Visar inlägg med etikett Läkarbesök. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Läkarbesök. Visa alla inlägg

lördag 28 mars 2015

Det bor en liten bebis i min mage :)

Flera månader sedan jag skrev nu! Hänt massor!


Det bor en liten bebis i min mage :)


I oktober slutade jag med min P-Plåster, mest pga att jag mådde dåligt av dom rent psykiskt, men också för att vi pratat om att skaffa ett gemensamt barn.


I början av december började jag misstänka att nåt inte riktigt stämde. Mensen var några dagar sen men hade mensvärk så jag trodde mensen var på gång.
Jag hade under denna tid känt av lite halsbränna, vilket jag aldrig lidit av förut.
När mensen var ca 4 dagar sen sa jag till M att min mens aldrig nånsin varit så sen, den har knappt varit sen alls förut. Alltid haft väldigt regelbunden mens hur dåligt jag än mått i mitt liv.


Den 19 december köpte jag ett graviditetstest och jag väntade hela den dagen på att M skulle komma hem från jobbet. Han ville ju självklart vara med när testet togs.
Jag tog testet och lämnade det på toa ca 2 min. Mitt hjärta slog tusen slag och jag var helt uppe i varv. Jag kände som sagt på mig att jag var gravid!
När vi kollade stickan så var det ett VÄLDIGT tydligt plus! Jag fick alltså reda på att jag var gravid redan i vecka 4-5! Jag var helt chockad ändå när vi såg plusset och det var M också. Vi blev ju glada såklart, men jag blev samtidigt livrädd!
Jag var helt säker på att jag aldrig skulle träffa nån och ännu mer säker på att jag inte skulle få barn (fastän längtan efter ett eget barn alltid funnits med mig.)


När värsta chocken lagt sig ringde jag mamma och pappa och berättade. (Jag hade sagt att mensen var sen, så dom var lite förberedda). Mamma grät och pappa fattade ingenting (han förstår fortfarande inte att jag är gravid säger han, fastän magen börjar komma nu).
Jag berättade också för mina bröder och mina närmste vänner redan när jag tagit testet. Jag kunde bara inte hålla det inne!!! M ringde sin pappa och bror+svägerska och berättade för dom!  Alla blev glada och sa Grattis!
Vi väntade till ca vecka 11 innan vi berättade för M barn, andra kompisar och släkt mm.


Jag skrev in mig på MVC och var där i början av januari. Träffade en fantastisk barnmorska. Vi pratade länge om min psykiska ohälsa mm. Vi tog prover, allt såg bra ut.
Hon bokade in ett läkarbesök pga min diagnos och oro. Hon pratade om att hon skulle skicka en remiss till en Aurora-mottagning. En mottagning med specialiserade barnmorskor som behandlar kvinnor med förlossningsrädsla, ångest och oro, mm. Känns så bra! Jag kommer verkligen få all hjälp jag behöver genom mvc. Vilket bemötande av min underbara barnmorska! Känner mig väldigt trygg!


Veckan efter inskrivning fick vi ett läkarbesök! Jag och M var där och pratade om hur jag mådde, min rädsla och oro inför graviditet/förlossning mm. Väldigt bra samtal.
När vi pratat färdigt så frågade hon om vi ville se bebisen, och samtidigt konstatera att det faktiskt var en bebis i magen :)
Jag gjorde ett vaginalt ultraljud och där låg det lilla embryot :) Hen rörde sig livligt och hjärtat slog fort :) Bebis var då bara 27,8 mm (detta ultraljud gjordes i vecka 9-10)! Jättelitet! Jag blev beräknad födsel 24 augusti!
Den känslan när man ser ett embryo med små paddlar till ben och armar, den känslan går inte att beskriva! M har ju sett det förut, men för mig var det ju nytt. Vi fick två fina kort med oss hem! Ramade in korten ställde dom hos mamma och pappa så länge! Helt overkligt! Jag gick med ett leende på läpparna hela den dagen!


Jag var väldigt orolig i början av graviditeten, dels pga missfallsrisken men också på hur jag skulle må! Jag var väldigt orolig över att må illa! Illamående är min värsta ångesttrigger!
Veckorna gick och som tur var mådde jag inte illa en enda dag! Bara när jag var riktigt hungrig och det gick för lång tid mellan måltiderna.
Jag fick tidigt en jobbig nästäppa och den sitter i ännu. Gravidnäsa kallas det visst, så jag lever på nässpray dag och natt, men jag är tvungen för jag får panik av att inte kunna andas! Som tur är, är det inte farligt för bebisen att använda nässpray, men värre för min näsa då :) Idag blödde jag lite näsblod. Alla slemhinnor blir torrare under en graviditet och det märks verkligen.


Runt v 12 fick jag en ny uretrit (urinrörskatarr)! Antagligen pga torra slemhinnor. Förra uretriten jag hade så jag mådde jag ju så fruktansvärt dåligt psykiskt! Jag misstänkte först en urinvägsinfektion (vilket är vanligt vid graviditet), men jag lämnade prov och odlig på mvc och det var inte det, så då visste jag att det var en ny uretrit. Jag mådde inte särskilt bra, smärtor i underlivet och extrema trängningar. Men satte sig ju såklart på psyket denna gången också.
Min bm fixade en ny läkartid till mig. Var där i v 13, mamma följde med mig. Vi pratade och läkaren sa att jag inte fick använda dom plåstren jag blivit hjälpt av förra gången pga det är skadligt för bebisen. Jag var ganska knäckt, men var ju bara tvungen att ta det liksom, ville ju absolut inte utsätta bebisen för nåt! Hon sa att det oftast läker ut av sig självt, och det visste jag ju sen innan. Men det kan ta sån lång tid!! Flera månader om man har otur!


Innan jag gick därifrån så sa hon att jag kunde få se bebis igen! Jag gjorde nu ett vanligt ultraljud (på magen). Nu var bebisen ca 5,5 cm och dom små paddlarna hade nu växt till sig och såg ut som riktiga armar och ben. Bebisen rörde sig jättemycket!
Mamma grät! Blev nog mer verkligt för henne då att hon ska bli mormor!
Än en gång fick jag se våran bebis! Inte alla som får se bebis 2 gånger innan rutinultraljud som görs i v 18-20. Vissa får bara se deras bebis en gång. Även den dagen gick jag med ett leende på läpparna :)


När det gäller uretriten så fick jag jobba psykiskt med den denna gången! Jag fick jobba med min ångest och ställa in mig på att om jag har otur så kanske jag får dras med uretriten hela graviditeten, men jag klarar inte att ha ångest av den hela tiden också. Jag tog hjälp av min psykolog och har nu börjat acceptera den, nu tror jag faktiskt att den blivit lite bättre. Men jag är kroniskt kissnödig ändå, men nu är det nog bebisen och livmoder och allt som trycker på urinblåsa också, så det är svårt att avgöra om uretriten är borta eller inte. Men som tur är ångesten borta! Och nu kan jag lättare leva med detta!


Jag har ont i nedre delen av magen, känns som mensvärk men också som hugg i sidorna på nedre delen av magen. Kollade med bm och det är tydligen växtvärk och ligament som gör ont. Livmodern hänger i ligament (känns som gummiband) och när det växer så töjs dom ligamenten ut och det kan göra väldigt ont! Så det är ofarligt men obehagligt och kan tydligen hålla på hela graviditeten.


Jag är kroniskt hungrig! Min startvikt var 51,5 kg. Men dom första veckorna kunde jag inte äta/dricka socker, det bara frätte i munnen. Var så äckligt! Så jag gick ner dom första veckorna och när jag vägde som minst låg jag på ca 47 kg.  Det är först nu jag kommit upp till min startvikt. Nu är jag i vecka 19 och nästa vecka har det gått halva tiden!
Nu äter jag socker igen, men inte så mycket som förr! Jag äter dock hela tiden! Frukt, grönt, middag, lunch, mellamål, chips, mm. Pappa säger att jag inte gör annat än äter :)
Det går inte att stå emot hungern, vilket också är positivt för mina matfobier. Nu måste jag äta innan jag åker ut tex. Nu kan jag inte strunta i att äta, för då får jag blodsocker/blodtrycksfall. Så nu är det bara att säga till mina fobier att jag måste strunta i dom och äta för att jag och min bebis ska må bra! Och det funkar faktiskt! Min IBS är både sämre och bättre nu pga graviditeten. Jag har mycket gaser som gör ont, men jag har inga IBS-kramper/diarréer.


Jag har en del huvudvärk och dom första veckorna var jag väldigt trött. Jag har ont i min kropp (men det har ju alltid ändå), uretriten, nästäppan, men annars mår jag ganska bra! Psykiskt mår jag nog bättre.Jag upplever väldigt lite ångest nu! Det är en väldigt speciell känsla när man ser att magen börjar växa. :)
Jag känner mig lugnare på nåt sätt, svårt att förklara känslan. Jag är självklart orolig för resten av graviditeten, förlossning mm men känner att jag får ta det succesivt. Inte ta all oro på samma gång! Och det har funkat hittills.....


Nu på tisdag ska vi på RUL (rutinultraljud) på Östra sjukhuset! Då ska dom kolla så bebis mår bra, dom gör en typ av scanning, kollar hjärnan, bål, gomspalt, mm. Jag hoppas innerligt att vi väntar en frisk bebis! Är orolig men känns även väldigt spännande då vi ska ta reda på om det är en hon eller han! Jag känner på mig till 99% att det är en pojke därinne!
M tror också pojke. Bara en kompis till mig som tror flicka, så dom flesta tror pojke. Men på tisdag vet vi förhoppningsvis!


Ett spännande år framför oss nu och jag längtar tills vi har våran bebis hos oss! <3




                                      Ganska tydligt plus :)






                                      Ultraljud v 9-10 :)

Bild från i torsdags

måndag 12 januari 2015

Misstänkt Fibromyalgi

Jag skrev i tidigare inlägg att jag beställde tid på Vårdcentralen pga misstanke om Fibromyalgi. Jag var hos doktorn och det togs en del prover och vi pratade. Var hos samma doktor som skickade min remiss till Psyk så hon känner mig ganska bra vilket gjorde att jag inte behövde dra hela min livshistoria igen.


Vi bestämde att hon skulle vänta på provsvaren och visade dom ingenting så skulle hon skicka en remiss till en specialistklinik.
Jag fick provsvaren och allt såg bra ut, så hon har skickat en remiss nu. Väntetid ca 6 månader! Lång väntetid, men så är det! Nu blir det väl en utredning i alla fall antar jag.
Bara att vänta och se nu.
Jag kan knappt bära en matkasse utan att få "träningsvärk" i armen några dagar efteråt. Det känns inte helt normalt :(
Det är inte heller optimalt för mig att bo 3 trappor upp. Jag får pausa efter andra trappan och sen är det en kamp att komma upp för sista, för det känns som det bränns i benen och att dom håller på att gå av :( But that´s life I guess :(


Min IBS har också varit jättejobbig nu det sista, men det har varit mycket oro och stress nu det sista. Jag har inte mått bra, och jag och M har haft det jobbigt runtomkring oss nu. Jag hoppas verkligen att det blir bättre nu, vi har gjort så gott vi kunnat för att styra upp problemen som är omkring oss, men tyvärr så är inte vi dom enda inblandande. Nu är det bara tiden som utvisa om dessa bekymmer lägger sig eller inte.
Dom säger att kärleken övervinner allt, men jag tror inte riktigt att det stämmer. Ibland spelar det ingen roll hur mycket man älskar varann, är det stora hinder på vägen så får kärleken och relationen ta rejält med stryk tyvärr. Men jag hoppas att våran kärlek räcker, för jag vill inte leva utan honom. När man äntligen har hittat mannen i sitt liv så är det saker runtomkring som förstör förhållandet, så ska det ju inte vara! Det har vi i alla fall kommit överens om <3


Hoppas resten av månaderna detta året blir bättre än denna första :(









lördag 8 november 2014

Bemötande

Jag har inte mått så bra det sista. Vet inte riktigt vad det beror på, är nog många faktorer som spelar in. P-plåster (inte mått bra av dom), hela situationen med flytt (att man nu bor med barn halva tiden, vilket jag inte är van vid), konstant värk i min kropp, IBS (den har varit hemsk det senaste året), min oro och ångest, mm. Jag mår väldigt bra av att vara med M, men jag mår dåligt av annat som är runtomkring. Det är en extrem omställning att gå från singel till att helt plötsligt ingå i en familj med allt vad det innebär. Man har helt plötsligt ansvar för andra än sig själv. Det ställs krav på mig som jag inte hade förut. M ställer aldrig några krav på mig, men jag ställer krav på mig själv, vilket gör att stressen och pressen på mig själv blir större än den varit förut. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att jag ska må bättre, det har pågått så länge nu. Jag känner mig deppig, jag har extremt nära till gråt nu och min mage funkar inte....

Jag har dom senaste 5 månaderna haft ont i nedre delen av magen, underlivet. Speciellt i höger sida, runt äggstocken. Jag har också haft stänkblödningar och mått allmänt dåligt av mina P-plåster. Jag ringde till gyn i Krokslätt och rådfrågade dom och dom tyckte att jag skulle sluta med mina plåster och sen höra av mig om det inte blev bättre. Jag slutade med dom i oktober, men smärtan har inte gått över. 
Jag ringde dom igen och ville boka tid men dom hade ingen tid att ge mig! 
Jag väntade ytterligare ett tag. 

Igår åkte jag in till gynakuten på Sahlgrenska och satte mig. Mamma följde med mig. det gick faktiskt ganska snabbt (inte så kul att sitta på akuten). 
Jag träffade världens bästa doktor! En ung kille, yngre än mig var han! Kanske inte det roligaste man kan göra, att fläka upp sig i en gynstol inför en ung, manlig doktor direkt ;) Men jag kände ett enormt förtroende för honom när vi först pratade om mina problem. Jag berättade om allt, smärtan, min ångest, min IBS, mm. 

Han kollade livmoder, äggstockar mm. Väldigt grundlig undersökning. Han hittade inget fel, allt så bra ut förutom mina tarmar! Han sa till mig att han aldrig hade sett en sån aktivitet på tarmar förut, han sa att det var en makaber syn ;( Inte konstigt att du har ont i magen/underlivet sa han! Han förklarade att tarmarna ligger som ett hölje över livmoder, äggstock,mm. Dom ligger precis ovanför och att det är i tarmarna jag har ont, inte i underlivet. Han tryckte med den ultraljudstaven på tarmarna och jag tror jag lyfte flera meter ur stolen! Den smärtan alltså! :(

Jag är ju givetvis jätteglad att det inte var nåt fel "där nere", men samtidigt är jag uppgiven över att min IBS är så svår just nu. Jag tycker att jag gör allt jag kan för att hålla magen lugn, men inget verkar ju funka nu :( Antar att det är stressen och pressen som måste bort, men jag vet inte hur det ska gå till ;( Jag kan inte hjälpa vad jag känner, hur mycket jag känner, mm. Jag gör allt jag kan, går till psykolog, har en psykläkare, sjukgymnast, tänker på vad jag stoppar i mig, mm. Vad mer ska jag göra?? :(

Som jag skrev så fick jag ett fantastiskt bemötande av doktorn på gyn, till skillnad från när jag ringde en vårdcentral i Mölndal där dom har en specialistläkare som jag har blivit rekommenderad av en vän att vända mig till. Där fick jag prata med en manlig sjuksköterska. 
Jag har så länge jag kan minnas haft smärta i framförallt rygg (speciellt ländryggen), nacke, axlar och ben. Jag har alltid trott att jag varit otränad bara, men jag börjar misstänka att min långvariga ångestproblematik har gjort att jag fått kronisk smärta i kroppen. Jag vet att tex fibromyalgi är vanligt bland ångestpatienter och jag vill gå till doktorn för att testa mig för det, för att kunna utesluta det. Känns som jag har kronisk träningsvärk kan man säga. Svårt att beskriva på annat sätt. Jag är också väldigt trött jämt, har IBS (också ett vanligt symtom vid fibro), torra slemhinnor, problem med öron, mm. Mycket som tyder på fibro. 

Åter till samtalet med sjuksköterskan ;) Jag ringer och presenterar mig och säger att jag vill träffa just denna doktor (ortoped). Jag nämner mina symtom och jag nämner också att jag lider av ångest. Det är då det kommer, ni vet det där nedlåtande sättet när dom pratar till dig som om du vore ett barn. Han säger " Ja, du vet att det där med ångest, det kan ju ge en massa olika symtom, det behöver inte vara någon direkt fysisk åkomma, det kan vara vanliga spänningar, mm, behöver inte alls vara nåt allvarligt!". Jag visste att det skulle komma, man är ganska van vid att bli kallad hypokondrisk av sjukvården och andra nu ;(
Han säger " Jag tycker nog du ska vända dig till din vc först där dom kan utreda dig, ta lite prover, berätta för dig om spänningar i kroppen och så".

Jag blir så jävla förbannad och jag vet att jag har power att kunna säga ifrån, så jag säger i lugn ton till honom, " Jo du vet när man har lidit av ångest så här länge som jag har gjort, i över 25 år så tror jag att jag har gjort allt för att kunna må bättre. Du vet att, jag har gjort alla dom där proverna du talar om ett antal gånger, jag har en läkare på Psyk i Krokslätt, jag har en psykolog jag går till 1 gång/vecka, jag har en sjukgymnast, jag har genomgått en ganska så tuff KBT-terapi, jag jobbar med min ångest varje dag! Tycker du ändå att jag ska söka mig till min vc först och sedan vända mig till er igen och se om jag kan få en tid till er doktor? 
Han blir tyst en kort stund och säger sedan, " Jag ska titta när han har första lediga tid här" "Tack" säger jag :)
Fick en tid i slutet av november nu, så får vi hålla tummarna för att allt är som det ska.

Jag kan inte ens beskriva den känslan när han blir helt tyst i andra änden av luren! Samtidigt som jag känner mig oerhört kränkt och "liten" så känner jag mig stark, stolt och "stor".  Kändes som att jag "satte honom på plats", att han/man kanske inte ska döma andra människor så fort dom säger ordet "ångest"! Jag är så jävla trött på det bemötandet vissa människor har när det gäller ångest! 

Var ju en stor anledning till att jag startade denna blogg för att folk skulle sluta skämmas för sin ångest och kunna be om hjälp! Men jag förstår ångestpatienter som inte söker hjälp! Jag förstår att dom inte vill bli bemötta på detta sätt, att känna sig som skräp, att känna sig så fruktansvärt liten och bli så kränkt! Usch säger jag bara! Jag brinner verkligen för det här med bemötande, skam och skuld när det gäller ångest. Att dela mina erfarenheter och också höra andras historier och erfarenheter av sjukvård, chefer, mm. Hade varit intressant att jobba med såna här frågor!

måndag 4 november 2013

Biverkningar

Jag har inte mått så bra dom två senaste veckorna :(

När jag fick problem med urinrörskatarren så slutade jag med mina p-plåster pga att läkarna sa att dom kunde förvärra katarren. Jag slutade med dom och har varit utan plåster några månader nu. När katarren försvann så tyckte jag inte att det var nån idé att börja igen eftersom jag inte hade någon kille. Men nu när jag träffat kille så valde jag att börja igen och jag har fått jobbiga biverkningar! Kommer inte ihåg att jag fick såna förra gången jag började med dom, men klart det var några årsen och minnet är ju inte så bra ;)

Jag har haft huvudvärk varje dag i två veckor nu, men det värsta av allt är illamåendet! Jag läste nånstans att börja med preventivmedel (hormoner) är ju som att lura kroppen att vara gravid. Fy! Jag har ju aldrig varit gravid så jag vet ju inte hur det känns, men kan tänka mig att det är samma symtom säkert, men kanske inte att man mår riktigt lika dåligt när man äter preventivmedel som man gör när man är gravid.

Illamående och yrsel är ju det som triggar min ångest mest :( Så denna perioden har varit jobbig. Jag läste på bipacksedeln på plåstren att biverkningarna kunde bestå dom 3 första cyklerna ;( Alltså 3 månader med illamående och huvudvärk! Jag vart knäckt och helgen har verkligen inte varit bra. I fredags mådde jag illa hela dagen och mitt humör och min ångest blev nästintill ohanterbar. Jag drog mig undan från pojkvännen och sa att jag behövde lite tid för mig själv. När jag har ångest så klarar jag inte av nån närhet, jag klarar inte av när nån kramar mig eller vill vara nära, jag blir bara irriterad och får ännu mer ångest. Han är verkligen underbar och jag kan inte förstå att han är min :) Han förstod mig och gav mig tiden jag behövde. Jag träffade honom på fredagen en stund, men valde att sova hemma. Sen träffades vi inte alls på lördagen och det var bra för mig att få vara ensam. Igår sov jag hos honom och nu mår jag bättre igen.

Han har verkligen en förmåga att få mig på bättre humör :) Något av en konstform han besitter, inte många som kan få mig på bättre humör när jag är nere eller irriterad. Han är fantastisk! En annan sak jag tycker om med honom är att han avdramatiserar min diagnos och mitt beteende utan att för den sakens skull förminska mig eller nonchalera mina problem, det gör han aldrig! Svårt att beskriva men han får mig att se "problemet" mindre allvarligt, mindre katastrofalt om ni förstår vad jag menar. Lite med glimten i ögat och på det viset får han mig att skratta och bli på bättre humör och också må lite bättre.

Jag är verkligen glad att jag träffat honom, det har varit en intensiv period och vi har träffats mycket. Jag har haft lite svårt att hänga med psykiskt och fått lite "dippar", men det har aldrig berott på honom, det har berott på situationen och på hur jag mår. Jag har haft svårt att hantera att helt plötsligt ha en människa som tycker om mig och säger till mig att han är beredd på att göra allt för mig.
Man är väldigt egoistisk när man lider av min diagnos och många andra diagnoser som handlar om psykisk ohälsa. Alltså inte egoistisk på det vis att man inte tänker på andra eller  inte bry sig om andra, men man har en förmåga att alltid sätta sig själv i centrum, man blir självcentrerad, mycket beroende på att man vill ha kontroll på sin ångest och sin panik. Jag hoppas att jag blir mindre egoistisk med tiden nu under vårat förhållande, men han säger att han förstår mig och jag hoppas att jag har andra kvaliteter som gör det värt för honom att fortsätta tycka om mig. :)

Vi har iallafall bestämt nu att vi är tillsammans, att vi är pojk-och flickvän ;)

fredag 23 augusti 2013

Downperiod

Var väldigt längesedan jag bloggade nu, jag har varit ganska nere. Det har varit sommaruppehåll i terapin, tror det blev sammanlagt 6 veckor utan samtal, och det är jobbigt. Alldeles för lång tid, och tankarna hinner fara och flyga ganska mycket på så många veckor tyvärr ;( Men förra veckan var jag igång med terapin igen, så det känns lite lättare nu. 

Sommaren har varit ganska jobbig, eftersom jag varit ganska nere så har också agorafobin frodats så det har varit lite jobbigt att göra vissa saker. Men jag har försökt att komma ut en liten stund varje dag så jag inte skulle bli isolerad, då gror ju fobin sig ännu starkare. 

Jag och Sanna tog faktiskt mod till oss och gjorde en bioexponering, vi gick en dag på "Känn ingen sorg", den var riktigt bra, och vi klarade utmaningen galant. Om nån vecka ska vi göra ett nytt försök och gå och se "Snabba cash-livet deluxe".

Jag fick för några veckor sedan en ny hörselgångsinflammation, och har försökt att få bukt med den genom mediciner, men det gick väldigt trögt denna gången, men nu verkar det som den börjar ge med sig äntligen. Jag hoppas det, det är verkligen fruktansvärt att ha det. Det bränner, kliar och värker.

I förra veckan var vi hos Ola och Lina i Värmland, hade jättehärliga dagar med grillkvällar och mys. Jag tog Atarax när vi åkte upp, men den gör mig så muntorr att jag brukar få ont på tungan, så jag tänkte när vi skulle åka hem att jag skulle prova utan den. Det gjorde jag, det var jobbigt, mycket värre utan den, men jag klarade det! Men jag spände min kropp jättemycket kände jag sedan när jag kommit hem, hade ont i ryggen, nacken, benen och huvudet. Det är ganska fascinerande att man inte alls känner att man gör det under tiden utan att det kommer sen när man slappnar av, då kommer smärtan. Jag får se hur jag gör i fortsättningen när jag åker dit, har inte bestämt mig ännu. 
Men en stor exponering som jag klarade iallafall ;)

Det var väl ett axplock ur sommaren, jag kommer inte riktigt ihåg om det är nåt annat jag borde skriva om, men en liten uppdatering iallafall ;)


måndag 3 juni 2013

Cystoskopiundersökning

Förra veckan gjorde jag min cystoskopiundersökning. Jag var väldigt nervös och orolig. Jag tog Atarax ca 1 timma innan vi åkte dit. Jag träffade doktorn och berättade för honom om mina symtom, jag sa till honom att jag tyckte att det var bättre nu. Han kollade, och undersökning gick bra, det var inte så farligt som jag trodde. Det sved mest bara till och var obehagligt, men min vestibulit är mer smärtsam än var denna undersökningen var. 

Han sa att allt såg bra ut, det var ingen inflammation kvar. Han sa att den läkt av sig själv, troligen med hjälp av mina trängningsplåster. Det kändes som 100 kg sten föll från mina axlar. Så himla skönt, nu verkar det som det kanske vänder för mig! Jag hoppas det! 

Perioden med denna inflammationen är den värsta jag upplevt hittills. Det går inte förklara för nån hur mycket ångest och oro jag hade. Jag levde ju som sagt på Atarax den perioden. Jag åt nästan ingenting, och när jag gick till doktorn så sa ju hon att det nästan var svältvarning på mig. Men nu har jag lyckats att äta upp mig lite, jag vägde ca 46 kg när jag var hos doktorn sist, nu väger jag iallafall över 50 kg. 

;)

torsdag 16 maj 2013

Ingen cystoskopi

Det blev ingen cystoskopi-undersökning i tisdags. Mamma blev sjuk i helgen och har legat i feber några dagar så hon kunde inte följa med. Jag klarar inte det läkarbesöket utan att ha mamma med så jag fick omboka. Jag fick en ny tid om två veckor, den 28 maj. 

Jag blev ju lite lättad men samtidigt så vill jag ju ha det överstökat. Men hade detta varit för ett år sen så hade jag avbokat pga min ångest, men nu avbokade jag ju för en "riktig" orsak, vilket känns ok. Jag är stolt över att jag inte avbokade pga att jag lät min ångest styra. Hade inte mamma legat sjuk så hade jag ju gjort undersökningen. :)

Så nu släpper jag detta för en vecka eller två och oroar mig igen när det är dags :)

På lördag kommer Neo och ska stanna här ca 1 vecka, så nu blir det massa skoj som kommer att hända den närmsta veckan. 

Kram

tisdag 23 april 2013

En månad av helvete

Jag har inte bloggat på över en månad nu, men jag har mått alldeles för dåligt för att ens bry mig om bloggen.

Jag har befunnit mig i ett rent helvete enligt mina mått mätt, jag har aldrig mått så här dåligt i hela mitt liv som jag gjort nu det senaste. 

Jag orkar inte ens skriva om alla läkarbesök och alla turer fram och tillbaka, men jag ska förklara lite kort vad som hänt.

Det började dagen efter senaste inlägget, alltså den 9 mars. På kvällen började jag känna mig kissnödig, jag kissade var 10:e minut men slutade inte vara kissnödig. Så höll det på hela den helgen, jag misstänkte att jag fått en urinvägsinfektion. 

Gick till vårdcentralen och fick penicillin,  men inget hjälpte. Gick tillbaka till doktorn och fick ett annat penicillin, men det hjälpte inte heller. 

Jag började fundera på varför jag fick dessa problem med underlivet, och kom på att när jag var på gyn och fick diagnosen Vestibulit så gjorde hon ett ultraljud och på den ultraljudsmaskinen använder dom en kondom (vilket jag inte tål, men jag såg inte det, för jag låg och höll för ögonen för att undersökningen gjorde så ont!) Jag sa till henne innan när vi pratade att jag inte tålde kondom, att jag får urinvägsinfektion av dom. Så nu i efterhand ångrar jag att jag gick till gyn, för pga det har jag fått detta helvete istället. Antagligen är det en inflammation i urinröret (Uretrit) som jag har. Jag har fått en remiss till en urolog på Sahlgrenska där dom ska göra en cystoskopiundersökning, då dom går in med nån typ av kamera och kollar urinröret. Väntetiden är ca 2-3 månader :( Under tiden har jag fått utskrivet ett depotplåster som ska underlätta för mig pga täta trängningar. Dom hjälper mig ganska bra tycker jag, men är ändå kissnödig hela tiden, men kan vänta längre innan jag behöver  tömma blåsan.

Jag vill också tillägga i detta inlägg att jag har blivit ganska illa behandlad pga min ångestproblematik, framförallt på gyn i Krokslätt. Jag har inte blivit tagen på allvar, det har känts som att dom trott att jag inbillat mig. Precis som att jag skulle söka hjälp och lägga mig frivilligt i en gynstol för att jag tycker det är roligt eller?! Min mamma var med mig på alla läkarbesök och det var inte bara på gyn dom behandlade mig på detta sätt, men där var det värst. Den bästa hjälpen fick jag när jag vände mig till gyn på Charlanderska, hon tog mig på allvar och skickade en remiss till en urolog! 

Inte nog med den ångesten jag redan hade, så söker man hjälp och blir illa behandlad, det gjorde ju inte att jag fick mindre ångest precis!! Så hemskt alltså! Jag förstår verkligen att det inte är lätt att hantera/hjälpa personer med ångestproblematik, det är svårt för det är så abstrakt. Men man får inte behandla människor hur som helst ändå......Dom måste ta personen på allvar och lyssna och kanske ge en sån patient lite mer tid om man är orolig och har mycket frågor tex. Fy, jag hoppas att läkare blir bättre på detta med ångestproblematik :(

Att vara kroniskt kissnödig och sen ha ångest på det, är ingen bra kombination alls Jag mådde så dåligt att jag slutade äta och det enda jag gjorde var att gråta och leva på Atarax. Efter några dagar fick jag en vit beläggning på tungan och jag började få ont på den. Jag blev lite rädd och trodde att jag kanske fått svamp på tungan, så det var bara att ringa doktorn igen! Jag gick dit och tog lite prover och det var tydligen svältvarning på mig! Hon sa att om man inte äter så finns det celler på tungan som inte får jobba som dem ska och därför kan man få såna problem. Hon sa att det inte var svamp, hon trodde att om jag bara började äta så skulle det bli bättre. Hon var bra, för hon förstod sig på min ångest och förstod att det är svårt att äta när man mår så dåligt, men att jag skulle tvinga i mig för annars kanske jag skulle få följdsjukdomar! Jag blev rädd faktiskt! Jag hade gått ner ca 3-4 kg på bara ca två veckor och vägde vid detta tillfälle 48 kg. När jag kom hem började jag äta och har fortsatt äta ganska bra. Väger idag ca 51 kg. Jag började hantera ångesten lite bättre och dagarna blev bättre och bättre. Jag försökte intala mig att nu är det bara väntan som gäller, finns inget mer jag kan göra nu. Nu är det bara att acceptera att situationen är som den är och att hjälp är på väg, och att det absolut inte blir bättre av att inte äta!

Jag kände att jag behövde ett miljöombyte och det gjorde vi allihop i familjen (pappa och mamma). Det hade varit en månad av bara ångest och prat om kiss! Vi bestämde att åka till min bror och hans familj i Värmland, och ni alla som läser min blogg vet ju att jag hatar att resa och speciellt åka bil så många timmar, men jag kände att jag måste komma iväg och få prata om nåt annat och vara med Neo och busa...
Jag tog Atarax innan vi åkte och den resan gick så bra!! Den bästa resan ever! Jag kommer aldrig åka dit igen utan Atarax! 
Vi hade fyra underbara dagar hos Ola och Lina! Vi åt god mat, lekte med Neo, pratade, spelade spel, mm. Jag mådde så bra där uppe och ville inte åka hem :(

Vi kom hem från Värmland för en vecka sedan och jag bestämde genast att jag ville åka snart igen! Så vi åker upp igen nu i början av maj! Jag längtar redan! Jag vill må så bra igen!! 

Ja, det var lite kort om hur jag haft det senaste tiden......
Jag tror det värsta är över nu, den värsta ångesten är borta nu och jag kan leva någorlunda normalt igen.
Jag tog ett kort en dag när ångesten var som värst och skickade det till en kompis som stöttade mig under detta helvete. Tack Sanna <3
På kortet ser jag helt förstörd ut, gråtit hela dagen och inte ätit på över en vecka. Ser ut som jag är en patient tagen ur filmen "Gökboet", hehe. Det var nära några gånger att mamma och pappa ville åka in med mig till psykakuten (dom var maktlösa när jag vägrade äta, dom visste inte vad som skulle göra), men jag ville verkligen inte det. 

Det jag vill säga är att jag skäms verkligen över det kortet för jag ser hemsk ut, men jag har ändå valt att lägga ut kortet här idag för att ni ska se hur ångest kan se ut. Jag vill att ni som är som jag ser att ni inte är ensamma om att må så fruktansvärt dåligt som man kan göra när ångesten är som värst. Jag vill att ni som aldrig upplevt sån ångest, eller ni som inte alls kan förstå er på denna problematik ser hur fruktansvärt det är och ni kanske tänker er för innan ni dömer personer med ångestproblematik.


torsdag 7 mars 2013

För personligt?

Jag har funderat på om jag ska skriva detta inlägg, eller om det är för personligt för att dela med mig av? Jag tycker egentligen att det är min ensak och att inga andra behöver veta detta, men eftersom min blogg har den funktionen för mig att den fungerar som en typ av dagbok, och att jag här ventilerar mina tankar och känslor, så känns det ändå rätt att skriva detta. 

Igår var jag hos en gynekolog på undersökning. Jag ringde för ett tag sen och bad om tid för att jag får väldigt ont vid sex. 
Ända sedan jag blev sexuellt aktiv har jag haft ont vid samlag. Jag har aldrig riktigt fattat att det inte är normalt (tänkt att det är väl så det känns för alla), jag har varit på gynundersökningar många ggr, för provtagning och liknande, men alla barnmorskor har alltid sagt att allt ser bra ut. Därför har jag aldrig pratat med någon om det.

När jag för ca 2 månader sen var och tog cellprov så gjorde det så ont att jag började gråta i gynstolen, men barnmorskan reagerade inte och återigen trodde jag att det är så här det känns för alla kvinnor. 
Efter den undersökningen så hade jag ont i mitt underliv i ett dygn efter (känns som mensvärk eller som hugg och kramper i nedre delen av magen). 
Samma symtom har jag 1-2 dygn efter att jag har haft sex...

När jag har sex (penetration) så brinner det som eld och svider i och runt slidöppningen. Den smärtan går inte att beskriva för nån som inte känt samma. Om det ens går att ha sex med penetration så gör sedan varje stöt killen gör ont och det känns som knivhugg i underlivet. Oftast så får jag avbryta för att det gör alldeles för ont, men ibland "står jag ut" för jag vill inte känna mig annorlunda och misslyckad, och jag vill ju inte att killen ska se "ner" på mig. När akten sedan är över eller efter jag avbrutit den så skakar jag i hela kroppen pga att jag spänt mig så mycket för att uthärda smärtan.
Det har hänt ett flertal gånger att jag gråtit under akten, men det är liksom ingen kille som reagerat på det direkt och därför har jag ju alltid trott att det är så alla har det, för annars hade dom väl reagerat och kunnat jämföra mig med andra dom haft sex med som inte haft ont och gråtit, och sagt det till mig? Eller? 

Jag kan inte ens använda tampong för att det gör för ont att föra in, så då kan ni ju tänka er att föra in en penis där i varierande storlekar......AJ!!!

Jag har aldrig nånsin haft ett smärtfritt samlag, alla gånger jag har haft sex har gjort mer eller mindre ont.....
Jag ser sex (penetration) som ett "nödvändigt ont" när jag är i en relation, för mig är sex förknippat med smärta, ångest och misslyckanden.
Därför är det skönt att vara singel, utan krav på att ha sex......men det lär ju inte bli lättare för mig att hitta en kille nu, haha. Vem vill ha en tjej med vestibulit och vaginism??
Det skulle inte jag vilja ha.......

Jag har svårt för att använda för tajta byxor, som tex tajta jeans, strumpbyxor, mm. Det blir klåda och sveda och obehag. Efter förkylningsinfluensor får jag alltid klåda, mm. Jag har då trott att jag fått svaminfektioner och behandlat med svampmedel, men det är alltså min vestibulit som gör detta. Därför har jag fått utskriven en salva som ska hjälpa när dessa besvär är som värst. 

Jag har alltså en sjukdom som heter vestibulit och också vaginism. Finns ingen bot på detta tyvärr, men tips och råd finns. Det finns KBT-terapi för detta, det finns bedövningssalva man kan använda innan samlag och andra hjälpmedel. Får pröva mig fram och se om jag kan bli hjälpt av detta.....men som sagt, jag har ingen vidare sexlust direkt. Men det är nog det enda som kan hjälpa, det är nog att pröva sig fram och hitta knep och trix för att få det att funka. Men det gäller ju att hitta en förstående partner, och jag undrar faktiskt om det finns nån sån? Kanske finns nån kille därute som inte är så särskilt intresserad av sex? Haha, ah eller hur??? Haha....

Vestibulit:

Vestibulit (en förkortning av Vulva Vestibulit Syndrom) också känd under namnen vaginism eller slidkramp och är en ganska vanlig åkomma med drygt 6 av 100 svenskor drabbade. Vid vestibulit uppstår en kraftig och brinnande smärta när man försöker penetrera slidöppningen. Slidkramp har ofta delvis psykiska orsaker och har för många tjejer en förödande effekt på sexlivet då de på grund av åkomman inte kan genomföra samlag. Hjälp finns dock att få och är ofta effektiv. Det finns en rad olika behandlingsmetoder för att bota eller åtminstone lindra vestibulit och i viss mån går det troligen att förebygga vestibulit.



Orsaker

Psykiska orsaker
Orsaken till vestibulit är inte helt uträdd och det finns en viss oenighet bland läkare kring vad den egentligen orsakas av. De flesta läkare menar dock att vestibulit oftast är en, åtminstone delvis, psykosomatisk åkomma. Psykosomatisk innebär på läkarspråk ett psykiskt besvär som får fysiska symptom, dvs. att man blir kroppsligt sjuk på grund av själsliga problem. Det är ex. mycket vanligt att tjejer med vestibulit har en skamfylld syn på sexualitet och sitt underliv. Det är också mycket vanligt att man har en förväntan av, och en överdriven rädsla för, att förlusten av oskulden och spräckandet av mödomshinnan ska göra ont. Dessa mer eller mindre undermedvetet självpålagda psykiska handikapp verkar alltså vara viktiga i utvecklandet av vestibulit. Huruvida alla fall av vestibulit verkligen har psykiska orsaker är dock långt ifrån säkert.

Fysiska orsaker

Oavsett om vestibulit har psykiska orsaker, har även åkomman fysiska orsaker. Dessa består dels i att en muskel i underlivet reflexmässigt spänner sig när man försöker penetrera slidan. Reflexen är inte viljestyrd och kan liknas vid blinkningsreflexen när någonting far mot ögat. Förutom den ofrivilliga reflex-spänningen blir vid vestibulit även nervcellerna vid slidöppningen överkänsliga och skickar onödiga smärtsignaler till hjärnan. De överkänsliga nervcellerna kan dessutom ”smitta” sina grannceller med överkänsligheten och göra att det känsliga området blir både större och känsligare.


Symptom


Symptomen ofta svåra

Symptomen vid vestibulit består i att tryck eller tänjning mot slidöppningen ger en intensivt brännande och svidande smärta mellan de inre blygdläpparna och gör området rodnat. Smärtan gör att samlag kan göra mycket ont och t.o.m. vara omöjligt att genomföra.
För många tjejer är symptomen värst dagarna före och efter mens då östrogennivån i kroppen är extra låg då.
Är vaginismen tillräckligt svår kan den drabbade inte ens stoppa in en tampong i underlivet eller genomgå en gynekologisk undersökning och det kan till och med göra ont att cykla, rida eller bära tajta trosor och byxor.

Diagnosticering
För att diagnostisera vestibulit använder sig läkaren normalt av en lång tops som berör vissa punkter i slidan med en lätt beröring. Vestibulit kategoriseras av läkare med en svårighetsgrad mellan 1-4, där den värsta graden (4) innebär att patienten i stort sett värjer sig med alla medel för att hindra läkaren att känna med topsen, så gör det ont ska du säga detta tydligt till läkaren. Ligg inte tyst och gny och försök vara ”stark” då läkaren i så fall kanske ställer en felaktig diagnos. 


Behandling
Då det finns flera olika orsaker till varför man får vestibulit finns det också flera olika behandlingar.
Tillfällig avhållsamhet


Den enklaste behandlingen är att bara låta det smärtande området vara ifred, dvs. inte ha samlag under en period på 3-4 månader. Ha gärna sex eller onanera, men inte vaginalt penetrerande samlag. Använd inte heller p-piller under denna period och försök att undvika att använda medicin mot svampinfektion om det går. Har du lättare vestibulit hjälper detta ofta.


Rätt intimhygien


Se även över din intimhygien och undvik parfymerad tvål i underlivet.


Akupunktur
Vaginism kan också behandlas med akupunktur för att få slidmuskeln att slappna av. 

Förlossning
Att föda barn botar ofta effektivt vestibulit genom att de sköra slemhinnorna med de känsliga nervändorna rivs bort under förlossningen.


Bedövande glidmedel 

Ifall man använder glidmedel kan man byta till ett mildare, t.ex. RFSU Klick Silk. Det finns dock idag glidmedel med såväl bedövande som kylande effekt. Denna typ av glidmedel marknadsförs främst till dem som praktiserar analsex och använder glidmedlet för att underlätta analsexet genom att slappna av ringmuskeln och domna den. Vid analsex är det nämligen också vanligt med smärta om den mottagande partnern är spänd och förväntar sig att det ska göra ont. Kroppen svarar nämligen i allmänhet på stress med att spänna sig och smärtan man kan få av att ens partner försöker penetrera ens spända ringmuskel kan påminna mycket om den smärta man känner när ens partner försöker penetrera slidan vid vestibulit. Även om bedövande glidmedel ofta inte hjälper mot svåra fall av vestubulit kan den faktiskt ha en positiv effekt för många med mildare former. Även på marknaden för bedövande glidmedel dominerar på glidmedelmarknaden annars starka varumärken som Eros med sin Woman Relax och pjur med sin Analyse Me. 

KBT Kognitiv BeteendeTerapi


Då orsaken till vaginism ofta (åtminstone delvis) är psykisk, så är kognitiv beteendeterapi (KBT) eller vanlig samtalsterapi många gånger tillräcklig för att bota åkomman. Nyckeln ligger ofta i att acceptera sin kropp och inte se sitt underliv eller sex som något smutsigt eller ångestfyllt. 


Smärtlindrande Gel

Även om t.ex. psykoterapi 
löser de psykiska besvären kan vestibuliten ofta kvarstå. Detta beror antagligen på att man på grund av smärtan har utvecklat muskelspänningar i bäckenbotten. Så länge dessa spänningar finns kvar kan nerverna inte återgå till ett normalt läge så att man blir kvitt smärtan. Då vaginismen beror på att nervändarna blivit överaktiva ligger kuren biologiskt i att trubba av dessa nervändar så att de blir ”normal”-känsliga. Detta kan du försöka göra genom att applicera en smärtlindrande gel i de drabbade områdena 4-5 gånger dagligen, varje dag i 3-4 månader.

Elektromyografisk Biofeedback


En annan behandlingsmetod heter Elektromyografisk Biofeedback och går ut på att man lär sig att slappna av medan man har en liten apparat i slidan. Man kan också läsa på en elektronisk läsare hur mycket man spänner musklerna.


Botox


En ny och lovande metod är att använda Botox, som normalt förknippas med skönhetsingrepp. Botox är varumärkesnamnet för det extremt starka nervgiftet Botulinumtoxin som paralyserar muskeln som det injiceras i och gör den slapp i flera månader. Om man injicerar Botox i slidmuskeln paralyseras den och kan inte krampa vid samlag. Även om paralyseringseffekten försvinner efter några månader är målet att kroppen då ”lärt” sig att samlag inte gör ont och man därför inte reflexmässigt spänner sig. En bieffekt vid Botox-behandling kan dock vara inkontinens. 


Kirurgiskt Ersätta Slemhinnan


En sista utväg vid Vestibulit är en operation där den del av slemhinnan som är känslig för smärta avlägsnas och ersätts med ny slemhinna från slidans nedre del som är tjock och motståndskraftig. 


Relationsproblem pga. vestibulit

Svårt att prata om problemet

Vestibulit skapar ofta problem i relationen till pojkvännen eller maken. Tyvärr känner många par också att det är svårt att prata om problemen och tjejen får ofta skuldkänslor och känner skam för att hon tycker att hon inte räcker till och känner rädsla för att göra sin partner besviken. Både killen och tjejen kan känna sorg och rädsla för att förlora sin partner. Dessa negativa känslor skapar en stress som förvärrar vaginismen ytterligare. Detta kan skapa en nedåtgående spiral som gör att tjejen känner hopplöshet och tappar sexlusten.
Medicinering av fel åkomma

Då Vestibulit är en väldigt diffus åkomma, ungefär som ”huvudvärk” eller ”magont” (som ju kan bero på en mängd olika sjukdomar och åkommor) kan vestibuliten av läkare ofta ses som en följd av någon annan sjukdom och att vestibuliten inte är orsaken till att tjejen mår dåligt, utan en följd av någon annan åkomma. Vad som är hönan och vad som är ägget är ofta svårt att veta och vestibulit kan troligen vara både orsaken till depression, Generaliserat ångestsyndrom etc. och följden av dessa problem.

Denna ”höna och ägget”-problematik gör ofta att tjejer med vestibulit klassas som deprimerade och får antidepressiv medicin. Denna medicin, så kallade ”lyckopiller”, t.ex. SSRI-läkemedel, har i sig ofta bieffekten att den minskar sexlusten och tjejens sexlust kan därför minska ännu mer. Även om lyckopillrena ofta hjälper tjejen så att hon mår psykiskt bättre kvarstår många gånger vestibuliten. Detta gör att mannens problem med sexuellt frustration inte blir löst. Om vestibuliten är orsaken till att tjejen mår dåligt vore det mycket bättre att bota denna istället för att lindra följdsjukdomen nedstämdhet/depression. Om tjejen mår psykiskt bättre med antidepressiv medicin men vaginismen kvarstår bör hon fortsätta att söka hjälp för att bli kvitt vestibuliten i sig.
Förebygga Vestibulit

Eftersom orsaken till vestibulit är okänd, är det svårt att veta hur man ska förebygga det. Då vestibulit också troligen ofta är psykosomatisk, dvs. är ett psykiskt besvär som får fysiska symptom, är det extra svårt att förebygga.

Vad man dock vet är att slemhinnan i förgården är mycket känslig och att överdrivet tvättande av underlivet eller användning av hygienprodukter som irriterar kan skada slemhinnan varför detta ska undvikas. Man bör inte heller ha samlag om det börjar göra ont, om man har svampinfektion eller saknar lust/sexuell upphetsning.
Förutom ovanstående verkar vissa faktorer öka risken för Vestibulit:
  • En låg smärttröskel
  • Att man växt upp i en miljö där det förekommit våld i nära relationer
  • Att man blivit uppfostrad att förknippa och se på sex (och sitt underliv) som något omoraliskt, vulgärt, smutsigt eller syndigt
  • En överdriven rädsla för att förlusten av oskulden och spräckandet av mödomshinnan ska göra ont
  • Att man genom media eller bekanta fått förväntningen att sex ska göra ont
  • Att lida av Generaliserat ångestsyndrom eller vara koniskt stressad
  • Att vara högpresterande med höga krav på sig själv
  • Att ha samlag utan att egentligen ha lust
  • Att använda p-piller

Källa: http://www.underlivet.nu/sjukdomar/vestibulit-vaginism

Efter läkarbesöket igår och dignosen jag fick så har jag varit lite ledsen faktiskt. 
Jag satt och tänkte igenom hur många diagnoser jag fått nu det sista året/åren...är ett par stycken :(

* Paniksyndrom med agorafobi
* Återkommande deprissioner
* IBS (irritabel tarm)
* Vestibulit/vaginism
* Skolios (sned ryggrad, vilket gör att jag har ryggbesvär)

Sedan dras jag ju med min tandvärk också, men det är ju inte kroniskt, kommer ju gå över vid behandlig förhoppningsvis. (väntetid 5-7 månader innan jag kommer dit)

Jag tycker att det räcker nu! Hur mycket mer ska jag behöva ha? Jag känner att mitt paniksyndrom är tillräckligt, är ju så hämmande och svårbehandlat. Det tar all min energi och ork att försöka ta mig igenom vardagen och kunna leva som "normala" människor.
Att nu återigen känna sig "onormal" och inte ens kunna ha sex gör mig ännu mer deprimerad  och gör så att jag känner mig ännu mer misslyckad som människa.

Ok, det är inte hela världen att inte kunna ha sex, man överlever ändå. Finns ju olika typer av sex, behöver ju inte alltid vara penetration, men ändå.
Men skulle ni vilja leva ett liv utan sex? Nä, det vill väl ingen!? Inte ens jag :(


fredag 25 januari 2013

Läkarbesök

I onsdags var jag och träffade min doktor. Vi pratade länge om hur jag mår och hur jag känner. Jag berättade om detta med min arbetsträning och han förstod hur jag känner och tycker att jag ska börja med en aktivitet en gång i veckan, kravlöst. Bara för nöjes skull. Låter klokt tycker jag, och nu kollar jag upp lite kurser och liknade som jag kan tänka mig att gå på.....funderar på mindfullness :) Vi får se..

Han sjukskrev mig till slutet av maj då jag ska dit igen.

Jag hade väldigt ont i magen hela dagen och nä jag kom hem från doktorn så vilade jag bara hela kvällen.

Ingen bra dag :(



torsdag 13 september 2012

Läkarbesök

I tisdags var jag hos läkaren. Jag går till honom var tredje månad.

Vi satt och pratade om hur jag mådde och jag sa att det går lite upp och ner,men att jag mår ungefär som sist jag var där.

Han frågade mig om jag gått ner i vikt...
Jag blev ledsen!
Hur är det möjligt att han som träffar mig var tredje månad kan se det? Jag hoppas ju och tror att det inte syns!

Under sjukperioden med mitt förkylningsvirus och mina problem med öronen gick jag ner ca 4 kg.

Jag vägde då 48 kg. Så lite har jag inte vägt på säkert tio år! Jag mådde verkligen dåligt över att jag gick ner så mycket nu och har gjort allt för att gå upp igen,men det är så svårt! Men jag väger 50.6 nu med kläder på iof..men ändå!

Jag blev inte ledsen för att han frågade,det är hans jobb och han är orolig över att jag ska få anorexi eller bulimi. Men jag har ju inte alls nån fettfobi,jag älskar fett,haha. Men jag har ju en typ av ätstörning det vet jag,eftersom jag låter ångesten styra mig när det gäller mat. Om jag ska göra nåt jobbigt och jag inte äter, då har jag kontroll på magen! Då händer det inget! Jag försöker arbeta med detta hela tiden och jag och min psykolog gör olika exponeringsövningar när det gäller  maten. Så det har blivit bättre, men jag har långt kvar innan jag är fri från matångesten.

Det är jobbigt att bli påmind om vikten,jag försöker låtsas om att ingen ser det! Men det syns tydligen..

Han frågade en annan sak också som gjorde mig påmind om att jag inte är frisk ännu.
Jag tycker ju att jag mår bra nu,men kommer på när jag sitter där hur långt jag faktiskt har kvar på denna resa :-(

Han frågar mig hur ofta jag är ute själv! Jag tänker efter och svarar att jag bara är ute själv med Malte. Små promenader runt kvarteret..
Jag går aldrig till nån affär själv eller liknade. Jag kan gå in och handla själv och så men det är alltid nån med som väntar i bilen eller liknande.

Jag blev ledsen igen! Jag är ute varje dag nu! Jag tycker jag är duktig som äntligen kommer ut varje dag på små äventyr,tex shoppa mm. Men när han sa det så slog det mig att jag aldrig är ute ensam! Så ja ångesten och rädslan styr mig fortfarande!

När jag kom hem från läkaren var jag ledsen och jag kände mig ganska tom. Jag behöver prata med min psykolog om detta och jag hoppas verkligen att han hör av sig snart!

Jag bestämde mig att jag ville göra nåt kul efter doktorn,ville inte deppa. Jag gick på bio med min svägerska och en kompis till henne. Vi gick och såg Magic Mike! My god vilka kroppar! Handlar om några killar som strippar! Handlingen var ju inget vidare,men det var inte för den sakens skull vi gick,haha!

Jag var lite orolig inför biobesöket men det gick jättebra! Ingen ångestkänning alls! Var jättetrevligt! Tack Linda och Johanna för en trevlig kväll!

När jag kom hem sen så hade jag väldigt ont i magen (Ibs). Jag hade ju nästan inte ätit nåt på hela dagen pga läkarbesök och biobesök = oro = ingen mat = kontroll på mage och ångest.

Kram

tisdag 11 september 2012

Igår blev det klart..

..att jag ska arbetsträna på Arken zoo! Jag är jätteglad! Hon sa att hon hade fått ett väldigt gott intryck av mig och att hon såg framemot att jag skulle börja! Känns fantastiskt roligt att dom är så positiva!

Jag kommer börja med att jobba 6-8 h per vecka fördelat på 3 dagar. Som det ser ut nu så kommer jag jobba måndag,onsdag och fredag.

Jag känner att jag vill börja väldigt försiktigt,så det inte skiter sig! Hellre öka än att minska i tid..

Jag ska träffa dom nästa vecka tillsammans med min handläggare på Spira för att skriva kontrakt,sen börjar jag den 24 september (tror jag).

Känns spännande men också lite skrämmande! Var över 1 årsen jag jobbade nu!
Men jag tror det kommer bli jättebra där! Tror verkligen inte att jag skulle hittat en bättre plats än just denna!

Det händer positiva saker i mitt liv nu! Känns väldigt skönt att jag äntligen börjar må bättre..

Jag har fortfarande inte hört något från min psykolog,men han hör väl snart av sig hoppas jag. Börjar kännas lite nu att jag inte varit där på ett tag. Jag blir beroende av att prata med honom,ingen förstår mig så som han.

Idag ska jag till läkaren,min psykiater. Vi ska väl prata om hur jag mår och hur det går för mig,samt förlänga sjukskrivningen. Han är väldigt engagerad och tar sig verkligen tid för mig. Jag har haft en väldans tur!
Jag ska träffa honom 15.15 och det brukar ta ca 1 h. Känner mig inte alls orolig för att gå dit idag..så det kommer säkert gå bra!

Kram

fredag 24 augusti 2012

Läkarbesök igen

Jag har inte bloggat på ca en vecka nu,  jag har varit ganska låg faktiskt. Jag har fortfarande ont i öronen! Haft hela veckan, även att jag behandlat med örondropparna. Det har liksom satt sig  på psyket nu. Jag har haft ont nu i över 3 veckor och jag blir snart galen! 

Bestämde mig igår att återigen ringa vårdcentralen idag, för jag orkar inte en helg till med klåda och smärta. Jag känner ju att nåt är fel med öronen.

Jag ringde i morse och fick en tid vid 11.00, jag fick en annan doktor. Jag berättade som det var, och hon tittade i öronen och kände mig på käkarna och gjorde en ordentlig koll. Hon såg att jag fortfarande har en liten inflammation i hörselgångarna, därav min klåda och brännheten som känns i öronen. Hon skrev ut en starkare öronmedicin (droppar) än den jag hade sist,  som jag ska ta nu i några dagar! Så nu hoppas jag verkligen att det går över!

Vilken tur att jag återigen lyssnade på mig själv och faktiskt sökte hjälp igen! Jag känner ju min kropp bäst! Håll tummarna för mig nu att jag blir bra i öronen snart! Annars blir jag galen!

Idag kommer min bror och hans familj från Värmland. Dom ska stanna till på tisdag, sen ska dom utomlands och då ska Neo stanna kvar här i ca 1 vecka innan hans mormor kommer och hämtar hem honom till Värmland! Ska bli underbart! Vi ska på Liseberg och mysa lite....

Så nu blir det nog inte så mycket bloggande dom två närmsta veckorna, men jag ska försöka göra några inlägg iallafall...

torsdag 16 augusti 2012

Bevis på min diagnos

Idag fick jag ett bevis på att jag lider av denna diagnos...ett pinsamt bevis! Vill helst inte berätta för att det är så pinsamt, men jag får väl bjuda på detta för det är så tydligt när det gäller paniksyndrom!

Som jag skrev igår så skulle jag kontakta vårdcentralen igen pga mina öron. Jag fick en tid halv elva idag och var som vanligt väldigt nervös och orolig innan. Många katastroftankar for genom huvudet och magen blev orolig och jag fick riktigt ont av min Ibs.
Var på toa säkert tio ggr innan jag kom in till doktorn. Stackars min mage så som jag utsätter den för stress och oro :-(

Som ni hör tog jag ingen atarax idag, och det var verkligen skillnad på förra besöket med atarax i kroppen då jag var hur lugn som helst..

Jag kom in till doktorn och berättade att det var bra inne i öronen men att jag hade ont på ena ytterörat. Brännande känsla och lite klåda. Hon tittade i öronen och på öronen. Hon hittade ingenting! Haha! Inte ens ett litet eksem på ytterörat hittade hon. Hon sa att det kan vara att är lite torrt och kan klia för det. Hon föredrog att jag skulle smörja med en vanlig lotion! Haha, jag höll på att skämmas ihjäl! Hon sa att jag var frisk som en nötkärna i öronen!

Så mycket oro för absolut ingenting! Så typiskt paniksyndrom! Jag blir så arg på mig själv för vad jag utsätter mig och min kropp för!

En sak till som är typiskt med diagnosen paniksyndrom är att istället för att släppa detta och vara glad för att hon inte hittade något fel börjar jag istället tänka ungefär så här:

Hon kollade inte riktigt noga, hon missade det.
Hon är ingen specialistläkare på öron så hon kan inte veta vad felet är. Jag måste gå till en specialist!

Fattar ni?! Hur sjuk i huvudet får man lov att vara egentligen! Alla dessa negativa tankar! Skärp dig Anna!

Hypokondriker? Ja visst! Hehe

Ändå är det konstigt, jag känner ju att det är nåt fel på örat,eftersom jag känner att det andra örat är helt bra. Men det behöver ju inte vara nåt allvarligt för det! Det kan ju faktiskt vara som läkaren säger och att det snart kommer försvinna!

Det är pinsamt att berätta om detta, att jag gick till doktorn utan att det var nåt. Jag tänkte först att inte skriva om det alls, men sen tänkte jag att det var bra att dela med sig av detta för det är verkligen ett bevis på hur paniksyndrom är och hur det tar sig uttryck i olika situationer!

Någon som känner igen sig?

onsdag 15 augusti 2012

Blir vårdcentralen imon igen

Mitt ena öra gör fortfarande ont,det har blivit mycket bättre efter behandlingen med salvan men det har inte försvunnit helt! Jag slutade med behandlingen i måndags och tänkte ge det några dagar och känna efter om det skulle bli bättre nu dessa dagar,men det har det som sagt inte blivit. Därför har jag bestämt mig för att ringa vårdcentralen imon igen för att se om jag får en tid för att kolla upp det igen.

Jag är lite orolig över detta såklart, men jag hoppas att det besöket blir lika bra som det förra var. Att doktorn kollar lite i örat och att jag kanske får en annan salva som hjälper lite bättre. Ingen penicillin! Men det tror jag faktiskt inte att jag får,då får man vara riktig dålig tror jag! Måste finnas en starkare salva typ..

Håll tummarna för mig igen!

Kram

måndag 6 augusti 2012

Läkarbesök

Jag blev väldigt påverkad av ataraxen igår! Jag blev så oroligt trött och matt. Jag gick och lade mig strax efter nio och somnade nästan direkt! Ställde kl på sju för att ringa doktorn,för att få en tid så fort som möjligt idag. Jag fick en tid vid tio.

Jag kände fortfarande av ataraxen i morse,trött och nån slags tomhetskänsla. Jag tog ingen ny atarax innan dr idag eftersom jag fortfarande kände mig påverkad av den.

Jag var riktigt orolig för läkarbesöket,men det gick bra! Jag hade mamma med mig som stöd! Läkaren kollade öronen med trattar och konstaterade att jag har inflammation i hörselgångarna, som är orsakade av förkylningen jag hade. Hon skrev ut en salva som jag ska använda tre ggr om dagen i en vecka. Ingen penicillin! Jippi! Var ju min största oro! Så läkarbesöket idag gick över förväntan! Så himla skönt! Nu får jag bara hoppas att salvan hjälper! Borde väl känna förbättring inom en nån dag eller två nu!

Jag hade ett möte med min kontaktperson på spira idag. Vi pratade om förslag på arbetsplatser inför min arbetsträning. Jag har några förslag som vi ska kolla upp på onsdag när vi ska träffas igen. Jag har önskemål att arbeta bland djur eller inom pysselverksamhet,tex djuraffär el pysselaffär. Vi får se om det blir nåt av det!

Nu blir det att kolla på OS resten av kvällen,är trött efter påfrestningen med läkarbesök idag...

Kram

söndag 5 augusti 2012

Atarax

Som jag skrivit tidigare i bloggen så har jag ont i mina öron. Har gått med det länge nu och orkar inte ha ont längre. Så imorgon bitti ska jag ringa till vårdcentralen för att få en tid så dom får fixat det.

Jag är alltid väldigt orolig när jag ska på läkarbesök,tandläkarbesök, mm. Det är ovissheten om vad som ska hända och absolut om det är något man söker för som man aldrig haft tidigare. Då är det ännu värre,för då har jag ingen kontroll alls på vad som kommer att hända.
Jag har fått en behovsmedicin för ångest och oro,Atarax. Jag har aldrig vågat prova den,men tänkte att den säkert kan hjälpa mig imon när jag kommer vara orolig för att gå till dr. Så jag tänkte att jag prövar den idag,för att se hur jag reagerar på den för att veta om jag vågar ta den imon innan läkarbesöket.

Jag tog en liten dos och jag känner av den nu,jag blev verkligen jättetrött och blev liksom lite matt. Så jag antar att den hjälper mot oro eftersom tröttheten gör att man automatiskt blir lugnare i kroppen. Hjärtat slår långsamt och behagligt..men fy vad trött jag blev. Ni som äter den: blir man alltid så här trött av den? Eller blir det bättre med tiden?

Jag får se vad jag bestämmer mig för imon,om jag ska ta den eller inte..

Fy,känns jobbigt med dr...men jag kan inte ha så här ont längre alltså,det är värre än att gå till dr,jag måste intala mig det!

Jag är rädd för att få panikattack där. Jag vet ju inte alls vad som kommer ske,hur ont det kommer göra i öronen eller nånting!

Snälla ni,håll tummarna för att jag fixar det imon!

Kram

tisdag 12 juni 2012

Läkarbesök

Ja idag skulle jag vara hos min läkare vid 9.00. Jag hatar att få såna tidiga läkarbesök! Min mage ballar helt ut, för jag är så nervös inför besöket. Så idag gick jag upp strax innan 7.00, duschade, sen satt jag på toa fram till det var dags att åka! Så jobbigt! Men det är ändå ett framsteg för jag skapar inte förväntansoro 1-2 veckor innan "det jobbiga" som jag gjorde förut, nu kommer det samma dag eller dagen innan. Framsteg! 


Jag kom iväg till dr och det gick bra (som vanligt,varför oroar man sig?). Jag berättade för honom att panikångesten har blivit bättre, men att jag har en annan jobbig process framför mig  nu (separationen från mamma, och att kunna flytta hem). Han är väldigt bra min doktor, han tar sig tid att lyssna och jag känner mig verkligen hörd.


Han sjukskrev mig till 11 september. Snart har jag varit sjukskriven 1 år....tar tid en sån här process! Men kanske inte så konstigt då jag lidit av detta i mer än 20 år....jag får väl bara ge det den tiden som behövs. 


Jag har haft väldigt ont i magen idag också, men nu hoppas jag verkligen att det blir bättre imon. Då är det bara "en vanlig dag" utan nåt jobbigt, vilket borde göra att det blir bättre i magen. Hoppas det, för nu är det tredje dagen med såna här magsmärtor! Inte alls kul, jag blir väldigt trött av att ha så ont i magen.


Ikväll har jag badat för att kunna slappna av ordentligt efter några jobbiga dagar, och nu hoppas jag på en god natts sömn!


Kram

måndag 12 mars 2012

Läkarbesök

Jag hade ett läkarbesök k 10.15 idag. Jag var orolig innan och var på toaletten hur många ggr som helst....men det gick bra såklart, som det alltid gör! Varför oroar jag mig alltid inför sånt här? Förväntningsoro: Nej tack! Men jag har ändå kommit en bra bit på väg. Hade detta varit för ca 1 månads sedan hade jag haft oro i över 1 vecka, nu kommer oron samma dag jag har mitt möte. Det är ju framgång iallafall! :)

Jag blev sjukskriven fram till juni, han säger att jag behöver tid i denna process att stärka mitt självförtroende, att bli mindre hämmad, mm. Det tar tid säger han. Han är väldigt bra min psykiater. Vilken tur jag har haft med både psykolog och psykiater!

Vi bestämde oss för att sänka min dos medicin, men han tycker inte jag ska sluta med den ännu. Jag gör som han säger, han vet bäst! Men bra att jag ska trappa ner på den iallafall, ett steg närmare att sluta med den helt sen. Jag ska tillbaka till honom i juni, så ska vi prata om hur jag mår då. En dag i taget!

Underbart väder idag! Solen skiner! Blir att vara ute med Malte hela dagen idag :)

Kram

fredag 13 januari 2012

Läkarbesök

Idag var jag hos min läkare på vårdcentralen för att undersöka min mage. Har misstänkt att jag kanske lider av IBS (Irritabel tjocktarm).

Precis som jag misstänkte så konstaterade läkaren idag att det är IBS jag lider av. Jag ska tillbaka till sjukhuset i nästa vecka och ta massa prover för att helt utesluta något annat, tex glutenallergi.

Jaha, en diagnos till tänkte jag när jag gick därifrån! Jag blev ledsen men känner ändå en lättnad att jag fått bekräftat att jag inte bara har en orolig mage (ångestmage), utan att det verkligen är något fysikt fel. Nu ska jag lära mig leva med en irritabel tarm också, hur gör jag?

Jag är helt säker på att min ångetsproblematik har utvecklat denna irritabla tarm. Oro och ångest i ca 20 årstid har påverkat min mage och med all säkerhet utvecklat denna diagnos. Är väldigt vanligt att personer med ångestproblematik får IBS. Nu får jag läsa på om detta och se om jag kan få tips och knep om matvanor och annat av personer som också har IBS och lärt sig hantera det. Det finns inget botemedel mot IBS, men det finns viss medicin som kan hjälpa mot smärtorna och kramperna man har i magen. Jag fick en sådan medicin. Får se hur den funkar!

Någon som lider av detta? Nåt knep?