Psykologbesök

Fy vilket jobbigt psykologbesök idag! Jag grät floder! Jag grät hela vägen hem, tårarna kunde inte sluta rinna! Prat om döden, ensamheten och rädslan för att förlora mamma. Jag kan inte förklara med ord hur fruktansvärt det är att gå omkring hela dagarna, varje dag med en ständig oro för att mamma ska dö och lämna mig! Det går inte att förklara och ni kan aldrig förstå det om ni inte känt samma sak själva. Jag kan inte förstå hur jag ska kunna överleva och gå vidare i livet om inte mamma finns! Sorgen kommer äta upp mig tills det inte finns nåt kvar, bara ett skal, och då är livet inte värt att leva....


Jag har alltid sagt när någon frågat mig om vad jag skulle göra om det nu blev så att mamma skulle försvinna, och jag svarar samma sak idag som jag skulle svarat innan jag började denna här behandlingen, nämligen: att jag tar livet av mig. Den dagen mamma dör då dör jag också! 
När det gäller det "problemet" så har terapin inte hjälpt mig ännu, det kommer nog ta tid, om jag nånsin kommer känna annorlunda! 
Min psykolog säger att jag kommer det! Han eller nån annan psykolog kommer hjälpa mig att bearbeta detta.....så jag får lita på att det kommer att bli lättare att hantera dessa tankar och denna fruktansvärda ångest. 


Men idag är det tungt, och det får vara det! Dagarna går upp och ner, vissa är bättre andra sämre, det får jag bara acceptera. 


Det som känns tungt är att min psykolog gick på semester nu, så nu är det 5 veckor till nästa besök. Hur ska jag kunna bearbeta dessa tankar själv? Hur ska det gå när det är dags för min fasters begravning, vem ska hjälpa mig med dom tankarna och ångesten inför att gå på begravningen? 
Min psykolog tyckte att det var väldigt olyckligt att detta med min fasters död inträffar just nu, när han inte finns tillgänglig för att stötta mig. Men han säger att jag klarar det, jag klarar mer än vad jag tror, och det har jag bevisat för mig själv säger han. Det ligger kanske något i det......
Vi får se......


Jag sitter här nu med värk i halsen och är väldigt hes, blir förkyld nu! Pappa ligger redan med hosta och förkylning, så nu verkar det vara min tur! Inte kul alls! Imon ska jag på möte med en kvinna från SPIRA-projektet som jag berättat om förut. Vi ska bara prata lite grann om mina intressen och var/vad jag skulle kunna tänka mig att arbetsträna. Spännande men skrämmande på samma gång! Jag kan tänka mig att det drar igång efter semestern sen....


På lördag är jag bjuden på födelsedagsfest hos en kompis. Jag känner inte många där, jag känner bara henne, och hennes pojkvän och hennes kusin lite grann. Kommer ca 20 personer....
Jag är lite orolig över hur det ska gå, men hon säger att jag kommer passa in med hennes vänner och hon tycker jag behöver komma dit! Hon har ju självklart rätt i det sistnämnda....
Jag tycker det ska bli trevligt, men det är skrämmande med så mycket nytt folk. Jag hoppas att jag klarar det! Håll tummarna! Vilken exponering! 


Kram på er