Det blev inget psykologbesök idag, jag avbokade. Jag har PMS-besvär och sov dåligt i natt så jag orkade inte gå idag. Min mage blir väldigt påverkad av PMS, och då är det ännu svårare för mig att komma iväg, när magen strular.
Igår när jag gick och lade mig så kom dom hemska tankarna om att mamma ska dö och lämna mig. Det var ett tag sen jag tänkte på det och det har varit väldigt skönt! Men igår kom dom och jag fick en fruktansvärd ångest. När tankarna kommer på att hon ska försvinna och lämna mig så vet jag inte vart jag ska ta vägen, jag kan inte hantera dom och får hjärtklappning och blir väldigt ledsen...Jag tänker då: "Tänker jag det, så händer det!", vilket gör tanken ännu mer skrämmande! Varför tänker jag så? Min psykolog säger att barn tänker så, alltså att man inte kan skilja på fantasi och verklighet, vart den gränsen går! Man tror att det man tänker ska ske och det gör det väldigt skrämmande och kan då hos vuxna som tänker så skapa extrem ångest och oro. Jag har alltså inte kommit ur det stadiet, haha. Kanske därför jag känner mig som ett barn :)
Nä, skämt åsido, det är verkligen inte roligt att ha dessa tankar och absolut inte dom tankarna "att bara för att man tänker det så sker det värsta tänkbara!"
Jag försökte genast slå bort tankarna och försöka tänka på annat igår och fick ta mobilen till hjälp och läsa lite, och spela osv för att tankarna på mamma skulle försvinna. Det gick efter ett tag, men jag har varit påverkad av det hela dagen idag :(
Min älskade mamma <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar