lördag 28 mars 2015

Det bor en liten bebis i min mage :)

Flera månader sedan jag skrev nu! Hänt massor!


Det bor en liten bebis i min mage :)


I oktober slutade jag med min P-Plåster, mest pga att jag mådde dåligt av dom rent psykiskt, men också för att vi pratat om att skaffa ett gemensamt barn.


I början av december började jag misstänka att nåt inte riktigt stämde. Mensen var några dagar sen men hade mensvärk så jag trodde mensen var på gång.
Jag hade under denna tid känt av lite halsbränna, vilket jag aldrig lidit av förut.
När mensen var ca 4 dagar sen sa jag till M att min mens aldrig nånsin varit så sen, den har knappt varit sen alls förut. Alltid haft väldigt regelbunden mens hur dåligt jag än mått i mitt liv.


Den 19 december köpte jag ett graviditetstest och jag väntade hela den dagen på att M skulle komma hem från jobbet. Han ville ju självklart vara med när testet togs.
Jag tog testet och lämnade det på toa ca 2 min. Mitt hjärta slog tusen slag och jag var helt uppe i varv. Jag kände som sagt på mig att jag var gravid!
När vi kollade stickan så var det ett VÄLDIGT tydligt plus! Jag fick alltså reda på att jag var gravid redan i vecka 4-5! Jag var helt chockad ändå när vi såg plusset och det var M också. Vi blev ju glada såklart, men jag blev samtidigt livrädd!
Jag var helt säker på att jag aldrig skulle träffa nån och ännu mer säker på att jag inte skulle få barn (fastän längtan efter ett eget barn alltid funnits med mig.)


När värsta chocken lagt sig ringde jag mamma och pappa och berättade. (Jag hade sagt att mensen var sen, så dom var lite förberedda). Mamma grät och pappa fattade ingenting (han förstår fortfarande inte att jag är gravid säger han, fastän magen börjar komma nu).
Jag berättade också för mina bröder och mina närmste vänner redan när jag tagit testet. Jag kunde bara inte hålla det inne!!! M ringde sin pappa och bror+svägerska och berättade för dom!  Alla blev glada och sa Grattis!
Vi väntade till ca vecka 11 innan vi berättade för M barn, andra kompisar och släkt mm.


Jag skrev in mig på MVC och var där i början av januari. Träffade en fantastisk barnmorska. Vi pratade länge om min psykiska ohälsa mm. Vi tog prover, allt såg bra ut.
Hon bokade in ett läkarbesök pga min diagnos och oro. Hon pratade om att hon skulle skicka en remiss till en Aurora-mottagning. En mottagning med specialiserade barnmorskor som behandlar kvinnor med förlossningsrädsla, ångest och oro, mm. Känns så bra! Jag kommer verkligen få all hjälp jag behöver genom mvc. Vilket bemötande av min underbara barnmorska! Känner mig väldigt trygg!


Veckan efter inskrivning fick vi ett läkarbesök! Jag och M var där och pratade om hur jag mådde, min rädsla och oro inför graviditet/förlossning mm. Väldigt bra samtal.
När vi pratat färdigt så frågade hon om vi ville se bebisen, och samtidigt konstatera att det faktiskt var en bebis i magen :)
Jag gjorde ett vaginalt ultraljud och där låg det lilla embryot :) Hen rörde sig livligt och hjärtat slog fort :) Bebis var då bara 27,8 mm (detta ultraljud gjordes i vecka 9-10)! Jättelitet! Jag blev beräknad födsel 24 augusti!
Den känslan när man ser ett embryo med små paddlar till ben och armar, den känslan går inte att beskriva! M har ju sett det förut, men för mig var det ju nytt. Vi fick två fina kort med oss hem! Ramade in korten ställde dom hos mamma och pappa så länge! Helt overkligt! Jag gick med ett leende på läpparna hela den dagen!


Jag var väldigt orolig i början av graviditeten, dels pga missfallsrisken men också på hur jag skulle må! Jag var väldigt orolig över att må illa! Illamående är min värsta ångesttrigger!
Veckorna gick och som tur var mådde jag inte illa en enda dag! Bara när jag var riktigt hungrig och det gick för lång tid mellan måltiderna.
Jag fick tidigt en jobbig nästäppa och den sitter i ännu. Gravidnäsa kallas det visst, så jag lever på nässpray dag och natt, men jag är tvungen för jag får panik av att inte kunna andas! Som tur är, är det inte farligt för bebisen att använda nässpray, men värre för min näsa då :) Idag blödde jag lite näsblod. Alla slemhinnor blir torrare under en graviditet och det märks verkligen.


Runt v 12 fick jag en ny uretrit (urinrörskatarr)! Antagligen pga torra slemhinnor. Förra uretriten jag hade så jag mådde jag ju så fruktansvärt dåligt psykiskt! Jag misstänkte först en urinvägsinfektion (vilket är vanligt vid graviditet), men jag lämnade prov och odlig på mvc och det var inte det, så då visste jag att det var en ny uretrit. Jag mådde inte särskilt bra, smärtor i underlivet och extrema trängningar. Men satte sig ju såklart på psyket denna gången också.
Min bm fixade en ny läkartid till mig. Var där i v 13, mamma följde med mig. Vi pratade och läkaren sa att jag inte fick använda dom plåstren jag blivit hjälpt av förra gången pga det är skadligt för bebisen. Jag var ganska knäckt, men var ju bara tvungen att ta det liksom, ville ju absolut inte utsätta bebisen för nåt! Hon sa att det oftast läker ut av sig självt, och det visste jag ju sen innan. Men det kan ta sån lång tid!! Flera månader om man har otur!


Innan jag gick därifrån så sa hon att jag kunde få se bebis igen! Jag gjorde nu ett vanligt ultraljud (på magen). Nu var bebisen ca 5,5 cm och dom små paddlarna hade nu växt till sig och såg ut som riktiga armar och ben. Bebisen rörde sig jättemycket!
Mamma grät! Blev nog mer verkligt för henne då att hon ska bli mormor!
Än en gång fick jag se våran bebis! Inte alla som får se bebis 2 gånger innan rutinultraljud som görs i v 18-20. Vissa får bara se deras bebis en gång. Även den dagen gick jag med ett leende på läpparna :)


När det gäller uretriten så fick jag jobba psykiskt med den denna gången! Jag fick jobba med min ångest och ställa in mig på att om jag har otur så kanske jag får dras med uretriten hela graviditeten, men jag klarar inte att ha ångest av den hela tiden också. Jag tog hjälp av min psykolog och har nu börjat acceptera den, nu tror jag faktiskt att den blivit lite bättre. Men jag är kroniskt kissnödig ändå, men nu är det nog bebisen och livmoder och allt som trycker på urinblåsa också, så det är svårt att avgöra om uretriten är borta eller inte. Men som tur är ångesten borta! Och nu kan jag lättare leva med detta!


Jag har ont i nedre delen av magen, känns som mensvärk men också som hugg i sidorna på nedre delen av magen. Kollade med bm och det är tydligen växtvärk och ligament som gör ont. Livmodern hänger i ligament (känns som gummiband) och när det växer så töjs dom ligamenten ut och det kan göra väldigt ont! Så det är ofarligt men obehagligt och kan tydligen hålla på hela graviditeten.


Jag är kroniskt hungrig! Min startvikt var 51,5 kg. Men dom första veckorna kunde jag inte äta/dricka socker, det bara frätte i munnen. Var så äckligt! Så jag gick ner dom första veckorna och när jag vägde som minst låg jag på ca 47 kg.  Det är först nu jag kommit upp till min startvikt. Nu är jag i vecka 19 och nästa vecka har det gått halva tiden!
Nu äter jag socker igen, men inte så mycket som förr! Jag äter dock hela tiden! Frukt, grönt, middag, lunch, mellamål, chips, mm. Pappa säger att jag inte gör annat än äter :)
Det går inte att stå emot hungern, vilket också är positivt för mina matfobier. Nu måste jag äta innan jag åker ut tex. Nu kan jag inte strunta i att äta, för då får jag blodsocker/blodtrycksfall. Så nu är det bara att säga till mina fobier att jag måste strunta i dom och äta för att jag och min bebis ska må bra! Och det funkar faktiskt! Min IBS är både sämre och bättre nu pga graviditeten. Jag har mycket gaser som gör ont, men jag har inga IBS-kramper/diarréer.


Jag har en del huvudvärk och dom första veckorna var jag väldigt trött. Jag har ont i min kropp (men det har ju alltid ändå), uretriten, nästäppan, men annars mår jag ganska bra! Psykiskt mår jag nog bättre.Jag upplever väldigt lite ångest nu! Det är en väldigt speciell känsla när man ser att magen börjar växa. :)
Jag känner mig lugnare på nåt sätt, svårt att förklara känslan. Jag är självklart orolig för resten av graviditeten, förlossning mm men känner att jag får ta det succesivt. Inte ta all oro på samma gång! Och det har funkat hittills.....


Nu på tisdag ska vi på RUL (rutinultraljud) på Östra sjukhuset! Då ska dom kolla så bebis mår bra, dom gör en typ av scanning, kollar hjärnan, bål, gomspalt, mm. Jag hoppas innerligt att vi väntar en frisk bebis! Är orolig men känns även väldigt spännande då vi ska ta reda på om det är en hon eller han! Jag känner på mig till 99% att det är en pojke därinne!
M tror också pojke. Bara en kompis till mig som tror flicka, så dom flesta tror pojke. Men på tisdag vet vi förhoppningsvis!


Ett spännande år framför oss nu och jag längtar tills vi har våran bebis hos oss! <3




                                      Ganska tydligt plus :)






                                      Ultraljud v 9-10 :)

Bild från i torsdags

måndag 12 januari 2015

Misstänkt Fibromyalgi

Jag skrev i tidigare inlägg att jag beställde tid på Vårdcentralen pga misstanke om Fibromyalgi. Jag var hos doktorn och det togs en del prover och vi pratade. Var hos samma doktor som skickade min remiss till Psyk så hon känner mig ganska bra vilket gjorde att jag inte behövde dra hela min livshistoria igen.


Vi bestämde att hon skulle vänta på provsvaren och visade dom ingenting så skulle hon skicka en remiss till en specialistklinik.
Jag fick provsvaren och allt såg bra ut, så hon har skickat en remiss nu. Väntetid ca 6 månader! Lång väntetid, men så är det! Nu blir det väl en utredning i alla fall antar jag.
Bara att vänta och se nu.
Jag kan knappt bära en matkasse utan att få "träningsvärk" i armen några dagar efteråt. Det känns inte helt normalt :(
Det är inte heller optimalt för mig att bo 3 trappor upp. Jag får pausa efter andra trappan och sen är det en kamp att komma upp för sista, för det känns som det bränns i benen och att dom håller på att gå av :( But that´s life I guess :(


Min IBS har också varit jättejobbig nu det sista, men det har varit mycket oro och stress nu det sista. Jag har inte mått bra, och jag och M har haft det jobbigt runtomkring oss nu. Jag hoppas verkligen att det blir bättre nu, vi har gjort så gott vi kunnat för att styra upp problemen som är omkring oss, men tyvärr så är inte vi dom enda inblandande. Nu är det bara tiden som utvisa om dessa bekymmer lägger sig eller inte.
Dom säger att kärleken övervinner allt, men jag tror inte riktigt att det stämmer. Ibland spelar det ingen roll hur mycket man älskar varann, är det stora hinder på vägen så får kärleken och relationen ta rejält med stryk tyvärr. Men jag hoppas att våran kärlek räcker, för jag vill inte leva utan honom. När man äntligen har hittat mannen i sitt liv så är det saker runtomkring som förstör förhållandet, så ska det ju inte vara! Det har vi i alla fall kommit överens om <3


Hoppas resten av månaderna detta året blir bättre än denna första :(









lördag 8 november 2014

Bemötande

Jag har inte mått så bra det sista. Vet inte riktigt vad det beror på, är nog många faktorer som spelar in. P-plåster (inte mått bra av dom), hela situationen med flytt (att man nu bor med barn halva tiden, vilket jag inte är van vid), konstant värk i min kropp, IBS (den har varit hemsk det senaste året), min oro och ångest, mm. Jag mår väldigt bra av att vara med M, men jag mår dåligt av annat som är runtomkring. Det är en extrem omställning att gå från singel till att helt plötsligt ingå i en familj med allt vad det innebär. Man har helt plötsligt ansvar för andra än sig själv. Det ställs krav på mig som jag inte hade förut. M ställer aldrig några krav på mig, men jag ställer krav på mig själv, vilket gör att stressen och pressen på mig själv blir större än den varit förut. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att jag ska må bättre, det har pågått så länge nu. Jag känner mig deppig, jag har extremt nära till gråt nu och min mage funkar inte....

Jag har dom senaste 5 månaderna haft ont i nedre delen av magen, underlivet. Speciellt i höger sida, runt äggstocken. Jag har också haft stänkblödningar och mått allmänt dåligt av mina P-plåster. Jag ringde till gyn i Krokslätt och rådfrågade dom och dom tyckte att jag skulle sluta med mina plåster och sen höra av mig om det inte blev bättre. Jag slutade med dom i oktober, men smärtan har inte gått över. 
Jag ringde dom igen och ville boka tid men dom hade ingen tid att ge mig! 
Jag väntade ytterligare ett tag. 

Igår åkte jag in till gynakuten på Sahlgrenska och satte mig. Mamma följde med mig. det gick faktiskt ganska snabbt (inte så kul att sitta på akuten). 
Jag träffade världens bästa doktor! En ung kille, yngre än mig var han! Kanske inte det roligaste man kan göra, att fläka upp sig i en gynstol inför en ung, manlig doktor direkt ;) Men jag kände ett enormt förtroende för honom när vi först pratade om mina problem. Jag berättade om allt, smärtan, min ångest, min IBS, mm. 

Han kollade livmoder, äggstockar mm. Väldigt grundlig undersökning. Han hittade inget fel, allt så bra ut förutom mina tarmar! Han sa till mig att han aldrig hade sett en sån aktivitet på tarmar förut, han sa att det var en makaber syn ;( Inte konstigt att du har ont i magen/underlivet sa han! Han förklarade att tarmarna ligger som ett hölje över livmoder, äggstock,mm. Dom ligger precis ovanför och att det är i tarmarna jag har ont, inte i underlivet. Han tryckte med den ultraljudstaven på tarmarna och jag tror jag lyfte flera meter ur stolen! Den smärtan alltså! :(

Jag är ju givetvis jätteglad att det inte var nåt fel "där nere", men samtidigt är jag uppgiven över att min IBS är så svår just nu. Jag tycker att jag gör allt jag kan för att hålla magen lugn, men inget verkar ju funka nu :( Antar att det är stressen och pressen som måste bort, men jag vet inte hur det ska gå till ;( Jag kan inte hjälpa vad jag känner, hur mycket jag känner, mm. Jag gör allt jag kan, går till psykolog, har en psykläkare, sjukgymnast, tänker på vad jag stoppar i mig, mm. Vad mer ska jag göra?? :(

Som jag skrev så fick jag ett fantastiskt bemötande av doktorn på gyn, till skillnad från när jag ringde en vårdcentral i Mölndal där dom har en specialistläkare som jag har blivit rekommenderad av en vän att vända mig till. Där fick jag prata med en manlig sjuksköterska. 
Jag har så länge jag kan minnas haft smärta i framförallt rygg (speciellt ländryggen), nacke, axlar och ben. Jag har alltid trott att jag varit otränad bara, men jag börjar misstänka att min långvariga ångestproblematik har gjort att jag fått kronisk smärta i kroppen. Jag vet att tex fibromyalgi är vanligt bland ångestpatienter och jag vill gå till doktorn för att testa mig för det, för att kunna utesluta det. Känns som jag har kronisk träningsvärk kan man säga. Svårt att beskriva på annat sätt. Jag är också väldigt trött jämt, har IBS (också ett vanligt symtom vid fibro), torra slemhinnor, problem med öron, mm. Mycket som tyder på fibro. 

Åter till samtalet med sjuksköterskan ;) Jag ringer och presenterar mig och säger att jag vill träffa just denna doktor (ortoped). Jag nämner mina symtom och jag nämner också att jag lider av ångest. Det är då det kommer, ni vet det där nedlåtande sättet när dom pratar till dig som om du vore ett barn. Han säger " Ja, du vet att det där med ångest, det kan ju ge en massa olika symtom, det behöver inte vara någon direkt fysisk åkomma, det kan vara vanliga spänningar, mm, behöver inte alls vara nåt allvarligt!". Jag visste att det skulle komma, man är ganska van vid att bli kallad hypokondrisk av sjukvården och andra nu ;(
Han säger " Jag tycker nog du ska vända dig till din vc först där dom kan utreda dig, ta lite prover, berätta för dig om spänningar i kroppen och så".

Jag blir så jävla förbannad och jag vet att jag har power att kunna säga ifrån, så jag säger i lugn ton till honom, " Jo du vet när man har lidit av ångest så här länge som jag har gjort, i över 25 år så tror jag att jag har gjort allt för att kunna må bättre. Du vet att, jag har gjort alla dom där proverna du talar om ett antal gånger, jag har en läkare på Psyk i Krokslätt, jag har en psykolog jag går till 1 gång/vecka, jag har en sjukgymnast, jag har genomgått en ganska så tuff KBT-terapi, jag jobbar med min ångest varje dag! Tycker du ändå att jag ska söka mig till min vc först och sedan vända mig till er igen och se om jag kan få en tid till er doktor? 
Han blir tyst en kort stund och säger sedan, " Jag ska titta när han har första lediga tid här" "Tack" säger jag :)
Fick en tid i slutet av november nu, så får vi hålla tummarna för att allt är som det ska.

Jag kan inte ens beskriva den känslan när han blir helt tyst i andra änden av luren! Samtidigt som jag känner mig oerhört kränkt och "liten" så känner jag mig stark, stolt och "stor".  Kändes som att jag "satte honom på plats", att han/man kanske inte ska döma andra människor så fort dom säger ordet "ångest"! Jag är så jävla trött på det bemötandet vissa människor har när det gäller ångest! 

Var ju en stor anledning till att jag startade denna blogg för att folk skulle sluta skämmas för sin ångest och kunna be om hjälp! Men jag förstår ångestpatienter som inte söker hjälp! Jag förstår att dom inte vill bli bemötta på detta sätt, att känna sig som skräp, att känna sig så fruktansvärt liten och bli så kränkt! Usch säger jag bara! Jag brinner verkligen för det här med bemötande, skam och skuld när det gäller ångest. Att dela mina erfarenheter och också höra andras historier och erfarenheter av sjukvård, chefer, mm. Hade varit intressant att jobba med såna här frågor!

måndag 20 oktober 2014

SPA

När M fyllde 40 år i somras fick han en SPA-weekend i present av sin pappa, bror och hans sambo. Vi fick välja själva när vi ville åka. Vi pratade om det och kom överens att vi skulle fira våran 1-årsdag där. Vi bokade ett Lyx-paket, där det ingick en 4-rätters middag, fri tillgång till Spat, övernattning i lyxrum, champagne och choklad på rummet och frukostbuffé.


Jag var riktigt nervös på lördag förmiddag innan vi skulle åka. Jag har aldrig varit på Spa, visste inte alls vad det innebar, nervös för bilresan, jättenervös för middagen (då jag har problem med att äta på restaurang),. mm.


Resan gick bra och vi var där vid 14.00. Vi var på rummet och tog det lugnt ett tag, sen gick vi till Spat och badade. Det var underbart, speciellt den varma källan som fanns där. Jag trodde det skulle vara jobbigt för mig att sitta i den varma källan, för värme (tex bastu) triggar igång min ångest. Blir det för varmt så känns det som jag inte kan andas och då får jag panik, så jag var ganska orolig inför det. Men det var så skönt där! Helt fantastiskt var det! Det var mycket folk på Spat, men det gick bra ändå! Jag klarade det! Vi badade i ca 2 timmar, sen slappade vi på rummet ett tag och gjorde oss iordning för middagen.


Två veckor innan spat åkte vi och beställde förlovningsringar! Vi höll det hemligt för alla, och innan middagen skulle äga rum så förlovade vi oss på rummet! Vi skålade med vår champagne och bytte ringar. Det var helt fantastiskt! Kändes så rätt!
Många kanske tycker det är för tidigt att förlova sig efter 1 år, men vi bryr oss inte :)
Jag har aldrig älskat någon som jag älskar M och jag kan inte tänka mig ett liv utan honom, och han säger att han känner likadant så det kändes självklart att förlova oss på våran lyxhelg! En förlovning för mig betyder inte att man måste gifta sig. En förlovning för mig betyder att jag och M har lovat varandra att vi alltid ska vara tillsammans, att vi hör ihop, och ringen för mig symboliserar just det. Jag vill visa världen att jag är upptagen!


Efter förlovningen gick vi till restaurangen och vi fick världens godaste mat! Helt fantastiskt! Jag var orolig och visste inte om jag skulle kunna äta, men det gick bra! Jag åt upp nästan hela varmrätten, och lite på båda förrätterna, men efterrätten fick jag hoppa över. Vi blev så mätta! Efter middagen gick vi upp på rummet och badade bubbelbad och sen gick vi och lade oss och kollade på TV.
Här trodde jag att alla orosmoment var över och jag var jättetrött, dagen hade tagit ganska rejält på psyket.  


Precis när vi skulle släcka lampan så går brandlarmet! Jag frågar M vad som händer, jag fattar ingenting! Han säger att vi nog ska gå ut. Jag hoppar upp ur sängen och springer runt som en idiot i rummet och hittar inte mina kläder eller nånting! Jag känner att pulsen är hur hög som helst, men M är lugn. Jag får på mig kläderna, tar på mig glasögonen (jag tänker att dom måste jag ju ha! Och mobilen! Allt annat får vara!) Står klar vid dörren och skäller på M att han ska skynda sig, haha. Vilken panik jag hade! Vi öppnar dörren och går ut, känner ingen brandlukt, folk sitter kvar inne i resturangen mm. Då börjar jag lugna ner mig lite....
Vi går ut och brandbilen kommer! Dom går in och kommer ut lika snabbt igen och säger att det är ok att gå in igen. Det var vattenånga som utlöst larmet! Antagligen ett par som badat lite för varmt ;)


Så typiskt att det händer när jag är där! Jag som redan har panik och dagar fyllda med oro! 


Det var inte helt lätt att somna sen kan jag säga! Jag bara låg och väntade på att det skulle börja brinna på riktigt! :(
Men några timmars sömn blev det i alla fall.


På söndagen åt vi frukost, jag åt bara en tallrik youghurt, men M åt omelett (som en tjej stod och stekte på plats), och M gräddade sin egen våffla och åt en macka. Vilken lyxfrukost!


M gick upp till spat en stund, och jag packade det sista och vilade en stund på sängen innan vi checkade ut och åkte hem!


Vi har haft en fantastisk helg och det blir ett minne för livet!



 







IBS skov

Förra veckan fick jag ett hemskt IBS- skov, det värsta jag har haft tror jag. När jag får skov brukar det hålla i sig några dagar, uppsvälld mage, nån dag med diarre osv. Men denna gången hade jag diarre i 5 dagar, fick inte behålla nåt jag åt, hemska kramper, uppsvälld mage, mm. Jag blev isolerad och vågade inte gå ut. Jag visste att jag hade lite orosmoment men trodde inte att jag skulle reagera så kraftigt. Jag hade några saker planerade som jag var lite orolig för, tex att jag ska börja med en aktivitet på SPIRA, sjukgymnastik, ett tandläkarbesök, en SPA-weekend med M. Till slut blev jag så trött på min mage och skickade iväg min pappa för att köpa proIBS på apoteket, jag hade aldrig provat den innan men läst om den och tyckte det var värt ett försök. Jag började med den och samtidigt "rensade" jag min "att göra-lista", jag plockade bort några utav "alla måsten". Jag blev bättre på tisdagen, och diarréerna upphörde. Jag koncentrerade mig på att försöka komma iväg till Spat i Varberg på lördagen, allt annat fick vänta ett tag. Hade några dagar att vila magen och fortsatte med medicinen fram till lördagen då jag skulle åka.


 

tisdag 16 september 2014

Anonym

Ibland önskar jag att min blogg var anonym, att dom som läser den inte vet att det är jag som skriver. Jag vet att jag tänkte på det även när jag startade bloggen, om den skulle vara anonym eller inte. Jag valde att vara så öppen och ärlig som möjligt, för att sätta ett ansikte på panikångesten och allt vad det innebär för en människa som lever med den. Jag ångrar inte det!
Jag har fått otroligt mycket respons på bloggen från nära och kära, där dom säger att dom lär känna mig genom det jag skriver, när dom inte riktigt vågar fråga mig hur jag mår, utan istället läser mina inlägg och förstår mina tankar och mitt sätt bättre än dom gjorde innan. Jag är glad för det! Meningen med denna bloggen var att jag skulle skriva av mig tankar och känslor, som en del i min terapi, lite som en dagbok. Ett annat syfte med bloggen var att få slut på skammen och skulden man känner när man lider av psykisk ohälsa. Det är tabu att berätta för någon att man mår dåligt psykiskt, jag vill ändra på det. Jag vill att vi alla i samhället ska kunna prata om det och jag vill att personer som lider av min sjukdom inte ska känna sig lika ensamma som jag har gjort! Det är inte vårat fel att vi mår dåligt! Vi behöver hjälp för att komma ur den onda cirkeln som panikångesten ger: isolering, skam, skuld, utanförskap, ensamhet, eventuella självskadebeteenden, daglig ångest, självmordstankar, mm. Jag hoppas att jag genom bloggen kan vara ett stöd för någon annan som behöver hjälp eller som bara behöver prata med någon, be om råd och dela erfarenheter.


Men som sagt, ibland önskar jag att denna blogg var anonym, så jag verkligen kunde skriva allt jag velat, inte hålla något inne. Jag väljer vad jag vill skriva om i bloggen nu, jag väljer att fokusera på min panikångest, men jag skulle gärna vilja skriva så mycket mer. Men jag kan inte! För jag vill inte att alla som känner mig ska få reda på mina innersta tankar, mm. Det finns så mycket som är privat, som ingen annan behöver veta. Men tänk så skönt det vore att få skriva precis hur man känner! Alla tankar som är förbjudna, alla känslor som är förbjudna. Tankar och känslor man inte ens berättar för sina närmaste, man vill ju inte såra dom man älskar. Jag har många såna tankar och känslor nu, och det äter upp mig lite grann och jag känner att ångesten gror i mig mer och mer för varje dag. Jag behöver få ur mig skiten och har min psykolog som hjälper mig, men ibland känner jag att det inte räcker. Jag går till min psykolog 1 gång i veckan, men övrig tid är jag ensam med mina tankar och ibland är det svårt att hantera och sortera dom.
Därför skulle jag vilja skriva om det här, bara låta det rinna ur mig, men det blir för privat och jag är inte beredd att dela med mig av det. Men jag önskar att jag kunde det.....







fredag 22 augusti 2014

Min mamma

Mamma, du är fantastisk!
Igår när jag gick och lade mig och sömnen vägrade infinna sig, så tänkte jag på dig.
Tårarna rann ner för kinden, återigen påmindes jag av rädslan för att förlora dig. Rädslan att du ska lämna mig. Min mamma som alltid ställt upp för mig och stöttat mig, offrat stora delar av sitt eget liv för att alltid finnas till för mig. Det finns inte tillräckligt många ord för att beskriva hur mycket jag älskar dig! Jag önskar att jag en dag på något sätt kan åtgälda åtminstone en del av allt jag är skyldig dig. Kanske nån dag blir du mormor, det hoppas jag att jag kan ge dig! Du hade blivit världens bästa mormor, precis som du är världens bästa farmor! Du hade blivit världens bästa stöd för en orolig dotter som då ska klara av en graviditet och en förlossning. Tänk vilken lycka om/när vi går ut på en promenad och mormor kör bebis i barnvagn och jag håller våra 2 små håriga gossar i koppel. <3


Älskade mamma, jag hoppas att vi får vara tillsammans länge länge.....
Älskar dig innerligt <3







måndag 7 juli 2014

Samboprövan

Jag ska bli sambo! Om allt går som planerat med papper och dylikt så hyr jag ut min lägenhet i september och flyttar in till M och hans fina barn.


Scary, men fantastiskt på samma gång :)
Jag är livrädd! M är nog också lite rädd, men kanske inte lika mycket som jag....
Vi har pratat om det ett tag, och vi vill inget hellre än att bo ihop, men jag har ett stort bagage och det är inte direkt riskfritt att bo ihop med mig. M har också ett bagage, men det har ju alla såklart....
Jag har ingen aning om hur detta kommer att gå. Jag har bara varit sambo 1 gång tidigare, men det varade bara ett kort tag så det räknar jag knappt ;)
Jag har bott hos mamma och pappa så länge nu och är så beroende av dom att jag knappt ens kan tänka tanken på att bo nån annanstans! Men jag har varit med M varje dag nu i nästan 9 månader och jag kan inte tänka mig att inte vara tillsammans med honom varje dag, och då är valet inte så svårt :)
Jag tror ärligt talat att han är mannen i mitt liv <3 Ingen annan har nånsin älskat mig så mycket som han gör och jag trodde inte det var möjligt att hitta nån sån man. Jag trodde aldrig att någon man skulle kunna förstå mig så bra och acceptera mig som den jag är.


Han låter mig andas ut, han låter mig känna, han låter mig vara som jag är, han låter mig fungera så gott jag kan, han låter mig älska.
Han ger mig tid, han ger mig kärlek, han ger mig glädje varje dag, han ger mig skrattet, han ger mig lycka, han ger mig livet! Jag kan verkligen inte tänka mig ett liv utan honom...
Jag älskar honom innerligt <3


Vi har börjat planera för min inflytt nu, har börjat kolla på lite möbler vi ska köpa, mm. Jag ska snart börja packa min ner allt från min lägenhet, så nu är bollen i rullning :)


Jag hoppas innerligt att det går vägen, att han klarar av att bo med mig och alla mina bekymmer, att han inte tröttnar på mig när han inser att min vardag inte är riktigt som alla andras. Jag kan bara hålla tummarna för att det fungerar och att vi lever lyckliga alla våra dagar :)



Sjukpenning

Som jag berättade för ett tag sedan så blev jag ju utförsäkrad i mars och har under 3 månader varit delaktig i ett program genom arbetsförmedlingen som kallas Arbetslivsintroduktion. Jag fick under dom 3 månaderna a-kasseersättning. Arbetslivsintroduktionen tog slut i juni och jag ansökte återigen om sjukpenning. Fick besked nu i slutet av juni att jag är beviljad ny sjukpenningsperiod, vilket känns riktigt skönt. Nu slipper jag oroa mig för det. Nu har jag 1-2 år på mig att försöka bli så pass bra att jag kan börja jobba igen, kanske inte på 100%, men en del i alla fall. En stor sten som släpptes från axlarna.


Jag är sjukskriven fram till 31/12 nu. Läkaren sjukskrev mig 6 månader istället för 3 mån i taget som dom brukar göra. Det är så struligt med doktorer på Psyk i Krokslätt. Jag har under dom senaste 3 åren jag varit patient där haft 4 eller 5 olika läkare där. Man brukar få komma dit var tredje månad ungefär, så nu dom senaste gångerna har jag träffat olika läkare varje gång jag varit där! Det är verkligen inte bra. Som "psykpatient" är man ganska skör, jag kan ju dock bara prata för mig själv, men jag är i alla fall en skör patient och är i stort behov av trygghet i mitt privatliv men även när det gäller doktorer och framför allt när det gäller min psykiska hälsa/ohälsa. Jag är väldigt orolig när jag ska till läkare och därför är det skönt att känna att man har samma doktor som vanligt och att man slipper dra sin historia på nytt varje gång man går dit. Men som läget är nu så funkar det tyvärr inte så på Psyk i Krokslätt. Jag brukar tänka på dom patienter där som är mycket sjukare än vad jag är. Hur går det för dom med alla dessa olika doktorer? Kommer dom ens iväg dit när jag har så svårt för att ta mig dit?
Det är tragiskt att psykvården funkar så dåligt, det är så skört att lida av psykisk ohälsa och man behöver all trygghet man kan få, och speciellt ifrån läkarna som ska hjälpa patienten att må bättre. Jag hoppas verkligen att det blir bättre på Krokslätt snart, att dom hittar läkare som väljer att stanna kvar och inte tar in olika läkare som bara är där ett kort tag. Tyvärr är det vi patienter som får lida för det och ärligt talat så tror inte jag att alla klarar av den ovissheten att aldrig veta om man får behålla samma doktor eller få nya inför varje besök man gör där. Jag klarar det, för jag har världens bästa stöd av mina nära och kära, som följer med mig vart jag än ska om jag ber dom. Men alla har inte det!


Jag pratade med en kvinna en gång, och hon sa en väldigt bra sak. Hon sa något i stil med detta: " Tänk om man behandlar tex en hjärtpatient som man behandlar en psykpatient, då hade man knappt hunnit rädda en enda patient!" Hon menade allt detta med psykvården, att man knappt får nån hjälp, t om på psykakuten är det svårt att få hjälp. Tänk om en hjärtpatient hade fått vänta lika länge på att få hjälp som en patient med psykisk ohälsa, då hade nästan alla dom patienterna dött! Det ligger en hel del i det tycker jag. Jag förstår att det är svårt med psykisk ohälsa, det är inte lätt att förstå för andra som inte själv upplevt det, men det måste tas på lika stort allvar som alla andra sjukdomar. Det är lika viktigt att läka psyket som att läka tex hjärtat, jag tycker faktiskt det. Båda sjukdomarna kan annars leda till döden.


Som ni säkert förstår så brinner jag lite för det här med psykisk ohälsa, jag vill att det ska bli mer accepterat i samhället, och att personer med psykisk ohälsa slutar skämmas för att må dåligt och börjar prata om det! Annars kommer vi ingen vart! Vi måste hjälpa varandra! Att ha ångest eller liknade problem är jobbigt i sig, men att också känna sig så ensam som man oftast gör vid ångestproblem är verkligen hemskt! Ensamheten gör ångesten ännu värre, att alltid känna "att det verkligen inte finns en enda människa som förstår mig" gör ångesten tusen gånger värre. Så vi måste våga prata med varandra och säga att jag mår inte bra, jag behöver hjälp! Först då tas våra problem på lika stort allvar som andra sjukdomar....








torsdag 22 maj 2014

När det inte riktigt funkar....

Jag brukar inte vara en sån som klagar så ofta på olika myndigheter och instanser, men jag blir matt och trött när dom inte sköter sitt jobb, och när ansvaret läggs på mig istället. Det är inte jag som ska göra deras jobb, och sen när man försöker få tag på någon att prata med så är det helt omöjligt. Då är det upptaget hela tiden eller så är personen på "tjänsteärende och återkommer på måndag, mm". 

Jag blev utförsäkrad i mars och då blir man automatiskt med i ett såkallat arbetslivsindroduktionsprogram genom arbetsförmedligen under 3 månader. Mina månader är snart slut och jag ska gå över till sjukpenning igen. När månaderna närmar sig sitt slut så ska arbetsförmedlingen kalla till ett överlämningsmöte med försäkringskassan. Jag har inte blivit kallad till nåt möte ännu, och den 3 juni är det dags för ny sjukpenningsperiod. Jag försöker då ringa/maila min handläggare på AF men får då reda på att hon ska sluta och jag ska få nån annan, men hon vet inte vem. Jag försöker ringa och få tag på nån som kan hjälpa mig att boka ett möte, men det går inte. Min handläggare på FK har också försökt få tag på någon på AF men utan resultat. Varför? Vad är det för fel på AF? Varför ska jag som är sjuk, behöva lägga energi och ork på nåt som borde ske per automatik. Dom ser väl när min period är på väg att ta slut? Jag som sjukskriven för psykisk ohälsa ska inte behöva ta detta ansvar. Jag undrar hur dom som mår ännu sämre än mig klarar sig med allt detta strul från AF? 

Jag blir irriterad och stressad över sånt här.....
Jag har fortfarande inte fått tag på någon, så jag har fört detta vidare till min kontakt//hjälp på SPIRA och nu har hon också mailat AF för att se om det händer nåt. 

Det är helt otroligt att det ska vara så här komplicerat och det ska jag säga till dom om och när jag får tag på någon där.