Psykologbesök

Idag var det psykologbesök på schemat! Jag kände inte alls för det, var väldigt nära på att säga upp tiden! Jag satt med telefonen i handen, men jag ångrade mig! Jag vet ju hur bra jag mår efteråt! 


Jag är så trött nu, miljoner tankar flyger och far i mitt lilla huvud och det blir för mycket för mig så jag blir helt mentalt slut, vilket gör att jag blir fysiskt trött också. Jag tänker på hur mitt liv ska bli, när jag ska kunna flytta hem, hur separationen med mamma ska bli, mm.  


Jag vilade en stund, sen åkte jag till psykologen.


Jag pratade om allt! Jag pratade om min trötthet, om att jag åkte till Frölunda torg, om att jag hade ångest en natt, känslomässiga tankar, oro, ja allt! Tänk vad mycket man hinner på en timma! :)


När jag berättade om min ångestattack så beskrev jag vad jag kände, vilka symtom jag hade, vilka orostankar som for i mitt huvud, mm. Jag sa att jag tyckte det var konstigt för det kändes som en panikattack, men ändå inte liksom. Då berättade han för mig att det inte var nån paniktattack, utan "bara" en stund av hög ångest. Alltså ångest, men ingen panik och ingen rädsla! Att det var sådan ångest alla människor kan känna. Jag blev glad!


Jag fick samma symtom, men jag blev ju inte rädd för dom, därför blev det ingen panik! Härligt! 


Så ja, det känns alltid bättre när jag går därifrån! Jag får en chans att sortera mina tankar och verkligen analysera dom (med hans hjälp). 


Jag känner att det händer saker med mig, min hjärna tänker annorlunda. Jag tror kanske att jag börjar få lite bättre självkänsla. Jag börjar förstå att jag klarar av saker...att jag duger och att jag är bra som jag är. Allt är inte svart eller vitt, det finns en gråzon, jag behöver inte sätta så stor press på mig själv, jag kan ta "det jobbiga" i små steg.....


Låter detta flummigt?? Svårt att sätta ord på känslorna! 


En sak som jag vet med säkerhet är att jag har VÄRLDENS bästa psykolog! Jag är så ledsen över att jag bara har 5 ggr kvar med honom pga semester och att han sen slutar jobba där. Jag vet inte hur det blir sen, om jag får nån annan eller om jag ska sluta. Vi har pratat lite om det, men ska besluta hur det blir lite längre fram. Jag känner mig inte redo för att sluta med psykologkontakten, men som sagt: mycket kan hända på 2 månader! Det har jag ju fått bevisat för mig! :)