söndag 15 juli 2018

Cancer!!

Nu börjar kampen, min värsta kamp hittills! Min cancerkamp!

Tänkt mycket på om jag ens ska lägga ut det här, men mitt sätt att läka och bearbeta saker har alltid varit att skriva, prata och att vara öppen och ärlig med hur jag mår och vad jag kämpat med. Men aldrig trodde jag att jag skulle behöva skriva ett sånt här inlägg. Kan inte ens ta orden i min mun, det går inte ens att ta in och greppa att jag har cancer. Det är för overkligt, för svårt att hantera. Det är SÅ mycket  ångest! Och det där med ångest det kan jag! Det har jag haft hela mitt liv så den kampen har jag redan varit tvungen att ta.
Men denna kampen, hur ska jag klara denna?!
Jag har ingen kraft kvar, jag har lidit av olika ångestsyndrom i hela mitt liv som också gett mig fysisk smärta såsom tex Fibromyalgi och ME samt ett par saker till. Så jag tycker faktiskt att jag redan haft mitt helvete! Men mer ska väl mer ha?!

Så nu får jag bröstcancer också när jag precis börjat må bättre. Fått sambo, fått barn och blivit bättre i min ångest.

Jag kände en knöl i mitt bröst i början av april. Ringde vc direkt då jag blev orolig samt att det ligger bröstcancer i min släkthistoria.
Jag fick tid 2 veckor efteråt. Läkaren skickar remiss till mammografi och jag kommer dit ca 1 månad efter besöket på vc.
Dom tar bilder samt gör ett ultraljud. Läkaren säger att hon tror att det är bindvävstumörer (ofarligt och vanligt) men att prover måste tas ifall att.
Jag gör en biopsi där det tas vätska ur knölen och sen väntar jag på svar. Några dagar efter den så får jag en kraftig infektion så jag får äta pencillin i 10 dgr. Ytterligare några dagar efter första biopsin ringer dom från bröstmottagningen och säger att provet är för "luddigt" och jag behöver ta ett lite större prov då dom tar ut vävnad ur knölen.
1 månad av hemska smärtor, blåmärken och svullnad i mitt bröst.
1 vecka efter 2a biopsin ringer min dr på vc och frågar om bröstmottagningen ringt mig. Jag svarar nej för jag vet att det sista provet skulle ta ca 2 v och det hade bara gått 1 v. Hon säger att hon läst i remissvaret (från 1a provet) att dom misstänker en elakartad tumör! Cancer!
Läkaren ringer alltså mig på telefon när jag är ensam hemma och ger mig ett besked om misstänkt cancer. En patient som lidit av ångest i över 30 år! Hon har ju ingen aning om vad jag gör när hon lägger på luren. Jag kanske sväljer hela min burk stesolid eller hoppar ut från balkongen!! 
Jag och min familj  lever från måndag förra veckan till torsdag i total ångest och ovisshet! Jag bara gråter! Jag tänker att nu dör jag! Nu dör jag och ska lämna min 3 åring utan sin mamma!
På torsdagen får jag träffa en kirurg på Sahlgrenska som bekräftar att jag har bröstcancer! Hela världen rämnar, jag vill bara sjunka genom jorden. Jag bara gråter! Tar inte in så mycket mer, ordet cancer bara snurrar runt runt i huvudet på mig. Cancer=döden!

Det enda dom vet är att knölen är aggressiv och växer fort. Knölen är 2.5 cm och ska bort omedelbart. Jag får operationstid 1.5 v efter läkarbesöket, alltså nu på måndag ska den jäveln bort.
Dom ska ta den och en lymfkörtel. Som det ser ut och det dom sett så är det ingenting i lymfarna vilket är bra! Men tar en ändå  för analys.
Sedan är det 1 månad ovisshet och väntan till jag kommer få svar på vilken typ av tumör det är och hur fortsatt behandling kommer bli. Förmodligen både cellgifter och strålning.
Det kommer också tas redas på om min cancer är genetisk. Är det den så tar dom båda brösten samt äggstockar/livmoder.
Jag hoppas ju såklart att den inte är genetisk men skulle det vara så så vill jag bara bli av med allt! Vill inte ha tillbaka det!

Det går inte ens att förklara vilket kaos jag har inom mig just nu! Ångest deluxe! Dödsångest! Alla typer av ångest och katastroftankar!
Tankar om hur jag ska klara det, hur jag kommer må, hur Magnus kommer må, min familj, min mamma, min pappa. Min dotter!!
Hur kommer jag klara vardagen?
Hur kommer jag klara behandlingar när jag redan är sjuk i min kropp?!
Hur kommer jag klara detta psykiskt?
Så många frågor, så många känslor. 

Svårt att skriva detta inlägg för det blir så offentligt som det kanske inte skulle blivit på samma sätt annars, men jag har alltid varit ärlig och alltid pratat/skrivit om hur jag mår och hur jag känner och förstår inte hur jag skulle kunna hålla detta "hemligt". Folk kommer ändå se mig må dåligt, kanske se mig utan hår mm. Så det blir offentligt iallafall tids nog!

Det jag egentligen vill säga med detta inlägg är att, snälla undersök era bröst! Jag har alltid haft komplex för mina små bröst men nu är det nog så att dom små brösten räddat mitt liv! Hade jag haft större bröst hade jag aldrig känt denna knölen så tidigt!!

Det kan hända vem som helst!

Jag är 38 år! Ganska nybliven mamma, mitt i livet med familj och barn! Ta inget för givet, händer det mig så kan det hända dig!!

#fuckcancer #jaghatardigjävlaknöl
#kommerjagöverleva?

torsdag 23 november 2017

Tungt

Allt är tungt. Huvudet är tungt. Kroppen är tung. Allt känns tungt.

Min kropp är trött, så trött. Min hjärna är trött. Hela jag är trött.

Behöver luft, behöver andas. Vill inte hamna i det helveteshål jag en gång befann mig i.

Ensam, känner mig ensam.
Ensam i min smärta, ensam i min ångest.
Ångest är ensamhet.

Lätt att ta ångesten för givet. Har en bra period och tror att den är borta för gott. Sen kommer den som ett brev på posten och jag får återigen kämpa för att hålla den på distans.

Kämpa, kämpa, kämpa. Ständigt denna kamp. När ska jag få vila? När ska kropp och själ få ro?

Idag är det tungt, hoppas att det
snart blir lättare.

måndag 30 januari 2017

Det fulaste ordet jag vet

Ångest! Det absolut fulaste ordet jag vet!

Du kom och tog mig redan när jag var ett litet barn. Du gjorde mig orolig, ängslig och beroende. Du hämmade mig från att göra allt det som andra barn gjorde, som att sova över hos kompisar mm. 

Sedan i tonåren sådde du ditt frö ännu lite mer. Du tog över min hjärna och där blev du kvar.
Du berövade mig på min tonårstid. Jag kunde knappt göra nånting. Jag satt hemma i min trygga vrå medans mina kompisar var ute och festade och hade kul.

Att jag klarade av att gå klart skolan är för mig ett under. Daglig ångest och oro gjorde det nästan omöjligt att ens gå hemifrån. Men med hjälp av olika säkerhetsbeteenden så klarade jag det. Jag gjorde det på mitt sätt. Skapade trygga miljöer och trygga situationer.

Det absolut värsta du gjort mot mig är två saker.
Det ena är att du inte bara nöjde dig med att bosätta dig i min hjärna utan även i min kropp. Du har förstört min kropp. Den förhöjda stressnivå som du utsatt mig för dagligen i över 20 års tid satte sig i min kropp och förstörde mina muskler, du gav mig Fibromyalgi, ME (kroniskt trötthetssyndrom) samt IBS.
En smärta som är omöjlig att beskriva om man inte själv upplever den. Den hämmar hela mitt liv, varenda liten självklar sak i andras vardag blir för mig en ständig kamp. Att skala potatis, bära, städa, gå, springa, cykla, röra i grytor, ligga, stå, sitta, koncentrationssvårigheter, ljud- och ljuskänslighet, minnesrubbningar, mm.

Den andra saken är att du år 2010 sänkte mig totalt. När jag redan var i en depression så odlade du även fobier. Du gjorde mig totalt isolerad ifrån samhälle och människor. Inte ett steg utanför dörren kunde jag ta. Jag fick fobier för nästan allt men framförallt fobier för att min mage skulle balla ur och jag skulle bajsa på mig. Jag vågade inte gå ut. Alla tankar handlade om min oroliga mage. I denna period när det var som absolut värst så hade jag säkert 4-5 panikattacker per dygn.

Jag hatar dig verkligen! Visst, jag har genom terapi i ett antal år lärt mig att hantera dig mycket bättre.  Genom kognitiv beteendeterapi har jag nästan blivit av med fobierna och panikattackerna.
Men jag vet att du alltid kommer hålla mig fången, att jag alltid kommer vara en slav under dig.
Men jag ska fortsätta kämpa och hoppas på att du håller dig på behörigt avstånd.

Men en sak ska du ha väldigt klart för dig! Om du ens gör minsta antydan på att sätta dina elaka klor i min fina dotter så ska jag jaga dig till världens ände, och en dag kommer jag hitta dig och då ska du dö en hemsk död!

tisdag 15 november 2016

Lämnat Livia på förskolan

Idag har jag lämnat min lilla flicka på förskolan :(


I 5 dagar har vi haft så kallad föräldraraktiv inskolning, vilket innebär att vi som föräldrar har varit med hela dagar på förskolan. Vi har varit där mellan 9-13.30.
Vi har lekt, ätit och sovit/vilat på förskolan. Idag är första dagen som vi lämnar henne själv mellan 9-13.


Inskolningen när vi var med gick jättebra. Livia är självgående och nyfiken så hon har utforskat förskolan på egen hand. Har knappt märkt att jag och Magnus varit med. Första två dagarna kunde hon inte somna och hon åt ingenting. Dom sista dagarna åt hon litegrann och lyckades somna. Vi är väldigt nöjda med inskolningen, hon har varit väldigt duktig. Nu är det 1 veckas inskolning tillsammans med pedagogerna.


Pedagogerna är fantastiska, och förskolan känns verkligen bra. Jag tror hon kommer få det jättebra där och jag vet att hon har roligt. Hennes favoritleksak på förskolan är den röda gunghästen :)


Att lämna henne idag var fruktansvärt! Jag hade gråten i halsen hela vägen till förskolan och försökte bita ihop. Livia var glad och lämnades utan problem över till pedagogens famn. Jag blev ledsen och sa ett snabbt adjö och pussade henne, sen gick jag ut. Sedan bröt jag ihop och jag gråter fortfarande. Känns så hemskt att lämna henne! Känns som att jag sviker henne :( Att hon tror att jag inte vill vara med henne! Jag hoppas innerligt att det snart blir bättre.
Jag har inget val. Min kropp orkar inte. Detta är enda alternativet. Jag vet att hon kommer älska förskolan och pedagogerna där och alla sina nya vänner. Detta är det rätta, men varför känns det så fel? Varför är jag bara ledsen? Jag saknar henne varje sekund, varje minut.


Eftersom jag är sjukskriven 100% så har hon rätt att vara på förskolan full tid, men jag vill inte ha henne där fulla dagar, så tanken är att hon ska vara där mellan 9-14.30 sen när inskolningen är klar.


Det blir nog lagom för både henne och mig. Jag behöver tid för att framförallt vila min kropp men också tid för läkarbesök, sjukgymnastik mm.  


Mitt älskade lilla barn! Du är på förskola pga att din mamma är sjuk, men också för att du ska få leka och vara med dina kompisar. Att du ska få vara ute i skogen och sparka i löven och leka i snön. Att du ska få den stimulans som jag inte kan ge dig.
Du är inte där för att mamma inte vill vara med dig! Jag vill vara med dig varje sekund och minut! Men det är inte bra för nån av oss. Vi måste få längta efter varandra!
Jag hoppas innerligt att det blir bra för oss båda!


Separationer är inte alls min grej, så fruktansvärt ångestladdat :(

Jag får sitta här nu och gråta några dagar innan jag har vant mig vid att vara utan dig några timmar.


Jag längtar tills klockan blir 13 så jag kan komma och hämta dig och mötas av världens vackraste leende. Mitt älskade lilla barn. Min fina flicka.




lördag 3 september 2016

Svårt att acceptera och hantera

Jösses, vad längesen det var jag sedan jag skrev här på bloggen. Jag finner ingen tid till det. Fullt upp med en 1-åring :)


Längtan efter att få skriva av mig har grott i mig några dagar och nu har jag äntligen satt mig här vid datorn.


Det har ju hänt massor i livet den senaste tiden. Störst av allt är ju självklart att jag har blivit mamma till en supercharmig liten flicka som heter Livia. Hon fyllde precis 1 år och det har gått jättefort verkligen. Kommer fortfarande ihåg den dagen i detalj nästan när jag födde henne, kan inte fatta att det var ett årsen redan.


Det har varit ett fantastiskt år, men också ett väldigt tufft år. Jag har under den senare tiden nu blivit varse hur sjuk jag faktiskt är, framförallt i min kropp och det har tagit hårt även på psyket.


När det gäller min panikångest och mina fobier så är det i stort sett helt borta nu. Med hjälp av KBT-terapin som lyckades jag faktiskt bli fri! Jag kommer inte ens ihåg när jag hade min sista panikattack. Det var ca 2-3 årsen nu. Jag har till och med flugit flygplan utan att få en attack samt flugit utan stesolid! Jag känner mig stolt! Det var något jag aldrig trodde att jag skulle klara! Vi flög till Gdansk, tog bara 1h att flyga men jag känner mig stolt ändå. Det var stort för mig!
Men den allra största bedrift jag gjort är ju faktiskt att jag har fött ett barn! Vem trodde det liksom?! Ingen inklusive mig själv!


När det gäller min GAD (generellt ångestsyndrom) så har den blivit värre efter jag fått Livia. Den ständiga oron som maler när det gäller ens barn blir ju dubbelt så stor för mig som har diagnosen Gad. Att hela tiden ha en stor oro samt alla katastroftankar som kommer hela tiden, som jag får kämpa med att putta bort för att ens klara av vardagen, det tär på mig och jag har hela tiden lätt till gråt. Vissa dagar klarar jag inte av att hantera all ångest som framförallt sätter sig som ett tryck över bröstet,  klump i halsen, orolig mage, hjärtklappning, tårar och en typ av avskärmning från personer i min närhet, jag blir lite apatisk. Då får jag ta min behovsmedicin och på så sätt blir ångesten lite lättare hantera.


Det som jag upplever som värst just nu och som hämmar mig mest är smärtan i min kropp.


Under graviditeten var min fibromyalgi och min ME ( Kroniskt trötthetsyndrom) ganska bra. Relativt vanligt sa min fibroläkare, pga hormoner bla.
Nu efter graviditeten dock har jag blivit mycket sämre! Värken i mina muskler och mina leder är för mig nu nästan ohanterbart! Jag har brutit ihop! Jag kan inte hantera smärtan och jag kan inte acceptera att min liv ska se ut så här! Vad är det för liv att leva? Hur gör man för att hantera och acceptera smärtan? Hjälp!


Jag har fått hjälp nu av en sjukgymnast som ska hjälpa mig med basal kroppskännedom (en typ av yogarörelser och lite mindfullness om jag har förstått det hela rätt, rätta mig om jag har fel?!), samt avslappning.
När man lider av ångest är kroppen alltid på helspänn, man har en kroniskt stress i kroppen och det är VÄLDIGT svårt att slappna av. Jag kan inte det. Jag har försökt, men jag blir bara ännu mer stressad när jag försöker att slappna av (vilket är vanligt bland ångestpatienter). Så hon ska hjälpa mig att hitta vägar till avslappning, som jag behöver både för kropp och själ.


Min kropp har ju såklart tagit skada av graviditeten och förlossningen, samt att kroppen får utstå mer nu när jag har en bebis att ta hand om. Bära henne är tungt mm. Nu kryper hon men det blir mycket bärande ändå. Magnus är ju tvungen att jobba så det blir jag som är hemma med henne. Jag har en fantastisk mamma som hjälper mig med Livia så mycket hon bara kan, utan henne skulle det aldrig gå.
 
Men vardagen är tung, jättetung. Jag försöker göra allt det där man ska göra när man är föräldraledig. Vara ute med sitt barn, gå promenader, fika med vänner, gå till öppna förskolan, laga mat, städa, tvätta mm. Men jag klarar det inte! Jag kan inte gå på promenader. Jag försöker gå med mina "mammavänner" men jag klarar inte mer än 10 min sen blir varje steg för tungt och jag vet inte hur jag ska förmå mig till att ta dom sista stegen hem utan att brista i gråt. Jag går och fikar med mina vänner men sen när jag kommer hem är jag helt slut både psykiskt och fysiskt. Den mentala tröttheten man lider av när man har ME är fruktansvärd, där är ljudkänsligheten det som jag tycker är mest hämmande.
Jag går till öppna förskolan för att Livia ska få det så bra som möjligt, få träffa sina kompisar och leka.
Jag försöker laga mat, städa och tvätta, men det funkar inte så bra, så det mesta hemma gör Magnus. Jag har en kamp varje dag när jag ska gå upp för trapporna till lägenheten (bor på tredje våning utan hiss).
Jag börjar gråta varje gång jag ska ställa mig och skala potatis tex, för att jag får så ont i armarna. Så därför väljer jag att inte göra det. Jag blir bara ledsen och känner mig värdelös så jag vill helst slippa utsätta mig för det, så Magnus får ta vid. Utan Magnus hade jag inte klarat mig en dag, han är fantastisk. Att han orkar stå ut med mig och mina kramper, han ska ha en eloge för det. Smärtan sätter sig ju psykiskt så jag är mestadels ledsen och väldigt lättirritabel så det är inte så lätt att leva med mig kan jag tänka.


Jag går och har dåligt samvete för att jag inte kan göra det som alla andra mammor kan göra med sina barn, gå i skogen i flera timmar tex.
Ofta kommer tankar på om att jag kanske inte skulle skaffat henne, detta underbara barn som är mitt största lyckopiller och som jag älskar nåt så otroligt mycket! Jag vill ju aldrig vara utan henne och önskar absolut inte bort henne, men vad får hon för liv med en mamma som är sjuk?! Hur mycket skada kommer hon att ta va det?!


Jag har nu tillsammans med Magnus tagit beslutet om att söka barnomsorg för henne, för jag orkar inte ta hand om henne hela dagarna! Det låter så hemskt att säga det och det känns ännu hemskare att känna det! Men det är så det är, jag klarar inte att ta hand om mitt barn dom 8 h jag är själv med henne varje dag. :(
Jag trodde verkligen att jag skulle kunna ha henne hemma i alla fall till hon blev 2 år men det kommer inte gå tyvärr. Jag kommer inte att klara det!
Känns hemskt att behöva lämna henne när man ändå är hemma hela dagarna, men jag måste ju inse att jag är sjuk, att min kropp säger stopp, att min kropp behöver vila. Jag måste intala mig det så jag kan vara en bra mamma den tid hon inte är hos dagmamma/förskola. Men det är så svårt och jag brottas med det dåliga samvetet och försöker stå emot tårarna varje dag.
Jag vet att hon kommer ha det bra i barnomsorgen, hon kommer få göra allt det där jag inte kan göra med henne. Hon är en social tjej och hon verkar vara trygg i själv så jag kan inte tänka mig att hon inte kommer klara av att vara hos dagmamma/förskola.
 
Jag känner verkligen inte att jag har något val när det gäller detta. Jag har försökt allt jag förmår och jag har kämpat länge för att det inte ska bli så här, men jag kommer bli knäckt. Jag kommer hamna där jag sagt att jag aldrig mer ska vara, i depressionens onda värld.
Det är inte värt det, och jag känner mig själv så pass bra att jag kan se tecknen tidigt. Om jag inte ber om hjälp nu så kommer jag gå sönder i både i kropp och själ.


Jag vill inte ägna mina dagar med mitt lilla underverk till att gråta och vara ledsen för att min kropp säger stopp. Jag vill njuta av varje stund, av varje ögonblick, av varje minut av den kärlek hon ger mig. Jag vill vara en bra mamma. Jag vill vara hennes bästa vän. Jag vill att hon ska veta att jag gör allt och lite till för henne.


Så ja, idag tycker jag synd om mig själv och det kommer jag nog att göra ett tag, tills jag har fått hjälp av min psykolog att sortera och hantera mina tankar, känslor och rädslor.
Jag vet att det finns miljoner människor som har det värre än mig, men man är sig själv närmast och det här är min värld och min vardag och i mina ögon är den grym! Smärtan förstör mitt liv! Jag tycker inte att jag förtjänar detta, jag har haft ett liv kantat av ångest i alla dess former som hämmat mig samt mina nära och kära väldigt mycket. När jag äntligen kommit ur panikångesten och fobiernas grepp så tar något annat vid och återigen hämmar min vardag. Jag tycker inte det är ok! När ska jag få må bra?! Det verkar som jag aldrig kommer få göra det tyvärr.
Jag måste acceptera att det är så här mitt liv kommer att se ut, att leva varje dag med värk och smärta i varenda del av min kropp, att hela tiden vara så trött att jag tänker att jag aldrig kommer klara av att gå upp ur sängen idag. Att inse att hur mycket jag än sover så blir jag aldrig pigg och känner mig aldrig utvilad.
För man blir väldigt trött av att ha kronisk smärta.


:(


Här kan ni läsa om:
Fibromyalgi och ME (kroniskt trötthetsyndrom)










fredag 4 mars 2016

1 årsen sen sista inlägget!


Nu var det väldigt längesen jag skrev ett inlägg! Sist jag skrev var jag i mitten av min graviditet. Nu har jag varit mamma i 6 månader! Tänk vad tiden går fort! 

Jag orkar inte riktigt redogöra för allt som hänt senaste året, det är så mycket! Men jag ska skriva kortfattat om dom stora grejerna iallafall. 

Jag har fått mycket kommentarer och mail nu om hur det går för mig så nu var det dags att göra en uppdatering här på bloggen! 

Jag födde min flicka Livia den 21 augusti förra året! Jag var beräknad till den 27e. Jag hade tillsammans med Auroramottagningen (dom arbetar med förlossningsrädsla) arbetat fram en förlossningsplan.  Den innebar följande: igångsättning torsdag 20 aug, tidig EDA (epidural) skulle sättas samt att jag skulle bli erbjuden ett relativt tidigt kejsarsnitt om förlossningen skulle bli långdragen. 
Det blev inte alls som jag hade tänkt mig! 
Jag sattes igång och svarade bra på det, Edan sattes men bedövningen satte sig i ena benet så jag kunde inte röra benet. Jag kände inte att jag hade nån hjälp av edan alls. Har hört att många somnar när dom får eda och att vissa inte ens känner krystvärkarna. Så var det inte för mig! Jag hade väldigt intensiva värkar, väldigt länge! Ingen av dom 3 barnmorskor som hade hand om mig ( 3 olika bm i skift) erbjöd mig lustgas! Så jag hade ingen bedövning alls sa min bm på aurorakliniken när vi var där på återbesök. 
Smärtan går inte att beskriva! Det gjorde så fruktansvärt ont! Jag höll på i 16 h och till slut fick jag feber och bebisen började må lite dåligt. Så det togs ett beslut om att dra ut bebisen med sugklocka. 
Fruktansvärt! Så ont! Det brände som eld emellan benen. Det går inte att beskriva! 
Man får bara hålla på i 15 min och dra max 5 ggr, har inte bebisen kommit då så blir det snitt. 
Efter 14 min på 5e draget kom Livia ut! 

Den där planen som vi hade satt upp var inte i närheten av att genomföras! Besviken och jag har fått arbeta mycket mentalt för att komma över förlossningen. Det blev ett trauma för mig. 
Jag gick sönder en hel del så jag blev sydd och det har tagit väldigt lång tid att läka fysiskt. Det är inte bra ännu och det har gått 7 mån snart sen jag födde. 
Men jag är stolt över att jag klarade av att föda vaginalt och jag har vuxit mycket mentalt. Nu går tankarna " har jag klarat att föda barn så klarar jag allt!"

Känslan när jag fick upp min dotter på bröstet går inte att beskriva! Man fylls av ett lyckorus som man aldrig känt förut. Lyckan är total. Man är helt slut både fysiskt och psykiskt men när man får sin bebis på bröstet blir man hur pigg som helst!
Det är en sån omedelbar kärlek!

Livia är det absolut bästa som hänt mig! Hon är världens bästa lyckopiller! Hon är nöjd och glad och sover bra på nätterna. Så vi har det relativt lätt. Sen är det en omställning och det tär på relationen att bli föräldrar. Men man får prata mycket och se till att få sin vila.

Mitt liv ser helt annorlunda ut nu än vad det gjorde innan. Hon hjälper mig med min ångest. Jag gör saker nu jag aldrig gjort innan pga att jag vill att hon ska ha det bra! Jag har to m åkt buss själv från min psykolog inne i stan! Jag vill inte vara beroende av folk för att ta mig från punkt A till B. Jag vill kunna själv! Så jag jobbar med ångesten varje dag och det går bra!
Sen är jag ännu mer orolig nu än vad jag var innan. Jag har ju min GAD (generellt ångestsyndrom) att jobba med. Man är orolig hela tiden att nåt ska hända henne mm. Men det är nåt jag måste jobba med och jag får hjälp av min psykolog att hantera den oron.

Ja detta var en liten uppdatering av hur allt gått. Jag lovar att det inte ska dröja 1 år till nästa inlägg!

Här är mitt lilla gryn ❤


 



lördag 28 mars 2015

Det bor en liten bebis i min mage :)

Flera månader sedan jag skrev nu! Hänt massor!


Det bor en liten bebis i min mage :)


I oktober slutade jag med min P-Plåster, mest pga att jag mådde dåligt av dom rent psykiskt, men också för att vi pratat om att skaffa ett gemensamt barn.


I början av december började jag misstänka att nåt inte riktigt stämde. Mensen var några dagar sen men hade mensvärk så jag trodde mensen var på gång.
Jag hade under denna tid känt av lite halsbränna, vilket jag aldrig lidit av förut.
När mensen var ca 4 dagar sen sa jag till M att min mens aldrig nånsin varit så sen, den har knappt varit sen alls förut. Alltid haft väldigt regelbunden mens hur dåligt jag än mått i mitt liv.


Den 19 december köpte jag ett graviditetstest och jag väntade hela den dagen på att M skulle komma hem från jobbet. Han ville ju självklart vara med när testet togs.
Jag tog testet och lämnade det på toa ca 2 min. Mitt hjärta slog tusen slag och jag var helt uppe i varv. Jag kände som sagt på mig att jag var gravid!
När vi kollade stickan så var det ett VÄLDIGT tydligt plus! Jag fick alltså reda på att jag var gravid redan i vecka 4-5! Jag var helt chockad ändå när vi såg plusset och det var M också. Vi blev ju glada såklart, men jag blev samtidigt livrädd!
Jag var helt säker på att jag aldrig skulle träffa nån och ännu mer säker på att jag inte skulle få barn (fastän längtan efter ett eget barn alltid funnits med mig.)


När värsta chocken lagt sig ringde jag mamma och pappa och berättade. (Jag hade sagt att mensen var sen, så dom var lite förberedda). Mamma grät och pappa fattade ingenting (han förstår fortfarande inte att jag är gravid säger han, fastän magen börjar komma nu).
Jag berättade också för mina bröder och mina närmste vänner redan när jag tagit testet. Jag kunde bara inte hålla det inne!!! M ringde sin pappa och bror+svägerska och berättade för dom!  Alla blev glada och sa Grattis!
Vi väntade till ca vecka 11 innan vi berättade för M barn, andra kompisar och släkt mm.


Jag skrev in mig på MVC och var där i början av januari. Träffade en fantastisk barnmorska. Vi pratade länge om min psykiska ohälsa mm. Vi tog prover, allt såg bra ut.
Hon bokade in ett läkarbesök pga min diagnos och oro. Hon pratade om att hon skulle skicka en remiss till en Aurora-mottagning. En mottagning med specialiserade barnmorskor som behandlar kvinnor med förlossningsrädsla, ångest och oro, mm. Känns så bra! Jag kommer verkligen få all hjälp jag behöver genom mvc. Vilket bemötande av min underbara barnmorska! Känner mig väldigt trygg!


Veckan efter inskrivning fick vi ett läkarbesök! Jag och M var där och pratade om hur jag mådde, min rädsla och oro inför graviditet/förlossning mm. Väldigt bra samtal.
När vi pratat färdigt så frågade hon om vi ville se bebisen, och samtidigt konstatera att det faktiskt var en bebis i magen :)
Jag gjorde ett vaginalt ultraljud och där låg det lilla embryot :) Hen rörde sig livligt och hjärtat slog fort :) Bebis var då bara 27,8 mm (detta ultraljud gjordes i vecka 9-10)! Jättelitet! Jag blev beräknad födsel 24 augusti!
Den känslan när man ser ett embryo med små paddlar till ben och armar, den känslan går inte att beskriva! M har ju sett det förut, men för mig var det ju nytt. Vi fick två fina kort med oss hem! Ramade in korten ställde dom hos mamma och pappa så länge! Helt overkligt! Jag gick med ett leende på läpparna hela den dagen!


Jag var väldigt orolig i början av graviditeten, dels pga missfallsrisken men också på hur jag skulle må! Jag var väldigt orolig över att må illa! Illamående är min värsta ångesttrigger!
Veckorna gick och som tur var mådde jag inte illa en enda dag! Bara när jag var riktigt hungrig och det gick för lång tid mellan måltiderna.
Jag fick tidigt en jobbig nästäppa och den sitter i ännu. Gravidnäsa kallas det visst, så jag lever på nässpray dag och natt, men jag är tvungen för jag får panik av att inte kunna andas! Som tur är, är det inte farligt för bebisen att använda nässpray, men värre för min näsa då :) Idag blödde jag lite näsblod. Alla slemhinnor blir torrare under en graviditet och det märks verkligen.


Runt v 12 fick jag en ny uretrit (urinrörskatarr)! Antagligen pga torra slemhinnor. Förra uretriten jag hade så jag mådde jag ju så fruktansvärt dåligt psykiskt! Jag misstänkte först en urinvägsinfektion (vilket är vanligt vid graviditet), men jag lämnade prov och odlig på mvc och det var inte det, så då visste jag att det var en ny uretrit. Jag mådde inte särskilt bra, smärtor i underlivet och extrema trängningar. Men satte sig ju såklart på psyket denna gången också.
Min bm fixade en ny läkartid till mig. Var där i v 13, mamma följde med mig. Vi pratade och läkaren sa att jag inte fick använda dom plåstren jag blivit hjälpt av förra gången pga det är skadligt för bebisen. Jag var ganska knäckt, men var ju bara tvungen att ta det liksom, ville ju absolut inte utsätta bebisen för nåt! Hon sa att det oftast läker ut av sig självt, och det visste jag ju sen innan. Men det kan ta sån lång tid!! Flera månader om man har otur!


Innan jag gick därifrån så sa hon att jag kunde få se bebis igen! Jag gjorde nu ett vanligt ultraljud (på magen). Nu var bebisen ca 5,5 cm och dom små paddlarna hade nu växt till sig och såg ut som riktiga armar och ben. Bebisen rörde sig jättemycket!
Mamma grät! Blev nog mer verkligt för henne då att hon ska bli mormor!
Än en gång fick jag se våran bebis! Inte alla som får se bebis 2 gånger innan rutinultraljud som görs i v 18-20. Vissa får bara se deras bebis en gång. Även den dagen gick jag med ett leende på läpparna :)


När det gäller uretriten så fick jag jobba psykiskt med den denna gången! Jag fick jobba med min ångest och ställa in mig på att om jag har otur så kanske jag får dras med uretriten hela graviditeten, men jag klarar inte att ha ångest av den hela tiden också. Jag tog hjälp av min psykolog och har nu börjat acceptera den, nu tror jag faktiskt att den blivit lite bättre. Men jag är kroniskt kissnödig ändå, men nu är det nog bebisen och livmoder och allt som trycker på urinblåsa också, så det är svårt att avgöra om uretriten är borta eller inte. Men som tur är ångesten borta! Och nu kan jag lättare leva med detta!


Jag har ont i nedre delen av magen, känns som mensvärk men också som hugg i sidorna på nedre delen av magen. Kollade med bm och det är tydligen växtvärk och ligament som gör ont. Livmodern hänger i ligament (känns som gummiband) och när det växer så töjs dom ligamenten ut och det kan göra väldigt ont! Så det är ofarligt men obehagligt och kan tydligen hålla på hela graviditeten.


Jag är kroniskt hungrig! Min startvikt var 51,5 kg. Men dom första veckorna kunde jag inte äta/dricka socker, det bara frätte i munnen. Var så äckligt! Så jag gick ner dom första veckorna och när jag vägde som minst låg jag på ca 47 kg.  Det är först nu jag kommit upp till min startvikt. Nu är jag i vecka 19 och nästa vecka har det gått halva tiden!
Nu äter jag socker igen, men inte så mycket som förr! Jag äter dock hela tiden! Frukt, grönt, middag, lunch, mellamål, chips, mm. Pappa säger att jag inte gör annat än äter :)
Det går inte att stå emot hungern, vilket också är positivt för mina matfobier. Nu måste jag äta innan jag åker ut tex. Nu kan jag inte strunta i att äta, för då får jag blodsocker/blodtrycksfall. Så nu är det bara att säga till mina fobier att jag måste strunta i dom och äta för att jag och min bebis ska må bra! Och det funkar faktiskt! Min IBS är både sämre och bättre nu pga graviditeten. Jag har mycket gaser som gör ont, men jag har inga IBS-kramper/diarréer.


Jag har en del huvudvärk och dom första veckorna var jag väldigt trött. Jag har ont i min kropp (men det har ju alltid ändå), uretriten, nästäppan, men annars mår jag ganska bra! Psykiskt mår jag nog bättre.Jag upplever väldigt lite ångest nu! Det är en väldigt speciell känsla när man ser att magen börjar växa. :)
Jag känner mig lugnare på nåt sätt, svårt att förklara känslan. Jag är självklart orolig för resten av graviditeten, förlossning mm men känner att jag får ta det succesivt. Inte ta all oro på samma gång! Och det har funkat hittills.....


Nu på tisdag ska vi på RUL (rutinultraljud) på Östra sjukhuset! Då ska dom kolla så bebis mår bra, dom gör en typ av scanning, kollar hjärnan, bål, gomspalt, mm. Jag hoppas innerligt att vi väntar en frisk bebis! Är orolig men känns även väldigt spännande då vi ska ta reda på om det är en hon eller han! Jag känner på mig till 99% att det är en pojke därinne!
M tror också pojke. Bara en kompis till mig som tror flicka, så dom flesta tror pojke. Men på tisdag vet vi förhoppningsvis!


Ett spännande år framför oss nu och jag längtar tills vi har våran bebis hos oss! <3




                                      Ganska tydligt plus :)






                                      Ultraljud v 9-10 :)

Bild från i torsdags

måndag 12 januari 2015

Misstänkt Fibromyalgi

Jag skrev i tidigare inlägg att jag beställde tid på Vårdcentralen pga misstanke om Fibromyalgi. Jag var hos doktorn och det togs en del prover och vi pratade. Var hos samma doktor som skickade min remiss till Psyk så hon känner mig ganska bra vilket gjorde att jag inte behövde dra hela min livshistoria igen.


Vi bestämde att hon skulle vänta på provsvaren och visade dom ingenting så skulle hon skicka en remiss till en specialistklinik.
Jag fick provsvaren och allt såg bra ut, så hon har skickat en remiss nu. Väntetid ca 6 månader! Lång väntetid, men så är det! Nu blir det väl en utredning i alla fall antar jag.
Bara att vänta och se nu.
Jag kan knappt bära en matkasse utan att få "träningsvärk" i armen några dagar efteråt. Det känns inte helt normalt :(
Det är inte heller optimalt för mig att bo 3 trappor upp. Jag får pausa efter andra trappan och sen är det en kamp att komma upp för sista, för det känns som det bränns i benen och att dom håller på att gå av :( But that´s life I guess :(


Min IBS har också varit jättejobbig nu det sista, men det har varit mycket oro och stress nu det sista. Jag har inte mått bra, och jag och M har haft det jobbigt runtomkring oss nu. Jag hoppas verkligen att det blir bättre nu, vi har gjort så gott vi kunnat för att styra upp problemen som är omkring oss, men tyvärr så är inte vi dom enda inblandande. Nu är det bara tiden som utvisa om dessa bekymmer lägger sig eller inte.
Dom säger att kärleken övervinner allt, men jag tror inte riktigt att det stämmer. Ibland spelar det ingen roll hur mycket man älskar varann, är det stora hinder på vägen så får kärleken och relationen ta rejält med stryk tyvärr. Men jag hoppas att våran kärlek räcker, för jag vill inte leva utan honom. När man äntligen har hittat mannen i sitt liv så är det saker runtomkring som förstör förhållandet, så ska det ju inte vara! Det har vi i alla fall kommit överens om <3


Hoppas resten av månaderna detta året blir bättre än denna första :(









lördag 8 november 2014

Bemötande

Jag har inte mått så bra det sista. Vet inte riktigt vad det beror på, är nog många faktorer som spelar in. P-plåster (inte mått bra av dom), hela situationen med flytt (att man nu bor med barn halva tiden, vilket jag inte är van vid), konstant värk i min kropp, IBS (den har varit hemsk det senaste året), min oro och ångest, mm. Jag mår väldigt bra av att vara med M, men jag mår dåligt av annat som är runtomkring. Det är en extrem omställning att gå från singel till att helt plötsligt ingå i en familj med allt vad det innebär. Man har helt plötsligt ansvar för andra än sig själv. Det ställs krav på mig som jag inte hade förut. M ställer aldrig några krav på mig, men jag ställer krav på mig själv, vilket gör att stressen och pressen på mig själv blir större än den varit förut. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att jag ska må bättre, det har pågått så länge nu. Jag känner mig deppig, jag har extremt nära till gråt nu och min mage funkar inte....

Jag har dom senaste 5 månaderna haft ont i nedre delen av magen, underlivet. Speciellt i höger sida, runt äggstocken. Jag har också haft stänkblödningar och mått allmänt dåligt av mina P-plåster. Jag ringde till gyn i Krokslätt och rådfrågade dom och dom tyckte att jag skulle sluta med mina plåster och sen höra av mig om det inte blev bättre. Jag slutade med dom i oktober, men smärtan har inte gått över. 
Jag ringde dom igen och ville boka tid men dom hade ingen tid att ge mig! 
Jag väntade ytterligare ett tag. 

Igår åkte jag in till gynakuten på Sahlgrenska och satte mig. Mamma följde med mig. det gick faktiskt ganska snabbt (inte så kul att sitta på akuten). 
Jag träffade världens bästa doktor! En ung kille, yngre än mig var han! Kanske inte det roligaste man kan göra, att fläka upp sig i en gynstol inför en ung, manlig doktor direkt ;) Men jag kände ett enormt förtroende för honom när vi först pratade om mina problem. Jag berättade om allt, smärtan, min ångest, min IBS, mm. 

Han kollade livmoder, äggstockar mm. Väldigt grundlig undersökning. Han hittade inget fel, allt så bra ut förutom mina tarmar! Han sa till mig att han aldrig hade sett en sån aktivitet på tarmar förut, han sa att det var en makaber syn ;( Inte konstigt att du har ont i magen/underlivet sa han! Han förklarade att tarmarna ligger som ett hölje över livmoder, äggstock,mm. Dom ligger precis ovanför och att det är i tarmarna jag har ont, inte i underlivet. Han tryckte med den ultraljudstaven på tarmarna och jag tror jag lyfte flera meter ur stolen! Den smärtan alltså! :(

Jag är ju givetvis jätteglad att det inte var nåt fel "där nere", men samtidigt är jag uppgiven över att min IBS är så svår just nu. Jag tycker att jag gör allt jag kan för att hålla magen lugn, men inget verkar ju funka nu :( Antar att det är stressen och pressen som måste bort, men jag vet inte hur det ska gå till ;( Jag kan inte hjälpa vad jag känner, hur mycket jag känner, mm. Jag gör allt jag kan, går till psykolog, har en psykläkare, sjukgymnast, tänker på vad jag stoppar i mig, mm. Vad mer ska jag göra?? :(

Som jag skrev så fick jag ett fantastiskt bemötande av doktorn på gyn, till skillnad från när jag ringde en vårdcentral i Mölndal där dom har en specialistläkare som jag har blivit rekommenderad av en vän att vända mig till. Där fick jag prata med en manlig sjuksköterska. 
Jag har så länge jag kan minnas haft smärta i framförallt rygg (speciellt ländryggen), nacke, axlar och ben. Jag har alltid trott att jag varit otränad bara, men jag börjar misstänka att min långvariga ångestproblematik har gjort att jag fått kronisk smärta i kroppen. Jag vet att tex fibromyalgi är vanligt bland ångestpatienter och jag vill gå till doktorn för att testa mig för det, för att kunna utesluta det. Känns som jag har kronisk träningsvärk kan man säga. Svårt att beskriva på annat sätt. Jag är också väldigt trött jämt, har IBS (också ett vanligt symtom vid fibro), torra slemhinnor, problem med öron, mm. Mycket som tyder på fibro. 

Åter till samtalet med sjuksköterskan ;) Jag ringer och presenterar mig och säger att jag vill träffa just denna doktor (ortoped). Jag nämner mina symtom och jag nämner också att jag lider av ångest. Det är då det kommer, ni vet det där nedlåtande sättet när dom pratar till dig som om du vore ett barn. Han säger " Ja, du vet att det där med ångest, det kan ju ge en massa olika symtom, det behöver inte vara någon direkt fysisk åkomma, det kan vara vanliga spänningar, mm, behöver inte alls vara nåt allvarligt!". Jag visste att det skulle komma, man är ganska van vid att bli kallad hypokondrisk av sjukvården och andra nu ;(
Han säger " Jag tycker nog du ska vända dig till din vc först där dom kan utreda dig, ta lite prover, berätta för dig om spänningar i kroppen och så".

Jag blir så jävla förbannad och jag vet att jag har power att kunna säga ifrån, så jag säger i lugn ton till honom, " Jo du vet när man har lidit av ångest så här länge som jag har gjort, i över 25 år så tror jag att jag har gjort allt för att kunna må bättre. Du vet att, jag har gjort alla dom där proverna du talar om ett antal gånger, jag har en läkare på Psyk i Krokslätt, jag har en psykolog jag går till 1 gång/vecka, jag har en sjukgymnast, jag har genomgått en ganska så tuff KBT-terapi, jag jobbar med min ångest varje dag! Tycker du ändå att jag ska söka mig till min vc först och sedan vända mig till er igen och se om jag kan få en tid till er doktor? 
Han blir tyst en kort stund och säger sedan, " Jag ska titta när han har första lediga tid här" "Tack" säger jag :)
Fick en tid i slutet av november nu, så får vi hålla tummarna för att allt är som det ska.

Jag kan inte ens beskriva den känslan när han blir helt tyst i andra änden av luren! Samtidigt som jag känner mig oerhört kränkt och "liten" så känner jag mig stark, stolt och "stor".  Kändes som att jag "satte honom på plats", att han/man kanske inte ska döma andra människor så fort dom säger ordet "ångest"! Jag är så jävla trött på det bemötandet vissa människor har när det gäller ångest! 

Var ju en stor anledning till att jag startade denna blogg för att folk skulle sluta skämmas för sin ångest och kunna be om hjälp! Men jag förstår ångestpatienter som inte söker hjälp! Jag förstår att dom inte vill bli bemötta på detta sätt, att känna sig som skräp, att känna sig så fruktansvärt liten och bli så kränkt! Usch säger jag bara! Jag brinner verkligen för det här med bemötande, skam och skuld när det gäller ångest. Att dela mina erfarenheter och också höra andras historier och erfarenheter av sjukvård, chefer, mm. Hade varit intressant att jobba med såna här frågor!

måndag 20 oktober 2014

SPA

När M fyllde 40 år i somras fick han en SPA-weekend i present av sin pappa, bror och hans sambo. Vi fick välja själva när vi ville åka. Vi pratade om det och kom överens att vi skulle fira våran 1-årsdag där. Vi bokade ett Lyx-paket, där det ingick en 4-rätters middag, fri tillgång till Spat, övernattning i lyxrum, champagne och choklad på rummet och frukostbuffé.


Jag var riktigt nervös på lördag förmiddag innan vi skulle åka. Jag har aldrig varit på Spa, visste inte alls vad det innebar, nervös för bilresan, jättenervös för middagen (då jag har problem med att äta på restaurang),. mm.


Resan gick bra och vi var där vid 14.00. Vi var på rummet och tog det lugnt ett tag, sen gick vi till Spat och badade. Det var underbart, speciellt den varma källan som fanns där. Jag trodde det skulle vara jobbigt för mig att sitta i den varma källan, för värme (tex bastu) triggar igång min ångest. Blir det för varmt så känns det som jag inte kan andas och då får jag panik, så jag var ganska orolig inför det. Men det var så skönt där! Helt fantastiskt var det! Det var mycket folk på Spat, men det gick bra ändå! Jag klarade det! Vi badade i ca 2 timmar, sen slappade vi på rummet ett tag och gjorde oss iordning för middagen.


Två veckor innan spat åkte vi och beställde förlovningsringar! Vi höll det hemligt för alla, och innan middagen skulle äga rum så förlovade vi oss på rummet! Vi skålade med vår champagne och bytte ringar. Det var helt fantastiskt! Kändes så rätt!
Många kanske tycker det är för tidigt att förlova sig efter 1 år, men vi bryr oss inte :)
Jag har aldrig älskat någon som jag älskar M och jag kan inte tänka mig ett liv utan honom, och han säger att han känner likadant så det kändes självklart att förlova oss på våran lyxhelg! En förlovning för mig betyder inte att man måste gifta sig. En förlovning för mig betyder att jag och M har lovat varandra att vi alltid ska vara tillsammans, att vi hör ihop, och ringen för mig symboliserar just det. Jag vill visa världen att jag är upptagen!


Efter förlovningen gick vi till restaurangen och vi fick världens godaste mat! Helt fantastiskt! Jag var orolig och visste inte om jag skulle kunna äta, men det gick bra! Jag åt upp nästan hela varmrätten, och lite på båda förrätterna, men efterrätten fick jag hoppa över. Vi blev så mätta! Efter middagen gick vi upp på rummet och badade bubbelbad och sen gick vi och lade oss och kollade på TV.
Här trodde jag att alla orosmoment var över och jag var jättetrött, dagen hade tagit ganska rejält på psyket.  


Precis när vi skulle släcka lampan så går brandlarmet! Jag frågar M vad som händer, jag fattar ingenting! Han säger att vi nog ska gå ut. Jag hoppar upp ur sängen och springer runt som en idiot i rummet och hittar inte mina kläder eller nånting! Jag känner att pulsen är hur hög som helst, men M är lugn. Jag får på mig kläderna, tar på mig glasögonen (jag tänker att dom måste jag ju ha! Och mobilen! Allt annat får vara!) Står klar vid dörren och skäller på M att han ska skynda sig, haha. Vilken panik jag hade! Vi öppnar dörren och går ut, känner ingen brandlukt, folk sitter kvar inne i resturangen mm. Då börjar jag lugna ner mig lite....
Vi går ut och brandbilen kommer! Dom går in och kommer ut lika snabbt igen och säger att det är ok att gå in igen. Det var vattenånga som utlöst larmet! Antagligen ett par som badat lite för varmt ;)


Så typiskt att det händer när jag är där! Jag som redan har panik och dagar fyllda med oro! 


Det var inte helt lätt att somna sen kan jag säga! Jag bara låg och väntade på att det skulle börja brinna på riktigt! :(
Men några timmars sömn blev det i alla fall.


På söndagen åt vi frukost, jag åt bara en tallrik youghurt, men M åt omelett (som en tjej stod och stekte på plats), och M gräddade sin egen våffla och åt en macka. Vilken lyxfrukost!


M gick upp till spat en stund, och jag packade det sista och vilade en stund på sängen innan vi checkade ut och åkte hem!


Vi har haft en fantastisk helg och det blir ett minne för livet!