Biverkningar

Jag har inte mått så bra dom två senaste veckorna :(

När jag fick problem med urinrörskatarren så slutade jag med mina p-plåster pga att läkarna sa att dom kunde förvärra katarren. Jag slutade med dom och har varit utan plåster några månader nu. När katarren försvann så tyckte jag inte att det var nån idé att börja igen eftersom jag inte hade någon kille. Men nu när jag träffat kille så valde jag att börja igen och jag har fått jobbiga biverkningar! Kommer inte ihåg att jag fick såna förra gången jag började med dom, men klart det var några årsen och minnet är ju inte så bra ;)

Jag har haft huvudvärk varje dag i två veckor nu, men det värsta av allt är illamåendet! Jag läste nånstans att börja med preventivmedel (hormoner) är ju som att lura kroppen att vara gravid. Fy! Jag har ju aldrig varit gravid så jag vet ju inte hur det känns, men kan tänka mig att det är samma symtom säkert, men kanske inte att man mår riktigt lika dåligt när man äter preventivmedel som man gör när man är gravid.

Illamående och yrsel är ju det som triggar min ångest mest :( Så denna perioden har varit jobbig. Jag läste på bipacksedeln på plåstren att biverkningarna kunde bestå dom 3 första cyklerna ;( Alltså 3 månader med illamående och huvudvärk! Jag vart knäckt och helgen har verkligen inte varit bra. I fredags mådde jag illa hela dagen och mitt humör och min ångest blev nästintill ohanterbar. Jag drog mig undan från pojkvännen och sa att jag behövde lite tid för mig själv. När jag har ångest så klarar jag inte av nån närhet, jag klarar inte av när nån kramar mig eller vill vara nära, jag blir bara irriterad och får ännu mer ångest. Han är verkligen underbar och jag kan inte förstå att han är min :) Han förstod mig och gav mig tiden jag behövde. Jag träffade honom på fredagen en stund, men valde att sova hemma. Sen träffades vi inte alls på lördagen och det var bra för mig att få vara ensam. Igår sov jag hos honom och nu mår jag bättre igen.

Han har verkligen en förmåga att få mig på bättre humör :) Något av en konstform han besitter, inte många som kan få mig på bättre humör när jag är nere eller irriterad. Han är fantastisk! En annan sak jag tycker om med honom är att han avdramatiserar min diagnos och mitt beteende utan att för den sakens skull förminska mig eller nonchalera mina problem, det gör han aldrig! Svårt att beskriva men han får mig att se "problemet" mindre allvarligt, mindre katastrofalt om ni förstår vad jag menar. Lite med glimten i ögat och på det viset får han mig att skratta och bli på bättre humör och också må lite bättre.

Jag är verkligen glad att jag träffat honom, det har varit en intensiv period och vi har träffats mycket. Jag har haft lite svårt att hänga med psykiskt och fått lite "dippar", men det har aldrig berott på honom, det har berott på situationen och på hur jag mår. Jag har haft svårt att hantera att helt plötsligt ha en människa som tycker om mig och säger till mig att han är beredd på att göra allt för mig.
Man är väldigt egoistisk när man lider av min diagnos och många andra diagnoser som handlar om psykisk ohälsa. Alltså inte egoistisk på det vis att man inte tänker på andra eller  inte bry sig om andra, men man har en förmåga att alltid sätta sig själv i centrum, man blir självcentrerad, mycket beroende på att man vill ha kontroll på sin ångest och sin panik. Jag hoppas att jag blir mindre egoistisk med tiden nu under vårat förhållande, men han säger att han förstår mig och jag hoppas att jag har andra kvaliteter som gör det värt för honom att fortsätta tycka om mig. :)

Vi har iallafall bestämt nu att vi är tillsammans, att vi är pojk-och flickvän ;)

En månad av helvete

Jag har inte bloggat på över en månad nu, men jag har mått alldeles för dåligt för att ens bry mig om bloggen.

Jag har befunnit mig i ett rent helvete enligt mina mått mätt, jag har aldrig mått så här dåligt i hela mitt liv som jag gjort nu det senaste. 

Jag orkar inte ens skriva om alla läkarbesök och alla turer fram och tillbaka, men jag ska förklara lite kort vad som hänt.

Det började dagen efter senaste inlägget, alltså den 9 mars. På kvällen började jag känna mig kissnödig, jag kissade var 10:e minut men slutade inte vara kissnödig. Så höll det på hela den helgen, jag misstänkte att jag fått en urinvägsinfektion. 

Gick till vårdcentralen och fick penicillin,  men inget hjälpte. Gick tillbaka till doktorn och fick ett annat penicillin, men det hjälpte inte heller. 

Jag började fundera på varför jag fick dessa problem med underlivet, och kom på att när jag var på gyn och fick diagnosen Vestibulit så gjorde hon ett ultraljud och på den ultraljudsmaskinen använder dom en kondom (vilket jag inte tål, men jag såg inte det, för jag låg och höll för ögonen för att undersökningen gjorde så ont!) Jag sa till henne innan när vi pratade att jag inte tålde kondom, att jag får urinvägsinfektion av dom. Så nu i efterhand ångrar jag att jag gick till gyn, för pga det har jag fått detta helvete istället. Antagligen är det en inflammation i urinröret (Uretrit) som jag har. Jag har fått en remiss till en urolog på Sahlgrenska där dom ska göra en cystoskopiundersökning, då dom går in med nån typ av kamera och kollar urinröret. Väntetiden är ca 2-3 månader :( Under tiden har jag fått utskrivet ett depotplåster som ska underlätta för mig pga täta trängningar. Dom hjälper mig ganska bra tycker jag, men är ändå kissnödig hela tiden, men kan vänta längre innan jag behöver  tömma blåsan.

Jag vill också tillägga i detta inlägg att jag har blivit ganska illa behandlad pga min ångestproblematik, framförallt på gyn i Krokslätt. Jag har inte blivit tagen på allvar, det har känts som att dom trott att jag inbillat mig. Precis som att jag skulle söka hjälp och lägga mig frivilligt i en gynstol för att jag tycker det är roligt eller?! Min mamma var med mig på alla läkarbesök och det var inte bara på gyn dom behandlade mig på detta sätt, men där var det värst. Den bästa hjälpen fick jag när jag vände mig till gyn på Charlanderska, hon tog mig på allvar och skickade en remiss till en urolog! 

Inte nog med den ångesten jag redan hade, så söker man hjälp och blir illa behandlad, det gjorde ju inte att jag fick mindre ångest precis!! Så hemskt alltså! Jag förstår verkligen att det inte är lätt att hantera/hjälpa personer med ångestproblematik, det är svårt för det är så abstrakt. Men man får inte behandla människor hur som helst ändå......Dom måste ta personen på allvar och lyssna och kanske ge en sån patient lite mer tid om man är orolig och har mycket frågor tex. Fy, jag hoppas att läkare blir bättre på detta med ångestproblematik :(

Att vara kroniskt kissnödig och sen ha ångest på det, är ingen bra kombination alls Jag mådde så dåligt att jag slutade äta och det enda jag gjorde var att gråta och leva på Atarax. Efter några dagar fick jag en vit beläggning på tungan och jag började få ont på den. Jag blev lite rädd och trodde att jag kanske fått svamp på tungan, så det var bara att ringa doktorn igen! Jag gick dit och tog lite prover och det var tydligen svältvarning på mig! Hon sa att om man inte äter så finns det celler på tungan som inte får jobba som dem ska och därför kan man få såna problem. Hon sa att det inte var svamp, hon trodde att om jag bara började äta så skulle det bli bättre. Hon var bra, för hon förstod sig på min ångest och förstod att det är svårt att äta när man mår så dåligt, men att jag skulle tvinga i mig för annars kanske jag skulle få följdsjukdomar! Jag blev rädd faktiskt! Jag hade gått ner ca 3-4 kg på bara ca två veckor och vägde vid detta tillfälle 48 kg. När jag kom hem började jag äta och har fortsatt äta ganska bra. Väger idag ca 51 kg. Jag började hantera ångesten lite bättre och dagarna blev bättre och bättre. Jag försökte intala mig att nu är det bara väntan som gäller, finns inget mer jag kan göra nu. Nu är det bara att acceptera att situationen är som den är och att hjälp är på väg, och att det absolut inte blir bättre av att inte äta!

Jag kände att jag behövde ett miljöombyte och det gjorde vi allihop i familjen (pappa och mamma). Det hade varit en månad av bara ångest och prat om kiss! Vi bestämde att åka till min bror och hans familj i Värmland, och ni alla som läser min blogg vet ju att jag hatar att resa och speciellt åka bil så många timmar, men jag kände att jag måste komma iväg och få prata om nåt annat och vara med Neo och busa...
Jag tog Atarax innan vi åkte och den resan gick så bra!! Den bästa resan ever! Jag kommer aldrig åka dit igen utan Atarax! 
Vi hade fyra underbara dagar hos Ola och Lina! Vi åt god mat, lekte med Neo, pratade, spelade spel, mm. Jag mådde så bra där uppe och ville inte åka hem :(

Vi kom hem från Värmland för en vecka sedan och jag bestämde genast att jag ville åka snart igen! Så vi åker upp igen nu i början av maj! Jag längtar redan! Jag vill må så bra igen!! 

Ja, det var lite kort om hur jag haft det senaste tiden......
Jag tror det värsta är över nu, den värsta ångesten är borta nu och jag kan leva någorlunda normalt igen.
Jag tog ett kort en dag när ångesten var som värst och skickade det till en kompis som stöttade mig under detta helvete. Tack Sanna <3
På kortet ser jag helt förstörd ut, gråtit hela dagen och inte ätit på över en vecka. Ser ut som jag är en patient tagen ur filmen "Gökboet", hehe. Det var nära några gånger att mamma och pappa ville åka in med mig till psykakuten (dom var maktlösa när jag vägrade äta, dom visste inte vad som skulle göra), men jag ville verkligen inte det. 

Det jag vill säga är att jag skäms verkligen över det kortet för jag ser hemsk ut, men jag har ändå valt att lägga ut kortet här idag för att ni ska se hur ångest kan se ut. Jag vill att ni som är som jag ser att ni inte är ensamma om att må så fruktansvärt dåligt som man kan göra när ångesten är som värst. Jag vill att ni som aldrig upplevt sån ångest, eller ni som inte alls kan förstå er på denna problematik ser hur fruktansvärt det är och ni kanske tänker er för innan ni dömer personer med ångestproblematik.

Psykologbesök

Idag var jag hos psykologen. Jag var inte så jätteorolig innan jag gick dit idag, kände mig ganska lugn. Men det är alltid en liten pärs att gå dit, men skönt efteråt som sagt!

Idag pratade vi om mina exponeringar, han tycker att jag gör många exponeringar, vilket är bra. Så ska det fortsätta säger han! Vi planerade kommande exponeringar som ska ske nu i veckan.
Vi kom på 3 saker:

* Biobesök
* Kören på måndag
* Att handla själv i en affär

Känns genomförbart!! Hehe! Så skönt! Tänk att jag sitter där hos honom och säger att jag skulle vilja gå på bio snart! Helt sjukt! Så nu blir det att välja biofilm för mig och mamma :)

Helt otroligt att jag känner som jag gör nu! Jag känner mig så stark!

Efter psykologbesöket åkte jag och mamma och shoppade lite på 421 i Högsbo. Var där 1 h! Inte en enda kännig alls! Helt sjukt! Har inte varit i en klädaffär och shoppat på 100 år typ! Stolt!

Vi pratade också om att sluta med medicinen! Han tycker att det är läge nu, och jag känner likadant! Ska prata med min psykiater om detta på måndag, och se om han håller med oss! Jag känner att så bra som jag mått nu dom sista (sen jag började med exponeringarna) veckorna, har jag ju aldrig mått! Det har ingenting med medicinen att göra, allt beror på att jag exponerat mig! Min självkänsla har stärkts helt otroligt mycket! Är inte alls orolig för att sluta med medicinerna, känns väldigt rätt. Skulle det nu vara så att det skiter sig så har jag professionell hjälp genom hela processen, och då får jag väl bara börja med dom igen.  Absolut värt ett försök!

Vi är uppe tidigt på morgonen nu när Malte vaknar, han är som en bebis. Nu är det uppstigning ca 7.00 på dagarna här!

Imon kommer min underbara vän Helene och hennes barn och hälsar på en stund. Dom ska hälsa på Malte!
Senare på dagen ska vi ha min farbror Sven här på middag! Blir en händelserik dag imon!

Kram <3

Medicin

Jag fick en fråga av en läsare som undrar om jag äter några mediciner.

Jag äter en antideprissiv medicin som heter Citalopram 40 mg. Det är en serotoninhöjande medicin.

VAD ÄR CITALOPRAM ACTAVIS OCH VAD ANVÄNDS DET FÖR?

Flertalet depressioner anses bero på brist på olika signalsubstanser i hjärnan, bland annat serotonin. Citalopram ökar halten av serotonin. Detta medför att sinnesstämningen förbättras och att man känner sig mindre nedstämd.

Citalopram Actavis används för att behandla olika former av depression, panikångest och tvångssyndrom.

Källa: Fass.se

Jag har ätit medicinen sen 2006 tror jag, har inte riktigt koll på hur länge... Jag har försökt sluta med den två ggr, men fick börja igen, mådde betydligt sämre utan den! Sista gången jag slutade med den var sommaren-10, det var inte smart!  Den sommaren blev den värsta tiden i mitt liv! Jag kunde inte gå utanför dörren pga agorafobin som blev mycket värre! Jag gick vid det tillfället också in i en deprission, jag slutade äta och sova. Jag gick då till läkaren och fick börja med min Citalopramen igen plus att jag fick en kompletterande medicin för aptit och sömn. 

1. VAD MIRTAZAPIN ÄR OCH VAD DET ANVÄNDS FÖR                                               
Mirtazapin Actavis tillhör en grupp av läkemedel som kallas antidepressiva.
Mirtazapin Actavis används för att behandla depressionssjukdom.

Mycket vanliga biverkningar:

• ökad aptit och ökad vikt
• dåsighet eller sömnighet
• huvudvärk
• muntorrhet

Källa: Fass

Den medicinen används mycket för patienter som lider av ätstörningar, ökar aptiten extremt mycket!

Jag började med den medicinen och var konstant hungrig och trött. Det enda jag gjorde var att äta och sova! Jag gick upp 10 kg på ca 1 månad! Mina leder hängde inte med på den snabba viktökningen och jag fick väldigt ont i knäna. 10 kg på 1 månad blev för tungt för mina knän att bära! Jag kände ingen förbättring i psyket, det enda den hjälpte för var aptiten och sömnen. Jag bestämde mig för att sluta med den och bara äta Citalopramen.

Efter ett tag gick jag ner kilona jag hade lagt på mig och jag sov bättre, samt att aptiten kom tillbaka. Citalopramen hjälpte mig ifrån deprissionen. Sedan dess har jag inte vågat slutat med medicinen igen!

P-plåster

Jag började med hormoner när jag var ca 20 år, har haft p-stav och nu dom senaste åren har jag haft p- plåster (EVRA). Jag är singel men lider av ganska kraftig mensvärk och har fortsatt med plåstren för att minska smärtan vid mens. 

Jag har hört av andra personer med ångestproblematik att preventivmedel (hormoner) kan få dom att må ännu sämre! Jag har aldrig tänkt på det, jag har liksom inte märkt nån skillnad från innan jag började med dom och nu. Men som sagt, det var längesen jag började med dom så det är mycket möjligt att dom visst påverkar mitt psyke!

Jag har nu bestämt mig för att sluta med mina plåster för att se om det gör någon skillnad. Jag hoppas det! Det är iallafall värt ett försök!

Har ni några erfarenheter av detta med hormoner? Berätta gärna isåfall!

Kram Anna