Jösses, vad längesen det var jag sedan jag skrev här på bloggen. Jag finner ingen tid till det. Fullt upp med en 1-åring :)
Längtan efter att få skriva av mig har grott i mig några dagar och nu har jag äntligen satt mig här vid datorn.
Det har ju hänt massor i livet den senaste tiden. Störst av allt är ju självklart att jag har blivit mamma till en supercharmig liten flicka som heter Livia. Hon fyllde precis 1 år och det har gått jättefort verkligen. Kommer fortfarande ihåg den dagen i detalj nästan när jag födde henne, kan inte fatta att det var ett årsen redan.
Det har varit ett fantastiskt år, men också ett väldigt tufft år. Jag har under den senare tiden nu blivit varse hur sjuk jag faktiskt är, framförallt i min kropp och det har tagit hårt även på psyket.
När det gäller min panikångest och mina fobier så är det i stort sett helt borta nu. Med hjälp av KBT-terapin som lyckades jag faktiskt bli fri! Jag kommer inte ens ihåg när jag hade min sista panikattack. Det var ca 2-3 årsen nu. Jag har till och med flugit flygplan utan att få en attack samt flugit utan stesolid! Jag känner mig stolt! Det var något jag aldrig trodde att jag skulle klara! Vi flög till Gdansk, tog bara 1h att flyga men jag känner mig stolt ändå. Det var stort för mig!
Men den allra största bedrift jag gjort är ju faktiskt att jag har fött ett barn! Vem trodde det liksom?! Ingen inklusive mig själv!
När det gäller min GAD (generellt ångestsyndrom) så har den blivit värre efter jag fått Livia. Den ständiga oron som maler när det gäller ens barn blir ju dubbelt så stor för mig som har diagnosen Gad. Att hela tiden ha en stor oro samt alla katastroftankar som kommer hela tiden, som jag får kämpa med att putta bort för att ens klara av vardagen, det tär på mig och jag har hela tiden lätt till gråt. Vissa dagar klarar jag inte av att hantera all ångest som framförallt sätter sig som ett tryck över bröstet, klump i halsen, orolig mage, hjärtklappning, tårar och en typ av avskärmning från personer i min närhet, jag blir lite apatisk. Då får jag ta min behovsmedicin och på så sätt blir ångesten lite lättare hantera.
Det som jag upplever som värst just nu och som hämmar mig mest är smärtan i min kropp.
Under graviditeten var min fibromyalgi och min ME ( Kroniskt trötthetsyndrom) ganska bra. Relativt vanligt sa min fibroläkare, pga hormoner bla.
Nu efter graviditeten dock har jag blivit mycket sämre! Värken i mina muskler och mina leder är för mig nu nästan ohanterbart! Jag har brutit ihop! Jag kan inte hantera smärtan och jag kan inte acceptera att min liv ska se ut så här! Vad är det för liv att leva? Hur gör man för att hantera och acceptera smärtan? Hjälp!
Jag har fått hjälp nu av en sjukgymnast som ska hjälpa mig med basal kroppskännedom (en typ av yogarörelser och lite mindfullness om jag har förstått det hela rätt, rätta mig om jag har fel?!), samt avslappning.
När man lider av ångest är kroppen alltid på helspänn, man har en kroniskt stress i kroppen och det är VÄLDIGT svårt att slappna av. Jag kan inte det. Jag har försökt, men jag blir bara ännu mer stressad när jag försöker att slappna av (vilket är vanligt bland ångestpatienter). Så hon ska hjälpa mig att hitta vägar till avslappning, som jag behöver både för kropp och själ.
Min kropp har ju såklart tagit skada av graviditeten och förlossningen, samt att kroppen får utstå mer nu när jag har en bebis att ta hand om. Bära henne är tungt mm. Nu kryper hon men det blir mycket bärande ändå. Magnus är ju tvungen att jobba så det blir jag som är hemma med henne. Jag har en fantastisk mamma som hjälper mig med Livia så mycket hon bara kan, utan henne skulle det aldrig gå.
Men vardagen är tung, jättetung. Jag försöker göra allt det där man ska göra när man är föräldraledig. Vara ute med sitt barn, gå promenader, fika med vänner, gå till öppna förskolan, laga mat, städa, tvätta mm. Men jag klarar det inte! Jag kan inte gå på promenader. Jag försöker gå med mina "mammavänner" men jag klarar inte mer än 10 min sen blir varje steg för tungt och jag vet inte hur jag ska förmå mig till att ta dom sista stegen hem utan att brista i gråt. Jag går och fikar med mina vänner men sen när jag kommer hem är jag helt slut både psykiskt och fysiskt. Den mentala tröttheten man lider av när man har ME är fruktansvärd, där är ljudkänsligheten det som jag tycker är mest hämmande.
Jag går till öppna förskolan för att Livia ska få det så bra som möjligt, få träffa sina kompisar och leka.
Jag försöker laga mat, städa och tvätta, men det funkar inte så bra, så det mesta hemma gör Magnus. Jag har en kamp varje dag när jag ska gå upp för trapporna till lägenheten (bor på tredje våning utan hiss).
Jag börjar gråta varje gång jag ska ställa mig och skala potatis tex, för att jag får så ont i armarna. Så därför väljer jag att inte göra det. Jag blir bara ledsen och känner mig värdelös så jag vill helst slippa utsätta mig för det, så Magnus får ta vid. Utan Magnus hade jag inte klarat mig en dag, han är fantastisk. Att han orkar stå ut med mig och mina kramper, han ska ha en eloge för det. Smärtan sätter sig ju psykiskt så jag är mestadels ledsen och väldigt lättirritabel så det är inte så lätt att leva med mig kan jag tänka.
Jag går och har dåligt samvete för att jag inte kan göra det som alla andra mammor kan göra med sina barn, gå i skogen i flera timmar tex.
Ofta kommer tankar på om att jag kanske inte skulle skaffat henne, detta underbara barn som är mitt största lyckopiller och som jag älskar nåt så otroligt mycket! Jag vill ju aldrig vara utan henne och önskar absolut inte bort henne, men vad får hon för liv med en mamma som är sjuk?! Hur mycket skada kommer hon att ta va det?!
Jag har nu tillsammans med Magnus tagit beslutet om att söka barnomsorg för henne, för jag orkar inte ta hand om henne hela dagarna! Det låter så hemskt att säga det och det känns ännu hemskare att känna det! Men det är så det är, jag klarar inte att ta hand om mitt barn dom 8 h jag är själv med henne varje dag. :(
Jag trodde verkligen att jag skulle kunna ha henne hemma i alla fall till hon blev 2 år men det kommer inte gå tyvärr. Jag kommer inte att klara det!
Känns hemskt att behöva lämna henne när man ändå är hemma hela dagarna, men jag måste ju inse att jag är sjuk, att min kropp säger stopp, att min kropp behöver vila. Jag måste intala mig det så jag kan vara en bra mamma den tid hon inte är hos dagmamma/förskola. Men det är så svårt och jag brottas med det dåliga samvetet och försöker stå emot tårarna varje dag.
Jag vet att hon kommer ha det bra i barnomsorgen, hon kommer få göra allt det där jag inte kan göra med henne. Hon är en social tjej och hon verkar vara trygg i själv så jag kan inte tänka mig att hon inte kommer klara av att vara hos dagmamma/förskola.
Jag känner verkligen inte att jag har något val när det gäller detta. Jag har försökt allt jag förmår och jag har kämpat länge för att det inte ska bli så här, men jag kommer bli knäckt. Jag kommer hamna där jag sagt att jag aldrig mer ska vara, i depressionens onda värld.
Det är inte värt det, och jag känner mig själv så pass bra att jag kan se tecknen tidigt. Om jag inte ber om hjälp nu så kommer jag gå sönder i både i kropp och själ.
Jag vill inte ägna mina dagar med mitt lilla underverk till att gråta och vara ledsen för att min kropp säger stopp. Jag vill njuta av varje stund, av varje ögonblick, av varje minut av den kärlek hon ger mig. Jag vill vara en bra mamma. Jag vill vara hennes bästa vän. Jag vill att hon ska veta att jag gör allt och lite till för henne.
Så ja, idag tycker jag synd om mig själv och det kommer jag nog att göra ett tag, tills jag har fått hjälp av min psykolog att sortera och hantera mina tankar, känslor och rädslor.
Jag vet att det finns miljoner människor som har det värre än mig, men man är sig själv närmast och det här är min värld och min vardag och i mina ögon är den grym! Smärtan förstör mitt liv! Jag tycker inte att jag förtjänar detta, jag har haft ett liv kantat av ångest i alla dess former som hämmat mig samt mina nära och kära väldigt mycket. När jag äntligen kommit ur panikångesten och fobiernas grepp så tar något annat vid och återigen hämmar min vardag. Jag tycker inte det är ok! När ska jag få må bra?! Det verkar som jag aldrig kommer få göra det tyvärr.
Jag måste acceptera att det är så här mitt liv kommer att se ut, att leva varje dag med värk och smärta i varenda del av min kropp, att hela tiden vara så trött att jag tänker att jag aldrig kommer klara av att gå upp ur sängen idag. Att inse att hur mycket jag än sover så blir jag aldrig pigg och känner mig aldrig utvilad.
För man blir väldigt trött av att ha kronisk smärta.
:(
Här kan ni läsa om:
Fibromyalgi och ME (kroniskt trötthetsyndrom)
Visar inlägg med etikett Historia. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Historia. Visa alla inlägg
lördag 3 september 2016
lördag 28 mars 2015
Det bor en liten bebis i min mage :)
Flera månader sedan jag skrev nu! Hänt massor!
Det bor en liten bebis i min mage :)
I oktober slutade jag med min P-Plåster, mest pga att jag mådde dåligt av dom rent psykiskt, men också för att vi pratat om att skaffa ett gemensamt barn.
I början av december började jag misstänka att nåt inte riktigt stämde. Mensen var några dagar sen men hade mensvärk så jag trodde mensen var på gång.
Jag hade under denna tid känt av lite halsbränna, vilket jag aldrig lidit av förut.
När mensen var ca 4 dagar sen sa jag till M att min mens aldrig nånsin varit så sen, den har knappt varit sen alls förut. Alltid haft väldigt regelbunden mens hur dåligt jag än mått i mitt liv.
Den 19 december köpte jag ett graviditetstest och jag väntade hela den dagen på att M skulle komma hem från jobbet. Han ville ju självklart vara med när testet togs.
Jag tog testet och lämnade det på toa ca 2 min. Mitt hjärta slog tusen slag och jag var helt uppe i varv. Jag kände som sagt på mig att jag var gravid!
När vi kollade stickan så var det ett VÄLDIGT tydligt plus! Jag fick alltså reda på att jag var gravid redan i vecka 4-5! Jag var helt chockad ändå när vi såg plusset och det var M också. Vi blev ju glada såklart, men jag blev samtidigt livrädd!
Jag var helt säker på att jag aldrig skulle träffa nån och ännu mer säker på att jag inte skulle få barn (fastän längtan efter ett eget barn alltid funnits med mig.)
När värsta chocken lagt sig ringde jag mamma och pappa och berättade. (Jag hade sagt att mensen var sen, så dom var lite förberedda). Mamma grät och pappa fattade ingenting (han förstår fortfarande inte att jag är gravid säger han, fastän magen börjar komma nu).
Jag berättade också för mina bröder och mina närmste vänner redan när jag tagit testet. Jag kunde bara inte hålla det inne!!! M ringde sin pappa och bror+svägerska och berättade för dom! Alla blev glada och sa Grattis!
Vi väntade till ca vecka 11 innan vi berättade för M barn, andra kompisar och släkt mm.
Jag skrev in mig på MVC och var där i början av januari. Träffade en fantastisk barnmorska. Vi pratade länge om min psykiska ohälsa mm. Vi tog prover, allt såg bra ut.
Hon bokade in ett läkarbesök pga min diagnos och oro. Hon pratade om att hon skulle skicka en remiss till en Aurora-mottagning. En mottagning med specialiserade barnmorskor som behandlar kvinnor med förlossningsrädsla, ångest och oro, mm. Känns så bra! Jag kommer verkligen få all hjälp jag behöver genom mvc. Vilket bemötande av min underbara barnmorska! Känner mig väldigt trygg!
Veckan efter inskrivning fick vi ett läkarbesök! Jag och M var där och pratade om hur jag mådde, min rädsla och oro inför graviditet/förlossning mm. Väldigt bra samtal.
När vi pratat färdigt så frågade hon om vi ville se bebisen, och samtidigt konstatera att det faktiskt var en bebis i magen :)
Jag gjorde ett vaginalt ultraljud och där låg det lilla embryot :) Hen rörde sig livligt och hjärtat slog fort :) Bebis var då bara 27,8 mm (detta ultraljud gjordes i vecka 9-10)! Jättelitet! Jag blev beräknad födsel 24 augusti!
Den känslan när man ser ett embryo med små paddlar till ben och armar, den känslan går inte att beskriva! M har ju sett det förut, men för mig var det ju nytt. Vi fick två fina kort med oss hem! Ramade in korten ställde dom hos mamma och pappa så länge! Helt overkligt! Jag gick med ett leende på läpparna hela den dagen!
Jag var väldigt orolig i början av graviditeten, dels pga missfallsrisken men också på hur jag skulle må! Jag var väldigt orolig över att må illa! Illamående är min värsta ångesttrigger!
Veckorna gick och som tur var mådde jag inte illa en enda dag! Bara när jag var riktigt hungrig och det gick för lång tid mellan måltiderna.
Jag fick tidigt en jobbig nästäppa och den sitter i ännu. Gravidnäsa kallas det visst, så jag lever på nässpray dag och natt, men jag är tvungen för jag får panik av att inte kunna andas! Som tur är, är det inte farligt för bebisen att använda nässpray, men värre för min näsa då :) Idag blödde jag lite näsblod. Alla slemhinnor blir torrare under en graviditet och det märks verkligen.
Runt v 12 fick jag en ny uretrit (urinrörskatarr)! Antagligen pga torra slemhinnor. Förra uretriten jag hade så jag mådde jag ju så fruktansvärt dåligt psykiskt! Jag misstänkte först en urinvägsinfektion (vilket är vanligt vid graviditet), men jag lämnade prov och odlig på mvc och det var inte det, så då visste jag att det var en ny uretrit. Jag mådde inte särskilt bra, smärtor i underlivet och extrema trängningar. Men satte sig ju såklart på psyket denna gången också.
Min bm fixade en ny läkartid till mig. Var där i v 13, mamma följde med mig. Vi pratade och läkaren sa att jag inte fick använda dom plåstren jag blivit hjälpt av förra gången pga det är skadligt för bebisen. Jag var ganska knäckt, men var ju bara tvungen att ta det liksom, ville ju absolut inte utsätta bebisen för nåt! Hon sa att det oftast läker ut av sig självt, och det visste jag ju sen innan. Men det kan ta sån lång tid!! Flera månader om man har otur!
Innan jag gick därifrån så sa hon att jag kunde få se bebis igen! Jag gjorde nu ett vanligt ultraljud (på magen). Nu var bebisen ca 5,5 cm och dom små paddlarna hade nu växt till sig och såg ut som riktiga armar och ben. Bebisen rörde sig jättemycket!
Mamma grät! Blev nog mer verkligt för henne då att hon ska bli mormor!
Än en gång fick jag se våran bebis! Inte alla som får se bebis 2 gånger innan rutinultraljud som görs i v 18-20. Vissa får bara se deras bebis en gång. Även den dagen gick jag med ett leende på läpparna :)
När det gäller uretriten så fick jag jobba psykiskt med den denna gången! Jag fick jobba med min ångest och ställa in mig på att om jag har otur så kanske jag får dras med uretriten hela graviditeten, men jag klarar inte att ha ångest av den hela tiden också. Jag tog hjälp av min psykolog och har nu börjat acceptera den, nu tror jag faktiskt att den blivit lite bättre. Men jag är kroniskt kissnödig ändå, men nu är det nog bebisen och livmoder och allt som trycker på urinblåsa också, så det är svårt att avgöra om uretriten är borta eller inte. Men som tur är ångesten borta! Och nu kan jag lättare leva med detta!
Jag har ont i nedre delen av magen, känns som mensvärk men också som hugg i sidorna på nedre delen av magen. Kollade med bm och det är tydligen växtvärk och ligament som gör ont. Livmodern hänger i ligament (känns som gummiband) och när det växer så töjs dom ligamenten ut och det kan göra väldigt ont! Så det är ofarligt men obehagligt och kan tydligen hålla på hela graviditeten.
Jag är kroniskt hungrig! Min startvikt var 51,5 kg. Men dom första veckorna kunde jag inte äta/dricka socker, det bara frätte i munnen. Var så äckligt! Så jag gick ner dom första veckorna och när jag vägde som minst låg jag på ca 47 kg. Det är först nu jag kommit upp till min startvikt. Nu är jag i vecka 19 och nästa vecka har det gått halva tiden!
Nu äter jag socker igen, men inte så mycket som förr! Jag äter dock hela tiden! Frukt, grönt, middag, lunch, mellamål, chips, mm. Pappa säger att jag inte gör annat än äter :)
Det går inte att stå emot hungern, vilket också är positivt för mina matfobier. Nu måste jag äta innan jag åker ut tex. Nu kan jag inte strunta i att äta, för då får jag blodsocker/blodtrycksfall. Så nu är det bara att säga till mina fobier att jag måste strunta i dom och äta för att jag och min bebis ska må bra! Och det funkar faktiskt! Min IBS är både sämre och bättre nu pga graviditeten. Jag har mycket gaser som gör ont, men jag har inga IBS-kramper/diarréer.
Jag har en del huvudvärk och dom första veckorna var jag väldigt trött. Jag har ont i min kropp (men det har ju alltid ändå), uretriten, nästäppan, men annars mår jag ganska bra! Psykiskt mår jag nog bättre.Jag upplever väldigt lite ångest nu! Det är en väldigt speciell känsla när man ser att magen börjar växa. :)
Jag känner mig lugnare på nåt sätt, svårt att förklara känslan. Jag är självklart orolig för resten av graviditeten, förlossning mm men känner att jag får ta det succesivt. Inte ta all oro på samma gång! Och det har funkat hittills.....
Nu på tisdag ska vi på RUL (rutinultraljud) på Östra sjukhuset! Då ska dom kolla så bebis mår bra, dom gör en typ av scanning, kollar hjärnan, bål, gomspalt, mm. Jag hoppas innerligt att vi väntar en frisk bebis! Är orolig men känns även väldigt spännande då vi ska ta reda på om det är en hon eller han! Jag känner på mig till 99% att det är en pojke därinne!
M tror också pojke. Bara en kompis till mig som tror flicka, så dom flesta tror pojke. Men på tisdag vet vi förhoppningsvis!
Ett spännande år framför oss nu och jag längtar tills vi har våran bebis hos oss! <3
Ganska tydligt plus :)
Det bor en liten bebis i min mage :)
I oktober slutade jag med min P-Plåster, mest pga att jag mådde dåligt av dom rent psykiskt, men också för att vi pratat om att skaffa ett gemensamt barn.
I början av december började jag misstänka att nåt inte riktigt stämde. Mensen var några dagar sen men hade mensvärk så jag trodde mensen var på gång.
Jag hade under denna tid känt av lite halsbränna, vilket jag aldrig lidit av förut.
När mensen var ca 4 dagar sen sa jag till M att min mens aldrig nånsin varit så sen, den har knappt varit sen alls förut. Alltid haft väldigt regelbunden mens hur dåligt jag än mått i mitt liv.
Den 19 december köpte jag ett graviditetstest och jag väntade hela den dagen på att M skulle komma hem från jobbet. Han ville ju självklart vara med när testet togs.
Jag tog testet och lämnade det på toa ca 2 min. Mitt hjärta slog tusen slag och jag var helt uppe i varv. Jag kände som sagt på mig att jag var gravid!
När vi kollade stickan så var det ett VÄLDIGT tydligt plus! Jag fick alltså reda på att jag var gravid redan i vecka 4-5! Jag var helt chockad ändå när vi såg plusset och det var M också. Vi blev ju glada såklart, men jag blev samtidigt livrädd!
Jag var helt säker på att jag aldrig skulle träffa nån och ännu mer säker på att jag inte skulle få barn (fastän längtan efter ett eget barn alltid funnits med mig.)
När värsta chocken lagt sig ringde jag mamma och pappa och berättade. (Jag hade sagt att mensen var sen, så dom var lite förberedda). Mamma grät och pappa fattade ingenting (han förstår fortfarande inte att jag är gravid säger han, fastän magen börjar komma nu).
Jag berättade också för mina bröder och mina närmste vänner redan när jag tagit testet. Jag kunde bara inte hålla det inne!!! M ringde sin pappa och bror+svägerska och berättade för dom! Alla blev glada och sa Grattis!
Vi väntade till ca vecka 11 innan vi berättade för M barn, andra kompisar och släkt mm.
Jag skrev in mig på MVC och var där i början av januari. Träffade en fantastisk barnmorska. Vi pratade länge om min psykiska ohälsa mm. Vi tog prover, allt såg bra ut.
Hon bokade in ett läkarbesök pga min diagnos och oro. Hon pratade om att hon skulle skicka en remiss till en Aurora-mottagning. En mottagning med specialiserade barnmorskor som behandlar kvinnor med förlossningsrädsla, ångest och oro, mm. Känns så bra! Jag kommer verkligen få all hjälp jag behöver genom mvc. Vilket bemötande av min underbara barnmorska! Känner mig väldigt trygg!
Veckan efter inskrivning fick vi ett läkarbesök! Jag och M var där och pratade om hur jag mådde, min rädsla och oro inför graviditet/förlossning mm. Väldigt bra samtal.
När vi pratat färdigt så frågade hon om vi ville se bebisen, och samtidigt konstatera att det faktiskt var en bebis i magen :)
Jag gjorde ett vaginalt ultraljud och där låg det lilla embryot :) Hen rörde sig livligt och hjärtat slog fort :) Bebis var då bara 27,8 mm (detta ultraljud gjordes i vecka 9-10)! Jättelitet! Jag blev beräknad födsel 24 augusti!
Den känslan när man ser ett embryo med små paddlar till ben och armar, den känslan går inte att beskriva! M har ju sett det förut, men för mig var det ju nytt. Vi fick två fina kort med oss hem! Ramade in korten ställde dom hos mamma och pappa så länge! Helt overkligt! Jag gick med ett leende på läpparna hela den dagen!
Jag var väldigt orolig i början av graviditeten, dels pga missfallsrisken men också på hur jag skulle må! Jag var väldigt orolig över att må illa! Illamående är min värsta ångesttrigger!
Veckorna gick och som tur var mådde jag inte illa en enda dag! Bara när jag var riktigt hungrig och det gick för lång tid mellan måltiderna.
Jag fick tidigt en jobbig nästäppa och den sitter i ännu. Gravidnäsa kallas det visst, så jag lever på nässpray dag och natt, men jag är tvungen för jag får panik av att inte kunna andas! Som tur är, är det inte farligt för bebisen att använda nässpray, men värre för min näsa då :) Idag blödde jag lite näsblod. Alla slemhinnor blir torrare under en graviditet och det märks verkligen.
Runt v 12 fick jag en ny uretrit (urinrörskatarr)! Antagligen pga torra slemhinnor. Förra uretriten jag hade så jag mådde jag ju så fruktansvärt dåligt psykiskt! Jag misstänkte först en urinvägsinfektion (vilket är vanligt vid graviditet), men jag lämnade prov och odlig på mvc och det var inte det, så då visste jag att det var en ny uretrit. Jag mådde inte särskilt bra, smärtor i underlivet och extrema trängningar. Men satte sig ju såklart på psyket denna gången också.
Min bm fixade en ny läkartid till mig. Var där i v 13, mamma följde med mig. Vi pratade och läkaren sa att jag inte fick använda dom plåstren jag blivit hjälpt av förra gången pga det är skadligt för bebisen. Jag var ganska knäckt, men var ju bara tvungen att ta det liksom, ville ju absolut inte utsätta bebisen för nåt! Hon sa att det oftast läker ut av sig självt, och det visste jag ju sen innan. Men det kan ta sån lång tid!! Flera månader om man har otur!
Innan jag gick därifrån så sa hon att jag kunde få se bebis igen! Jag gjorde nu ett vanligt ultraljud (på magen). Nu var bebisen ca 5,5 cm och dom små paddlarna hade nu växt till sig och såg ut som riktiga armar och ben. Bebisen rörde sig jättemycket!
Mamma grät! Blev nog mer verkligt för henne då att hon ska bli mormor!
Än en gång fick jag se våran bebis! Inte alla som får se bebis 2 gånger innan rutinultraljud som görs i v 18-20. Vissa får bara se deras bebis en gång. Även den dagen gick jag med ett leende på läpparna :)
När det gäller uretriten så fick jag jobba psykiskt med den denna gången! Jag fick jobba med min ångest och ställa in mig på att om jag har otur så kanske jag får dras med uretriten hela graviditeten, men jag klarar inte att ha ångest av den hela tiden också. Jag tog hjälp av min psykolog och har nu börjat acceptera den, nu tror jag faktiskt att den blivit lite bättre. Men jag är kroniskt kissnödig ändå, men nu är det nog bebisen och livmoder och allt som trycker på urinblåsa också, så det är svårt att avgöra om uretriten är borta eller inte. Men som tur är ångesten borta! Och nu kan jag lättare leva med detta!
Jag har ont i nedre delen av magen, känns som mensvärk men också som hugg i sidorna på nedre delen av magen. Kollade med bm och det är tydligen växtvärk och ligament som gör ont. Livmodern hänger i ligament (känns som gummiband) och när det växer så töjs dom ligamenten ut och det kan göra väldigt ont! Så det är ofarligt men obehagligt och kan tydligen hålla på hela graviditeten.
Jag är kroniskt hungrig! Min startvikt var 51,5 kg. Men dom första veckorna kunde jag inte äta/dricka socker, det bara frätte i munnen. Var så äckligt! Så jag gick ner dom första veckorna och när jag vägde som minst låg jag på ca 47 kg. Det är först nu jag kommit upp till min startvikt. Nu är jag i vecka 19 och nästa vecka har det gått halva tiden!
Nu äter jag socker igen, men inte så mycket som förr! Jag äter dock hela tiden! Frukt, grönt, middag, lunch, mellamål, chips, mm. Pappa säger att jag inte gör annat än äter :)
Det går inte att stå emot hungern, vilket också är positivt för mina matfobier. Nu måste jag äta innan jag åker ut tex. Nu kan jag inte strunta i att äta, för då får jag blodsocker/blodtrycksfall. Så nu är det bara att säga till mina fobier att jag måste strunta i dom och äta för att jag och min bebis ska må bra! Och det funkar faktiskt! Min IBS är både sämre och bättre nu pga graviditeten. Jag har mycket gaser som gör ont, men jag har inga IBS-kramper/diarréer.
Jag har en del huvudvärk och dom första veckorna var jag väldigt trött. Jag har ont i min kropp (men det har ju alltid ändå), uretriten, nästäppan, men annars mår jag ganska bra! Psykiskt mår jag nog bättre.Jag upplever väldigt lite ångest nu! Det är en väldigt speciell känsla när man ser att magen börjar växa. :)
Jag känner mig lugnare på nåt sätt, svårt att förklara känslan. Jag är självklart orolig för resten av graviditeten, förlossning mm men känner att jag får ta det succesivt. Inte ta all oro på samma gång! Och det har funkat hittills.....
Nu på tisdag ska vi på RUL (rutinultraljud) på Östra sjukhuset! Då ska dom kolla så bebis mår bra, dom gör en typ av scanning, kollar hjärnan, bål, gomspalt, mm. Jag hoppas innerligt att vi väntar en frisk bebis! Är orolig men känns även väldigt spännande då vi ska ta reda på om det är en hon eller han! Jag känner på mig till 99% att det är en pojke därinne!
M tror också pojke. Bara en kompis till mig som tror flicka, så dom flesta tror pojke. Men på tisdag vet vi förhoppningsvis!
Ett spännande år framför oss nu och jag längtar tills vi har våran bebis hos oss! <3
Ganska tydligt plus :)
Ultraljud v 9-10 :)
Bild från i torsdags
måndag 12 januari 2015
Misstänkt Fibromyalgi
Jag skrev i tidigare inlägg att jag beställde tid på Vårdcentralen pga misstanke om Fibromyalgi. Jag var hos doktorn och det togs en del prover och vi pratade. Var hos samma doktor som skickade min remiss till Psyk så hon känner mig ganska bra vilket gjorde att jag inte behövde dra hela min livshistoria igen.
Vi bestämde att hon skulle vänta på provsvaren och visade dom ingenting så skulle hon skicka en remiss till en specialistklinik.
Jag fick provsvaren och allt såg bra ut, så hon har skickat en remiss nu. Väntetid ca 6 månader! Lång väntetid, men så är det! Nu blir det väl en utredning i alla fall antar jag.
Bara att vänta och se nu.
Jag kan knappt bära en matkasse utan att få "träningsvärk" i armen några dagar efteråt. Det känns inte helt normalt :(
Det är inte heller optimalt för mig att bo 3 trappor upp. Jag får pausa efter andra trappan och sen är det en kamp att komma upp för sista, för det känns som det bränns i benen och att dom håller på att gå av :( But that´s life I guess :(
Min IBS har också varit jättejobbig nu det sista, men det har varit mycket oro och stress nu det sista. Jag har inte mått bra, och jag och M har haft det jobbigt runtomkring oss nu. Jag hoppas verkligen att det blir bättre nu, vi har gjort så gott vi kunnat för att styra upp problemen som är omkring oss, men tyvärr så är inte vi dom enda inblandande. Nu är det bara tiden som utvisa om dessa bekymmer lägger sig eller inte.
Dom säger att kärleken övervinner allt, men jag tror inte riktigt att det stämmer. Ibland spelar det ingen roll hur mycket man älskar varann, är det stora hinder på vägen så får kärleken och relationen ta rejält med stryk tyvärr. Men jag hoppas att våran kärlek räcker, för jag vill inte leva utan honom. När man äntligen har hittat mannen i sitt liv så är det saker runtomkring som förstör förhållandet, så ska det ju inte vara! Det har vi i alla fall kommit överens om <3
Hoppas resten av månaderna detta året blir bättre än denna första :(
Vi bestämde att hon skulle vänta på provsvaren och visade dom ingenting så skulle hon skicka en remiss till en specialistklinik.
Jag fick provsvaren och allt såg bra ut, så hon har skickat en remiss nu. Väntetid ca 6 månader! Lång väntetid, men så är det! Nu blir det väl en utredning i alla fall antar jag.
Bara att vänta och se nu.
Jag kan knappt bära en matkasse utan att få "träningsvärk" i armen några dagar efteråt. Det känns inte helt normalt :(
Det är inte heller optimalt för mig att bo 3 trappor upp. Jag får pausa efter andra trappan och sen är det en kamp att komma upp för sista, för det känns som det bränns i benen och att dom håller på att gå av :( But that´s life I guess :(
Min IBS har också varit jättejobbig nu det sista, men det har varit mycket oro och stress nu det sista. Jag har inte mått bra, och jag och M har haft det jobbigt runtomkring oss nu. Jag hoppas verkligen att det blir bättre nu, vi har gjort så gott vi kunnat för att styra upp problemen som är omkring oss, men tyvärr så är inte vi dom enda inblandande. Nu är det bara tiden som utvisa om dessa bekymmer lägger sig eller inte.
Dom säger att kärleken övervinner allt, men jag tror inte riktigt att det stämmer. Ibland spelar det ingen roll hur mycket man älskar varann, är det stora hinder på vägen så får kärleken och relationen ta rejält med stryk tyvärr. Men jag hoppas att våran kärlek räcker, för jag vill inte leva utan honom. När man äntligen har hittat mannen i sitt liv så är det saker runtomkring som förstör förhållandet, så ska det ju inte vara! Det har vi i alla fall kommit överens om <3
Hoppas resten av månaderna detta året blir bättre än denna första :(
lördag 8 november 2014
Bemötande
Jag har inte mått så bra det sista. Vet inte riktigt vad det beror på, är nog många faktorer som spelar in. P-plåster (inte mått bra av dom), hela situationen med flytt (att man nu bor med barn halva tiden, vilket jag inte är van vid), konstant värk i min kropp, IBS (den har varit hemsk det senaste året), min oro och ångest, mm. Jag mår väldigt bra av att vara med M, men jag mår dåligt av annat som är runtomkring. Det är en extrem omställning att gå från singel till att helt plötsligt ingå i en familj med allt vad det innebär. Man har helt plötsligt ansvar för andra än sig själv. Det ställs krav på mig som jag inte hade förut. M ställer aldrig några krav på mig, men jag ställer krav på mig själv, vilket gör att stressen och pressen på mig själv blir större än den varit förut. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att jag ska må bättre, det har pågått så länge nu. Jag känner mig deppig, jag har extremt nära till gråt nu och min mage funkar inte....
Jag har dom senaste 5 månaderna haft ont i nedre delen av magen, underlivet. Speciellt i höger sida, runt äggstocken. Jag har också haft stänkblödningar och mått allmänt dåligt av mina P-plåster. Jag ringde till gyn i Krokslätt och rådfrågade dom och dom tyckte att jag skulle sluta med mina plåster och sen höra av mig om det inte blev bättre. Jag slutade med dom i oktober, men smärtan har inte gått över.
Jag ringde dom igen och ville boka tid men dom hade ingen tid att ge mig!
Jag väntade ytterligare ett tag.
Igår åkte jag in till gynakuten på Sahlgrenska och satte mig. Mamma följde med mig. det gick faktiskt ganska snabbt (inte så kul att sitta på akuten).
Jag träffade världens bästa doktor! En ung kille, yngre än mig var han! Kanske inte det roligaste man kan göra, att fläka upp sig i en gynstol inför en ung, manlig doktor direkt ;) Men jag kände ett enormt förtroende för honom när vi först pratade om mina problem. Jag berättade om allt, smärtan, min ångest, min IBS, mm.
Han kollade livmoder, äggstockar mm. Väldigt grundlig undersökning. Han hittade inget fel, allt så bra ut förutom mina tarmar! Han sa till mig att han aldrig hade sett en sån aktivitet på tarmar förut, han sa att det var en makaber syn ;( Inte konstigt att du har ont i magen/underlivet sa han! Han förklarade att tarmarna ligger som ett hölje över livmoder, äggstock,mm. Dom ligger precis ovanför och att det är i tarmarna jag har ont, inte i underlivet. Han tryckte med den ultraljudstaven på tarmarna och jag tror jag lyfte flera meter ur stolen! Den smärtan alltså! :(
Jag är ju givetvis jätteglad att det inte var nåt fel "där nere", men samtidigt är jag uppgiven över att min IBS är så svår just nu. Jag tycker att jag gör allt jag kan för att hålla magen lugn, men inget verkar ju funka nu :( Antar att det är stressen och pressen som måste bort, men jag vet inte hur det ska gå till ;( Jag kan inte hjälpa vad jag känner, hur mycket jag känner, mm. Jag gör allt jag kan, går till psykolog, har en psykläkare, sjukgymnast, tänker på vad jag stoppar i mig, mm. Vad mer ska jag göra?? :(
Som jag skrev så fick jag ett fantastiskt bemötande av doktorn på gyn, till skillnad från när jag ringde en vårdcentral i Mölndal där dom har en specialistläkare som jag har blivit rekommenderad av en vän att vända mig till. Där fick jag prata med en manlig sjuksköterska.
Jag har så länge jag kan minnas haft smärta i framförallt rygg (speciellt ländryggen), nacke, axlar och ben. Jag har alltid trott att jag varit otränad bara, men jag börjar misstänka att min långvariga ångestproblematik har gjort att jag fått kronisk smärta i kroppen. Jag vet att tex fibromyalgi är vanligt bland ångestpatienter och jag vill gå till doktorn för att testa mig för det, för att kunna utesluta det. Känns som jag har kronisk träningsvärk kan man säga. Svårt att beskriva på annat sätt. Jag är också väldigt trött jämt, har IBS (också ett vanligt symtom vid fibro), torra slemhinnor, problem med öron, mm. Mycket som tyder på fibro.
Åter till samtalet med sjuksköterskan ;) Jag ringer och presenterar mig och säger att jag vill träffa just denna doktor (ortoped). Jag nämner mina symtom och jag nämner också att jag lider av ångest. Det är då det kommer, ni vet det där nedlåtande sättet när dom pratar till dig som om du vore ett barn. Han säger " Ja, du vet att det där med ångest, det kan ju ge en massa olika symtom, det behöver inte vara någon direkt fysisk åkomma, det kan vara vanliga spänningar, mm, behöver inte alls vara nåt allvarligt!". Jag visste att det skulle komma, man är ganska van vid att bli kallad hypokondrisk av sjukvården och andra nu ;(
Han säger " Jag tycker nog du ska vända dig till din vc först där dom kan utreda dig, ta lite prover, berätta för dig om spänningar i kroppen och så".
Jag blir så jävla förbannad och jag vet att jag har power att kunna säga ifrån, så jag säger i lugn ton till honom, " Jo du vet när man har lidit av ångest så här länge som jag har gjort, i över 25 år så tror jag att jag har gjort allt för att kunna må bättre. Du vet att, jag har gjort alla dom där proverna du talar om ett antal gånger, jag har en läkare på Psyk i Krokslätt, jag har en psykolog jag går till 1 gång/vecka, jag har en sjukgymnast, jag har genomgått en ganska så tuff KBT-terapi, jag jobbar med min ångest varje dag! Tycker du ändå att jag ska söka mig till min vc först och sedan vända mig till er igen och se om jag kan få en tid till er doktor?
Han blir tyst en kort stund och säger sedan, " Jag ska titta när han har första lediga tid här" "Tack" säger jag :)
Fick en tid i slutet av november nu, så får vi hålla tummarna för att allt är som det ska.
Jag kan inte ens beskriva den känslan när han blir helt tyst i andra änden av luren! Samtidigt som jag känner mig oerhört kränkt och "liten" så känner jag mig stark, stolt och "stor". Kändes som att jag "satte honom på plats", att han/man kanske inte ska döma andra människor så fort dom säger ordet "ångest"! Jag är så jävla trött på det bemötandet vissa människor har när det gäller ångest!
Var ju en stor anledning till att jag startade denna blogg för att folk skulle sluta skämmas för sin ångest och kunna be om hjälp! Men jag förstår ångestpatienter som inte söker hjälp! Jag förstår att dom inte vill bli bemötta på detta sätt, att känna sig som skräp, att känna sig så fruktansvärt liten och bli så kränkt! Usch säger jag bara! Jag brinner verkligen för det här med bemötande, skam och skuld när det gäller ångest. Att dela mina erfarenheter och också höra andras historier och erfarenheter av sjukvård, chefer, mm. Hade varit intressant att jobba med såna här frågor!
Jag har dom senaste 5 månaderna haft ont i nedre delen av magen, underlivet. Speciellt i höger sida, runt äggstocken. Jag har också haft stänkblödningar och mått allmänt dåligt av mina P-plåster. Jag ringde till gyn i Krokslätt och rådfrågade dom och dom tyckte att jag skulle sluta med mina plåster och sen höra av mig om det inte blev bättre. Jag slutade med dom i oktober, men smärtan har inte gått över.
Jag ringde dom igen och ville boka tid men dom hade ingen tid att ge mig!
Jag väntade ytterligare ett tag.
Igår åkte jag in till gynakuten på Sahlgrenska och satte mig. Mamma följde med mig. det gick faktiskt ganska snabbt (inte så kul att sitta på akuten).
Jag träffade världens bästa doktor! En ung kille, yngre än mig var han! Kanske inte det roligaste man kan göra, att fläka upp sig i en gynstol inför en ung, manlig doktor direkt ;) Men jag kände ett enormt förtroende för honom när vi först pratade om mina problem. Jag berättade om allt, smärtan, min ångest, min IBS, mm.
Han kollade livmoder, äggstockar mm. Väldigt grundlig undersökning. Han hittade inget fel, allt så bra ut förutom mina tarmar! Han sa till mig att han aldrig hade sett en sån aktivitet på tarmar förut, han sa att det var en makaber syn ;( Inte konstigt att du har ont i magen/underlivet sa han! Han förklarade att tarmarna ligger som ett hölje över livmoder, äggstock,mm. Dom ligger precis ovanför och att det är i tarmarna jag har ont, inte i underlivet. Han tryckte med den ultraljudstaven på tarmarna och jag tror jag lyfte flera meter ur stolen! Den smärtan alltså! :(
Jag är ju givetvis jätteglad att det inte var nåt fel "där nere", men samtidigt är jag uppgiven över att min IBS är så svår just nu. Jag tycker att jag gör allt jag kan för att hålla magen lugn, men inget verkar ju funka nu :( Antar att det är stressen och pressen som måste bort, men jag vet inte hur det ska gå till ;( Jag kan inte hjälpa vad jag känner, hur mycket jag känner, mm. Jag gör allt jag kan, går till psykolog, har en psykläkare, sjukgymnast, tänker på vad jag stoppar i mig, mm. Vad mer ska jag göra?? :(
Som jag skrev så fick jag ett fantastiskt bemötande av doktorn på gyn, till skillnad från när jag ringde en vårdcentral i Mölndal där dom har en specialistläkare som jag har blivit rekommenderad av en vän att vända mig till. Där fick jag prata med en manlig sjuksköterska.
Jag har så länge jag kan minnas haft smärta i framförallt rygg (speciellt ländryggen), nacke, axlar och ben. Jag har alltid trott att jag varit otränad bara, men jag börjar misstänka att min långvariga ångestproblematik har gjort att jag fått kronisk smärta i kroppen. Jag vet att tex fibromyalgi är vanligt bland ångestpatienter och jag vill gå till doktorn för att testa mig för det, för att kunna utesluta det. Känns som jag har kronisk träningsvärk kan man säga. Svårt att beskriva på annat sätt. Jag är också väldigt trött jämt, har IBS (också ett vanligt symtom vid fibro), torra slemhinnor, problem med öron, mm. Mycket som tyder på fibro.
Åter till samtalet med sjuksköterskan ;) Jag ringer och presenterar mig och säger att jag vill träffa just denna doktor (ortoped). Jag nämner mina symtom och jag nämner också att jag lider av ångest. Det är då det kommer, ni vet det där nedlåtande sättet när dom pratar till dig som om du vore ett barn. Han säger " Ja, du vet att det där med ångest, det kan ju ge en massa olika symtom, det behöver inte vara någon direkt fysisk åkomma, det kan vara vanliga spänningar, mm, behöver inte alls vara nåt allvarligt!". Jag visste att det skulle komma, man är ganska van vid att bli kallad hypokondrisk av sjukvården och andra nu ;(
Han säger " Jag tycker nog du ska vända dig till din vc först där dom kan utreda dig, ta lite prover, berätta för dig om spänningar i kroppen och så".
Jag blir så jävla förbannad och jag vet att jag har power att kunna säga ifrån, så jag säger i lugn ton till honom, " Jo du vet när man har lidit av ångest så här länge som jag har gjort, i över 25 år så tror jag att jag har gjort allt för att kunna må bättre. Du vet att, jag har gjort alla dom där proverna du talar om ett antal gånger, jag har en läkare på Psyk i Krokslätt, jag har en psykolog jag går till 1 gång/vecka, jag har en sjukgymnast, jag har genomgått en ganska så tuff KBT-terapi, jag jobbar med min ångest varje dag! Tycker du ändå att jag ska söka mig till min vc först och sedan vända mig till er igen och se om jag kan få en tid till er doktor?
Han blir tyst en kort stund och säger sedan, " Jag ska titta när han har första lediga tid här" "Tack" säger jag :)
Fick en tid i slutet av november nu, så får vi hålla tummarna för att allt är som det ska.
Jag kan inte ens beskriva den känslan när han blir helt tyst i andra änden av luren! Samtidigt som jag känner mig oerhört kränkt och "liten" så känner jag mig stark, stolt och "stor". Kändes som att jag "satte honom på plats", att han/man kanske inte ska döma andra människor så fort dom säger ordet "ångest"! Jag är så jävla trött på det bemötandet vissa människor har när det gäller ångest!
Var ju en stor anledning till att jag startade denna blogg för att folk skulle sluta skämmas för sin ångest och kunna be om hjälp! Men jag förstår ångestpatienter som inte söker hjälp! Jag förstår att dom inte vill bli bemötta på detta sätt, att känna sig som skräp, att känna sig så fruktansvärt liten och bli så kränkt! Usch säger jag bara! Jag brinner verkligen för det här med bemötande, skam och skuld när det gäller ångest. Att dela mina erfarenheter och också höra andras historier och erfarenheter av sjukvård, chefer, mm. Hade varit intressant att jobba med såna här frågor!
måndag 20 oktober 2014
SPA
När M fyllde 40 år i somras fick han en SPA-weekend i present av sin pappa, bror och hans sambo. Vi fick välja själva när vi ville åka. Vi pratade om det och kom överens att vi skulle fira våran 1-årsdag där. Vi bokade ett Lyx-paket, där det ingick en 4-rätters middag, fri tillgång till Spat, övernattning i lyxrum, champagne och choklad på rummet och frukostbuffé.
Jag var riktigt nervös på lördag förmiddag innan vi skulle åka. Jag har aldrig varit på Spa, visste inte alls vad det innebar, nervös för bilresan, jättenervös för middagen (då jag har problem med att äta på restaurang),. mm.
Resan gick bra och vi var där vid 14.00. Vi var på rummet och tog det lugnt ett tag, sen gick vi till Spat och badade. Det var underbart, speciellt den varma källan som fanns där. Jag trodde det skulle vara jobbigt för mig att sitta i den varma källan, för värme (tex bastu) triggar igång min ångest. Blir det för varmt så känns det som jag inte kan andas och då får jag panik, så jag var ganska orolig inför det. Men det var så skönt där! Helt fantastiskt var det! Det var mycket folk på Spat, men det gick bra ändå! Jag klarade det! Vi badade i ca 2 timmar, sen slappade vi på rummet ett tag och gjorde oss iordning för middagen.
Två veckor innan spat åkte vi och beställde förlovningsringar! Vi höll det hemligt för alla, och innan middagen skulle äga rum så förlovade vi oss på rummet! Vi skålade med vår champagne och bytte ringar. Det var helt fantastiskt! Kändes så rätt!
Många kanske tycker det är för tidigt att förlova sig efter 1 år, men vi bryr oss inte :)
Jag har aldrig älskat någon som jag älskar M och jag kan inte tänka mig ett liv utan honom, och han säger att han känner likadant så det kändes självklart att förlova oss på våran lyxhelg! En förlovning för mig betyder inte att man måste gifta sig. En förlovning för mig betyder att jag och M har lovat varandra att vi alltid ska vara tillsammans, att vi hör ihop, och ringen för mig symboliserar just det. Jag vill visa världen att jag är upptagen!
Efter förlovningen gick vi till restaurangen och vi fick världens godaste mat! Helt fantastiskt! Jag var orolig och visste inte om jag skulle kunna äta, men det gick bra! Jag åt upp nästan hela varmrätten, och lite på båda förrätterna, men efterrätten fick jag hoppa över. Vi blev så mätta! Efter middagen gick vi upp på rummet och badade bubbelbad och sen gick vi och lade oss och kollade på TV.
Här trodde jag att alla orosmoment var över och jag var jättetrött, dagen hade tagit ganska rejält på psyket.
Precis när vi skulle släcka lampan så går brandlarmet! Jag frågar M vad som händer, jag fattar ingenting! Han säger att vi nog ska gå ut. Jag hoppar upp ur sängen och springer runt som en idiot i rummet och hittar inte mina kläder eller nånting! Jag känner att pulsen är hur hög som helst, men M är lugn. Jag får på mig kläderna, tar på mig glasögonen (jag tänker att dom måste jag ju ha! Och mobilen! Allt annat får vara!) Står klar vid dörren och skäller på M att han ska skynda sig, haha. Vilken panik jag hade! Vi öppnar dörren och går ut, känner ingen brandlukt, folk sitter kvar inne i resturangen mm. Då börjar jag lugna ner mig lite....
Vi går ut och brandbilen kommer! Dom går in och kommer ut lika snabbt igen och säger att det är ok att gå in igen. Det var vattenånga som utlöst larmet! Antagligen ett par som badat lite för varmt ;)
Så typiskt att det händer när jag är där! Jag som redan har panik och dagar fyllda med oro!
Det var inte helt lätt att somna sen kan jag säga! Jag bara låg och väntade på att det skulle börja brinna på riktigt! :(
Men några timmars sömn blev det i alla fall.
På söndagen åt vi frukost, jag åt bara en tallrik youghurt, men M åt omelett (som en tjej stod och stekte på plats), och M gräddade sin egen våffla och åt en macka. Vilken lyxfrukost!
M gick upp till spat en stund, och jag packade det sista och vilade en stund på sängen innan vi checkade ut och åkte hem!
Vi har haft en fantastisk helg och det blir ett minne för livet!
Jag var riktigt nervös på lördag förmiddag innan vi skulle åka. Jag har aldrig varit på Spa, visste inte alls vad det innebar, nervös för bilresan, jättenervös för middagen (då jag har problem med att äta på restaurang),. mm.
Resan gick bra och vi var där vid 14.00. Vi var på rummet och tog det lugnt ett tag, sen gick vi till Spat och badade. Det var underbart, speciellt den varma källan som fanns där. Jag trodde det skulle vara jobbigt för mig att sitta i den varma källan, för värme (tex bastu) triggar igång min ångest. Blir det för varmt så känns det som jag inte kan andas och då får jag panik, så jag var ganska orolig inför det. Men det var så skönt där! Helt fantastiskt var det! Det var mycket folk på Spat, men det gick bra ändå! Jag klarade det! Vi badade i ca 2 timmar, sen slappade vi på rummet ett tag och gjorde oss iordning för middagen.
Två veckor innan spat åkte vi och beställde förlovningsringar! Vi höll det hemligt för alla, och innan middagen skulle äga rum så förlovade vi oss på rummet! Vi skålade med vår champagne och bytte ringar. Det var helt fantastiskt! Kändes så rätt!
Många kanske tycker det är för tidigt att förlova sig efter 1 år, men vi bryr oss inte :)
Jag har aldrig älskat någon som jag älskar M och jag kan inte tänka mig ett liv utan honom, och han säger att han känner likadant så det kändes självklart att förlova oss på våran lyxhelg! En förlovning för mig betyder inte att man måste gifta sig. En förlovning för mig betyder att jag och M har lovat varandra att vi alltid ska vara tillsammans, att vi hör ihop, och ringen för mig symboliserar just det. Jag vill visa världen att jag är upptagen!
Efter förlovningen gick vi till restaurangen och vi fick världens godaste mat! Helt fantastiskt! Jag var orolig och visste inte om jag skulle kunna äta, men det gick bra! Jag åt upp nästan hela varmrätten, och lite på båda förrätterna, men efterrätten fick jag hoppa över. Vi blev så mätta! Efter middagen gick vi upp på rummet och badade bubbelbad och sen gick vi och lade oss och kollade på TV.
Här trodde jag att alla orosmoment var över och jag var jättetrött, dagen hade tagit ganska rejält på psyket.
Precis när vi skulle släcka lampan så går brandlarmet! Jag frågar M vad som händer, jag fattar ingenting! Han säger att vi nog ska gå ut. Jag hoppar upp ur sängen och springer runt som en idiot i rummet och hittar inte mina kläder eller nånting! Jag känner att pulsen är hur hög som helst, men M är lugn. Jag får på mig kläderna, tar på mig glasögonen (jag tänker att dom måste jag ju ha! Och mobilen! Allt annat får vara!) Står klar vid dörren och skäller på M att han ska skynda sig, haha. Vilken panik jag hade! Vi öppnar dörren och går ut, känner ingen brandlukt, folk sitter kvar inne i resturangen mm. Då börjar jag lugna ner mig lite....
Vi går ut och brandbilen kommer! Dom går in och kommer ut lika snabbt igen och säger att det är ok att gå in igen. Det var vattenånga som utlöst larmet! Antagligen ett par som badat lite för varmt ;)
Så typiskt att det händer när jag är där! Jag som redan har panik och dagar fyllda med oro!
Det var inte helt lätt att somna sen kan jag säga! Jag bara låg och väntade på att det skulle börja brinna på riktigt! :(
Men några timmars sömn blev det i alla fall.
På söndagen åt vi frukost, jag åt bara en tallrik youghurt, men M åt omelett (som en tjej stod och stekte på plats), och M gräddade sin egen våffla och åt en macka. Vilken lyxfrukost!
M gick upp till spat en stund, och jag packade det sista och vilade en stund på sängen innan vi checkade ut och åkte hem!
Vi har haft en fantastisk helg och det blir ett minne för livet!
torsdag 22 maj 2014
När det inte riktigt funkar....
Jag brukar inte vara en sån som klagar så ofta på olika myndigheter och instanser, men jag blir matt och trött när dom inte sköter sitt jobb, och när ansvaret läggs på mig istället. Det är inte jag som ska göra deras jobb, och sen när man försöker få tag på någon att prata med så är det helt omöjligt. Då är det upptaget hela tiden eller så är personen på "tjänsteärende och återkommer på måndag, mm".
Jag blev utförsäkrad i mars och då blir man automatiskt med i ett såkallat arbetslivsindroduktionsprogram genom arbetsförmedligen under 3 månader. Mina månader är snart slut och jag ska gå över till sjukpenning igen. När månaderna närmar sig sitt slut så ska arbetsförmedlingen kalla till ett överlämningsmöte med försäkringskassan. Jag har inte blivit kallad till nåt möte ännu, och den 3 juni är det dags för ny sjukpenningsperiod. Jag försöker då ringa/maila min handläggare på AF men får då reda på att hon ska sluta och jag ska få nån annan, men hon vet inte vem. Jag försöker ringa och få tag på nån som kan hjälpa mig att boka ett möte, men det går inte. Min handläggare på FK har också försökt få tag på någon på AF men utan resultat. Varför? Vad är det för fel på AF? Varför ska jag som är sjuk, behöva lägga energi och ork på nåt som borde ske per automatik. Dom ser väl när min period är på väg att ta slut? Jag som sjukskriven för psykisk ohälsa ska inte behöva ta detta ansvar. Jag undrar hur dom som mår ännu sämre än mig klarar sig med allt detta strul från AF?
Jag blir irriterad och stressad över sånt här.....
Jag har fortfarande inte fått tag på någon, så jag har fört detta vidare till min kontakt//hjälp på SPIRA och nu har hon också mailat AF för att se om det händer nåt.
Det är helt otroligt att det ska vara så här komplicerat och det ska jag säga till dom om och när jag får tag på någon där.
Jag blev utförsäkrad i mars och då blir man automatiskt med i ett såkallat arbetslivsindroduktionsprogram genom arbetsförmedligen under 3 månader. Mina månader är snart slut och jag ska gå över till sjukpenning igen. När månaderna närmar sig sitt slut så ska arbetsförmedlingen kalla till ett överlämningsmöte med försäkringskassan. Jag har inte blivit kallad till nåt möte ännu, och den 3 juni är det dags för ny sjukpenningsperiod. Jag försöker då ringa/maila min handläggare på AF men får då reda på att hon ska sluta och jag ska få nån annan, men hon vet inte vem. Jag försöker ringa och få tag på nån som kan hjälpa mig att boka ett möte, men det går inte. Min handläggare på FK har också försökt få tag på någon på AF men utan resultat. Varför? Vad är det för fel på AF? Varför ska jag som är sjuk, behöva lägga energi och ork på nåt som borde ske per automatik. Dom ser väl när min period är på väg att ta slut? Jag som sjukskriven för psykisk ohälsa ska inte behöva ta detta ansvar. Jag undrar hur dom som mår ännu sämre än mig klarar sig med allt detta strul från AF?
Jag blir irriterad och stressad över sånt här.....
Jag har fortfarande inte fått tag på någon, så jag har fört detta vidare till min kontakt//hjälp på SPIRA och nu har hon också mailat AF för att se om det händer nåt.
Det är helt otroligt att det ska vara så här komplicerat och det ska jag säga till dom om och när jag får tag på någon där.
onsdag 23 april 2014
Uppdatering
Det var väldigt längesen jag skrev nu. Det har varit mycket orosmoment och jag har varken orkat eller haft lust att blogga.
I mars månad blev jag utförsäkrad. Mina sjukpenningdagar var förbrukade, vilket innebar att jag varit sjukskriven i över 900 dagar, ca 2,5 år. Det är min längsta sjukskrivningsperiod nånsin. Oftast har jag varit sjukskriven ca 1 år.
Det var många orosmoment nu när jag blev utförsäkrad, speciellt ekonomiska orosmoment. Jag trodde inte att jag var beviljad a-kassa, trodde jag jobbat för lite innan jag blev sjukskriven. Som utförsäkrad påbörjar man en så kallad arbetslivsindroduktion via arbetsförmedlingen. Man måste genomgå den i 3 månader innan man kan sjukanmäla sig igen och påbörja en ny sjukpenningsperiod. Är man inte berättigad a-kassa då får man en så kallad garantiersättning på 223 kr/brutto om dagen, vilket betyder att man får ut ca 3000 i månaden. Jag har en hyra på ca 4800 kr och sen övriga räkningar. Jag vart helt knäckt och visste inte hur jag skulle få det att gå ihop. Men som tur var så blev jag beviljad a-kassa och får ut ungefär lika mycket som jag fick i sjukpenning! Jag hade tur! I slutet av maj avslutar jag arbetslivsintoduktionen och hoppas att jag får ytterligare en sjukpenningsperiod.
Jag har under den här perioden också provat på ytterligare en arbetsträning, men det verkar inte som jag är riktigt redo för att arbetsträna. Jag och min kontakt på SPIRA har därför kommit fram till att jag ska göra en aktivitet istället, finns många olika grupper man kan vara med i genom SPIRA, tex cafe, träning, keramik, textil, mm. Det är liksom steget före arbetsträning.
Jag ställer alldeles för höga krav på mig själv och ha svårt att se arbetsträningen som en rehabilitering för att se vad jag klarar av. När jag går till arbetsträningen så jobbar jag, precis som jag alltid gjort. Jag sliter och vägrar att tex sätta mig och vila fastän jag behöver det. Jag vill inte att folk på arbetsplatsen uppfattar mig som lat, slö eller arbetsskygg. Jag vill vara duktig, göra ett bra jobb, känna att jag gör nytta, mm. Detta brukar innebära att när jag kommer hem är jag helt slut både fysiskt och mentalt och jag klarar inte riktigt av pressen, min prestationsångest. Detta blir en ond cirkel, det gör att jag känner ångest inför nästa arbetspass och dagarna innan passet blir väldigt ångestfyllda och jag känner att jag inte vill må sämre än vad jag redan gör. Jag behöver inte mer ångest än den som redan finns varje dag.
Därför känns det mer viktigt nu att få min vardag att fungera utan ytterligare ett ångestpåslag.
Min vardag ser annorlunda ut nu än vad den gjorde för 6 månader sedan. Jag lever i en kärleksrelation nu med en man som har barn. Det är inte lätt att komma in ny i en familj som har sina rutiner och regler. Det tar tid att anpassa sig, både för mig och för M och barnen. Man ska lära känna varann och veta hur den andre fungerar, det är inte lätt. Som tur är har M fantastiska barn som hela tiden varit glada för att M har träffat mig. Barnen gillar mig och jag dom :) Barnens mamma har också varit helt fantastisk mot mig, välkomnat mig från första stund hon fick reda på mitt och M:s förhållande. Jag har sagt många gånger till M, att hade inte hans ex behandlat mig som hon gjort utan att det istället hade blivit problem, antingen mellan henne och mig eller henne och M, eller att hon inte släppt in mig så som hon gjort i hennes barns liv, så hade jag aldrig orkat kämpa för min och M:s kärlek. Jag hade inte klarat av problem, när jag redan kämpar med min ångest varje dag. Så jag har haft en väldig tur, både att jag har hittat en sån förstående man som älskar mig så mycket som han säger att han gör, och att han så fina barn som tycker om mig och ett bra ex. <3
Inatt drömde jag en mardröm! I drömmen fick jag en panikattack och vaknade därför med panik, men jag lyckades lugna ner mig så jag slapp en attack i alla fall. Jag ville inte väcka M då han skulle upp och jobba. Men fy vad hemskt det är att drömma mardrömmar så! Innan man fattar att man bara drömt liksom. Alla känslor och rädslor i drömmen sätter igång verkliga symtom. Fruktansvärt!! Därför är jag trött idag, plus att jag vaknat 2 gånger av att M pratat i sömnen :) Han hade tydligen cyklat en terräng/hinderbana i natt sa han, haha :) Det hade jag hellre drömt än min mardröm ;(
Kram på er
I mars månad blev jag utförsäkrad. Mina sjukpenningdagar var förbrukade, vilket innebar att jag varit sjukskriven i över 900 dagar, ca 2,5 år. Det är min längsta sjukskrivningsperiod nånsin. Oftast har jag varit sjukskriven ca 1 år.
Det var många orosmoment nu när jag blev utförsäkrad, speciellt ekonomiska orosmoment. Jag trodde inte att jag var beviljad a-kassa, trodde jag jobbat för lite innan jag blev sjukskriven. Som utförsäkrad påbörjar man en så kallad arbetslivsindroduktion via arbetsförmedlingen. Man måste genomgå den i 3 månader innan man kan sjukanmäla sig igen och påbörja en ny sjukpenningsperiod. Är man inte berättigad a-kassa då får man en så kallad garantiersättning på 223 kr/brutto om dagen, vilket betyder att man får ut ca 3000 i månaden. Jag har en hyra på ca 4800 kr och sen övriga räkningar. Jag vart helt knäckt och visste inte hur jag skulle få det att gå ihop. Men som tur var så blev jag beviljad a-kassa och får ut ungefär lika mycket som jag fick i sjukpenning! Jag hade tur! I slutet av maj avslutar jag arbetslivsintoduktionen och hoppas att jag får ytterligare en sjukpenningsperiod.
Jag har under den här perioden också provat på ytterligare en arbetsträning, men det verkar inte som jag är riktigt redo för att arbetsträna. Jag och min kontakt på SPIRA har därför kommit fram till att jag ska göra en aktivitet istället, finns många olika grupper man kan vara med i genom SPIRA, tex cafe, träning, keramik, textil, mm. Det är liksom steget före arbetsträning.
Jag ställer alldeles för höga krav på mig själv och ha svårt att se arbetsträningen som en rehabilitering för att se vad jag klarar av. När jag går till arbetsträningen så jobbar jag, precis som jag alltid gjort. Jag sliter och vägrar att tex sätta mig och vila fastän jag behöver det. Jag vill inte att folk på arbetsplatsen uppfattar mig som lat, slö eller arbetsskygg. Jag vill vara duktig, göra ett bra jobb, känna att jag gör nytta, mm. Detta brukar innebära att när jag kommer hem är jag helt slut både fysiskt och mentalt och jag klarar inte riktigt av pressen, min prestationsångest. Detta blir en ond cirkel, det gör att jag känner ångest inför nästa arbetspass och dagarna innan passet blir väldigt ångestfyllda och jag känner att jag inte vill må sämre än vad jag redan gör. Jag behöver inte mer ångest än den som redan finns varje dag.
Därför känns det mer viktigt nu att få min vardag att fungera utan ytterligare ett ångestpåslag.
Min vardag ser annorlunda ut nu än vad den gjorde för 6 månader sedan. Jag lever i en kärleksrelation nu med en man som har barn. Det är inte lätt att komma in ny i en familj som har sina rutiner och regler. Det tar tid att anpassa sig, både för mig och för M och barnen. Man ska lära känna varann och veta hur den andre fungerar, det är inte lätt. Som tur är har M fantastiska barn som hela tiden varit glada för att M har träffat mig. Barnen gillar mig och jag dom :) Barnens mamma har också varit helt fantastisk mot mig, välkomnat mig från första stund hon fick reda på mitt och M:s förhållande. Jag har sagt många gånger till M, att hade inte hans ex behandlat mig som hon gjort utan att det istället hade blivit problem, antingen mellan henne och mig eller henne och M, eller att hon inte släppt in mig så som hon gjort i hennes barns liv, så hade jag aldrig orkat kämpa för min och M:s kärlek. Jag hade inte klarat av problem, när jag redan kämpar med min ångest varje dag. Så jag har haft en väldig tur, både att jag har hittat en sån förstående man som älskar mig så mycket som han säger att han gör, och att han så fina barn som tycker om mig och ett bra ex. <3
Inatt drömde jag en mardröm! I drömmen fick jag en panikattack och vaknade därför med panik, men jag lyckades lugna ner mig så jag slapp en attack i alla fall. Jag ville inte väcka M då han skulle upp och jobba. Men fy vad hemskt det är att drömma mardrömmar så! Innan man fattar att man bara drömt liksom. Alla känslor och rädslor i drömmen sätter igång verkliga symtom. Fruktansvärt!! Därför är jag trött idag, plus att jag vaknat 2 gånger av att M pratat i sömnen :) Han hade tydligen cyklat en terräng/hinderbana i natt sa han, haha :) Det hade jag hellre drömt än min mardröm ;(
Kram på er
måndag 10 februari 2014
Panikattack
Jag har haft en hemsk panikattack! Det var för ca 2 veckor sedan uppe hos pojkvännen. Jag hade mått dåligt några dagar innan med mycket tankar och en del ångest (tryck över bröstet). Jag vill inte gå in på vad för tankar, känns väldigt privat, men en del oro och tankar över framtiden, mm.
Det är inte lätt att efter många år som singel och som sjuk helt plötsligt leva i ett seriöst förhållande med allt vad det innebär, och att dessutom träffa någon som har barn är en väldig omställning och inte så lätt att förhålla sig till. M har helt fantastiska barn och dom verkar gilla mig mycket, så allt har verkligen gått problemfritt när det gäller hans barn vilket känns väldigt skönt och bra. Men jag har liksom lite svårt att vänja mig vid att man ska ta hänsyn till andra och koncentrera och lägga fokus på andra än sig själv. Tyvärr så blir man väldigt egoistisk när man lider av min diagnos. Jag kan ju bara tala för mig själv, men jag har blivit väldigt självcentrerad och egoistisk under mina år som sjuk och det är tufft när man ska kontrollera allt och alla för att slippa sin ångest och panik. Så för mig är det lite svårt att släppa mitt fokus och min kontroll och bara ge mig hän och leva i nuet med M och hans barn. Jag övar på det och försöker så gott jag kan, men ibland klarar jag det inte och behöver vara för mig själv. M är helt fantastisk vid såna tillfällen, han ger mig alltid det jag behöver, som tid för mig själv tex. Jag trodde aldrig att jag skulle träffa någon som förstår och accepterar mig och min diagnos så som han gör.
Jag bestämmer mig ofta för att inte följa med M och barnen på olika grejer, jag känner inte riktigt att jag klarar av det ännu, men det kommer väl antar jag. Det finns ju fortfarande mycket saker som jag inte gör med M själv nu ens. Han får ofta åka ut själv och handla eller göra annat. Det är tråkigt, men det är så det är tyvärr. Det tar tid för mig att bli trygg med en ny person och det är bara tiden som kan avgöra när jag känner mig mogen. Vi har pratat om att gå på bio snart, och det är ska väl gå bra tror jag. Vi har snart varit ihop i 4 månader så det är väl dags för ett biobesök snart ;)
Jaja, åter till panikattacken då. Jo som sagt, jag hade mått dåligt några dagar och M hade ju självklart märkt det, så när vi gick och lade oss en kväll så frågade han var det var, och vi började prata och diskutera mina tankar och känslor. Vi var lite oense (vi har aldrig bråkat eller varit oense innan) och jag kände att trycket över bröstet bara blev värre och värre. Efter att vi pratat ca 20 min så eskalerade trycket över bröstet och jag kände att det blev svårare att andas och nu var paniken igång. Jag började hyperventilera och andningen gick ju ännu mer trögt pga det. Jag fick sån fruktansvärd värk i bröstet, det gjorde ont att andas och jag blev ännu räddare och jag började gråta hysteriskt. Jag satte mig upp i sängen och försökte få luft men det var svårt. Jag hade panik och vid detta läget var M rädd och visste inte riktigt vad han skulle göra. Han har berättat efteråt att han inte riktigt fick nån kontakt med mig när det var som värst och det skrämde ju honom naturligtvis, vilket jag kan förstå. Men i det läget när paniken är som värst så kämpar man bara för att överleva, det finns liksom inte någon annan som räknas i det läget (låter hemskt jag vet, men det finns ingen kraft till att tänka på nåt annat än sig själv och försöka stå ut med paniken).
Efter ett litet tag så lugnade det sig lite och jag slutade gråta, jag bad M hämta vatten till mig för jag var så torr i munnen och började må illa. Jag drack lite och lade mig ner igen och trodde att den var på väg att klinga av, den hade då varat ca 30 min. M kramade mig och det blev tyst och jag kände att han var på väg att somna, då satte det igång igen. Antagligen pga tystnaden och att han nästan somnade, kände mig ensam. Då kom illamåendet och magknipen. Då var det dags att stå emot magknipen, lärt mig genom min KBT att man egentligen inte alls är nödig utan bara magens sätt att reagera. Det är inte ok att gå på toa då! Jag ska vara i paniken, inte låta den vinna, vilket innebär att jag inte ska ge efter och sätta mig på toa. Det var illamåendet som satte igång oron i magen, det vet jag ju. Det har jag lärt mig! Illamående och yrsel är min värsta paniktrigger. Jag låg där och intalade mig själv att det bara är panik, inget annat. Det är bara panik i magen, du behöver inte gå på toa, mm. Så svårt att ligga och tänka så när man bara vill ge med sig och "skita" ut ångesten. Ni som har samma symtom som jag har när ni får en attack, ni fattar vad jag menar va?
Jag har ju alltid trott att en panikattack varat max 10 min. För mig har det alltid varit så, för när jag fått panik, med tex yrsel, svimningskänslor, mm så har jag ju alltid varit tvungen att gå på toa för då kommer diarrén och efter det så är paniken över. Det är enligt min psykolog att inte vara i paniken, att inte bearbeta den utan att man ger sig hän och avbryter den (man flyr), man kämpar inte.
Nu när jag inte ger mig hän, när jag inte flyr från den utan är i den så varar attackerna upp till 1h oftast. Så ja, visst är det skillnad på att fly från den eller kämpa emot den.
Och självklart så var det ju så att efter paniken så behövde jag ju inte alls gå på toa! Det visste jag, det har jag lärt mig nu, och jag är glad och stolt att jag faktiskt kan och vågar stå emot nu när magen kniper som värst.
Som sagt, attacken varade ca 1 h och efter det så var jag helt slut!! Jag somnade fort och på morgonen när M skulle gå till jobbet så hade jag ont i hela kroppen, varenda muskel värkte. Trycket över bröstet var kvar och jag var väldigt ledsen, jag grät en del dagen efter också. Men jag och M pratade om det och han var glad att han fick uppleva min panik, nu vet han hur jag har det och det blev lättare för honom att förstå vad som händer med mig när jag mår som värst. Det var en av mina absolut värsta panikattacker. Den värken över bröstet, när det gjorde ont att andas var ju helt fruktansvärt. Det är nu dom senaste panikattackerna jag har fått det trycket över bröstet, aldrig haft det som symtom innan.
Jag pratade med min psykolog om det och frågade honom varför jag fått nya symtom. Jag hade en teori om att eftersom jag genom KBT:n tränat bort rädslan för yrsel och illamåendet som är min värsta trigger, så har hjärnan hittat nåt annat symtom att "triggas" av. Han höll inte riktigt med om den teorin för dom har en term eller vad han nu kallade det inom psykologin som mer menar på att dom panikattackerna som sätter sig i magen (diarré) är (svårt att formulera för jag minns inte ordagrant vad han sa, men ska försöka) oförklarliga, att man inte vet vad det beror på att man får en panikattack, man kanske inte ens fattar att man har panikattack eller att man lider av en ångestsjukdom överhuvudtaget, medans dom sätter sig över bröstet är mer hanterbara och mer logiska, för där vet du oftast att det är panikattacker, du är medveten om att du har en ångestdiagnos och vet att ångesten ofta ger symtom såsom muskelspänningar (tryck) i bröstet. Låter flummigt, men kan inte förklara det bättre eftersom jag inte minns ordagrant vad han sa. Men ni som gått i terapi, har ni också hört detta? Känner ni igen er? Jag tycker det låter väldigt logiskt det min psykolog säger, och i mitt fall verkar det stämma. Han menar på att det är mycket "bättre" att få panikattacker som ger tryck över bröstet än dom attackerna som sätter sig magen, för attackerna i bröstet är mer logiska än dom i magen. Låter det väldigt flummigt och konstigt? ;)
Vore intressant att höra era åsikter runt detta! Kommentera gärna bloggen ni som har erfarenhet av panikångest, terapi och KBT.
Det är inte lätt att efter många år som singel och som sjuk helt plötsligt leva i ett seriöst förhållande med allt vad det innebär, och att dessutom träffa någon som har barn är en väldig omställning och inte så lätt att förhålla sig till. M har helt fantastiska barn och dom verkar gilla mig mycket, så allt har verkligen gått problemfritt när det gäller hans barn vilket känns väldigt skönt och bra. Men jag har liksom lite svårt att vänja mig vid att man ska ta hänsyn till andra och koncentrera och lägga fokus på andra än sig själv. Tyvärr så blir man väldigt egoistisk när man lider av min diagnos. Jag kan ju bara tala för mig själv, men jag har blivit väldigt självcentrerad och egoistisk under mina år som sjuk och det är tufft när man ska kontrollera allt och alla för att slippa sin ångest och panik. Så för mig är det lite svårt att släppa mitt fokus och min kontroll och bara ge mig hän och leva i nuet med M och hans barn. Jag övar på det och försöker så gott jag kan, men ibland klarar jag det inte och behöver vara för mig själv. M är helt fantastisk vid såna tillfällen, han ger mig alltid det jag behöver, som tid för mig själv tex. Jag trodde aldrig att jag skulle träffa någon som förstår och accepterar mig och min diagnos så som han gör.
Jag bestämmer mig ofta för att inte följa med M och barnen på olika grejer, jag känner inte riktigt att jag klarar av det ännu, men det kommer väl antar jag. Det finns ju fortfarande mycket saker som jag inte gör med M själv nu ens. Han får ofta åka ut själv och handla eller göra annat. Det är tråkigt, men det är så det är tyvärr. Det tar tid för mig att bli trygg med en ny person och det är bara tiden som kan avgöra när jag känner mig mogen. Vi har pratat om att gå på bio snart, och det är ska väl gå bra tror jag. Vi har snart varit ihop i 4 månader så det är väl dags för ett biobesök snart ;)
Jaja, åter till panikattacken då. Jo som sagt, jag hade mått dåligt några dagar och M hade ju självklart märkt det, så när vi gick och lade oss en kväll så frågade han var det var, och vi började prata och diskutera mina tankar och känslor. Vi var lite oense (vi har aldrig bråkat eller varit oense innan) och jag kände att trycket över bröstet bara blev värre och värre. Efter att vi pratat ca 20 min så eskalerade trycket över bröstet och jag kände att det blev svårare att andas och nu var paniken igång. Jag började hyperventilera och andningen gick ju ännu mer trögt pga det. Jag fick sån fruktansvärd värk i bröstet, det gjorde ont att andas och jag blev ännu räddare och jag började gråta hysteriskt. Jag satte mig upp i sängen och försökte få luft men det var svårt. Jag hade panik och vid detta läget var M rädd och visste inte riktigt vad han skulle göra. Han har berättat efteråt att han inte riktigt fick nån kontakt med mig när det var som värst och det skrämde ju honom naturligtvis, vilket jag kan förstå. Men i det läget när paniken är som värst så kämpar man bara för att överleva, det finns liksom inte någon annan som räknas i det läget (låter hemskt jag vet, men det finns ingen kraft till att tänka på nåt annat än sig själv och försöka stå ut med paniken).
Efter ett litet tag så lugnade det sig lite och jag slutade gråta, jag bad M hämta vatten till mig för jag var så torr i munnen och började må illa. Jag drack lite och lade mig ner igen och trodde att den var på väg att klinga av, den hade då varat ca 30 min. M kramade mig och det blev tyst och jag kände att han var på väg att somna, då satte det igång igen. Antagligen pga tystnaden och att han nästan somnade, kände mig ensam. Då kom illamåendet och magknipen. Då var det dags att stå emot magknipen, lärt mig genom min KBT att man egentligen inte alls är nödig utan bara magens sätt att reagera. Det är inte ok att gå på toa då! Jag ska vara i paniken, inte låta den vinna, vilket innebär att jag inte ska ge efter och sätta mig på toa. Det var illamåendet som satte igång oron i magen, det vet jag ju. Det har jag lärt mig! Illamående och yrsel är min värsta paniktrigger. Jag låg där och intalade mig själv att det bara är panik, inget annat. Det är bara panik i magen, du behöver inte gå på toa, mm. Så svårt att ligga och tänka så när man bara vill ge med sig och "skita" ut ångesten. Ni som har samma symtom som jag har när ni får en attack, ni fattar vad jag menar va?
Jag har ju alltid trott att en panikattack varat max 10 min. För mig har det alltid varit så, för när jag fått panik, med tex yrsel, svimningskänslor, mm så har jag ju alltid varit tvungen att gå på toa för då kommer diarrén och efter det så är paniken över. Det är enligt min psykolog att inte vara i paniken, att inte bearbeta den utan att man ger sig hän och avbryter den (man flyr), man kämpar inte.
Nu när jag inte ger mig hän, när jag inte flyr från den utan är i den så varar attackerna upp till 1h oftast. Så ja, visst är det skillnad på att fly från den eller kämpa emot den.
Och självklart så var det ju så att efter paniken så behövde jag ju inte alls gå på toa! Det visste jag, det har jag lärt mig nu, och jag är glad och stolt att jag faktiskt kan och vågar stå emot nu när magen kniper som värst.
Som sagt, attacken varade ca 1 h och efter det så var jag helt slut!! Jag somnade fort och på morgonen när M skulle gå till jobbet så hade jag ont i hela kroppen, varenda muskel värkte. Trycket över bröstet var kvar och jag var väldigt ledsen, jag grät en del dagen efter också. Men jag och M pratade om det och han var glad att han fick uppleva min panik, nu vet han hur jag har det och det blev lättare för honom att förstå vad som händer med mig när jag mår som värst. Det var en av mina absolut värsta panikattacker. Den värken över bröstet, när det gjorde ont att andas var ju helt fruktansvärt. Det är nu dom senaste panikattackerna jag har fått det trycket över bröstet, aldrig haft det som symtom innan.
Jag pratade med min psykolog om det och frågade honom varför jag fått nya symtom. Jag hade en teori om att eftersom jag genom KBT:n tränat bort rädslan för yrsel och illamåendet som är min värsta trigger, så har hjärnan hittat nåt annat symtom att "triggas" av. Han höll inte riktigt med om den teorin för dom har en term eller vad han nu kallade det inom psykologin som mer menar på att dom panikattackerna som sätter sig i magen (diarré) är (svårt att formulera för jag minns inte ordagrant vad han sa, men ska försöka) oförklarliga, att man inte vet vad det beror på att man får en panikattack, man kanske inte ens fattar att man har panikattack eller att man lider av en ångestsjukdom överhuvudtaget, medans dom sätter sig över bröstet är mer hanterbara och mer logiska, för där vet du oftast att det är panikattacker, du är medveten om att du har en ångestdiagnos och vet att ångesten ofta ger symtom såsom muskelspänningar (tryck) i bröstet. Låter flummigt, men kan inte förklara det bättre eftersom jag inte minns ordagrant vad han sa. Men ni som gått i terapi, har ni också hört detta? Känner ni igen er? Jag tycker det låter väldigt logiskt det min psykolog säger, och i mitt fall verkar det stämma. Han menar på att det är mycket "bättre" att få panikattacker som ger tryck över bröstet än dom attackerna som sätter sig magen, för attackerna i bröstet är mer logiska än dom i magen. Låter det väldigt flummigt och konstigt? ;)
Vore intressant att höra era åsikter runt detta! Kommentera gärna bloggen ni som har erfarenhet av panikångest, terapi och KBT.
fredag 11 oktober 2013
Jag har träffat någon
Jag vet inte hur jag ska skriva detta inlägg, jag vet inte var jag ska börja, jag vet inte vad jag ska skriva, jag bara känner att jag måste skriva av mig för mina tankar är överallt just nu!
Ja det är ju som rubriken säger, jag har träffat någon, en kille....
Det var inte alls meningen! Det bara hände ;) Eller bara hände? Nja, nä det var ju en dejt som skedde, men jag menar att det var inte alls det jag hade tänkt mig skulle ske just nu. Jag har ju fullt upp med mig själv, med att må bra/bättre, att jobba med mig själv och bara koncentrera mig på mig själv och på det som krävs för att jag ska kunna må bättre. Att dejta var inte med på den listan......
Så vad hände? Jo, jag var med på en dejtingsida, har varit länge, men har enbart sett det som ett tidsfördriv, en kul grej, att chatta lite. Min tanke har aldrig varit att dejta faktiskt och absolut inte genom den sidan (jag tycker den är otroligt oseriös). Jag var inte speciellt aktiv där, hade bara kollat mail men inte svarat, när det plötsligt trillade in ett meddelande som jag inte riktigt kunde låta bli att svara på ;) Han var så fruktansvärt rolig och han fick mig att skratta ;)
Vi chattade mycket, jag berättade ganska tidigt för honom hur jag mår och att jag inte ville dejta. Han blev lite besviken men frågade om vi fortfarande kunde chatta och det ville jag ju såklart ;)
Vi fortsatte med det, och det kändes verkligen som vi hade samma typ av humor, vi pratade om allt, verkligen allt. Jag var som en öppen bok, och han med....Han frågade mig frågor på ett sätt som ingen annan gjort förut, det var precis som om han fattade hur jag mår...svårt att förklara här, men ett exempel är:
Jag hade en läkartid en dag klockan 13.00, och alla som känner mig vet att jag är väldigt orolig och nervös inför sånt och då äter jag aldrig något innan jag ska på såna möten eller liknande, pga min mage och kontrollen på ångesten. Jag fick ett sms av honom där det stod: "Fick du ätit något innan, eller var du alldeles för orolig för läkarbesöket?" Alltså, hur är det möjligt att efter den korta tiden vi hade pratat, kunnat sätta fingret på ett utav mina största problem? Han fattade verkligen hur jag kände....
Bara ett av många såna exempel som gjorde att det sedan blev helt självklart för mig att träffa honom.
Jag funderade ett tag och sen frågade jag honom om han ändå ville träffa mig, men jag var väldigt noga med att poängtera att det inte var en dejt ;) Jag träffade honom, och var faktiskt inte så jättenervös, det kändes som vi känt varann länge redan :) Vi pratade hela kvällen, kändes väldigt avslappnat och vi skrattade. Vi bestämde oss för att träffas igen, och det blev att vi träffades 5 dagar i rad, det var nog inte nåt som någon av oss hade tänkt från början. För varje dag som gick, ju mer bekväm och avslappnad blev jag. Vi kollade film, pratade, kollade på roliga klipp, lyssnade på musik, och pratade ännu mer.....
En utav kvällarna stannade jag hos honom ändå till 3.30 :) Blev sena kvällar, men vi lärde verkligen känna varann. Vi tog/tar det väldigt lugnt och det känns väldigt bra.
Han säger att han inte märker på mig att jag mår dåligt, det enda han märker av är att jag inte äter när jag är med honom. Så är det, jag har väldigt svårt att äta med nytt folk och det tar lite tid innan jag blir trygg och så. Men det kommer sen när det gått ett litet tag....
Jag säger att skälet till att han inte märker av att jag mår dåligt är för att han inte lever med mig i vardagen, det är då det märks. Men han kommer nog bli varse det sen om vi kommer fortsätta träffas....
Han får mig att skratta, han kramar mig, han är intresserad av att lära känna mig, han är omtänksam, han är snäll, han säger att han tycker om mig just därför att jag är den jag är, att jag är ärlig. Det skrämmer mig! Vad händer? Hur kan han tycka om mig, med alla mina problem? Man vill inte ha en flickvän som är som jag! Jag kommer inte kunna göra allt det som han vill, jag kan inte resa, det finns saker jag aldrig kommer kunna göra.....
Jag har försökt säga det till honom att han inte ska tycka om mig, men han lyssnar inte riktigt på det örat märker jag ;)
Jag hade en dag här nu där jag drog mig undan från honom, jag fick lite panik. Jag blev helt förvirrad, visste inte vad jag kände, vad jag ville.....
Pratade med min psykolog om det och han säger att det är som en mur jag bygger upp nu, att jag försöker hitta saker som gör att jag kan dra mig ur, så att jag inte släpper in honom för att sen kanske bli sårad och lämnad. Jag tror det ligger mycket i det. Jag är livrädd! Rädd för att tycka om nån, rädd för att nån ska tycka om mig, rädd för att inte motsvara förväntningarna han kanske har på mig, rädd för alla krav det blir om man inleder ett förhållande (att man måste göra saker, träffa hans familj, hans vänner, mm). Jag vet inte hur mycket jag klarar av, vilka krav jag kan leva upp till och vilka jag inte kan leva upp till. Allt bara snurrar i huvudet och det blev för mycket hos psykologen i onsdags och jag bröt ihop.
Då frågade min psykolog mig: "Hur mår du när du är med honom?"
Jag log och sa att jag aldrig känt mig så bekväm med en annan kille som jag känner mig med honom, jag har aldrig skrattat så mycket med nån annan, jag har aldrig kunnat prata så om mina känslor och känt mig så förstådd med nån annan, jag har aldrig kunnat slappna av så med nån annan, så jag antar att jag mår ganska bra med honom. ;)
Vi har tagit några dagar nu utan att vi setts för att vi ska känna efter lite hur det känns och vad vi vill....jag behöver tänka lite och han med såklart. Vi hörs av varje dag, men vi träffas inte nu, det känns som rätt väg att gå, att ta det lugnt och verkligen känna efter innan vi går vidare.
Men jag tänker på honom massor, nästan hela tiden så jag antar att jag tycker om honom en hel del ;)
Jag tror innerligt att han kan vara bra för mig, om jag bara vågar släppa taget och släppa in honom. Omtanke och trygghet är exakt det jag behöver i ett förhållande, och det är två utav hans absolut bästa egenskaper. Sen att han är den absolut roligaste person jag träffat är ju bara en bonus :)
måndag 10 juni 2013
Nytt fysiskt symtom vid ångest?
Jag har aldrig nånsin känt tryck över bröstet vid panikattacker eller ångest. Alltid varit magen i första hand som "ballat" ur, och hjärtklappning, svettning, mm.
Nu över helgen har jag haft ett tryck över bröstet, och det har varit lite tungt att andas. Jag har inte haft panikattacker, men jag har varit lite nere dessa dagar. Kom på kant med en kompis vilket gjorde att jag mådde riktigt dåligt och var ledsen, jag hatar att bråka med folk. Jag vet inte om det var det som gjorde att jag fick detta symtom, men det var obehagligt och jag vill inte känna så igen.
Jag känner fortfarande lite tryck, men det är lite bättre idag. Jag hoppas att detta ger med sig snart, men jag kanske får räkna med att detta är ytterligare ett symtom jag kan lägga till på listan "panikattacker, ångest". ;(
Nu över helgen har jag haft ett tryck över bröstet, och det har varit lite tungt att andas. Jag har inte haft panikattacker, men jag har varit lite nere dessa dagar. Kom på kant med en kompis vilket gjorde att jag mådde riktigt dåligt och var ledsen, jag hatar att bråka med folk. Jag vet inte om det var det som gjorde att jag fick detta symtom, men det var obehagligt och jag vill inte känna så igen.
Jag känner fortfarande lite tryck, men det är lite bättre idag. Jag hoppas att detta ger med sig snart, men jag kanske får räkna med att detta är ytterligare ett symtom jag kan lägga till på listan "panikattacker, ångest". ;(
fredag 8 mars 2013
Skam
Jag har tänkt en del på detta med skam och skuld personer känner inför sina olika diagnoser.
Jag får många mail från personer som läser min blogg. Dom skriver att dom tycker jag är modig och stark som vågar prata så öppet om min psykiska ohälsa. "Vaddå? tänker jag oftast då?" Jag tänker inte riktigt på det som säkert många andra gör. Jag har aldrig direkt varit skamsen för min diagnos och min psykiska ohälsa. Men jag kan absolut förstå att dom känner så, att dom känner skam inför andra för att man inte är "normal".
Jag har alltid pratat öppet inför familj, vänner, chefer, mfl om att jag inte mått bra. Jag har ju aldrig kunnat förklara riktigt eftersom jag inte själv vetat vad jag lidit av, men jag har berättat för dom att jag är väldigt beroende av trygghet, mm. Jag har känt mig tryggare ju mer jag har berättat om det, det har gjort mig säkrare och gjort att jag har kunnat hantera och kontrollera min ångest lite bättre än om jag valt att inte berätta för dom. Men såklart så är vi alla olika och som sagt så förstår jag om andra väljer att inte berätta om sin psykiska ohälsa för någon.
Men jag tycker det är så viktigt att INTE skämmas för detta! Det är inte vårat fel att vi lider av ångestproblematik, fobier, vestibulit eller vad det nu än kan vara man lider av. Vi måste sluta känna skam och skuld för något vi inte kunnat påverka! Eller hur?? Varför är det så skamfyllt att lida av tex psykisk ohälsa? Jag blir så ledsen när jag tänker på det. Det känns som att vi som lider av detta har tillräckligt att kämpa med ändå, ska vi nu också behöva kämpa med skam och skuld inför hur andra personer eller samhället ser på oss? Känns inte riktigt rättvist faktiskt.
Jag kämpar med skuldkänslor varje dag! Skuld jag känner gentemot mina föräldrar, vänner, mm. Hur beroende jag är utav dom, hur mycket jag tycker att jag förstör deras liv pga min sjukdom (speciellt mina föräldrar). Så jag orkar faktiskt inte med mer skuld än den jag redan har, så NÄ jag skäms inte för mina diagnoser!! Det ska inte ni heller göra!!!
Sluta skämmas genast!! Vi har lika stort värde som alla andra!!
Kärlek till alla er som är som mig <3
Jag får många mail från personer som läser min blogg. Dom skriver att dom tycker jag är modig och stark som vågar prata så öppet om min psykiska ohälsa. "Vaddå? tänker jag oftast då?" Jag tänker inte riktigt på det som säkert många andra gör. Jag har aldrig direkt varit skamsen för min diagnos och min psykiska ohälsa. Men jag kan absolut förstå att dom känner så, att dom känner skam inför andra för att man inte är "normal".
Jag har alltid pratat öppet inför familj, vänner, chefer, mfl om att jag inte mått bra. Jag har ju aldrig kunnat förklara riktigt eftersom jag inte själv vetat vad jag lidit av, men jag har berättat för dom att jag är väldigt beroende av trygghet, mm. Jag har känt mig tryggare ju mer jag har berättat om det, det har gjort mig säkrare och gjort att jag har kunnat hantera och kontrollera min ångest lite bättre än om jag valt att inte berätta för dom. Men såklart så är vi alla olika och som sagt så förstår jag om andra väljer att inte berätta om sin psykiska ohälsa för någon.
Men jag tycker det är så viktigt att INTE skämmas för detta! Det är inte vårat fel att vi lider av ångestproblematik, fobier, vestibulit eller vad det nu än kan vara man lider av. Vi måste sluta känna skam och skuld för något vi inte kunnat påverka! Eller hur?? Varför är det så skamfyllt att lida av tex psykisk ohälsa? Jag blir så ledsen när jag tänker på det. Det känns som att vi som lider av detta har tillräckligt att kämpa med ändå, ska vi nu också behöva kämpa med skam och skuld inför hur andra personer eller samhället ser på oss? Känns inte riktigt rättvist faktiskt.
Jag kämpar med skuldkänslor varje dag! Skuld jag känner gentemot mina föräldrar, vänner, mm. Hur beroende jag är utav dom, hur mycket jag tycker att jag förstör deras liv pga min sjukdom (speciellt mina föräldrar). Så jag orkar faktiskt inte med mer skuld än den jag redan har, så NÄ jag skäms inte för mina diagnoser!! Det ska inte ni heller göra!!!
Sluta skämmas genast!! Vi har lika stort värde som alla andra!!
Kärlek till alla er som är som mig <3
torsdag 7 mars 2013
För personligt?
Jag har funderat på om jag ska skriva detta inlägg, eller om det är för personligt för att dela med mig av? Jag tycker egentligen att det är min ensak och att inga andra behöver veta detta, men eftersom min blogg har den funktionen för mig att den fungerar som en typ av dagbok, och att jag här ventilerar mina tankar och känslor, så känns det ändå rätt att skriva detta.
Igår var jag hos en gynekolog på undersökning. Jag ringde för ett tag sen och bad om tid för att jag får väldigt ont vid sex.
Ända sedan jag blev sexuellt aktiv har jag haft ont vid samlag. Jag har aldrig riktigt fattat att det inte är normalt (tänkt att det är väl så det känns för alla), jag har varit på gynundersökningar många ggr, för provtagning och liknande, men alla barnmorskor har alltid sagt att allt ser bra ut. Därför har jag aldrig pratat med någon om det.
När jag för ca 2 månader sen var och tog cellprov så gjorde det så ont att jag började gråta i gynstolen, men barnmorskan reagerade inte och återigen trodde jag att det är så här det känns för alla kvinnor.
Efter den undersökningen så hade jag ont i mitt underliv i ett dygn efter (känns som mensvärk eller som hugg och kramper i nedre delen av magen).
Samma symtom har jag 1-2 dygn efter att jag har haft sex...
När jag har sex (penetration) så brinner det som eld och svider i och runt slidöppningen. Den smärtan går inte att beskriva för nån som inte känt samma. Om det ens går att ha sex med penetration så gör sedan varje stöt killen gör ont och det känns som knivhugg i underlivet. Oftast så får jag avbryta för att det gör alldeles för ont, men ibland "står jag ut" för jag vill inte känna mig annorlunda och misslyckad, och jag vill ju inte att killen ska se "ner" på mig. När akten sedan är över eller efter jag avbrutit den så skakar jag i hela kroppen pga att jag spänt mig så mycket för att uthärda smärtan.
Det har hänt ett flertal gånger att jag gråtit under akten, men det är liksom ingen kille som reagerat på det direkt och därför har jag ju alltid trott att det är så alla har det, för annars hade dom väl reagerat och kunnat jämföra mig med andra dom haft sex med som inte haft ont och gråtit, och sagt det till mig? Eller?
Jag kan inte ens använda tampong för att det gör för ont att föra in, så då kan ni ju tänka er att föra in en penis där i varierande storlekar......AJ!!!
Jag har aldrig nånsin haft ett smärtfritt samlag, alla gånger jag har haft sex har gjort mer eller mindre ont.....
Jag ser sex (penetration) som ett "nödvändigt ont" när jag är i en relation, för mig är sex förknippat med smärta, ångest och misslyckanden.
Därför är det skönt att vara singel, utan krav på att ha sex......men det lär ju inte bli lättare för mig att hitta en kille nu, haha. Vem vill ha en tjej med vestibulit och vaginism??
Det skulle inte jag vilja ha.......
Jag har svårt för att använda för tajta byxor, som tex tajta jeans, strumpbyxor, mm. Det blir klåda och sveda och obehag. Efter förkylningsinfluensor får jag alltid klåda, mm. Jag har då trott att jag fått svaminfektioner och behandlat med svampmedel, men det är alltså min vestibulit som gör detta. Därför har jag fått utskriven en salva som ska hjälpa när dessa besvär är som värst.
Jag har alltså en sjukdom som heter vestibulit och också vaginism. Finns ingen bot på detta tyvärr, men tips och råd finns. Det finns KBT-terapi för detta, det finns bedövningssalva man kan använda innan samlag och andra hjälpmedel. Får pröva mig fram och se om jag kan bli hjälpt av detta.....men som sagt, jag har ingen vidare sexlust direkt. Men det är nog det enda som kan hjälpa, det är nog att pröva sig fram och hitta knep och trix för att få det att funka. Men det gäller ju att hitta en förstående partner, och jag undrar faktiskt om det finns nån sån? Kanske finns nån kille därute som inte är så särskilt intresserad av sex? Haha, ah eller hur??? Haha....
Vestibulit:
Psykiska orsaker
Oavsett om vestibulit har psykiska orsaker, har även åkomman fysiska orsaker. Dessa består dels i att en muskel i underlivet reflexmässigt spänner sig när man försöker penetrera slidan. Reflexen är inte viljestyrd och kan liknas vid blinkningsreflexen när någonting far mot ögat. Förutom den ofrivilliga reflex-spänningen blir vid vestibulit även nervcellerna vid slidöppningen överkänsliga och skickar onödiga smärtsignaler till hjärnan. De överkänsliga nervcellerna kan dessutom ”smitta” sina grannceller med överkänsligheten och göra att det känsliga området blir både större och känsligare.
Symptom
Symptomen ofta svåra
Symptomen vid vestibulit består i att tryck eller tänjning mot slidöppningen ger en intensivt brännande och svidande smärta mellan de inre blygdläpparna och gör området rodnat. Smärtan gör att samlag kan göra mycket ont och t.o.m. vara omöjligt att genomföra.
För många tjejer är symptomen värst dagarna före och efter mens då östrogennivån i kroppen är extra låg då.
Är vaginismen tillräckligt svår kan den drabbade inte ens stoppa in en tampong i underlivet eller genomgå en gynekologisk undersökning och det kan till och med göra ont att cykla, rida eller bära tajta trosor och byxor.
Diagnosticering
För att diagnostisera vestibulit använder sig läkaren normalt av en lång tops som berör vissa punkter i slidan med en lätt beröring. Vestibulit kategoriseras av läkare med en svårighetsgrad mellan 1-4, där den värsta graden (4) innebär att patienten i stort sett värjer sig med alla medel för att hindra läkaren att känna med topsen, så gör det ont ska du säga detta tydligt till läkaren. Ligg inte tyst och gny och försök vara ”stark” då läkaren i så fall kanske ställer en felaktig diagnos.
Behandling
Ifall man använder glidmedel kan man byta till ett mildare, t.ex. RFSU Klick Silk. Det finns dock idag glidmedel med såväl bedövande som kylande effekt. Denna typ av glidmedel marknadsförs främst till dem som praktiserar analsex och använder glidmedlet för att underlätta analsexet genom att slappna av ringmuskeln och domna den. Vid analsex är det nämligen också vanligt med smärta om den mottagande partnern är spänd och förväntar sig att det ska göra ont. Kroppen svarar nämligen i allmänhet på stress med att spänna sig och smärtan man kan få av att ens partner försöker penetrera ens spända ringmuskel kan påminna mycket om den smärta man känner när ens partner försöker penetrera slidan vid vestibulit. Även om bedövande glidmedel ofta inte hjälper mot svåra fall av vestubulit kan den faktiskt ha en positiv effekt för många med mildare former. Även på marknaden för bedövande glidmedel dominerar på glidmedelmarknaden annars starka varumärken som Eros med sin Woman Relax och pjur med sin Analyse Me.
KBT Kognitiv BeteendeTerapi
Då orsaken till vaginism ofta (åtminstone delvis) är psykisk, så är kognitiv beteendeterapi (KBT) eller vanlig samtalsterapi många gånger tillräcklig för att bota åkomman. Nyckeln ligger ofta i att acceptera sin kropp och inte se sitt underliv eller sex som något smutsigt eller ångestfyllt.
Även om t.ex. psykoterapi löser de psykiska besvären kan vestibuliten ofta kvarstå. Detta beror antagligen på att man på grund av smärtan har utvecklat muskelspänningar i bäckenbotten. Så länge dessa spänningar finns kvar kan nerverna inte återgå till ett normalt läge så att man blir kvitt smärtan. Då vaginismen beror på att nervändarna blivit överaktiva ligger kuren biologiskt i att trubba av dessa nervändar så att de blir ”normal”-känsliga. Detta kan du försöka göra genom att applicera en smärtlindrande gel i de drabbade områdena 4-5 gånger dagligen, varje dag i 3-4 månader.
Elektromyografisk Biofeedback
En annan behandlingsmetod heter Elektromyografisk Biofeedback och går ut på att man lär sig att slappna av medan man har en liten apparat i slidan. Man kan också läsa på en elektronisk läsare hur mycket man spänner musklerna.
Botox
En ny och lovande metod är att använda Botox, som normalt förknippas med skönhetsingrepp. Botox är varumärkesnamnet för det extremt starka nervgiftet Botulinumtoxin som paralyserar muskeln som det injiceras i och gör den slapp i flera månader. Om man injicerar Botox i slidmuskeln paralyseras den och kan inte krampa vid samlag. Även om paralyseringseffekten försvinner efter några månader är målet att kroppen då ”lärt” sig att samlag inte gör ont och man därför inte reflexmässigt spänner sig. En bieffekt vid Botox-behandling kan dock vara inkontinens.
Kirurgiskt Ersätta Slemhinnan
En sista utväg vid Vestibulit är en operation där den del av slemhinnan som är känslig för smärta avlägsnas och ersätts med ny slemhinna från slidans nedre del som är tjock och motståndskraftig.
Relationsproblem pga. vestibulit
Svårt att prata om problemet
Vestibulit skapar ofta problem i relationen till pojkvännen eller maken. Tyvärr känner många par också att det är svårt att prata om problemen och tjejen får ofta skuldkänslor och känner skam för att hon tycker att hon inte räcker till och känner rädsla för att göra sin partner besviken. Både killen och tjejen kan känna sorg och rädsla för att förlora sin partner. Dessa negativa känslor skapar en stress som förvärrar vaginismen ytterligare. Detta kan skapa en nedåtgående spiral som gör att tjejen känner hopplöshet och tappar sexlusten.
Då Vestibulit är en väldigt diffus åkomma, ungefär som ”huvudvärk” eller ”magont” (som ju kan bero på en mängd olika sjukdomar och åkommor) kan vestibuliten av läkare ofta ses som en följd av någon annan sjukdom och att vestibuliten inte är orsaken till att tjejen mår dåligt, utan en följd av någon annan åkomma. Vad som är hönan och vad som är ägget är ofta svårt att veta och vestibulit kan troligen vara både orsaken till depression, Generaliserat ångestsyndrom etc. och följden av dessa problem.
Denna ”höna och ägget”-problematik gör ofta att tjejer med vestibulit klassas som deprimerade och får antidepressiv medicin. Denna medicin, så kallade ”lyckopiller”, t.ex. SSRI-läkemedel, har i sig ofta bieffekten att den minskar sexlusten och tjejens sexlust kan därför minska ännu mer. Även om lyckopillrena ofta hjälper tjejen så att hon mår psykiskt bättre kvarstår många gånger vestibuliten. Detta gör att mannens problem med sexuellt frustration inte blir löst. Om vestibuliten är orsaken till att tjejen mår dåligt vore det mycket bättre att bota denna istället för att lindra följdsjukdomen nedstämdhet/depression. Om tjejen mår psykiskt bättre med antidepressiv medicin men vaginismen kvarstår bör hon fortsätta att söka hjälp för att bli kvitt vestibuliten i sig.
Förebygga Vestibulit
Eftersom orsaken till vestibulit är okänd, är det svårt att veta hur man ska förebygga det. Då vestibulit också troligen ofta är psykosomatisk, dvs. är ett psykiskt besvär som får fysiska symptom, är det extra svårt att förebygga.
Vad man dock vet är att slemhinnan i förgården är mycket känslig och att överdrivet tvättande av underlivet eller användning av hygienprodukter som irriterar kan skada slemhinnan varför detta ska undvikas. Man bör inte heller ha samlag om det börjar göra ont, om man har svampinfektion eller saknar lust/sexuell upphetsning.Förutom ovanstående verkar vissa faktorer öka risken för Vestibulit:
Källa: http://www.underlivet.nu/sjukdomar/vestibulit-vaginism
Efter läkarbesöket igår och dignosen jag fick så har jag varit lite ledsen faktiskt.
Jag satt och tänkte igenom hur många diagnoser jag fått nu det sista året/åren...är ett par stycken :(
* Paniksyndrom med agorafobi
* Återkommande deprissioner
* IBS (irritabel tarm)
* Vestibulit/vaginism
* Skolios (sned ryggrad, vilket gör att jag har ryggbesvär)
Sedan dras jag ju med min tandvärk också, men det är ju inte kroniskt, kommer ju gå över vid behandlig förhoppningsvis. (väntetid 5-7 månader innan jag kommer dit)
Jag tycker att det räcker nu! Hur mycket mer ska jag behöva ha? Jag känner att mitt paniksyndrom är tillräckligt, är ju så hämmande och svårbehandlat. Det tar all min energi och ork att försöka ta mig igenom vardagen och kunna leva som "normala" människor.
Att nu återigen känna sig "onormal" och inte ens kunna ha sex gör mig ännu mer deprimerad och gör så att jag känner mig ännu mer misslyckad som människa.
Ok, det är inte hela världen att inte kunna ha sex, man överlever ändå. Finns ju olika typer av sex, behöver ju inte alltid vara penetration, men ändå.
Men skulle ni vilja leva ett liv utan sex? Nä, det vill väl ingen!? Inte ens jag :(
Igår var jag hos en gynekolog på undersökning. Jag ringde för ett tag sen och bad om tid för att jag får väldigt ont vid sex.
Ända sedan jag blev sexuellt aktiv har jag haft ont vid samlag. Jag har aldrig riktigt fattat att det inte är normalt (tänkt att det är väl så det känns för alla), jag har varit på gynundersökningar många ggr, för provtagning och liknande, men alla barnmorskor har alltid sagt att allt ser bra ut. Därför har jag aldrig pratat med någon om det.
När jag för ca 2 månader sen var och tog cellprov så gjorde det så ont att jag började gråta i gynstolen, men barnmorskan reagerade inte och återigen trodde jag att det är så här det känns för alla kvinnor.
Efter den undersökningen så hade jag ont i mitt underliv i ett dygn efter (känns som mensvärk eller som hugg och kramper i nedre delen av magen).
Samma symtom har jag 1-2 dygn efter att jag har haft sex...
När jag har sex (penetration) så brinner det som eld och svider i och runt slidöppningen. Den smärtan går inte att beskriva för nån som inte känt samma. Om det ens går att ha sex med penetration så gör sedan varje stöt killen gör ont och det känns som knivhugg i underlivet. Oftast så får jag avbryta för att det gör alldeles för ont, men ibland "står jag ut" för jag vill inte känna mig annorlunda och misslyckad, och jag vill ju inte att killen ska se "ner" på mig. När akten sedan är över eller efter jag avbrutit den så skakar jag i hela kroppen pga att jag spänt mig så mycket för att uthärda smärtan.
Det har hänt ett flertal gånger att jag gråtit under akten, men det är liksom ingen kille som reagerat på det direkt och därför har jag ju alltid trott att det är så alla har det, för annars hade dom väl reagerat och kunnat jämföra mig med andra dom haft sex med som inte haft ont och gråtit, och sagt det till mig? Eller?
Jag kan inte ens använda tampong för att det gör för ont att föra in, så då kan ni ju tänka er att föra in en penis där i varierande storlekar......AJ!!!
Jag har aldrig nånsin haft ett smärtfritt samlag, alla gånger jag har haft sex har gjort mer eller mindre ont.....
Jag ser sex (penetration) som ett "nödvändigt ont" när jag är i en relation, för mig är sex förknippat med smärta, ångest och misslyckanden.
Därför är det skönt att vara singel, utan krav på att ha sex......men det lär ju inte bli lättare för mig att hitta en kille nu, haha. Vem vill ha en tjej med vestibulit och vaginism??
Det skulle inte jag vilja ha.......
Jag har svårt för att använda för tajta byxor, som tex tajta jeans, strumpbyxor, mm. Det blir klåda och sveda och obehag. Efter förkylningsinfluensor får jag alltid klåda, mm. Jag har då trott att jag fått svaminfektioner och behandlat med svampmedel, men det är alltså min vestibulit som gör detta. Därför har jag fått utskriven en salva som ska hjälpa när dessa besvär är som värst.
Jag har alltså en sjukdom som heter vestibulit och också vaginism. Finns ingen bot på detta tyvärr, men tips och råd finns. Det finns KBT-terapi för detta, det finns bedövningssalva man kan använda innan samlag och andra hjälpmedel. Får pröva mig fram och se om jag kan bli hjälpt av detta.....men som sagt, jag har ingen vidare sexlust direkt. Men det är nog det enda som kan hjälpa, det är nog att pröva sig fram och hitta knep och trix för att få det att funka. Men det gäller ju att hitta en förstående partner, och jag undrar faktiskt om det finns nån sån? Kanske finns nån kille därute som inte är så särskilt intresserad av sex? Haha, ah eller hur??? Haha....
Vestibulit:
Vestibulit (en förkortning av Vulva Vestibulit Syndrom) också känd under namnen vaginism eller slidkramp och är en ganska vanlig åkomma med drygt 6 av 100 svenskor drabbade. Vid vestibulit uppstår en kraftig och brinnande smärta när man försöker penetrera slidöppningen. Slidkramp har ofta delvis psykiska orsaker och har för många tjejer en förödande effekt på sexlivet då de på grund av åkomman inte kan genomföra samlag. Hjälp finns dock att få och är ofta effektiv. Det finns en rad olika behandlingsmetoder för att bota eller åtminstone lindra vestibulit och i viss mån går det troligen att förebygga vestibulit.
Orsaker
Psykiska orsaker
Orsaken till vestibulit är inte helt uträdd och det finns en viss oenighet bland läkare kring vad den egentligen orsakas av. De flesta läkare menar dock att vestibulit oftast är en, åtminstone delvis, psykosomatisk åkomma. Psykosomatisk innebär på läkarspråk ett psykiskt besvär som får fysiska symptom, dvs. att man blir kroppsligt sjuk på grund av själsliga problem. Det är ex. mycket vanligt att tjejer med vestibulit har en skamfylld syn på sexualitet och sitt underliv. Det är också mycket vanligt att man har en förväntan av, och en överdriven rädsla för, att förlusten av oskulden och spräckandet av mödomshinnan ska göra ont. Dessa mer eller mindre undermedvetet självpålagda psykiska handikapp verkar alltså vara viktiga i utvecklandet av vestibulit. Huruvida alla fall av vestibulit verkligen har psykiska orsaker är dock långt ifrån säkert.
Fysiska orsaker
Fysiska orsaker
Oavsett om vestibulit har psykiska orsaker, har även åkomman fysiska orsaker. Dessa består dels i att en muskel i underlivet reflexmässigt spänner sig när man försöker penetrera slidan. Reflexen är inte viljestyrd och kan liknas vid blinkningsreflexen när någonting far mot ögat. Förutom den ofrivilliga reflex-spänningen blir vid vestibulit även nervcellerna vid slidöppningen överkänsliga och skickar onödiga smärtsignaler till hjärnan. De överkänsliga nervcellerna kan dessutom ”smitta” sina grannceller med överkänsligheten och göra att det känsliga området blir både större och känsligare.
Symptom
Symptomen ofta svåra
Symptomen vid vestibulit består i att tryck eller tänjning mot slidöppningen ger en intensivt brännande och svidande smärta mellan de inre blygdläpparna och gör området rodnat. Smärtan gör att samlag kan göra mycket ont och t.o.m. vara omöjligt att genomföra.
För många tjejer är symptomen värst dagarna före och efter mens då östrogennivån i kroppen är extra låg då.
Är vaginismen tillräckligt svår kan den drabbade inte ens stoppa in en tampong i underlivet eller genomgå en gynekologisk undersökning och det kan till och med göra ont att cykla, rida eller bära tajta trosor och byxor.
Diagnosticering
För att diagnostisera vestibulit använder sig läkaren normalt av en lång tops som berör vissa punkter i slidan med en lätt beröring. Vestibulit kategoriseras av läkare med en svårighetsgrad mellan 1-4, där den värsta graden (4) innebär att patienten i stort sett värjer sig med alla medel för att hindra läkaren att känna med topsen, så gör det ont ska du säga detta tydligt till läkaren. Ligg inte tyst och gny och försök vara ”stark” då läkaren i så fall kanske ställer en felaktig diagnos.
Behandling
Då det finns flera olika orsaker till varför man får vestibulit finns det också flera olika behandlingar.
Tillfällig avhållsamhet
Den enklaste behandlingen är att bara låta det smärtande området vara ifred, dvs. inte ha samlag under en period på 3-4 månader. Ha gärna sex eller onanera, men inte vaginalt penetrerande samlag. Använd inte heller p-piller under denna period och försök att undvika att använda medicin mot svampinfektion om det går. Har du lättare vestibulit hjälper detta ofta.
Rätt intimhygien
Se även över din intimhygien och undvik parfymerad tvål i underlivet.
Akupunktur
Vaginism kan också behandlas med akupunktur för att få slidmuskeln att slappna av.
Tillfällig avhållsamhet
Den enklaste behandlingen är att bara låta det smärtande området vara ifred, dvs. inte ha samlag under en period på 3-4 månader. Ha gärna sex eller onanera, men inte vaginalt penetrerande samlag. Använd inte heller p-piller under denna period och försök att undvika att använda medicin mot svampinfektion om det går. Har du lättare vestibulit hjälper detta ofta.
Rätt intimhygien
Se även över din intimhygien och undvik parfymerad tvål i underlivet.
Akupunktur
Vaginism kan också behandlas med akupunktur för att få slidmuskeln att slappna av.
Förlossning
Att föda barn botar ofta effektivt vestibulit genom att de sköra slemhinnorna med de känsliga nervändorna rivs bort under förlossningen.
Bedövande glidmedel
Ifall man använder glidmedel kan man byta till ett mildare, t.ex. RFSU Klick Silk. Det finns dock idag glidmedel med såväl bedövande som kylande effekt. Denna typ av glidmedel marknadsförs främst till dem som praktiserar analsex och använder glidmedlet för att underlätta analsexet genom att slappna av ringmuskeln och domna den. Vid analsex är det nämligen också vanligt med smärta om den mottagande partnern är spänd och förväntar sig att det ska göra ont. Kroppen svarar nämligen i allmänhet på stress med att spänna sig och smärtan man kan få av att ens partner försöker penetrera ens spända ringmuskel kan påminna mycket om den smärta man känner när ens partner försöker penetrera slidan vid vestibulit. Även om bedövande glidmedel ofta inte hjälper mot svåra fall av vestubulit kan den faktiskt ha en positiv effekt för många med mildare former. Även på marknaden för bedövande glidmedel dominerar på glidmedelmarknaden annars starka varumärken som Eros med sin Woman Relax och pjur med sin Analyse Me.
KBT Kognitiv BeteendeTerapi
Då orsaken till vaginism ofta (åtminstone delvis) är psykisk, så är kognitiv beteendeterapi (KBT) eller vanlig samtalsterapi många gånger tillräcklig för att bota åkomman. Nyckeln ligger ofta i att acceptera sin kropp och inte se sitt underliv eller sex som något smutsigt eller ångestfyllt.
Smärtlindrande Gel
Även om t.ex. psykoterapi löser de psykiska besvären kan vestibuliten ofta kvarstå. Detta beror antagligen på att man på grund av smärtan har utvecklat muskelspänningar i bäckenbotten. Så länge dessa spänningar finns kvar kan nerverna inte återgå till ett normalt läge så att man blir kvitt smärtan. Då vaginismen beror på att nervändarna blivit överaktiva ligger kuren biologiskt i att trubba av dessa nervändar så att de blir ”normal”-känsliga. Detta kan du försöka göra genom att applicera en smärtlindrande gel i de drabbade områdena 4-5 gånger dagligen, varje dag i 3-4 månader.
Elektromyografisk Biofeedback
En annan behandlingsmetod heter Elektromyografisk Biofeedback och går ut på att man lär sig att slappna av medan man har en liten apparat i slidan. Man kan också läsa på en elektronisk läsare hur mycket man spänner musklerna.
Botox
En ny och lovande metod är att använda Botox, som normalt förknippas med skönhetsingrepp. Botox är varumärkesnamnet för det extremt starka nervgiftet Botulinumtoxin som paralyserar muskeln som det injiceras i och gör den slapp i flera månader. Om man injicerar Botox i slidmuskeln paralyseras den och kan inte krampa vid samlag. Även om paralyseringseffekten försvinner efter några månader är målet att kroppen då ”lärt” sig att samlag inte gör ont och man därför inte reflexmässigt spänner sig. En bieffekt vid Botox-behandling kan dock vara inkontinens.
Kirurgiskt Ersätta Slemhinnan
En sista utväg vid Vestibulit är en operation där den del av slemhinnan som är känslig för smärta avlägsnas och ersätts med ny slemhinna från slidans nedre del som är tjock och motståndskraftig.
Svårt att prata om problemet
Vestibulit skapar ofta problem i relationen till pojkvännen eller maken. Tyvärr känner många par också att det är svårt att prata om problemen och tjejen får ofta skuldkänslor och känner skam för att hon tycker att hon inte räcker till och känner rädsla för att göra sin partner besviken. Både killen och tjejen kan känna sorg och rädsla för att förlora sin partner. Dessa negativa känslor skapar en stress som förvärrar vaginismen ytterligare. Detta kan skapa en nedåtgående spiral som gör att tjejen känner hopplöshet och tappar sexlusten.
Medicinering av fel åkomma
Då Vestibulit är en väldigt diffus åkomma, ungefär som ”huvudvärk” eller ”magont” (som ju kan bero på en mängd olika sjukdomar och åkommor) kan vestibuliten av läkare ofta ses som en följd av någon annan sjukdom och att vestibuliten inte är orsaken till att tjejen mår dåligt, utan en följd av någon annan åkomma. Vad som är hönan och vad som är ägget är ofta svårt att veta och vestibulit kan troligen vara både orsaken till depression, Generaliserat ångestsyndrom etc. och följden av dessa problem.
Denna ”höna och ägget”-problematik gör ofta att tjejer med vestibulit klassas som deprimerade och får antidepressiv medicin. Denna medicin, så kallade ”lyckopiller”, t.ex. SSRI-läkemedel, har i sig ofta bieffekten att den minskar sexlusten och tjejens sexlust kan därför minska ännu mer. Även om lyckopillrena ofta hjälper tjejen så att hon mår psykiskt bättre kvarstår många gånger vestibuliten. Detta gör att mannens problem med sexuellt frustration inte blir löst. Om vestibuliten är orsaken till att tjejen mår dåligt vore det mycket bättre att bota denna istället för att lindra följdsjukdomen nedstämdhet/depression. Om tjejen mår psykiskt bättre med antidepressiv medicin men vaginismen kvarstår bör hon fortsätta att söka hjälp för att bli kvitt vestibuliten i sig.
Förebygga Vestibulit
Eftersom orsaken till vestibulit är okänd, är det svårt att veta hur man ska förebygga det. Då vestibulit också troligen ofta är psykosomatisk, dvs. är ett psykiskt besvär som får fysiska symptom, är det extra svårt att förebygga.
Vad man dock vet är att slemhinnan i förgården är mycket känslig och att överdrivet tvättande av underlivet eller användning av hygienprodukter som irriterar kan skada slemhinnan varför detta ska undvikas. Man bör inte heller ha samlag om det börjar göra ont, om man har svampinfektion eller saknar lust/sexuell upphetsning.Förutom ovanstående verkar vissa faktorer öka risken för Vestibulit:
- En låg smärttröskel
- Återkommande urinvägs- och svamp-infektionerAtt man utsatts för eller bevittnat sexuella övergrepp
- Att man växt upp i en miljö där det förekommit våld i nära relationer
- Att man blivit uppfostrad att förknippa och se på sex (och sitt underliv) som något omoraliskt, vulgärt, smutsigt eller syndigt
- En överdriven rädsla för att förlusten av oskulden och spräckandet av mödomshinnan ska göra ont
- Att man genom media eller bekanta fått förväntningen att sex ska göra ont
- Att lida av Generaliserat ångestsyndrom eller vara koniskt stressad
- Att vara högpresterande med höga krav på sig själv
- Att ha samlag utan att egentligen ha lust
- Att använda p-piller
Källa: http://www.underlivet.nu/sjukdomar/vestibulit-vaginism
Efter läkarbesöket igår och dignosen jag fick så har jag varit lite ledsen faktiskt.
Jag satt och tänkte igenom hur många diagnoser jag fått nu det sista året/åren...är ett par stycken :(
* Paniksyndrom med agorafobi
* Återkommande deprissioner
* IBS (irritabel tarm)
* Vestibulit/vaginism
* Skolios (sned ryggrad, vilket gör att jag har ryggbesvär)
Sedan dras jag ju med min tandvärk också, men det är ju inte kroniskt, kommer ju gå över vid behandlig förhoppningsvis. (väntetid 5-7 månader innan jag kommer dit)
Jag tycker att det räcker nu! Hur mycket mer ska jag behöva ha? Jag känner att mitt paniksyndrom är tillräckligt, är ju så hämmande och svårbehandlat. Det tar all min energi och ork att försöka ta mig igenom vardagen och kunna leva som "normala" människor.
Att nu återigen känna sig "onormal" och inte ens kunna ha sex gör mig ännu mer deprimerad och gör så att jag känner mig ännu mer misslyckad som människa.
Ok, det är inte hela världen att inte kunna ha sex, man överlever ändå. Finns ju olika typer av sex, behöver ju inte alltid vara penetration, men ändå.
Men skulle ni vilja leva ett liv utan sex? Nä, det vill väl ingen!? Inte ens jag :(
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)