Det bor en liten bebis i min mage :)

Flera månader sedan jag skrev nu! Hänt massor!


Det bor en liten bebis i min mage :)


I oktober slutade jag med min P-Plåster, mest pga att jag mådde dåligt av dom rent psykiskt, men också för att vi pratat om att skaffa ett gemensamt barn.


I början av december började jag misstänka att nåt inte riktigt stämde. Mensen var några dagar sen men hade mensvärk så jag trodde mensen var på gång.
Jag hade under denna tid känt av lite halsbränna, vilket jag aldrig lidit av förut.
När mensen var ca 4 dagar sen sa jag till M att min mens aldrig nånsin varit så sen, den har knappt varit sen alls förut. Alltid haft väldigt regelbunden mens hur dåligt jag än mått i mitt liv.


Den 19 december köpte jag ett graviditetstest och jag väntade hela den dagen på att M skulle komma hem från jobbet. Han ville ju självklart vara med när testet togs.
Jag tog testet och lämnade det på toa ca 2 min. Mitt hjärta slog tusen slag och jag var helt uppe i varv. Jag kände som sagt på mig att jag var gravid!
När vi kollade stickan så var det ett VÄLDIGT tydligt plus! Jag fick alltså reda på att jag var gravid redan i vecka 4-5! Jag var helt chockad ändå när vi såg plusset och det var M också. Vi blev ju glada såklart, men jag blev samtidigt livrädd!
Jag var helt säker på att jag aldrig skulle träffa nån och ännu mer säker på att jag inte skulle få barn (fastän längtan efter ett eget barn alltid funnits med mig.)


När värsta chocken lagt sig ringde jag mamma och pappa och berättade. (Jag hade sagt att mensen var sen, så dom var lite förberedda). Mamma grät och pappa fattade ingenting (han förstår fortfarande inte att jag är gravid säger han, fastän magen börjar komma nu).
Jag berättade också för mina bröder och mina närmste vänner redan när jag tagit testet. Jag kunde bara inte hålla det inne!!! M ringde sin pappa och bror+svägerska och berättade för dom!  Alla blev glada och sa Grattis!
Vi väntade till ca vecka 11 innan vi berättade för M barn, andra kompisar och släkt mm.


Jag skrev in mig på MVC och var där i början av januari. Träffade en fantastisk barnmorska. Vi pratade länge om min psykiska ohälsa mm. Vi tog prover, allt såg bra ut.
Hon bokade in ett läkarbesök pga min diagnos och oro. Hon pratade om att hon skulle skicka en remiss till en Aurora-mottagning. En mottagning med specialiserade barnmorskor som behandlar kvinnor med förlossningsrädsla, ångest och oro, mm. Känns så bra! Jag kommer verkligen få all hjälp jag behöver genom mvc. Vilket bemötande av min underbara barnmorska! Känner mig väldigt trygg!


Veckan efter inskrivning fick vi ett läkarbesök! Jag och M var där och pratade om hur jag mådde, min rädsla och oro inför graviditet/förlossning mm. Väldigt bra samtal.
När vi pratat färdigt så frågade hon om vi ville se bebisen, och samtidigt konstatera att det faktiskt var en bebis i magen :)
Jag gjorde ett vaginalt ultraljud och där låg det lilla embryot :) Hen rörde sig livligt och hjärtat slog fort :) Bebis var då bara 27,8 mm (detta ultraljud gjordes i vecka 9-10)! Jättelitet! Jag blev beräknad födsel 24 augusti!
Den känslan när man ser ett embryo med små paddlar till ben och armar, den känslan går inte att beskriva! M har ju sett det förut, men för mig var det ju nytt. Vi fick två fina kort med oss hem! Ramade in korten ställde dom hos mamma och pappa så länge! Helt overkligt! Jag gick med ett leende på läpparna hela den dagen!


Jag var väldigt orolig i början av graviditeten, dels pga missfallsrisken men också på hur jag skulle må! Jag var väldigt orolig över att må illa! Illamående är min värsta ångesttrigger!
Veckorna gick och som tur var mådde jag inte illa en enda dag! Bara när jag var riktigt hungrig och det gick för lång tid mellan måltiderna.
Jag fick tidigt en jobbig nästäppa och den sitter i ännu. Gravidnäsa kallas det visst, så jag lever på nässpray dag och natt, men jag är tvungen för jag får panik av att inte kunna andas! Som tur är, är det inte farligt för bebisen att använda nässpray, men värre för min näsa då :) Idag blödde jag lite näsblod. Alla slemhinnor blir torrare under en graviditet och det märks verkligen.


Runt v 12 fick jag en ny uretrit (urinrörskatarr)! Antagligen pga torra slemhinnor. Förra uretriten jag hade så jag mådde jag ju så fruktansvärt dåligt psykiskt! Jag misstänkte först en urinvägsinfektion (vilket är vanligt vid graviditet), men jag lämnade prov och odlig på mvc och det var inte det, så då visste jag att det var en ny uretrit. Jag mådde inte särskilt bra, smärtor i underlivet och extrema trängningar. Men satte sig ju såklart på psyket denna gången också.
Min bm fixade en ny läkartid till mig. Var där i v 13, mamma följde med mig. Vi pratade och läkaren sa att jag inte fick använda dom plåstren jag blivit hjälpt av förra gången pga det är skadligt för bebisen. Jag var ganska knäckt, men var ju bara tvungen att ta det liksom, ville ju absolut inte utsätta bebisen för nåt! Hon sa att det oftast läker ut av sig självt, och det visste jag ju sen innan. Men det kan ta sån lång tid!! Flera månader om man har otur!


Innan jag gick därifrån så sa hon att jag kunde få se bebis igen! Jag gjorde nu ett vanligt ultraljud (på magen). Nu var bebisen ca 5,5 cm och dom små paddlarna hade nu växt till sig och såg ut som riktiga armar och ben. Bebisen rörde sig jättemycket!
Mamma grät! Blev nog mer verkligt för henne då att hon ska bli mormor!
Än en gång fick jag se våran bebis! Inte alla som får se bebis 2 gånger innan rutinultraljud som görs i v 18-20. Vissa får bara se deras bebis en gång. Även den dagen gick jag med ett leende på läpparna :)


När det gäller uretriten så fick jag jobba psykiskt med den denna gången! Jag fick jobba med min ångest och ställa in mig på att om jag har otur så kanske jag får dras med uretriten hela graviditeten, men jag klarar inte att ha ångest av den hela tiden också. Jag tog hjälp av min psykolog och har nu börjat acceptera den, nu tror jag faktiskt att den blivit lite bättre. Men jag är kroniskt kissnödig ändå, men nu är det nog bebisen och livmoder och allt som trycker på urinblåsa också, så det är svårt att avgöra om uretriten är borta eller inte. Men som tur är ångesten borta! Och nu kan jag lättare leva med detta!


Jag har ont i nedre delen av magen, känns som mensvärk men också som hugg i sidorna på nedre delen av magen. Kollade med bm och det är tydligen växtvärk och ligament som gör ont. Livmodern hänger i ligament (känns som gummiband) och när det växer så töjs dom ligamenten ut och det kan göra väldigt ont! Så det är ofarligt men obehagligt och kan tydligen hålla på hela graviditeten.


Jag är kroniskt hungrig! Min startvikt var 51,5 kg. Men dom första veckorna kunde jag inte äta/dricka socker, det bara frätte i munnen. Var så äckligt! Så jag gick ner dom första veckorna och när jag vägde som minst låg jag på ca 47 kg.  Det är först nu jag kommit upp till min startvikt. Nu är jag i vecka 19 och nästa vecka har det gått halva tiden!
Nu äter jag socker igen, men inte så mycket som förr! Jag äter dock hela tiden! Frukt, grönt, middag, lunch, mellamål, chips, mm. Pappa säger att jag inte gör annat än äter :)
Det går inte att stå emot hungern, vilket också är positivt för mina matfobier. Nu måste jag äta innan jag åker ut tex. Nu kan jag inte strunta i att äta, för då får jag blodsocker/blodtrycksfall. Så nu är det bara att säga till mina fobier att jag måste strunta i dom och äta för att jag och min bebis ska må bra! Och det funkar faktiskt! Min IBS är både sämre och bättre nu pga graviditeten. Jag har mycket gaser som gör ont, men jag har inga IBS-kramper/diarréer.


Jag har en del huvudvärk och dom första veckorna var jag väldigt trött. Jag har ont i min kropp (men det har ju alltid ändå), uretriten, nästäppan, men annars mår jag ganska bra! Psykiskt mår jag nog bättre.Jag upplever väldigt lite ångest nu! Det är en väldigt speciell känsla när man ser att magen börjar växa. :)
Jag känner mig lugnare på nåt sätt, svårt att förklara känslan. Jag är självklart orolig för resten av graviditeten, förlossning mm men känner att jag får ta det succesivt. Inte ta all oro på samma gång! Och det har funkat hittills.....


Nu på tisdag ska vi på RUL (rutinultraljud) på Östra sjukhuset! Då ska dom kolla så bebis mår bra, dom gör en typ av scanning, kollar hjärnan, bål, gomspalt, mm. Jag hoppas innerligt att vi väntar en frisk bebis! Är orolig men känns även väldigt spännande då vi ska ta reda på om det är en hon eller han! Jag känner på mig till 99% att det är en pojke därinne!
M tror också pojke. Bara en kompis till mig som tror flicka, så dom flesta tror pojke. Men på tisdag vet vi förhoppningsvis!


Ett spännande år framför oss nu och jag längtar tills vi har våran bebis hos oss! <3




                                      Ganska tydligt plus :)

                                      Ultraljud v 9-10 :)

Bild från i torsdags

Bemötande

Jag har inte mått så bra det sista. Vet inte riktigt vad det beror på, är nog många faktorer som spelar in. P-plåster (inte mått bra av dom), hela situationen med flytt (att man nu bor med barn halva tiden, vilket jag inte är van vid), konstant värk i min kropp, IBS (den har varit hemsk det senaste året), min oro och ångest, mm. Jag mår väldigt bra av att vara med M, men jag mår dåligt av annat som är runtomkring. Det är en extrem omställning att gå från singel till att helt plötsligt ingå i en familj med allt vad det innebär. Man har helt plötsligt ansvar för andra än sig själv. Det ställs krav på mig som jag inte hade förut. M ställer aldrig några krav på mig, men jag ställer krav på mig själv, vilket gör att stressen och pressen på mig själv blir större än den varit förut. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att jag ska må bättre, det har pågått så länge nu. Jag känner mig deppig, jag har extremt nära till gråt nu och min mage funkar inte....

Jag har dom senaste 5 månaderna haft ont i nedre delen av magen, underlivet. Speciellt i höger sida, runt äggstocken. Jag har också haft stänkblödningar och mått allmänt dåligt av mina P-plåster. Jag ringde till gyn i Krokslätt och rådfrågade dom och dom tyckte att jag skulle sluta med mina plåster och sen höra av mig om det inte blev bättre. Jag slutade med dom i oktober, men smärtan har inte gått över. 
Jag ringde dom igen och ville boka tid men dom hade ingen tid att ge mig! 
Jag väntade ytterligare ett tag. 

Igår åkte jag in till gynakuten på Sahlgrenska och satte mig. Mamma följde med mig. det gick faktiskt ganska snabbt (inte så kul att sitta på akuten). 
Jag träffade världens bästa doktor! En ung kille, yngre än mig var han! Kanske inte det roligaste man kan göra, att fläka upp sig i en gynstol inför en ung, manlig doktor direkt ;) Men jag kände ett enormt förtroende för honom när vi först pratade om mina problem. Jag berättade om allt, smärtan, min ångest, min IBS, mm. 

Han kollade livmoder, äggstockar mm. Väldigt grundlig undersökning. Han hittade inget fel, allt så bra ut förutom mina tarmar! Han sa till mig att han aldrig hade sett en sån aktivitet på tarmar förut, han sa att det var en makaber syn ;( Inte konstigt att du har ont i magen/underlivet sa han! Han förklarade att tarmarna ligger som ett hölje över livmoder, äggstock,mm. Dom ligger precis ovanför och att det är i tarmarna jag har ont, inte i underlivet. Han tryckte med den ultraljudstaven på tarmarna och jag tror jag lyfte flera meter ur stolen! Den smärtan alltså! :(

Jag är ju givetvis jätteglad att det inte var nåt fel "där nere", men samtidigt är jag uppgiven över att min IBS är så svår just nu. Jag tycker att jag gör allt jag kan för att hålla magen lugn, men inget verkar ju funka nu :( Antar att det är stressen och pressen som måste bort, men jag vet inte hur det ska gå till ;( Jag kan inte hjälpa vad jag känner, hur mycket jag känner, mm. Jag gör allt jag kan, går till psykolog, har en psykläkare, sjukgymnast, tänker på vad jag stoppar i mig, mm. Vad mer ska jag göra?? :(

Som jag skrev så fick jag ett fantastiskt bemötande av doktorn på gyn, till skillnad från när jag ringde en vårdcentral i Mölndal där dom har en specialistläkare som jag har blivit rekommenderad av en vän att vända mig till. Där fick jag prata med en manlig sjuksköterska. 
Jag har så länge jag kan minnas haft smärta i framförallt rygg (speciellt ländryggen), nacke, axlar och ben. Jag har alltid trott att jag varit otränad bara, men jag börjar misstänka att min långvariga ångestproblematik har gjort att jag fått kronisk smärta i kroppen. Jag vet att tex fibromyalgi är vanligt bland ångestpatienter och jag vill gå till doktorn för att testa mig för det, för att kunna utesluta det. Känns som jag har kronisk träningsvärk kan man säga. Svårt att beskriva på annat sätt. Jag är också väldigt trött jämt, har IBS (också ett vanligt symtom vid fibro), torra slemhinnor, problem med öron, mm. Mycket som tyder på fibro. 

Åter till samtalet med sjuksköterskan ;) Jag ringer och presenterar mig och säger att jag vill träffa just denna doktor (ortoped). Jag nämner mina symtom och jag nämner också att jag lider av ångest. Det är då det kommer, ni vet det där nedlåtande sättet när dom pratar till dig som om du vore ett barn. Han säger " Ja, du vet att det där med ångest, det kan ju ge en massa olika symtom, det behöver inte vara någon direkt fysisk åkomma, det kan vara vanliga spänningar, mm, behöver inte alls vara nåt allvarligt!". Jag visste att det skulle komma, man är ganska van vid att bli kallad hypokondrisk av sjukvården och andra nu ;(
Han säger " Jag tycker nog du ska vända dig till din vc först där dom kan utreda dig, ta lite prover, berätta för dig om spänningar i kroppen och så".

Jag blir så jävla förbannad och jag vet att jag har power att kunna säga ifrån, så jag säger i lugn ton till honom, " Jo du vet när man har lidit av ångest så här länge som jag har gjort, i över 25 år så tror jag att jag har gjort allt för att kunna må bättre. Du vet att, jag har gjort alla dom där proverna du talar om ett antal gånger, jag har en läkare på Psyk i Krokslätt, jag har en psykolog jag går till 1 gång/vecka, jag har en sjukgymnast, jag har genomgått en ganska så tuff KBT-terapi, jag jobbar med min ångest varje dag! Tycker du ändå att jag ska söka mig till min vc först och sedan vända mig till er igen och se om jag kan få en tid till er doktor? 
Han blir tyst en kort stund och säger sedan, " Jag ska titta när han har första lediga tid här" "Tack" säger jag :)
Fick en tid i slutet av november nu, så får vi hålla tummarna för att allt är som det ska.

Jag kan inte ens beskriva den känslan när han blir helt tyst i andra änden av luren! Samtidigt som jag känner mig oerhört kränkt och "liten" så känner jag mig stark, stolt och "stor".  Kändes som att jag "satte honom på plats", att han/man kanske inte ska döma andra människor så fort dom säger ordet "ångest"! Jag är så jävla trött på det bemötandet vissa människor har när det gäller ångest! 

Var ju en stor anledning till att jag startade denna blogg för att folk skulle sluta skämmas för sin ångest och kunna be om hjälp! Men jag förstår ångestpatienter som inte söker hjälp! Jag förstår att dom inte vill bli bemötta på detta sätt, att känna sig som skräp, att känna sig så fruktansvärt liten och bli så kränkt! Usch säger jag bara! Jag brinner verkligen för det här med bemötande, skam och skuld när det gäller ångest. Att dela mina erfarenheter och också höra andras historier och erfarenheter av sjukvård, chefer, mm. Hade varit intressant att jobba med såna här frågor!

SPA

När M fyllde 40 år i somras fick han en SPA-weekend i present av sin pappa, bror och hans sambo. Vi fick välja själva när vi ville åka. Vi pratade om det och kom överens att vi skulle fira våran 1-årsdag där. Vi bokade ett Lyx-paket, där det ingick en 4-rätters middag, fri tillgång till Spat, övernattning i lyxrum, champagne och choklad på rummet och frukostbuffé.


Jag var riktigt nervös på lördag förmiddag innan vi skulle åka. Jag har aldrig varit på Spa, visste inte alls vad det innebar, nervös för bilresan, jättenervös för middagen (då jag har problem med att äta på restaurang),. mm.


Resan gick bra och vi var där vid 14.00. Vi var på rummet och tog det lugnt ett tag, sen gick vi till Spat och badade. Det var underbart, speciellt den varma källan som fanns där. Jag trodde det skulle vara jobbigt för mig att sitta i den varma källan, för värme (tex bastu) triggar igång min ångest. Blir det för varmt så känns det som jag inte kan andas och då får jag panik, så jag var ganska orolig inför det. Men det var så skönt där! Helt fantastiskt var det! Det var mycket folk på Spat, men det gick bra ändå! Jag klarade det! Vi badade i ca 2 timmar, sen slappade vi på rummet ett tag och gjorde oss iordning för middagen.


Två veckor innan spat åkte vi och beställde förlovningsringar! Vi höll det hemligt för alla, och innan middagen skulle äga rum så förlovade vi oss på rummet! Vi skålade med vår champagne och bytte ringar. Det var helt fantastiskt! Kändes så rätt!
Många kanske tycker det är för tidigt att förlova sig efter 1 år, men vi bryr oss inte :)
Jag har aldrig älskat någon som jag älskar M och jag kan inte tänka mig ett liv utan honom, och han säger att han känner likadant så det kändes självklart att förlova oss på våran lyxhelg! En förlovning för mig betyder inte att man måste gifta sig. En förlovning för mig betyder att jag och M har lovat varandra att vi alltid ska vara tillsammans, att vi hör ihop, och ringen för mig symboliserar just det. Jag vill visa världen att jag är upptagen!


Efter förlovningen gick vi till restaurangen och vi fick världens godaste mat! Helt fantastiskt! Jag var orolig och visste inte om jag skulle kunna äta, men det gick bra! Jag åt upp nästan hela varmrätten, och lite på båda förrätterna, men efterrätten fick jag hoppa över. Vi blev så mätta! Efter middagen gick vi upp på rummet och badade bubbelbad och sen gick vi och lade oss och kollade på TV.
Här trodde jag att alla orosmoment var över och jag var jättetrött, dagen hade tagit ganska rejält på psyket.  


Precis när vi skulle släcka lampan så går brandlarmet! Jag frågar M vad som händer, jag fattar ingenting! Han säger att vi nog ska gå ut. Jag hoppar upp ur sängen och springer runt som en idiot i rummet och hittar inte mina kläder eller nånting! Jag känner att pulsen är hur hög som helst, men M är lugn. Jag får på mig kläderna, tar på mig glasögonen (jag tänker att dom måste jag ju ha! Och mobilen! Allt annat får vara!) Står klar vid dörren och skäller på M att han ska skynda sig, haha. Vilken panik jag hade! Vi öppnar dörren och går ut, känner ingen brandlukt, folk sitter kvar inne i resturangen mm. Då börjar jag lugna ner mig lite....
Vi går ut och brandbilen kommer! Dom går in och kommer ut lika snabbt igen och säger att det är ok att gå in igen. Det var vattenånga som utlöst larmet! Antagligen ett par som badat lite för varmt ;)


Så typiskt att det händer när jag är där! Jag som redan har panik och dagar fyllda med oro! 


Det var inte helt lätt att somna sen kan jag säga! Jag bara låg och väntade på att det skulle börja brinna på riktigt! :(
Men några timmars sömn blev det i alla fall.


På söndagen åt vi frukost, jag åt bara en tallrik youghurt, men M åt omelett (som en tjej stod och stekte på plats), och M gräddade sin egen våffla och åt en macka. Vilken lyxfrukost!


M gick upp till spat en stund, och jag packade det sista och vilade en stund på sängen innan vi checkade ut och åkte hem!


Vi har haft en fantastisk helg och det blir ett minne för livet!

 

IBS skov

Förra veckan fick jag ett hemskt IBS- skov, det värsta jag har haft tror jag. När jag får skov brukar det hålla i sig några dagar, uppsvälld mage, nån dag med diarre osv. Men denna gången hade jag diarre i 5 dagar, fick inte behålla nåt jag åt, hemska kramper, uppsvälld mage, mm. Jag blev isolerad och vågade inte gå ut. Jag visste att jag hade lite orosmoment men trodde inte att jag skulle reagera så kraftigt. Jag hade några saker planerade som jag var lite orolig för, tex att jag ska börja med en aktivitet på SPIRA, sjukgymnastik, ett tandläkarbesök, en SPA-weekend med M. Till slut blev jag så trött på min mage och skickade iväg min pappa för att köpa proIBS på apoteket, jag hade aldrig provat den innan men läst om den och tyckte det var värt ett försök. Jag började med den och samtidigt "rensade" jag min "att göra-lista", jag plockade bort några utav "alla måsten". Jag blev bättre på tisdagen, och diarréerna upphörde. Jag koncentrerade mig på att försöka komma iväg till Spat i Varberg på lördagen, allt annat fick vänta ett tag. Hade några dagar att vila magen och fortsatte med medicinen fram till lördagen då jag skulle åka.


 

IBS skov

Jag mår inte riktigt bra nu, eller vaddå, jag mår väl egentligen aldrig riktigt bra, men jag känner mig nere nu och mår sämre. Jag har IBS skov nu, började för 3 dagar sedan och jag förstår inte riktigt varför det kommer ett skov nu. Jag tycker inte att jag är orolig för nåt speciellt eller är direkt stressad, brukar ju vara sånt som sätter igång skoven. Men det är klart, det har hänt en del saker på sistone som kanske kan vara en orsak till att jag fått det. 

Jag har haft ont i mina öron, och fick tid förra veckan hos en riktig örondoktor. Äntligen! Jag var så hemskt nervös innan jag skulle dit, då mamma sagt till mig att om dom behöver spola/suga i öronen så kunde man bli yr! Jag fick panik när hon sa det! Yrsel är ju min värsta trigger när det gäller min panikångest!! Jag hade tid i tisdags förra veckan och mamma åkte med mig. Läkaren och sjuksköterskan som tog emot mig var jättebra! Jag kände mig väl  omhändertagen. Läkaren kollade öronen och hon spolade det ena örat! Jag höll både sjuksköterskan och mamma i handen, haha. Jag kände mig som ett litet barn ;) men jag kan fan inte hjälpa att jag är så orolig för såna här saker. Det gick bra, jag blev inte direkt yr, det kändes bara lite obehagligt. Jag har känsliga öron och doktorn sa att jag antagligen alltid kommer ha det. ;(
Jag kommer alltid få duscha med fetvadd i öronen (när man lider av eksem i hörselgångarna får det inte komma vatten i öronen, då förvärras det). Jag fick starkare droppar än dom jag använt innan. Jag ska ta dom dropparna 3 dagar i början av varje månad för att hålla eksemen borta. Så jag antar att jag alltid ska hålla på så här. Det känns ju naturligtvis tråkigt att ha det så här (en olycka kommer sällan ensam, tycker liksom att det räcker med det jag redan har), men känns ändå helt ok med denna behandling om den hjälper mig att göra så att eksemen inte bryter ut igen. Känns skönt att ha fått riktig hjälp! Vårdcentralen klarar inte såna här saker, men jag tycker ända att dom ska skicka mig vidare när jag berättar att jag haft ont i öronen i 2 månader! Men det gör dom inte! Jag fick själv höra av mig till specialister! Jag tycker det är dåligt! 

Jag har ju börjat arbetsträna också och det går bra, det är roligt! Jag städar, plockar upp varor i hyllor, mm. Det var en dag jag inte kom iväg till jobbet pga dålig sömn med mardrömmar och ångestattack på natten. Jag orkade inte gå till jobbet den dagen, men annars har jag varit där varje gång.
Förra veckan fick jag jobba 2 dagar i rad pga att jag hade lärkarbesöket på tisdagen. Jobbade onsdag och torsdag, det gick bra , men jag gillar det inte riktigt eftersom jag har svårt att komma iväg, så blir det en press och stress när jag ska komma iväg två dagar i rad. Men det gick! ;)

Det har varit mycket tankar och funderingar om framtiden. Har pratat en del med mamma om hur jag känner och hur hon känner och tänker om min framtid, med jobb bl a. Jag känner och tror att jag aldrig nånsin kommer jobba normalt, att ha ett heltidsjobb och kunna sköta det fullt ut när det gäller närvaro. Jag har ALDRIG haft en hel månad i närvaro! Har alltid haft mycket frånvaro pga min ångest. Det känns hopplöst och jag tror faktiskt inte att det kommer ändras. Jag kommer alltid ha den här förväntansoron som ingår i min diagnos, jag kommer alltid lida av min IBS vilket gör att jag inte kommer iväg om min mage är ur balans,mm. Jag har ju blivit bättre när det gäller min panikångest, har ju mycket färre attacker nu vilket är skönt. Men detta med att ta mig till jobb är ju ett stort problem, jag kan inte åka kommunalt och tror inte att jag nånsin kommer kunna det, kanske ibland men absolut inte varje dag! 
Såna tankar och prat med mamma har gjort att jag känner mig ganska nere nu, känns lite hopplöst i tron att jag nånsin kommer fungera som "normala" människor. Jag tror verkligen inte det! Jag tror inte att jag nånsin kommer bli fri från detta och allt vad det innebär. Bättre? Ja, jag kommer säkert ha bättre perioder i livet, men jag kommer aldrig må helt bra, det tvivlar jag på. 

Min självkänsla fick sig en törn för en vecka sen ;( Vill inte prata om det här på bloggen, men det handlar om en relation med en människa som jag inte mått bra av, och en händelse i förra veckan fick mig att bestämma mig att nu är det stopp! Jag vill inte och orkar inte mer, jag tycker jag är värd bättre än att bli behandlad på det sättet. Jag känner mig starkare nu än jag gjort förut när det gäller den relationen och nu var det läge att radera den människan ur mitt liv! Jag behöver ingen sån person i mitt liv som får mig att må ännu sämre. 

Jag vet inte om det är alla dessa faktorer och tankar som gör att IBS skovet kommit, men jag antar det.....