....


Utbildning och jobb

Ibland sköljer det en våg av tankar över mig när det gäller jobb och utbildning. Det stör mig att jag inte mår bra och inte kan jobba eller studera som alla andra friska människor kan. Jag är ju glad att jag har kommit igång med lite arbetsträning, men det är ju skillnad på arbetsträning och att arbeta på riktigt. I mars blir jag utförsäkrad ur Försäkringskassan och hamnar i nåt arbetslivsinriktat program på Arbetsförmedlingen. Jag är såklart väldigt orolig över detta, men känner att jag får ta det problemet när det närmar sig sen. Men jag funderar ju självklart på hur min arbetssituation kommer se ut sen. Jag tror aldrig att jag kommer kunna jobba 100%, förhoppningsvis 75%. Men den dagen den sorgen ;( 

Jag utbildade mig till aktiveringspedagog med inriktning grava kognitiva funktionsnedsättningar och tog examen 2009. Det är det bästa jag gjort i hela mitt liv, det känns som jag verkligen gjorde rätt i att studera och att jag också valde rätt utbildning. Det är mitt drömjobb att jobba med personer, och allra helst med barn som har olika typer av funktionsnedsättningar. Jag googlade lite förut idag om olika jobbsökarsidor, egentligen bara för skojs skull. Det är ju inte angeläget för mig ännu att söka, men kan vara bra att kolla upp lite sidor för att se hur det ser ut med pedagogjobb på arbetsmarknaden.

Jag hittade en bra sida, metrojobb.se. Där fanns också mycket tips om hur man bäst skriver ett cv mm. Ibland är det bra att googla ;)

Jaja, det var lite jobbfunderingar.....
Tiden får utvisa vad när, var och hur mycket jag kommer kunna arbeta sedan. 

onsdagen den 25:e september 2013

Höst

Jag hatar hösten! Jag hatar allt vad den innebär, kyla, regn, blåst men framförallt mörkret ;(

Mörker är ångestladdat för mig, jag är rädd för mörker faktiskt. Jag gillar inte att vara ute i mörker, jag gillar inte heller att vara inne och se att det blir mörkt redan tidig eftermiddag. :(

Brukar kännas lite bättre när snön kommer sen och det blir lite ljusare ute.....

Jag hoppas att jag inte blir så deprimerad denna hösten som brukar bli, jag har ju min psykolog som hjälper mig igenom mina "nereperioder" nu, vilket känns riktigt skönt.

Imon ska jag ha möte med min handläggare på SPIRA och min chef på arbetsträningen. Vi ska prata om hur det går och skriva på nya papper om fortsatt arbetsträning. Jag har varit där 1 månad nu, jag har varit hemma 2 dagar pga händelser som gjort att jag inte orkat jobba dagen efter. Men jag känner mig nöjd, jag känner att jag gjort nytta och det bästa av allt är att jag tycker det är roligt där. Jag gillar stället och jag gillar personerna som jobbar där :)
Jag önskar att jag får fortsätta vara där länge.

På lördag åker vi till Värmland för att hälsa på min bror och hans familj. ;)
Det är som sagt alltid jobbigt att resa dit, men kul när man väl är framme. Så det är bara att trycka i sig lite Atarax och åka.

Det är lite jobbigt nu för oss, vi har en släkting som döende och vi försöker bearbeta och acceptera situationen. Ska bli skönt att komma till psykologen på fredag och prata om detta. Jag har ju så svårt för döden och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna acceptera den. Jag är inte rädd för att dö själv, men jag är så fruktansvärt rädd för att mina nära och kära ska dö och lämna mig ensam kvar. Jag har ju ingen egen familj (man och barn menar jag nu), så dör mina föräldrar så blir jag helt ensam! Jag har mina bröder och deras familjer, mina vänner och så, men jag kan ju inte flytta in hos nån av dom! Jag måste ju bo och klara mig själv, och förstår inte hur det ska gå till :(

Jobbiga tankar och ångesten blir ännu mer påtaglig ;(