Jag har haft en hemsk panikattack! Det var för ca 2 veckor sedan uppe hos pojkvännen. Jag hade mått dåligt några dagar innan med mycket tankar och en del ångest (tryck över bröstet). Jag vill inte gå in på vad för tankar, känns väldigt privat, men en del oro och tankar över framtiden, mm.
Det är inte lätt att efter många år som singel och som sjuk helt plötsligt leva i ett seriöst förhållande med allt vad det innebär, och att dessutom träffa någon som har barn är en väldig omställning och inte så lätt att förhålla sig till. M har helt fantastiska barn och dom verkar gilla mig mycket, så allt har verkligen gått problemfritt när det gäller hans barn vilket känns väldigt skönt och bra. Men jag har liksom lite svårt att vänja mig vid att man ska ta hänsyn till andra och koncentrera och lägga fokus på andra än sig själv. Tyvärr så blir man väldigt egoistisk när man lider av min diagnos. Jag kan ju bara tala för mig själv, men jag har blivit väldigt självcentrerad och egoistisk under mina år som sjuk och det är tufft när man ska kontrollera allt och alla för att slippa sin ångest och panik. Så för mig är det lite svårt att släppa mitt fokus och min kontroll och bara ge mig hän och leva i nuet med M och hans barn. Jag övar på det och försöker så gott jag kan, men ibland klarar jag det inte och behöver vara för mig själv. M är helt fantastisk vid såna tillfällen, han ger mig alltid det jag behöver, som tid för mig själv tex. Jag trodde aldrig att jag skulle träffa någon som förstår och accepterar mig och min diagnos så som han gör.
Jag bestämmer mig ofta för att inte följa med M och barnen på olika grejer, jag känner inte riktigt att jag klarar av det ännu, men det kommer väl antar jag. Det finns ju fortfarande mycket saker som jag inte gör med M själv nu ens. Han får ofta åka ut själv och handla eller göra annat. Det är tråkigt, men det är så det är tyvärr. Det tar tid för mig att bli trygg med en ny person och det är bara tiden som kan avgöra när jag känner mig mogen. Vi har pratat om att gå på bio snart, och det är ska väl gå bra tror jag. Vi har snart varit ihop i 4 månader så det är väl dags för ett biobesök snart ;)
Jaja, åter till panikattacken då. Jo som sagt, jag hade mått dåligt några dagar och M hade ju självklart märkt det, så när vi gick och lade oss en kväll så frågade han var det var, och vi började prata och diskutera mina tankar och känslor. Vi var lite oense (vi har aldrig bråkat eller varit oense innan) och jag kände att trycket över bröstet bara blev värre och värre. Efter att vi pratat ca 20 min så eskalerade trycket över bröstet och jag kände att det blev svårare att andas och nu var paniken igång. Jag började hyperventilera och andningen gick ju ännu mer trögt pga det. Jag fick sån fruktansvärd värk i bröstet, det gjorde ont att andas och jag blev ännu räddare och jag började gråta hysteriskt. Jag satte mig upp i sängen och försökte få luft men det var svårt. Jag hade panik och vid detta läget var M rädd och visste inte riktigt vad han skulle göra. Han har berättat efteråt att han inte riktigt fick nån kontakt med mig när det var som värst och det skrämde ju honom naturligtvis, vilket jag kan förstå. Men i det läget när paniken är som värst så kämpar man bara för att överleva, det finns liksom inte någon annan som räknas i det läget (låter hemskt jag vet, men det finns ingen kraft till att tänka på nåt annat än sig själv och försöka stå ut med paniken).
Efter ett litet tag så lugnade det sig lite och jag slutade gråta, jag bad M hämta vatten till mig för jag var så torr i munnen och började må illa. Jag drack lite och lade mig ner igen och trodde att den var på väg att klinga av, den hade då varat ca 30 min. M kramade mig och det blev tyst och jag kände att han var på väg att somna, då satte det igång igen. Antagligen pga tystnaden och att han nästan somnade, kände mig ensam. Då kom illamåendet och magknipen. Då var det dags att stå emot magknipen, lärt mig genom min KBT att man egentligen inte alls är nödig utan bara magens sätt att reagera. Det är inte ok att gå på toa då! Jag ska vara i paniken, inte låta den vinna, vilket innebär att jag inte ska ge efter och sätta mig på toa. Det var illamåendet som satte igång oron i magen, det vet jag ju. Det har jag lärt mig! Illamående och yrsel är min värsta paniktrigger. Jag låg där och intalade mig själv att det bara är panik, inget annat. Det är bara panik i magen, du behöver inte gå på toa, mm. Så svårt att ligga och tänka så när man bara vill ge med sig och "skita" ut ångesten. Ni som har samma symtom som jag har när ni får en attack, ni fattar vad jag menar va?
Jag har ju alltid trott att en panikattack varat max 10 min. För mig har det alltid varit så, för när jag fått panik, med tex yrsel, svimningskänslor, mm så har jag ju alltid varit tvungen att gå på toa för då kommer diarrén och efter det så är paniken över. Det är enligt min psykolog att inte vara i paniken, att inte bearbeta den utan att man ger sig hän och avbryter den (man flyr), man kämpar inte.
Nu när jag inte ger mig hän, när jag inte flyr från den utan är i den så varar attackerna upp till 1h oftast. Så ja, visst är det skillnad på att fly från den eller kämpa emot den.
Och självklart så var det ju så att efter paniken så behövde jag ju inte alls gå på toa! Det visste jag, det har jag lärt mig nu, och jag är glad och stolt att jag faktiskt kan och vågar stå emot nu när magen kniper som värst.
Som sagt, attacken varade ca 1 h och efter det så var jag helt slut!! Jag somnade fort och på morgonen när M skulle gå till jobbet så hade jag ont i hela kroppen, varenda muskel värkte. Trycket över bröstet var kvar och jag var väldigt ledsen, jag grät en del dagen efter också. Men jag och M pratade om det och han var glad att han fick uppleva min panik, nu vet han hur jag har det och det blev lättare för honom att förstå vad som händer med mig när jag mår som värst. Det var en av mina absolut värsta panikattacker. Den värken över bröstet, när det gjorde ont att andas var ju helt fruktansvärt. Det är nu dom senaste panikattackerna jag har fått det trycket över bröstet, aldrig haft det som symtom innan.
Jag pratade med min psykolog om det och frågade honom varför jag fått nya symtom. Jag hade en teori om att eftersom jag genom KBT:n tränat bort rädslan för yrsel och illamåendet som är min värsta trigger, så har hjärnan hittat nåt annat symtom att "triggas" av. Han höll inte riktigt med om den teorin för dom har en term eller vad han nu kallade det inom psykologin som mer menar på att dom panikattackerna som sätter sig i magen (diarré) är (svårt att formulera för jag minns inte ordagrant vad han sa, men ska försöka) oförklarliga, att man inte vet vad det beror på att man får en panikattack, man kanske inte ens fattar att man har panikattack eller att man lider av en ångestsjukdom överhuvudtaget, medans dom sätter sig över bröstet är mer hanterbara och mer logiska, för där vet du oftast att det är panikattacker, du är medveten om att du har en ångestdiagnos och vet att ångesten ofta ger symtom såsom muskelspänningar (tryck) i bröstet. Låter flummigt, men kan inte förklara det bättre eftersom jag inte minns ordagrant vad han sa. Men ni som gått i terapi, har ni också hört detta? Känner ni igen er? Jag tycker det låter väldigt logiskt det min psykolog säger, och i mitt fall verkar det stämma. Han menar på att det är mycket "bättre" att få panikattacker som ger tryck över bröstet än dom attackerna som sätter sig magen, för attackerna i bröstet är mer logiska än dom i magen. Låter det väldigt flummigt och konstigt? ;)
Vore intressant att höra era åsikter runt detta! Kommentera gärna bloggen ni som har erfarenhet av panikångest, terapi och KBT.
Visar inlägg med etikett Psykologbesök. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Psykologbesök. Visa alla inlägg
måndag 10 februari 2014
onsdag 9 oktober 2013
Psykologbesök
Fy, idag är ingen bra dag alls....
Så mycket tankar och känslor som snurrar runt i huvudet och jag kan inte sortera dom. Det är kaos där inne ;(
Jag vill inte var sån här, jag vill må bra, jag vill vara normal. Jag vill kunna göra sånt som alla andra gör. Bo själv, jobba, kunna äta ordentligt (gå på restauranger, på café, hos kompisar), umgås med folk på normalt sätt utan tankar på min panikångest, min mage, mitt kontrollbehov, min fixering på att alltid veta var toaletterna och utgångar finns.
Jag vill inte leva med denna ständiga och alltid närvarande förväntansoron, dessa ständiga säkerhetsbeteenden för att få vardagen att gå ihop. Jag vill kunna göra spontana saker utan att ens behöva använda hjärnan, utan bara göra dom! Men det går bara inte, jag kan inte! Kommer det alltid vara så här??
Vissa dagar blir dessa tankar så väldigt påtagliga och idag hos psykologen bröt jag ihop och började gråta. Jag klarar inte av att inte kunna sortera mina tankar, jag klarar inte av att dom flyger och far därinne och att jag inte kan hejda dom. Jag får panik och vill bara skrika stop! Jag vill hugga av mig huvudet i det läget, allt för att sluta tänka!! Jag vill bara vara helt tom i huvudet, jag vill inte tänka en enda tanke! Finns det nåt knep i såna lägen? Kanske nån typ av Mindfullness eller avslappningsskiva? Jag ska undersöka saken lite för jag klarar inte av den påfrestningen på min lilla hjärna....
Så mycket tankar och känslor som snurrar runt i huvudet och jag kan inte sortera dom. Det är kaos där inne ;(
Jag vill inte var sån här, jag vill må bra, jag vill vara normal. Jag vill kunna göra sånt som alla andra gör. Bo själv, jobba, kunna äta ordentligt (gå på restauranger, på café, hos kompisar), umgås med folk på normalt sätt utan tankar på min panikångest, min mage, mitt kontrollbehov, min fixering på att alltid veta var toaletterna och utgångar finns.
Jag vill inte leva med denna ständiga och alltid närvarande förväntansoron, dessa ständiga säkerhetsbeteenden för att få vardagen att gå ihop. Jag vill kunna göra spontana saker utan att ens behöva använda hjärnan, utan bara göra dom! Men det går bara inte, jag kan inte! Kommer det alltid vara så här??
Vissa dagar blir dessa tankar så väldigt påtagliga och idag hos psykologen bröt jag ihop och började gråta. Jag klarar inte av att inte kunna sortera mina tankar, jag klarar inte av att dom flyger och far därinne och att jag inte kan hejda dom. Jag får panik och vill bara skrika stop! Jag vill hugga av mig huvudet i det läget, allt för att sluta tänka!! Jag vill bara vara helt tom i huvudet, jag vill inte tänka en enda tanke! Finns det nåt knep i såna lägen? Kanske nån typ av Mindfullness eller avslappningsskiva? Jag ska undersöka saken lite för jag klarar inte av den påfrestningen på min lilla hjärna....
måndag 16 september 2013
IBS skov
Jag mår inte riktigt bra nu, eller vaddå, jag mår väl egentligen aldrig riktigt bra, men jag känner mig nere nu och mår sämre. Jag har IBS skov nu, började för 3 dagar sedan och jag förstår inte riktigt varför det kommer ett skov nu. Jag tycker inte att jag är orolig för nåt speciellt eller är direkt stressad, brukar ju vara sånt som sätter igång skoven. Men det är klart, det har hänt en del saker på sistone som kanske kan vara en orsak till att jag fått det.
Jag har haft ont i mina öron, och fick tid förra veckan hos en riktig örondoktor. Äntligen! Jag var så hemskt nervös innan jag skulle dit, då mamma sagt till mig att om dom behöver spola/suga i öronen så kunde man bli yr! Jag fick panik när hon sa det! Yrsel är ju min värsta trigger när det gäller min panikångest!! Jag hade tid i tisdags förra veckan och mamma åkte med mig. Läkaren och sjuksköterskan som tog emot mig var jättebra! Jag kände mig väl omhändertagen. Läkaren kollade öronen och hon spolade det ena örat! Jag höll både sjuksköterskan och mamma i handen, haha. Jag kände mig som ett litet barn ;) men jag kan fan inte hjälpa att jag är så orolig för såna här saker. Det gick bra, jag blev inte direkt yr, det kändes bara lite obehagligt. Jag har känsliga öron och doktorn sa att jag antagligen alltid kommer ha det. ;(
Jag kommer alltid få duscha med fetvadd i öronen (när man lider av eksem i hörselgångarna får det inte komma vatten i öronen, då förvärras det). Jag fick starkare droppar än dom jag använt innan. Jag ska ta dom dropparna 3 dagar i början av varje månad för att hålla eksemen borta. Så jag antar att jag alltid ska hålla på så här. Det känns ju naturligtvis tråkigt att ha det så här (en olycka kommer sällan ensam, tycker liksom att det räcker med det jag redan har), men känns ändå helt ok med denna behandling om den hjälper mig att göra så att eksemen inte bryter ut igen. Känns skönt att ha fått riktig hjälp! Vårdcentralen klarar inte såna här saker, men jag tycker ända att dom ska skicka mig vidare när jag berättar att jag haft ont i öronen i 2 månader! Men det gör dom inte! Jag fick själv höra av mig till specialister! Jag tycker det är dåligt!
Jag har ju börjat arbetsträna också och det går bra, det är roligt! Jag städar, plockar upp varor i hyllor, mm. Det var en dag jag inte kom iväg till jobbet pga dålig sömn med mardrömmar och ångestattack på natten. Jag orkade inte gå till jobbet den dagen, men annars har jag varit där varje gång.
Förra veckan fick jag jobba 2 dagar i rad pga att jag hade lärkarbesöket på tisdagen. Jobbade onsdag och torsdag, det gick bra , men jag gillar det inte riktigt eftersom jag har svårt att komma iväg, så blir det en press och stress när jag ska komma iväg två dagar i rad. Men det gick! ;)
Det har varit mycket tankar och funderingar om framtiden. Har pratat en del med mamma om hur jag känner och hur hon känner och tänker om min framtid, med jobb bl a. Jag känner och tror att jag aldrig nånsin kommer jobba normalt, att ha ett heltidsjobb och kunna sköta det fullt ut när det gäller närvaro. Jag har ALDRIG haft en hel månad i närvaro! Har alltid haft mycket frånvaro pga min ångest. Det känns hopplöst och jag tror faktiskt inte att det kommer ändras. Jag kommer alltid ha den här förväntansoron som ingår i min diagnos, jag kommer alltid lida av min IBS vilket gör att jag inte kommer iväg om min mage är ur balans,mm. Jag har ju blivit bättre när det gäller min panikångest, har ju mycket färre attacker nu vilket är skönt. Men detta med att ta mig till jobb är ju ett stort problem, jag kan inte åka kommunalt och tror inte att jag nånsin kommer kunna det, kanske ibland men absolut inte varje dag!
Såna tankar och prat med mamma har gjort att jag känner mig ganska nere nu, känns lite hopplöst i tron att jag nånsin kommer fungera som "normala" människor. Jag tror verkligen inte det! Jag tror inte att jag nånsin kommer bli fri från detta och allt vad det innebär. Bättre? Ja, jag kommer säkert ha bättre perioder i livet, men jag kommer aldrig må helt bra, det tvivlar jag på.
Min självkänsla fick sig en törn för en vecka sen ;( Vill inte prata om det här på bloggen, men det handlar om en relation med en människa som jag inte mått bra av, och en händelse i förra veckan fick mig att bestämma mig att nu är det stopp! Jag vill inte och orkar inte mer, jag tycker jag är värd bättre än att bli behandlad på det sättet. Jag känner mig starkare nu än jag gjort förut när det gäller den relationen och nu var det läge att radera den människan ur mitt liv! Jag behöver ingen sån person i mitt liv som får mig att må ännu sämre.
Jag vet inte om det är alla dessa faktorer och tankar som gör att IBS skovet kommit, men jag antar det.....
Jag har haft ont i mina öron, och fick tid förra veckan hos en riktig örondoktor. Äntligen! Jag var så hemskt nervös innan jag skulle dit, då mamma sagt till mig att om dom behöver spola/suga i öronen så kunde man bli yr! Jag fick panik när hon sa det! Yrsel är ju min värsta trigger när det gäller min panikångest!! Jag hade tid i tisdags förra veckan och mamma åkte med mig. Läkaren och sjuksköterskan som tog emot mig var jättebra! Jag kände mig väl omhändertagen. Läkaren kollade öronen och hon spolade det ena örat! Jag höll både sjuksköterskan och mamma i handen, haha. Jag kände mig som ett litet barn ;) men jag kan fan inte hjälpa att jag är så orolig för såna här saker. Det gick bra, jag blev inte direkt yr, det kändes bara lite obehagligt. Jag har känsliga öron och doktorn sa att jag antagligen alltid kommer ha det. ;(
Jag kommer alltid få duscha med fetvadd i öronen (när man lider av eksem i hörselgångarna får det inte komma vatten i öronen, då förvärras det). Jag fick starkare droppar än dom jag använt innan. Jag ska ta dom dropparna 3 dagar i början av varje månad för att hålla eksemen borta. Så jag antar att jag alltid ska hålla på så här. Det känns ju naturligtvis tråkigt att ha det så här (en olycka kommer sällan ensam, tycker liksom att det räcker med det jag redan har), men känns ändå helt ok med denna behandling om den hjälper mig att göra så att eksemen inte bryter ut igen. Känns skönt att ha fått riktig hjälp! Vårdcentralen klarar inte såna här saker, men jag tycker ända att dom ska skicka mig vidare när jag berättar att jag haft ont i öronen i 2 månader! Men det gör dom inte! Jag fick själv höra av mig till specialister! Jag tycker det är dåligt!
Jag har ju börjat arbetsträna också och det går bra, det är roligt! Jag städar, plockar upp varor i hyllor, mm. Det var en dag jag inte kom iväg till jobbet pga dålig sömn med mardrömmar och ångestattack på natten. Jag orkade inte gå till jobbet den dagen, men annars har jag varit där varje gång.
Förra veckan fick jag jobba 2 dagar i rad pga att jag hade lärkarbesöket på tisdagen. Jobbade onsdag och torsdag, det gick bra , men jag gillar det inte riktigt eftersom jag har svårt att komma iväg, så blir det en press och stress när jag ska komma iväg två dagar i rad. Men det gick! ;)
Det har varit mycket tankar och funderingar om framtiden. Har pratat en del med mamma om hur jag känner och hur hon känner och tänker om min framtid, med jobb bl a. Jag känner och tror att jag aldrig nånsin kommer jobba normalt, att ha ett heltidsjobb och kunna sköta det fullt ut när det gäller närvaro. Jag har ALDRIG haft en hel månad i närvaro! Har alltid haft mycket frånvaro pga min ångest. Det känns hopplöst och jag tror faktiskt inte att det kommer ändras. Jag kommer alltid ha den här förväntansoron som ingår i min diagnos, jag kommer alltid lida av min IBS vilket gör att jag inte kommer iväg om min mage är ur balans,mm. Jag har ju blivit bättre när det gäller min panikångest, har ju mycket färre attacker nu vilket är skönt. Men detta med att ta mig till jobb är ju ett stort problem, jag kan inte åka kommunalt och tror inte att jag nånsin kommer kunna det, kanske ibland men absolut inte varje dag!
Såna tankar och prat med mamma har gjort att jag känner mig ganska nere nu, känns lite hopplöst i tron att jag nånsin kommer fungera som "normala" människor. Jag tror verkligen inte det! Jag tror inte att jag nånsin kommer bli fri från detta och allt vad det innebär. Bättre? Ja, jag kommer säkert ha bättre perioder i livet, men jag kommer aldrig må helt bra, det tvivlar jag på.
Min självkänsla fick sig en törn för en vecka sen ;( Vill inte prata om det här på bloggen, men det handlar om en relation med en människa som jag inte mått bra av, och en händelse i förra veckan fick mig att bestämma mig att nu är det stopp! Jag vill inte och orkar inte mer, jag tycker jag är värd bättre än att bli behandlad på det sättet. Jag känner mig starkare nu än jag gjort förut när det gäller den relationen och nu var det läge att radera den människan ur mitt liv! Jag behöver ingen sån person i mitt liv som får mig att må ännu sämre.
Jag vet inte om det är alla dessa faktorer och tankar som gör att IBS skovet kommit, men jag antar det.....
fredag 15 februari 2013
Inget psykologbesök
Det blev inget psykologbesök idag, jag avbokade. Jag har PMS-besvär och sov dåligt i natt så jag orkade inte gå idag. Min mage blir väldigt påverkad av PMS, och då är det ännu svårare för mig att komma iväg, när magen strular.
Igår när jag gick och lade mig så kom dom hemska tankarna om att mamma ska dö och lämna mig. Det var ett tag sen jag tänkte på det och det har varit väldigt skönt! Men igår kom dom och jag fick en fruktansvärd ångest. När tankarna kommer på att hon ska försvinna och lämna mig så vet jag inte vart jag ska ta vägen, jag kan inte hantera dom och får hjärtklappning och blir väldigt ledsen...Jag tänker då: "Tänker jag det, så händer det!", vilket gör tanken ännu mer skrämmande! Varför tänker jag så? Min psykolog säger att barn tänker så, alltså att man inte kan skilja på fantasi och verklighet, vart den gränsen går! Man tror att det man tänker ska ske och det gör det väldigt skrämmande och kan då hos vuxna som tänker så skapa extrem ångest och oro. Jag har alltså inte kommit ur det stadiet, haha. Kanske därför jag känner mig som ett barn :)
Nä, skämt åsido, det är verkligen inte roligt att ha dessa tankar och absolut inte dom tankarna "att bara för att man tänker det så sker det värsta tänkbara!"
Jag försökte genast slå bort tankarna och försöka tänka på annat igår och fick ta mobilen till hjälp och läsa lite, och spela osv för att tankarna på mamma skulle försvinna. Det gick efter ett tag, men jag har varit påverkad av det hela dagen idag :(
Min älskade mamma <3
Igår när jag gick och lade mig så kom dom hemska tankarna om att mamma ska dö och lämna mig. Det var ett tag sen jag tänkte på det och det har varit väldigt skönt! Men igår kom dom och jag fick en fruktansvärd ångest. När tankarna kommer på att hon ska försvinna och lämna mig så vet jag inte vart jag ska ta vägen, jag kan inte hantera dom och får hjärtklappning och blir väldigt ledsen...Jag tänker då: "Tänker jag det, så händer det!", vilket gör tanken ännu mer skrämmande! Varför tänker jag så? Min psykolog säger att barn tänker så, alltså att man inte kan skilja på fantasi och verklighet, vart den gränsen går! Man tror att det man tänker ska ske och det gör det väldigt skrämmande och kan då hos vuxna som tänker så skapa extrem ångest och oro. Jag har alltså inte kommit ur det stadiet, haha. Kanske därför jag känner mig som ett barn :)
Nä, skämt åsido, det är verkligen inte roligt att ha dessa tankar och absolut inte dom tankarna "att bara för att man tänker det så sker det värsta tänkbara!"
Jag försökte genast slå bort tankarna och försöka tänka på annat igår och fick ta mobilen till hjälp och läsa lite, och spela osv för att tankarna på mamma skulle försvinna. Det gick efter ett tag, men jag har varit påverkad av det hela dagen idag :(
Min älskade mamma <3
onsdag 13 februari 2013
Säkerhetsbeteende
Sist jag var hos psykologen så pratade vi en hel del om säkerhetsbeteenden.
Att på olika sätt distrahera sig från situationer eller annat som är kopplat till panikattacker är vanligt hos panikdrabbade. Att distrahera sig är ett sätt att uthärda situationen och kan ses som en form av undvikande. Inom psykologin kallas det för säkerhetsbeteenden. Det ger en känsla av säkerhet för stunden, men är inte bra när man långsiktigt vill bli av med sina problem.
Säkerhetsbeteendet förhindrar möjligheten att upptäcka och bemöta sina negativa automatiska tankar. Man förstärker och vidmakthåller rädslan på sikt eftersom man missar möjligheten att konfronteras med rädslan. Man hindrar sig själv från att upptäcka och dra erfarenheter av vad som skulle hända om man inte använde sig av säkerhetsbeteendet. Av den anledningen är en viktig del i behandlingen av panik att uppmärksamma och sluta med sina säkerhetsbeteenden. Först då kan man arbeta aktivt med rädslan och tankarna som är kopplade till den.
Exempel på säkerhetsbeteenden är att ha med en person som känns trygg, att bära med sig ångestdämpande medicin eller en vattenflaska, att alltid veta var toaletten eller nödutgången är, att alltid köra i den långsamma filen på motorvägen med fläkten inställd på det högsta, eller vilken sak som helst som du tror kan skydda dig mot panikattacker eller den katastrof som du fruktar.
Så länge du tror att det finns något som skyddar dig mot panikattacker kommer du att vara sårbar. Om du inte använde dig av säkerhetsbeteendet skulle du tro att du var förlorad. Du skulle förvänta dig en panikattack och förmodligen framkalla en. Det påverkar också din livskvalitet. Om du tex inte längre vågar motionera för att du är rädd för att få en attack så äventyrar du din hälsa mer genom att inte motionera än genom att få några panikattacker. Vad du än gör så ge inte efter för frestelsen att söka säkerhet genom att undvika situationer eller utföra olika säkerhetsbeteenden. Du kommer inte bli av med det du är rädd för, ångest och panik kommer istället att förfölja dig.
Du kan inte lära dig att hantera motgångar och svårigheter eller få ett starkare självförtroende bara genom att tänka på det. Du måste göra något som bevisar för dig att det inte är farligt och att du kan hantera situationen. Om du är villig att gå igenom ett övergående obehag investerar du i ett större självförtroende. Du kan lära dig att se panikattacker som obehagliga och jobbiga irritationsmoment, inte som katastrofer.
"Källa: Ingen Panik av Per Carlbring"
Oj oj oj, jag har massa säkerhetsbeteenden och det är inte bra säger min psykolog. Något vi ska jobba en del med nu. Han vill att jag ska bli medveten om mina olika säkerhetsbeteenden och fokusera på mina känslor när jag använder mig utav dom. Mina olika "säkerheter" gör mig väldigt trygg för stunden och jag har väldigt svårt att tro att jag nånsin kommer klara av att göra mig fri från dom. Jag behöver dom för att få min vardag att gå ihop!! Annars faller allt känns det som!
Här är några exempel på mina säkerhetsbeteenden:
*Har alltid 100% koll på var toaletter finns
*Har alltid en dricka med mig vart jag än går (förutom när jag går ut med hundarna)
*Har alltid min mobil med mig så jag alltid kan nå någon ifall det skulle hända något
*Har daglig intensiv kontakt med min vän och "ångestsyster" Sanna, hon finns alltid till hands på Whats app och jag "använder" mig av henne när jag är ute och är orolig, om jag ska göra något som gör mig nervös, osv. Frågan jag ställer henne på appen är oftast "Är du med mig nu? Hjälper du mig nu?"
*Mitt största säkerhetsbeteende är nog detta med maten! Att jag väljer att inte äta när jag ska ut och göra något, då känner jag att jag har kontroll på magen och ångesten. Äter jag inte, håller magen sig lugn = ärendet går bra!
*Kollar alltid bäst före datum på ALLA varor jag handlar (så jag inte blir matförgiftad)
*Använder mig av personer i min närhet för att fråga frågor där jag egentligen själv kan svaret eller där man kan tänka logiskt, tex om det står något i kylen som är öppnat (tex västkustsallad) och jag inte vet när den öppnades och därför inte vet om den är bra att äta, då frågar jag mamma eller pappa om jag kan äta den, säger dom ja så litar jag på dom och kan då äta produkten. Frågar jag inte så blir jag osäker och får ångest och blir orolig för att bli sjuk och då vågar jag inte äta den. Katastroftankar!
Ett exempel till på detta är: När vi ska nånstans och har en tid att passa, tex psykologtid kl 15.00 och vi alltid åker 14.30 (och jag har aldrig kommit försent). Senast nu när vi åkte så sa pappa i bilen : " Oj är klockan redan 14.35, undra om vi hinner nu? Jag vet ju inte hur mycket trafik det är nu?"
Då börjar det hända grejer i mig....." vaddå? Vi åker ju alltid 14.30! Vi hinner väl pappa? Det är väl klart att vi hinner pappa?! Jag blir orolig och stressad och grejer händer i kroppen.
Pappa svarar: "Jo vi hinner säkert, och ifall det skulle vara så att vi blir lite sena så är det ju ändå din tid hos psykologen som blir mindre, du förstör ju inte för nån annan!"
Då lugnar jag ner mig litegrann och håller med.
Detta är ju ett exempel där jag egentligen hade kunnat välja att inte använda mig av ett säkerhetsbeteende, utan faktiskt lita på min egen erfarenhet då jag vet att jag alltid hunnit när jag åkt 14.30. Men det är ett sånt invant beteende och SÅ svårt att ändra på!
Jag har fler säkerhetsbeteenden än dom jag gett exempel på här, men om jag hade skrivit alla så hade detta inlägget aldrig tagit slut!
Jag använder mig av mina beteenden varje dag, flera gånger om dagen! Jag tänker inte ens på att det är säkerhetsbeteenden! Det är ju mitt sätt att vara, det är ju jag, Anna! Vem är jag utan alla dessa beteenden??
Som ni förstår så har jag och min psykolog en hel del att jobba med, många beteenden som ska upphöra. Det kommer bli svårt att göra mig av med mina beteenden, och vissa tror jag aldrig att jag kommer bli fri ifrån, men säkert vissa! Jag ska försöka, men vilken utmaning alltså!
Håll tummarna för mig!
Kram
Att på olika sätt distrahera sig från situationer eller annat som är kopplat till panikattacker är vanligt hos panikdrabbade. Att distrahera sig är ett sätt att uthärda situationen och kan ses som en form av undvikande. Inom psykologin kallas det för säkerhetsbeteenden. Det ger en känsla av säkerhet för stunden, men är inte bra när man långsiktigt vill bli av med sina problem.
Säkerhetsbeteendet förhindrar möjligheten att upptäcka och bemöta sina negativa automatiska tankar. Man förstärker och vidmakthåller rädslan på sikt eftersom man missar möjligheten att konfronteras med rädslan. Man hindrar sig själv från att upptäcka och dra erfarenheter av vad som skulle hända om man inte använde sig av säkerhetsbeteendet. Av den anledningen är en viktig del i behandlingen av panik att uppmärksamma och sluta med sina säkerhetsbeteenden. Först då kan man arbeta aktivt med rädslan och tankarna som är kopplade till den.
Exempel på säkerhetsbeteenden är att ha med en person som känns trygg, att bära med sig ångestdämpande medicin eller en vattenflaska, att alltid veta var toaletten eller nödutgången är, att alltid köra i den långsamma filen på motorvägen med fläkten inställd på det högsta, eller vilken sak som helst som du tror kan skydda dig mot panikattacker eller den katastrof som du fruktar.
Så länge du tror att det finns något som skyddar dig mot panikattacker kommer du att vara sårbar. Om du inte använde dig av säkerhetsbeteendet skulle du tro att du var förlorad. Du skulle förvänta dig en panikattack och förmodligen framkalla en. Det påverkar också din livskvalitet. Om du tex inte längre vågar motionera för att du är rädd för att få en attack så äventyrar du din hälsa mer genom att inte motionera än genom att få några panikattacker. Vad du än gör så ge inte efter för frestelsen att söka säkerhet genom att undvika situationer eller utföra olika säkerhetsbeteenden. Du kommer inte bli av med det du är rädd för, ångest och panik kommer istället att förfölja dig.
Du kan inte lära dig att hantera motgångar och svårigheter eller få ett starkare självförtroende bara genom att tänka på det. Du måste göra något som bevisar för dig att det inte är farligt och att du kan hantera situationen. Om du är villig att gå igenom ett övergående obehag investerar du i ett större självförtroende. Du kan lära dig att se panikattacker som obehagliga och jobbiga irritationsmoment, inte som katastrofer.
"Källa: Ingen Panik av Per Carlbring"
Oj oj oj, jag har massa säkerhetsbeteenden och det är inte bra säger min psykolog. Något vi ska jobba en del med nu. Han vill att jag ska bli medveten om mina olika säkerhetsbeteenden och fokusera på mina känslor när jag använder mig utav dom. Mina olika "säkerheter" gör mig väldigt trygg för stunden och jag har väldigt svårt att tro att jag nånsin kommer klara av att göra mig fri från dom. Jag behöver dom för att få min vardag att gå ihop!! Annars faller allt känns det som!
Här är några exempel på mina säkerhetsbeteenden:
*Har alltid 100% koll på var toaletter finns
*Har alltid en dricka med mig vart jag än går (förutom när jag går ut med hundarna)
*Har alltid min mobil med mig så jag alltid kan nå någon ifall det skulle hända något
*Har daglig intensiv kontakt med min vän och "ångestsyster" Sanna, hon finns alltid till hands på Whats app och jag "använder" mig av henne när jag är ute och är orolig, om jag ska göra något som gör mig nervös, osv. Frågan jag ställer henne på appen är oftast "Är du med mig nu? Hjälper du mig nu?"
*Mitt största säkerhetsbeteende är nog detta med maten! Att jag väljer att inte äta när jag ska ut och göra något, då känner jag att jag har kontroll på magen och ångesten. Äter jag inte, håller magen sig lugn = ärendet går bra!
*Kollar alltid bäst före datum på ALLA varor jag handlar (så jag inte blir matförgiftad)
*Använder mig av personer i min närhet för att fråga frågor där jag egentligen själv kan svaret eller där man kan tänka logiskt, tex om det står något i kylen som är öppnat (tex västkustsallad) och jag inte vet när den öppnades och därför inte vet om den är bra att äta, då frågar jag mamma eller pappa om jag kan äta den, säger dom ja så litar jag på dom och kan då äta produkten. Frågar jag inte så blir jag osäker och får ångest och blir orolig för att bli sjuk och då vågar jag inte äta den. Katastroftankar!
Ett exempel till på detta är: När vi ska nånstans och har en tid att passa, tex psykologtid kl 15.00 och vi alltid åker 14.30 (och jag har aldrig kommit försent). Senast nu när vi åkte så sa pappa i bilen : " Oj är klockan redan 14.35, undra om vi hinner nu? Jag vet ju inte hur mycket trafik det är nu?"
Då börjar det hända grejer i mig....." vaddå? Vi åker ju alltid 14.30! Vi hinner väl pappa? Det är väl klart att vi hinner pappa?! Jag blir orolig och stressad och grejer händer i kroppen.
Pappa svarar: "Jo vi hinner säkert, och ifall det skulle vara så att vi blir lite sena så är det ju ändå din tid hos psykologen som blir mindre, du förstör ju inte för nån annan!"
Då lugnar jag ner mig litegrann och håller med.
Detta är ju ett exempel där jag egentligen hade kunnat välja att inte använda mig av ett säkerhetsbeteende, utan faktiskt lita på min egen erfarenhet då jag vet att jag alltid hunnit när jag åkt 14.30. Men det är ett sånt invant beteende och SÅ svårt att ändra på!
Jag har fler säkerhetsbeteenden än dom jag gett exempel på här, men om jag hade skrivit alla så hade detta inlägget aldrig tagit slut!
Jag använder mig av mina beteenden varje dag, flera gånger om dagen! Jag tänker inte ens på att det är säkerhetsbeteenden! Det är ju mitt sätt att vara, det är ju jag, Anna! Vem är jag utan alla dessa beteenden??
Som ni förstår så har jag och min psykolog en hel del att jobba med, många beteenden som ska upphöra. Det kommer bli svårt att göra mig av med mina beteenden, och vissa tror jag aldrig att jag kommer bli fri ifrån, men säkert vissa! Jag ska försöka, men vilken utmaning alltså!
Håll tummarna för mig!
Kram
tisdag 5 februari 2013
Psykologbesök
I fredags var jag hos psykologen. Vi pratade om min tandvärk och att den har satt sig på mitt psyke. Han pratade om att vissa personer lider av kronisk smärta, tex ont i lederna, mm. Han nämnde då att man måste acceptera det och ändå leva vidare, att man måste lära sig att tänka annorlunda. Att vara medveten om smärtan, men försöka att fokusera på annat så smärtan blir lättare att leva med. Väldigt svårt att förklara här, låter flummigt, men ni kanske förstår vad jag menar. Lättare sagt än gjort dock, men det finns vissa knep sa han att liksom "lura hjärnan". Jag försöker tänka på vad han sa, och försöker jobba på det så att inte denna tandvärk gör mig ännu mer deprimerad än vad jag redan är.
Jag ringde tandläkaren och hon sa att hon skulle skicka remissen till ett annat ställe också som inte har riktigt lika väntetid, så vi får se vad som händer.
Hos psykologen så pratade vi också om mina matexponeringar, jag sa att jag inte riktigt börjat ännu, pga min tandvärk, känner mig inte alls motiverad när jag har ont i munnen. Får börja senare.
Jag ringde tandläkaren och hon sa att hon skulle skicka remissen till ett annat ställe också som inte har riktigt lika väntetid, så vi får se vad som händer.
Hos psykologen så pratade vi också om mina matexponeringar, jag sa att jag inte riktigt börjat ännu, pga min tandvärk, känner mig inte alls motiverad när jag har ont i munnen. Får börja senare.
fredag 25 januari 2013
Tandläkarbesök och psykologbesök
Igår var jag först hos tandläkaren för att kolla på min tand som börjat strula igen. Hon kollade och lade på en plastmassa, som hon gjorde för en månad sedan. Den hjälpte ju en månad iallafall. Men det är problem med den tanden och dom kan inte göra mer, så hon skickade en remiss till en specialist så får jag göra en smärtutredning och se om det finns nåt att göra åt den. Jag vill ju dra ut den bara, men det gör dom tydligen inte sa hon. Men vaddå? Det är väl ändå jag som bestämmer över mina tänder och min tandvärk, eller??
Jag har fortfarande ont i tanden, men det kan ju bero på att hon var där och grejade igår, så jag ska ge det en dag till och se om det blir bättre. Annars vet jag inte vad jag gör alltså?! Ska jag gå med tandvärk ända till jag kommer till specialisten? Kan ju ta hur lång tid som helst!!! :(
På kvällen åkte jag in till stan för mitt psykologbesök. Det var några veckor sedan jag var där nu. Vi pratade om och analyserade min panikattack jag fick i bilkön. Verkar som jag kan hantera paniken bättre nu eftersom jag inte fick lika många fysiska symtom som jag fått innan. Jag mådde bara illa och grät hysteriskt, men ingen magont, pulshöjning, mm.
Vi pratade också om SPIRA och att jag inte känner mig redo för arbetsträning. Vi pratade om min matsituation och vi bestämde att jag ska börja med matexponeringar nu. Läskigt!
Jag äter ju aldrig innan jag ska iväg nånstans, på möten tex. Det är inte bra, det blir ju att jag äter min första måltid vid 14.00-15.00 tiden, eller ibland ännu senare. Det är ju inte ok!
Ska lägga upp ett matexponeringsschema nu i dagarna här.
Sedan pratade vi om mina tankar, min trötthet, att det är kaos i huvudet, att jag inte kan sortera mina tankar, osv. Jag har en del att jobba på.....
Jag har fortfarande ont i tanden, men det kan ju bero på att hon var där och grejade igår, så jag ska ge det en dag till och se om det blir bättre. Annars vet jag inte vad jag gör alltså?! Ska jag gå med tandvärk ända till jag kommer till specialisten? Kan ju ta hur lång tid som helst!!! :(
På kvällen åkte jag in till stan för mitt psykologbesök. Det var några veckor sedan jag var där nu. Vi pratade om och analyserade min panikattack jag fick i bilkön. Verkar som jag kan hantera paniken bättre nu eftersom jag inte fick lika många fysiska symtom som jag fått innan. Jag mådde bara illa och grät hysteriskt, men ingen magont, pulshöjning, mm.
Vi pratade också om SPIRA och att jag inte känner mig redo för arbetsträning. Vi pratade om min matsituation och vi bestämde att jag ska börja med matexponeringar nu. Läskigt!
Jag äter ju aldrig innan jag ska iväg nånstans, på möten tex. Det är inte bra, det blir ju att jag äter min första måltid vid 14.00-15.00 tiden, eller ibland ännu senare. Det är ju inte ok!
Ska lägga upp ett matexponeringsschema nu i dagarna här.
Sedan pratade vi om mina tankar, min trötthet, att det är kaos i huvudet, att jag inte kan sortera mina tankar, osv. Jag har en del att jobba på.....
måndag 10 december 2012
Psykologbesök
I fredags när jag var hos psykologen pratade vi mycket om min lägenhet, jag berättade för honom att jag och Sanna hade tapetserat osv. Han frågade hur jag känner för den nu. Jag sa att jag älskar den och är jättenöjd med den! Han tyckte det var läge att börja göra lite exponeringar och pröva att vara hemma litegrann ensam! Jag fick ont i magen när han sa det! Känner mig inte alls redo! Men vi kom överens att börja exponeringarna dom kvällarna mamma åker till jobbet eller dagarna hon sover (mamma jobbar natt). Det känns lättare på nåt vis att försöka när mamma inte är hemma! Är hon hemma vill jag ju vara med henne hela tiden och då blir ångesten för stor om jag inte är det. Om ni förstår vad jag menar? Låter kanske lite flummigt......?
Vi bestämde att jag ska börja med att vara hemma 1-2 timmar och se hur det känns. Jag ska vara uppmärksam på vad jag får för tankar, hur stark ångesten blir, hur mycket katastroftankar jag tänker osv. Så ska vi prata om det på fredag. Vi får se hur det går!
Något har i allafall hänt med mig inombords, det har jag kommit fram till. Jag har bjudit in mina tjejkompisar till en glöggkväll på fredag! Väldigt ovanligt gjort av mig! Har aldrig riktigt gjort nåt sånt pga ångesten! Att vara värd för nåt innebär krav! Jag har alltid varit rädd för krav pga att jag känt att jag inte kan uppfylla dom! Att jag drar mig ur saker, möten, mm.
Det går ju bra att dra sig ur saker när man är inbjuden gäst, men som värd går det inte lika lätt! Ett stort steg för mig och jag tror och hoppas att jag klarar av det! Ska bli så roligt att träffa mina underbara tjejkompisar och dricka och äta lite gott och bara prata skit och skratta! :)
Vi bestämde att jag ska börja med att vara hemma 1-2 timmar och se hur det känns. Jag ska vara uppmärksam på vad jag får för tankar, hur stark ångesten blir, hur mycket katastroftankar jag tänker osv. Så ska vi prata om det på fredag. Vi får se hur det går!
Något har i allafall hänt med mig inombords, det har jag kommit fram till. Jag har bjudit in mina tjejkompisar till en glöggkväll på fredag! Väldigt ovanligt gjort av mig! Har aldrig riktigt gjort nåt sånt pga ångesten! Att vara värd för nåt innebär krav! Jag har alltid varit rädd för krav pga att jag känt att jag inte kan uppfylla dom! Att jag drar mig ur saker, möten, mm.
Det går ju bra att dra sig ur saker när man är inbjuden gäst, men som värd går det inte lika lätt! Ett stort steg för mig och jag tror och hoppas att jag klarar av det! Ska bli så roligt att träffa mina underbara tjejkompisar och dricka och äta lite gott och bara prata skit och skratta! :)
söndag 25 november 2012
Psykologbesök
I fredags var jag hos psykologen. Var två veckor sedan jag var där, pga sjukdom, mm.
Så jag behövde verkligen gå dit och det var skönt efteråt.
Vi pratade återigen om ilska. Det verkar som om jag är arg för tillfället! Jag vet inte riktigt varför, men det finns saker i min historia som jag är arg över och också personer som jag är arg på som jag nångång behöver ta tag i. Jag känner mig inte alls mogen för det ännu, och vi har bara skrapat på ytan så jag lär väl snart bli ännu argare då...
Psykologen säger också att det kan vara ett steg i min utveckling mot förbättrad självkänsla och ett steg för att "bryta mig loss" ur den situation jag befinner mig i, att bli självständig och trygg i mig själv... Jag hoppas att han har rätt.....kan det vara så?
Jag pratade också mycket om min känsla av att vara annorlunda, udda, konstig, oförstådd, mm. Jag har som sagt en "dip" nu och har haft väldigt mycket negativa tankar. Jag känner att det inte finns NÅGON som förstår mig, INGEN fattar hur jag tänker, hur jag mår, vad jag går igenom just nu, hur fruktansvärt jobbigt det är både mentalt och fysiskt.
Jag tänker att INGEN kommer nånsin förstå mig, jag kommer ALDRIG bli förstådd, mm. Det kommer ALLTID finnas saker/situationer jag aldrig kommer göra/genomföra. Jag kommer på så sätt ALLTID vara annorlunda....hur kul är det för folk att umgås med mig då?
Mycket tankar, mycket känslor just nu.....
:(
Så jag behövde verkligen gå dit och det var skönt efteråt.
Vi pratade återigen om ilska. Det verkar som om jag är arg för tillfället! Jag vet inte riktigt varför, men det finns saker i min historia som jag är arg över och också personer som jag är arg på som jag nångång behöver ta tag i. Jag känner mig inte alls mogen för det ännu, och vi har bara skrapat på ytan så jag lär väl snart bli ännu argare då...
Psykologen säger också att det kan vara ett steg i min utveckling mot förbättrad självkänsla och ett steg för att "bryta mig loss" ur den situation jag befinner mig i, att bli självständig och trygg i mig själv... Jag hoppas att han har rätt.....kan det vara så?
Jag pratade också mycket om min känsla av att vara annorlunda, udda, konstig, oförstådd, mm. Jag har som sagt en "dip" nu och har haft väldigt mycket negativa tankar. Jag känner att det inte finns NÅGON som förstår mig, INGEN fattar hur jag tänker, hur jag mår, vad jag går igenom just nu, hur fruktansvärt jobbigt det är både mentalt och fysiskt.
Jag tänker att INGEN kommer nånsin förstå mig, jag kommer ALDRIG bli förstådd, mm. Det kommer ALLTID finnas saker/situationer jag aldrig kommer göra/genomföra. Jag kommer på så sätt ALLTID vara annorlunda....hur kul är det för folk att umgås med mig då?
Mycket tankar, mycket känslor just nu.....
:(
fredag 2 november 2012
Psykologbesök
Idag var det psykologbesök på schemat. Som ni vet om ni läste mitt förra inlägg så har jag väldigt svårt att komma iväg nu! Det är så tungt! Men jag vet innerst inne att jag måste detta! Jag måste göra detta om jag ska ha en chans att leva ett annat liv. Jag tycker ändå att jag är stark för att jag faktiskt inte avbokar tiderna, hade detta varit för 1 år sen hade jag inte gått dit! Framsteg! Stolt...
Var en händelse där idag som blev en exponeringsövning för mig, och den klarade jag :)
Jag kom dit och skulle gå in genom dörren till mottagningen, men dörren var låst. Man använder en kod och jag slog den, men dörren öppnades inte...började känna mig lite nervös. Ringde till min psykolog och han berättade att han också kommit dit och det var stängt och han hade inga nycklar! Han var på väg att hämta dom när jag ringde och han sa att han skulle komma om ca 15 min. Jag började bli lite orolig....jag började tänka: "Jag måste ju på toa innan jag ska till honom, nu kommer jag ju inte in på toa"....gick ut på gatan och in i en affär där mamma var och väntade på mig (hon kör mig till psykologen varje vecka). Tyckte det var jobbigt eftersom det inte fanns några toaletter.....efter en stund gick jag upp igen och psykologen kom! Gick på toa, sen dags för terapi.
Alltså en toalettexponering! Jag klarade det! Fy, jag hatar stan.....har ingen koll alls på var det finns toaletter...(är nästan aldrig i city). Men det gick bra! :)
Idag pratade vi om ilska, skuldkänslor, och min och mammas relation....
Jag orkar inte gå in i detalj vad vi pratar om, det är så jobbigt, men också väldigt privat. Men vi börjar skrapa på ytan nu och han tror att vi är något på spåren, så vi får se vad detta bär hän...
Men fy vad jobbigt det är alltså! Går inte att förklara för er som aldrig själva genomgått en sån här process och sån här terapi...men ni andra som läser bloggen och går igenom samma som jag, hur gör ni när ni under terapin kommer till detta "motstånd"? Har ni några knep för att lättare komma iväg??
Jag vet att det känns bra när jag går därifrån och försöker att tänka så innan jag åker, för att det ska bli lättare att komma iväg, men dom negativa tankarna tar över och oron och ångesten kommer! Men jag försöker trotsa ångesten så mycket jag kan och jag har ju faktiskt vunnit över den, jag har ju åkt dit! :) Men är väldigt tacksam om ni har några knep eller trix....
På måndag ska jag träffa min handläggare på SPIRA för att prata om hur jag ska göra med min arbetsträning......jag mår som sagt var inte bra alls just nu och jag vet inte hur jag ska göra med jobbet.....vi får se vad vi kommer fram till på måndag. Känns väldigt bra att träffa min handläggare där, hon är helt fantastisk och stöttar mig till 100%.
Var en händelse där idag som blev en exponeringsövning för mig, och den klarade jag :)
Jag kom dit och skulle gå in genom dörren till mottagningen, men dörren var låst. Man använder en kod och jag slog den, men dörren öppnades inte...började känna mig lite nervös. Ringde till min psykolog och han berättade att han också kommit dit och det var stängt och han hade inga nycklar! Han var på väg att hämta dom när jag ringde och han sa att han skulle komma om ca 15 min. Jag började bli lite orolig....jag började tänka: "Jag måste ju på toa innan jag ska till honom, nu kommer jag ju inte in på toa"....gick ut på gatan och in i en affär där mamma var och väntade på mig (hon kör mig till psykologen varje vecka). Tyckte det var jobbigt eftersom det inte fanns några toaletter.....efter en stund gick jag upp igen och psykologen kom! Gick på toa, sen dags för terapi.
Alltså en toalettexponering! Jag klarade det! Fy, jag hatar stan.....har ingen koll alls på var det finns toaletter...(är nästan aldrig i city). Men det gick bra! :)
Idag pratade vi om ilska, skuldkänslor, och min och mammas relation....
Jag orkar inte gå in i detalj vad vi pratar om, det är så jobbigt, men också väldigt privat. Men vi börjar skrapa på ytan nu och han tror att vi är något på spåren, så vi får se vad detta bär hän...
Men fy vad jobbigt det är alltså! Går inte att förklara för er som aldrig själva genomgått en sån här process och sån här terapi...men ni andra som läser bloggen och går igenom samma som jag, hur gör ni när ni under terapin kommer till detta "motstånd"? Har ni några knep för att lättare komma iväg??
Jag vet att det känns bra när jag går därifrån och försöker att tänka så innan jag åker, för att det ska bli lättare att komma iväg, men dom negativa tankarna tar över och oron och ångesten kommer! Men jag försöker trotsa ångesten så mycket jag kan och jag har ju faktiskt vunnit över den, jag har ju åkt dit! :) Men är väldigt tacksam om ni har några knep eller trix....
På måndag ska jag träffa min handläggare på SPIRA för att prata om hur jag ska göra med min arbetsträning......jag mår som sagt var inte bra alls just nu och jag vet inte hur jag ska göra med jobbet.....vi får se vad vi kommer fram till på måndag. Känns väldigt bra att träffa min handläggare där, hon är helt fantastisk och stöttar mig till 100%.
tisdag 30 oktober 2012
Slut på pausen....
Jag har som sagt mått ganska dåligt nu på sistone....har inte orkat blogga.
Har haft en del orosmoment det sista och det blev för mycket för mig.
Men nu har ett väldigt stort orosmoment släppt och jag känner mig redo att börja blogga igen.
Jag har inte arbetstränat, har varit omöjligt med alla orostankar som varit. Ska ringa min handläggare idag och så ska vi prata om hur jag ska göra nu i fortsättningen. Jag mår inte särskilt bra nu så jag vet inte om jag orkar lägga fokus på min arbetsträning. Måste följa mitt hjärta och se till att läka först, innan jag tar på mig för mycket....
Det är riktigt jobbigt i terapin nu! Jag kommer knappt iväg dit! Vi pratade om detta sist jag och min psykolog och han sa att det finns en term inom terapin, motstånd. Att när man är i terapi så kommer man till ett ställe i terapin där det blir ett motstånd. Man vill inte längre gå dit! Allt är jobbigt att prata om, man vill inte gräva i det förflutna, man vill inte få reda på saker, man är rädd för hur allt ska bli, hur livet kommer se ut om man får reda på vissa saker, mm. Det är fruktansvärt jobbigt med terapin nu! Jag mår dåligt av den och vill helst slippa! Men jag vet att jag måste, för jag måste bli bra! Men motståndet är starkt, jag måste se till att vinna över det!! Jag har tagit mig till psykologen fastän det varit så otroligt jobbigt, det är jag stolt över, det måste betyda att jag innerst inne vill bli frisk! Jag ska klara detta! Men jag tror inte att jag orkar arbetsträna nu när det är så tufft med terapin.....
Nu ska jag gå på promenad med Malte i solen :)
Har haft en del orosmoment det sista och det blev för mycket för mig.
Men nu har ett väldigt stort orosmoment släppt och jag känner mig redo att börja blogga igen.
Jag har inte arbetstränat, har varit omöjligt med alla orostankar som varit. Ska ringa min handläggare idag och så ska vi prata om hur jag ska göra nu i fortsättningen. Jag mår inte särskilt bra nu så jag vet inte om jag orkar lägga fokus på min arbetsträning. Måste följa mitt hjärta och se till att läka först, innan jag tar på mig för mycket....
Det är riktigt jobbigt i terapin nu! Jag kommer knappt iväg dit! Vi pratade om detta sist jag och min psykolog och han sa att det finns en term inom terapin, motstånd. Att när man är i terapi så kommer man till ett ställe i terapin där det blir ett motstånd. Man vill inte längre gå dit! Allt är jobbigt att prata om, man vill inte gräva i det förflutna, man vill inte få reda på saker, man är rädd för hur allt ska bli, hur livet kommer se ut om man får reda på vissa saker, mm. Det är fruktansvärt jobbigt med terapin nu! Jag mår dåligt av den och vill helst slippa! Men jag vet att jag måste, för jag måste bli bra! Men motståndet är starkt, jag måste se till att vinna över det!! Jag har tagit mig till psykologen fastän det varit så otroligt jobbigt, det är jag stolt över, det måste betyda att jag innerst inne vill bli frisk! Jag ska klara detta! Men jag tror inte att jag orkar arbetsträna nu när det är så tufft med terapin.....
Nu ska jag gå på promenad med Malte i solen :)
söndag 14 oktober 2012
Psykologbesök
I fredags var det psykologbesök på schemat. Jag mådde inte bra alls, hade ont i magen och en klump i halsen. Trodde det berodde på att jag ätit vitlök dagen innan (ibland kan magen reagera väldigt starkt på vitlök). Men jag tror nu i skrivande stund att det är en ångestklump faktiskt för jag känner den idag med!
Pga detta illamående och magont så funderade jag väldigt starkt på att säga upp tiden. Jag var nära flera ggr och gick i valet och kvalet om jag skulle göra det. Pratade med mamma om det och hon sa att jag fick göra som jag ville, men hon trodde att jag skulle klara av att gå. Jag satt verkligen med telefonen i handen och var på väg att ringa och säga upp tiden, men nånting tog verkligen emot! Nån inre röst som sa till mig att inte göra det!
Så jag bestämde mig för att åka dit! Jag skulle vinna över ångesten! Mamma sa att hon kunde följa med mig upp i väntrummet om jag ville, allt för att jag skulle kunna komma iväg! Men det ville jag ju inte, det hade känts som ett bakslag om hon skulle följa med upp! Men kändes ändå bra att veta att det var ett alternativ ifall jag inte skulle klara att gå upp.
Vi åkte in och jag gick upp själv och satt och väntade en stund innan han kallade in mig. Jag berättade som det var, att jag knappt kom iväg, mm. Han tyckte det var väldigt intressant och vill ta reda på varför jag kände som jag gjorde. Han berättade för mig att förra gången pratade vi om sånt vi inte pratat om tidigare, min barndom, var ångesten kan tänkas komma ifrån, familj, min skolfobi jag hade i tonåren, min relation med mamma, mm. Det var jobbigt, så mentalt jobbigt! Det går inte beskriva för nån som inte gått i terapi hur mycket kraft det tar på psyket och hur mycket tankar som hela tiden snurrar i huvudet och som blir till kaos pga jag inte kan sortera tankarna. Hela min vakna tid snurrar olika tankar och jag bearbetar och försöker minnas olika saker, årtal, mm för att vi ska kunna gå till botten med var ångesten kommer ifrån.
Ärligt talat är jag livrädd för den kommande terapin nu! Jag vet inte ens om jag vill ha reda på det, för jag tror inte jag klarar av att känna så mycket ångest igen! Men jag vet att jag måste annars kommer mitt liv se ut precis som det gör nu och det vill jag ju inte. Jag vill ju leva ett eget liv, bo själv, klara av att vara ensam, mm. Men känslan av att gå tillbaka i tid, tankar, situationer, känslor, mm känns inte alls lockande just nu! Jag tror inte jag kommer klara av det!
Pga detta med terapin och ångesten jag känner nu, gör ju att jag får ångest för allt, även arbetsprövningen. Jag vet att när jag mår så här och har den här klumpen i halsen (illamående), gör att dom negativa tankarna sätter igång och ångesten blir värre. Vilket gör att kraven på att jag ska klara av att gå till arbetsträningen ger mig ännu mer ångest nu! Fan! Jag måste ju klara detta med arbetsträningen alltså, annars kommer jag aldrig kunna jobba igen! Vad ska jag göra? Hur ska jag klara detta? Hjälp!! Hur ska jag bli av med denna klumpen? Jag hatar den! Ska jag ha ångest varje dag nu?? Orkar inte!!
Hur ska jag göra??
:(
Pga detta illamående och magont så funderade jag väldigt starkt på att säga upp tiden. Jag var nära flera ggr och gick i valet och kvalet om jag skulle göra det. Pratade med mamma om det och hon sa att jag fick göra som jag ville, men hon trodde att jag skulle klara av att gå. Jag satt verkligen med telefonen i handen och var på väg att ringa och säga upp tiden, men nånting tog verkligen emot! Nån inre röst som sa till mig att inte göra det!
Så jag bestämde mig för att åka dit! Jag skulle vinna över ångesten! Mamma sa att hon kunde följa med mig upp i väntrummet om jag ville, allt för att jag skulle kunna komma iväg! Men det ville jag ju inte, det hade känts som ett bakslag om hon skulle följa med upp! Men kändes ändå bra att veta att det var ett alternativ ifall jag inte skulle klara att gå upp.
Vi åkte in och jag gick upp själv och satt och väntade en stund innan han kallade in mig. Jag berättade som det var, att jag knappt kom iväg, mm. Han tyckte det var väldigt intressant och vill ta reda på varför jag kände som jag gjorde. Han berättade för mig att förra gången pratade vi om sånt vi inte pratat om tidigare, min barndom, var ångesten kan tänkas komma ifrån, familj, min skolfobi jag hade i tonåren, min relation med mamma, mm. Det var jobbigt, så mentalt jobbigt! Det går inte beskriva för nån som inte gått i terapi hur mycket kraft det tar på psyket och hur mycket tankar som hela tiden snurrar i huvudet och som blir till kaos pga jag inte kan sortera tankarna. Hela min vakna tid snurrar olika tankar och jag bearbetar och försöker minnas olika saker, årtal, mm för att vi ska kunna gå till botten med var ångesten kommer ifrån.
Ärligt talat är jag livrädd för den kommande terapin nu! Jag vet inte ens om jag vill ha reda på det, för jag tror inte jag klarar av att känna så mycket ångest igen! Men jag vet att jag måste annars kommer mitt liv se ut precis som det gör nu och det vill jag ju inte. Jag vill ju leva ett eget liv, bo själv, klara av att vara ensam, mm. Men känslan av att gå tillbaka i tid, tankar, situationer, känslor, mm känns inte alls lockande just nu! Jag tror inte jag kommer klara av det!
Pga detta med terapin och ångesten jag känner nu, gör ju att jag får ångest för allt, även arbetsprövningen. Jag vet att när jag mår så här och har den här klumpen i halsen (illamående), gör att dom negativa tankarna sätter igång och ångesten blir värre. Vilket gör att kraven på att jag ska klara av att gå till arbetsträningen ger mig ännu mer ångest nu! Fan! Jag måste ju klara detta med arbetsträningen alltså, annars kommer jag aldrig kunna jobba igen! Vad ska jag göra? Hur ska jag klara detta? Hjälp!! Hur ska jag bli av med denna klumpen? Jag hatar den! Ska jag ha ångest varje dag nu?? Orkar inte!!
Hur ska jag göra??
:(
måndag 1 oktober 2012
Psykologbesök
I fredags var jag hos psykologen efter ca 5 veckors uppehåll. Det var väldigt skönt! Jag har ju känt mig ganska nere nu ett tag.
Den nya psykologmottagningen ligger inne vid stan, vid Järntorget. Jag var lite nervös för att börja på ett nytt ställe, nytt väntrum, längre restid, mm. Men det gick ju bra såklart! Det var ingen annan i väntrummet, fanns jättefina toaletter och var ett väldigt behagligt samtalsrum.
Vi pratade mest om mina problem när det gäller maten och vikten, men också om annat som tynger mig, tankar, känslor, både positiva och negativa. Detta är ju en privat klinik vilket innebär att det blir mycket dyrare nu med terapin, men har bestämt mig för att fortsätta gå en gång per vecka (jag behöver det), och fick lite rabatt så det ska nog funka.
Efter psykologbesöket så åkte vi och köpte tapeter! Jag ska göra två fondväggar hemma, och möblera om lite :) Får se när jag tag i det....
Senare på eftermiddagen kom min kompis Helene och hennes två flickor och hälsade på och fikade lite. Var jättetrevligt!
På kvällen åkte jag med mamma in till stan och hämtade min bror och hans fru som varit på Galenskaparna & After Shave. Det var roligt att sitta i bilen och vänta på dom och kolla på alla människor på gatorna och krogarna....billigt nöje, haha. Massa fulla människor :)
Kram
Den nya psykologmottagningen ligger inne vid stan, vid Järntorget. Jag var lite nervös för att börja på ett nytt ställe, nytt väntrum, längre restid, mm. Men det gick ju bra såklart! Det var ingen annan i väntrummet, fanns jättefina toaletter och var ett väldigt behagligt samtalsrum.
Vi pratade mest om mina problem när det gäller maten och vikten, men också om annat som tynger mig, tankar, känslor, både positiva och negativa. Detta är ju en privat klinik vilket innebär att det blir mycket dyrare nu med terapin, men har bestämt mig för att fortsätta gå en gång per vecka (jag behöver det), och fick lite rabatt så det ska nog funka.
Efter psykologbesöket så åkte vi och köpte tapeter! Jag ska göra två fondväggar hemma, och möblera om lite :) Får se när jag tag i det....
Senare på eftermiddagen kom min kompis Helene och hennes två flickor och hälsade på och fikade lite. Var jättetrevligt!
På kvällen åkte jag med mamma in till stan och hämtade min bror och hans fru som varit på Galenskaparna & After Shave. Det var roligt att sitta i bilen och vänta på dom och kolla på alla människor på gatorna och krogarna....billigt nöje, haha. Massa fulla människor :)
Kram
torsdag 6 september 2012
Paus i terapin
Onsdagen den 22/8 var jag hos psykologen på Krokslätt för sista gången. Han ska ju börja i stan och han sa till mig att det kan dröja lite innan vi är igång där. Han trodde att det skulle ta en månad ungefär tills jag kunde komma. Det har gått precis 2 veckor nu.
Det har gått bra, men jag har haft så mycket annat att tänka på. Neo har ju varit här och dagarna har gått väldigt fort.
Igår åkte Neo hem och nu har det liksom blivit vardag igen...vilket gör att man helt plötsligt lägger all fokus på sig själv igen. Både positivt och negativt....
Jag vet att jag har en väldigt tuff period framför mig med terapin nu..
Detta med att "ta tag" i ångesten och "leta reda" på var den kommer ifrån känns inte särskilt lockande faktiskt. Det kommer bli tufft för mig att hantera den och alla känslor som kommer att komma upp. Men jag vet att jag måste ta tag i detta nu, och få reda på orsaken för att till slut bli fri och viktigast av allt: att bli självständig och bli trygg i mig själv!
Jag vet att under resans gång med kbt-terapin så hände det något inuti mig. Jag känner mig starkare, och jag tycker att jag fått lite bättre självkänsla. Jag är stolt över mig själv att jag faktiskt klarat av att ta mig ur panikångesten och börjar tycka att jag är värd nånting bättre än det helvete jag haft med paniken och alla mina fobier. Det är liksom min tur nu! :)
Jag känner att jag är i en bra period nu. Jag mår bra. Inte så mycket negativa tankar som tar upp min tid, snarare tvärtom. Det är mycket positivt som händer nu. Tex SPIRA som snart ska dra igång samt lite annat roligt som ska hända.
Imon ska jag på barnkalas. Min bästa väns två tjejer har fyllt år och imon ska dom firas! Alltid jättetrevliga kalas där, hon är en fantastisk värdinna min bästa vän! Love you sweetie <3
Kram
lördag 25 augusti 2012
Sista psykologbesöket på vårdcentralen i Mölndal
I onsdags var jag på sista psykologbesöket på psykiatriska mottagningen i Mölndal. Nu i september slutar min psykolog där och ska jobba på en privat verksamhet och på en annan vårdcentral.
Jag fick ju beskedet förra gången jag var där att jag skulle få fortsätta gå hos honom om jag ville. Jag kommer att få gå på den privata mottagningen som kommer ligga vid järntorget i Göteborg. Blir samtidigt exponering för mig eftersom jag måste åka in till stan som jag egentligen hatar. Men jag ser det som en stor fördel att jag får fortsätta med honom så det oroar mig faktiskt inte det minsta :)
Får se det som exponeringar helt enkelt :)
Vi pratade om skillnaden mellan panikångesten och den vanliga ångesten. Det går liksom inte att beskriva skillnaden riktigt. Det är två helt olika typ av ångest. Den "vanliga" ångesten är mycket svårare att få bukt på och tar ju mycket längre tid att behandla än vad panikångesten gör. Min psykolog sa att nu har vi "botat" paniken och nu tar vi tag i ångesten.
Känns mycket jobbigare att ta tag i den, att gräva så djupt och försöka ta reda på vad den kommer ifrån. Det är så jobbigt, man blir så ledsen, så mycket ångest, och i värsta fall kan man bli ganska deprimerad. Men jag känner att jag måste göra det, för jag tror aldrig jag blir av med skiten annars....
Min psykolog sa att det är bra nu när vi inte har nån "deadline" och kan hålla på så länge tills jag känner mig "klar". Känns fantastiskt! :)
:)
Kram
Jag fick ju beskedet förra gången jag var där att jag skulle få fortsätta gå hos honom om jag ville. Jag kommer att få gå på den privata mottagningen som kommer ligga vid järntorget i Göteborg. Blir samtidigt exponering för mig eftersom jag måste åka in till stan som jag egentligen hatar. Men jag ser det som en stor fördel att jag får fortsätta med honom så det oroar mig faktiskt inte det minsta :)
Får se det som exponeringar helt enkelt :)
Vi pratade om skillnaden mellan panikångesten och den vanliga ångesten. Det går liksom inte att beskriva skillnaden riktigt. Det är två helt olika typ av ångest. Den "vanliga" ångesten är mycket svårare att få bukt på och tar ju mycket längre tid att behandla än vad panikångesten gör. Min psykolog sa att nu har vi "botat" paniken och nu tar vi tag i ångesten.
Känns mycket jobbigare att ta tag i den, att gräva så djupt och försöka ta reda på vad den kommer ifrån. Det är så jobbigt, man blir så ledsen, så mycket ångest, och i värsta fall kan man bli ganska deprimerad. Men jag känner att jag måste göra det, för jag tror aldrig jag blir av med skiten annars....
Min psykolog sa att det är bra nu när vi inte har nån "deadline" och kan hålla på så länge tills jag känner mig "klar". Känns fantastiskt! :)
:)
Kram
tisdag 14 augusti 2012
Känns som jag vunnit en miljon
Senaste veckan har jag varit låg och känt mig ganska rädd, pga detta med att psykologbesöken ska ta slut snart och jag ska stå på egna ben. Har varit kaos i mitt huvud med alla tankar om detta och hur allt ska bli.
Så när jag satt i väntrummet idag så kände jag mig ganska tom inombords. Visste liksom inte vad jag skulle prata om, allmänt ledsen och tomhetskänsla.
När jag kom in i rummet och satte mig så berättade han för mig att han tänkt lite på vad som sades förra veckan om att terapin snart tar slut osv. Han berättade för mig att om situationen hade varit samma som nu, dvs om han hade jobbat kvar så hade vi inte avslutat terapin nu. Han sa att jag står inför en intressesant, men svår resa nu med tanke på separationen från mamma. Han intygade i det jag sa förra veckan om att jag tyckte att vi har fått en bra kontakt, han och jag. Han förstod min rädsla för att ta steget och flytta hem osv.
Han sa att han ska starta en egen verksamhet och sedan jobba halvtid på ett annat ställe. Han frågade om jag var intresserad av att följa med honom till något utav dom ställena och fortsätta med min terapi där. Vad tror ni jag svarade? :)
Alltså det går inte att beskriva med ord hur det kändes när han berättade detta. Det kändes som 10 000 ton sten föll från mina axlar! Det kändes som jag vann på lotto eller nåt! Sån lättnad! Det känns helt fantastiskt!
Jag kan inte fatta vilken tur jag har!? Kan ni fatta? Helt otroligt!
Så idag efter psykologbesöket har jag levt i nån typ av eufori, ett lyckorus!!!
Under psykologbesöket idag pratade jag om självkänsla och självförtroende.Jag känner att det hänt nånting inuti! Svårt att förklara, men jag känner mig starkare på nåt vis. Jag känner att jag hanterar vissa saker på ett annat sätt än jag gjort tidigare, jag tänker igenom konsekvenserna mycket mer noggrant än innan. Jag tycker att jag behandlar mig själv bättre, jag förminskar inte mig själv längre och tycker faktiskt nu att jag är värd nånting.
Idag var bästa psykologbesöket ever! :)
Kram
Så när jag satt i väntrummet idag så kände jag mig ganska tom inombords. Visste liksom inte vad jag skulle prata om, allmänt ledsen och tomhetskänsla.
När jag kom in i rummet och satte mig så berättade han för mig att han tänkt lite på vad som sades förra veckan om att terapin snart tar slut osv. Han berättade för mig att om situationen hade varit samma som nu, dvs om han hade jobbat kvar så hade vi inte avslutat terapin nu. Han sa att jag står inför en intressesant, men svår resa nu med tanke på separationen från mamma. Han intygade i det jag sa förra veckan om att jag tyckte att vi har fått en bra kontakt, han och jag. Han förstod min rädsla för att ta steget och flytta hem osv.
Han sa att han ska starta en egen verksamhet och sedan jobba halvtid på ett annat ställe. Han frågade om jag var intresserad av att följa med honom till något utav dom ställena och fortsätta med min terapi där. Vad tror ni jag svarade? :)
Alltså det går inte att beskriva med ord hur det kändes när han berättade detta. Det kändes som 10 000 ton sten föll från mina axlar! Det kändes som jag vann på lotto eller nåt! Sån lättnad! Det känns helt fantastiskt!
Jag kan inte fatta vilken tur jag har!? Kan ni fatta? Helt otroligt!
Så idag efter psykologbesöket har jag levt i nån typ av eufori, ett lyckorus!!!
Under psykologbesöket idag pratade jag om självkänsla och självförtroende.Jag känner att det hänt nånting inuti! Svårt att förklara, men jag känner mig starkare på nåt vis. Jag känner att jag hanterar vissa saker på ett annat sätt än jag gjort tidigare, jag tänker igenom konsekvenserna mycket mer noggrant än innan. Jag tycker att jag behandlar mig själv bättre, jag förminskar inte mig själv längre och tycker faktiskt nu att jag är värd nånting.
Idag var bästa psykologbesöket ever! :)
Kram
torsdag 9 augusti 2012
Psykologbesök
Idag var det psykologbesök. Kändes tungt hela dagen innan....bara tre ggr kvar.
Vi var ute på en promenad med Malte i förmiddags, sedan satt jag och vilade lite i soffan innan det var dags att åka. Jag kände ca 1 h innan att jag började få ont i magen, blev liksom nervös och lite orolig. Men jag kom iväg iallafall.....
Jag grät floder där inne idag! Var jättejobbigt! Pratade om mina tankar om att klara mig utan hans stöd och utan psykologhjälp. Det är jobbigt för mig att "förlora" honom, han är väldigt betydelsefull för mig...han har liksom räddat mig! Känns väldigt tungt.....vi ska ägna dom två sista gångerna åt att ta farväl och sörja och prata om hur jag själv kan "agera" honom (om ni förstår vad jag menar). Han menar att jag fått redskapen och verktygen att själv kunna må bra och att jag har styrkan och motivationen att ändra mitt liv. Nu måste jag bara våga ta steget och göra tankarna (planerna) till verklighet! Och skulle det vara så att jag behöver hjälp igen så finns det hjälp att få.
Han tycker att jag behöver en paus att reflektera och fundera på hur långt jag faktiskt kommit på dessa tio månader jag gått hos honom. Hur mycket jag gjort, och hur mycket jag faktiskt klarar att göra på egen hand, och att jag behöver tid att sörja klart vårat avsked innan jag börjar en ny behandling med en annan psykolog.
Låter vettigt, men samtidigt är jag livrädd för att klara detta själv! Hur ska det gå?!
Kommer jag nå mitt mål? Att flytta hem och leva självständigt? Att skapa mig ett eget liv med nya vänner och kanske i framtiden hitta en kärlek? Det är bara jag som kan ändra på mitt liv! Det är bara jag som kan göra tanke till handling! Ansvaret ligger på mig och ingen annan! Med vänner och familj som stöd på vägen kanske jag klarar det!?
Kram
Vi var ute på en promenad med Malte i förmiddags, sedan satt jag och vilade lite i soffan innan det var dags att åka. Jag kände ca 1 h innan att jag började få ont i magen, blev liksom nervös och lite orolig. Men jag kom iväg iallafall.....
Jag grät floder där inne idag! Var jättejobbigt! Pratade om mina tankar om att klara mig utan hans stöd och utan psykologhjälp. Det är jobbigt för mig att "förlora" honom, han är väldigt betydelsefull för mig...han har liksom räddat mig! Känns väldigt tungt.....vi ska ägna dom två sista gångerna åt att ta farväl och sörja och prata om hur jag själv kan "agera" honom (om ni förstår vad jag menar). Han menar att jag fått redskapen och verktygen att själv kunna må bra och att jag har styrkan och motivationen att ändra mitt liv. Nu måste jag bara våga ta steget och göra tankarna (planerna) till verklighet! Och skulle det vara så att jag behöver hjälp igen så finns det hjälp att få.
Han tycker att jag behöver en paus att reflektera och fundera på hur långt jag faktiskt kommit på dessa tio månader jag gått hos honom. Hur mycket jag gjort, och hur mycket jag faktiskt klarar att göra på egen hand, och att jag behöver tid att sörja klart vårat avsked innan jag börjar en ny behandling med en annan psykolog.
Låter vettigt, men samtidigt är jag livrädd för att klara detta själv! Hur ska det gå?!
Kommer jag nå mitt mål? Att flytta hem och leva självständigt? Att skapa mig ett eget liv med nya vänner och kanske i framtiden hitta en kärlek? Det är bara jag som kan ändra på mitt liv! Det är bara jag som kan göra tanke till handling! Ansvaret ligger på mig och ingen annan! Med vänner och familj som stöd på vägen kanske jag klarar det!?
Kram
torsdag 2 augusti 2012
Psykologbesök
Idag var det dags för psykologbesök igen! Dom fyra veckorna gick fort..
Jag berättade vad som hänt under veckorna både positivt och negativt. Jag berättade om min influensa,om panikångesten jag fick i samband med den, om radion, om känslorna och tankarna inför ensamhet och döden.
Vi pratade om att det bara är tre ggr kvar tillsammans sedan får vi se om jag får någon annan,jag ska iallafall be om en ny psykolog. Jag behöver stöd inför processen att flytta hem igen och processen med arbetsträningen. Stora saker som skall hända nu det närmaste.
Dom sista gångerna nu med psykologen kommer vi gå igenom alla mina känslor om att han kommer sluta, det blir en typ av sorgprocess. Han är väldigt betydelsefull för mig så det blir svårt att vara utan honom om ni förstår vad jag menar? Därför ska vi gå igenom detta och ta farväl av varann utan att jag ska känna mig övergiven... Låter väldigt luddigt och konstigt,men ni kanske fattar vad jag menar?
Dessa dagar har varit väldigt intensiva eftersom vi har haft Neo här nu en vecka! Men kul! Imon ska han åka hem! :-(
Jag ska ringa vårdcentralen imon och se om jag får nån tid för att kolla mina öron. Jag fick lock i öronen när jag hade min influensa,och det har inte släppt och nu värker det ganska mycket. Lite orolig för att gå till dr men det är det som måste ske. Har haft detta i en månad nu! Min psykolog sa idag att jag får se det som en exponering! Så jag ska försöka tänka så!
Nu sover Neo så nu blir det tv resten av kvällen sen sängen! Längtar!
Kram
torsdag 28 juni 2012
Psykologbesök
Fy vilket jobbigt psykologbesök idag! Jag grät floder! Jag grät hela vägen hem, tårarna kunde inte sluta rinna! Prat om döden, ensamheten och rädslan för att förlora mamma. Jag kan inte förklara med ord hur fruktansvärt det är att gå omkring hela dagarna, varje dag med en ständig oro för att mamma ska dö och lämna mig! Det går inte att förklara och ni kan aldrig förstå det om ni inte känt samma sak själva. Jag kan inte förstå hur jag ska kunna överleva och gå vidare i livet om inte mamma finns! Sorgen kommer äta upp mig tills det inte finns nåt kvar, bara ett skal, och då är livet inte värt att leva....
Jag har alltid sagt när någon frågat mig om vad jag skulle göra om det nu blev så att mamma skulle försvinna, och jag svarar samma sak idag som jag skulle svarat innan jag började denna här behandlingen, nämligen: att jag tar livet av mig. Den dagen mamma dör då dör jag också!
När det gäller det "problemet" så har terapin inte hjälpt mig ännu, det kommer nog ta tid, om jag nånsin kommer känna annorlunda!
Min psykolog säger att jag kommer det! Han eller nån annan psykolog kommer hjälpa mig att bearbeta detta.....så jag får lita på att det kommer att bli lättare att hantera dessa tankar och denna fruktansvärda ångest.
Men idag är det tungt, och det får vara det! Dagarna går upp och ner, vissa är bättre andra sämre, det får jag bara acceptera.
Det som känns tungt är att min psykolog gick på semester nu, så nu är det 5 veckor till nästa besök. Hur ska jag kunna bearbeta dessa tankar själv? Hur ska det gå när det är dags för min fasters begravning, vem ska hjälpa mig med dom tankarna och ångesten inför att gå på begravningen?
Min psykolog tyckte att det var väldigt olyckligt att detta med min fasters död inträffar just nu, när han inte finns tillgänglig för att stötta mig. Men han säger att jag klarar det, jag klarar mer än vad jag tror, och det har jag bevisat för mig själv säger han. Det ligger kanske något i det......
Vi får se......
Jag sitter här nu med värk i halsen och är väldigt hes, blir förkyld nu! Pappa ligger redan med hosta och förkylning, så nu verkar det vara min tur! Inte kul alls! Imon ska jag på möte med en kvinna från SPIRA-projektet som jag berättat om förut. Vi ska bara prata lite grann om mina intressen och var/vad jag skulle kunna tänka mig att arbetsträna. Spännande men skrämmande på samma gång! Jag kan tänka mig att det drar igång efter semestern sen....
På lördag är jag bjuden på födelsedagsfest hos en kompis. Jag känner inte många där, jag känner bara henne, och hennes pojkvän och hennes kusin lite grann. Kommer ca 20 personer....
Jag är lite orolig över hur det ska gå, men hon säger att jag kommer passa in med hennes vänner och hon tycker jag behöver komma dit! Hon har ju självklart rätt i det sistnämnda....
Jag tycker det ska bli trevligt, men det är skrämmande med så mycket nytt folk. Jag hoppas att jag klarar det! Håll tummarna! Vilken exponering!
Kram på er
Jag har alltid sagt när någon frågat mig om vad jag skulle göra om det nu blev så att mamma skulle försvinna, och jag svarar samma sak idag som jag skulle svarat innan jag började denna här behandlingen, nämligen: att jag tar livet av mig. Den dagen mamma dör då dör jag också!
När det gäller det "problemet" så har terapin inte hjälpt mig ännu, det kommer nog ta tid, om jag nånsin kommer känna annorlunda!
Min psykolog säger att jag kommer det! Han eller nån annan psykolog kommer hjälpa mig att bearbeta detta.....så jag får lita på att det kommer att bli lättare att hantera dessa tankar och denna fruktansvärda ångest.
Men idag är det tungt, och det får vara det! Dagarna går upp och ner, vissa är bättre andra sämre, det får jag bara acceptera.
Det som känns tungt är att min psykolog gick på semester nu, så nu är det 5 veckor till nästa besök. Hur ska jag kunna bearbeta dessa tankar själv? Hur ska det gå när det är dags för min fasters begravning, vem ska hjälpa mig med dom tankarna och ångesten inför att gå på begravningen?
Min psykolog tyckte att det var väldigt olyckligt att detta med min fasters död inträffar just nu, när han inte finns tillgänglig för att stötta mig. Men han säger att jag klarar det, jag klarar mer än vad jag tror, och det har jag bevisat för mig själv säger han. Det ligger kanske något i det......
Vi får se......
Jag sitter här nu med värk i halsen och är väldigt hes, blir förkyld nu! Pappa ligger redan med hosta och förkylning, så nu verkar det vara min tur! Inte kul alls! Imon ska jag på möte med en kvinna från SPIRA-projektet som jag berättat om förut. Vi ska bara prata lite grann om mina intressen och var/vad jag skulle kunna tänka mig att arbetsträna. Spännande men skrämmande på samma gång! Jag kan tänka mig att det drar igång efter semestern sen....
På lördag är jag bjuden på födelsedagsfest hos en kompis. Jag känner inte många där, jag känner bara henne, och hennes pojkvän och hennes kusin lite grann. Kommer ca 20 personer....
Jag är lite orolig över hur det ska gå, men hon säger att jag kommer passa in med hennes vänner och hon tycker jag behöver komma dit! Hon har ju självklart rätt i det sistnämnda....
Jag tycker det ska bli trevligt, men det är skrämmande med så mycket nytt folk. Jag hoppas att jag klarar det! Håll tummarna! Vilken exponering!
Kram på er
torsdag 14 juni 2012
Psykologbesök
Idag var det psykologbesök på schemat! Jag kände inte alls för det, var väldigt nära på att säga upp tiden! Jag satt med telefonen i handen, men jag ångrade mig! Jag vet ju hur bra jag mår efteråt!
Jag är så trött nu, miljoner tankar flyger och far i mitt lilla huvud och det blir för mycket för mig så jag blir helt mentalt slut, vilket gör att jag blir fysiskt trött också. Jag tänker på hur mitt liv ska bli, när jag ska kunna flytta hem, hur separationen med mamma ska bli, mm.
Jag vilade en stund, sen åkte jag till psykologen.
Jag pratade om allt! Jag pratade om min trötthet, om att jag åkte till Frölunda torg, om att jag hade ångest en natt, känslomässiga tankar, oro, ja allt! Tänk vad mycket man hinner på en timma! :)
När jag berättade om min ångestattack så beskrev jag vad jag kände, vilka symtom jag hade, vilka orostankar som for i mitt huvud, mm. Jag sa att jag tyckte det var konstigt för det kändes som en panikattack, men ändå inte liksom. Då berättade han för mig att det inte var nån paniktattack, utan "bara" en stund av hög ångest. Alltså ångest, men ingen panik och ingen rädsla! Att det var sådan ångest alla människor kan känna. Jag blev glad!
Jag fick samma symtom, men jag blev ju inte rädd för dom, därför blev det ingen panik! Härligt!
Så ja, det känns alltid bättre när jag går därifrån! Jag får en chans att sortera mina tankar och verkligen analysera dom (med hans hjälp).
Jag känner att det händer saker med mig, min hjärna tänker annorlunda. Jag tror kanske att jag börjar få lite bättre självkänsla. Jag börjar förstå att jag klarar av saker...att jag duger och att jag är bra som jag är. Allt är inte svart eller vitt, det finns en gråzon, jag behöver inte sätta så stor press på mig själv, jag kan ta "det jobbiga" i små steg.....
Låter detta flummigt?? Svårt att sätta ord på känslorna!
En sak som jag vet med säkerhet är att jag har VÄRLDENS bästa psykolog! Jag är så ledsen över att jag bara har 5 ggr kvar med honom pga semester och att han sen slutar jobba där. Jag vet inte hur det blir sen, om jag får nån annan eller om jag ska sluta. Vi har pratat lite om det, men ska besluta hur det blir lite längre fram. Jag känner mig inte redo för att sluta med psykologkontakten, men som sagt: mycket kan hända på 2 månader! Det har jag ju fått bevisat för mig! :)
Jag är så trött nu, miljoner tankar flyger och far i mitt lilla huvud och det blir för mycket för mig så jag blir helt mentalt slut, vilket gör att jag blir fysiskt trött också. Jag tänker på hur mitt liv ska bli, när jag ska kunna flytta hem, hur separationen med mamma ska bli, mm.
Jag vilade en stund, sen åkte jag till psykologen.
Jag pratade om allt! Jag pratade om min trötthet, om att jag åkte till Frölunda torg, om att jag hade ångest en natt, känslomässiga tankar, oro, ja allt! Tänk vad mycket man hinner på en timma! :)
När jag berättade om min ångestattack så beskrev jag vad jag kände, vilka symtom jag hade, vilka orostankar som for i mitt huvud, mm. Jag sa att jag tyckte det var konstigt för det kändes som en panikattack, men ändå inte liksom. Då berättade han för mig att det inte var nån paniktattack, utan "bara" en stund av hög ångest. Alltså ångest, men ingen panik och ingen rädsla! Att det var sådan ångest alla människor kan känna. Jag blev glad!
Jag fick samma symtom, men jag blev ju inte rädd för dom, därför blev det ingen panik! Härligt!
Så ja, det känns alltid bättre när jag går därifrån! Jag får en chans att sortera mina tankar och verkligen analysera dom (med hans hjälp).
Jag känner att det händer saker med mig, min hjärna tänker annorlunda. Jag tror kanske att jag börjar få lite bättre självkänsla. Jag börjar förstå att jag klarar av saker...att jag duger och att jag är bra som jag är. Allt är inte svart eller vitt, det finns en gråzon, jag behöver inte sätta så stor press på mig själv, jag kan ta "det jobbiga" i små steg.....
Låter detta flummigt?? Svårt att sätta ord på känslorna!
En sak som jag vet med säkerhet är att jag har VÄRLDENS bästa psykolog! Jag är så ledsen över att jag bara har 5 ggr kvar med honom pga semester och att han sen slutar jobba där. Jag vet inte hur det blir sen, om jag får nån annan eller om jag ska sluta. Vi har pratat lite om det, men ska besluta hur det blir lite längre fram. Jag känner mig inte redo för att sluta med psykologkontakten, men som sagt: mycket kan hända på 2 månader! Det har jag ju fått bevisat för mig! :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)