SPA

När M fyllde 40 år i somras fick han en SPA-weekend i present av sin pappa, bror och hans sambo. Vi fick välja själva när vi ville åka. Vi pratade om det och kom överens att vi skulle fira våran 1-årsdag där. Vi bokade ett Lyx-paket, där det ingick en 4-rätters middag, fri tillgång till Spat, övernattning i lyxrum, champagne och choklad på rummet och frukostbuffé.


Jag var riktigt nervös på lördag förmiddag innan vi skulle åka. Jag har aldrig varit på Spa, visste inte alls vad det innebar, nervös för bilresan, jättenervös för middagen (då jag har problem med att äta på restaurang),. mm.


Resan gick bra och vi var där vid 14.00. Vi var på rummet och tog det lugnt ett tag, sen gick vi till Spat och badade. Det var underbart, speciellt den varma källan som fanns där. Jag trodde det skulle vara jobbigt för mig att sitta i den varma källan, för värme (tex bastu) triggar igång min ångest. Blir det för varmt så känns det som jag inte kan andas och då får jag panik, så jag var ganska orolig inför det. Men det var så skönt där! Helt fantastiskt var det! Det var mycket folk på Spat, men det gick bra ändå! Jag klarade det! Vi badade i ca 2 timmar, sen slappade vi på rummet ett tag och gjorde oss iordning för middagen.


Två veckor innan spat åkte vi och beställde förlovningsringar! Vi höll det hemligt för alla, och innan middagen skulle äga rum så förlovade vi oss på rummet! Vi skålade med vår champagne och bytte ringar. Det var helt fantastiskt! Kändes så rätt!
Många kanske tycker det är för tidigt att förlova sig efter 1 år, men vi bryr oss inte :)
Jag har aldrig älskat någon som jag älskar M och jag kan inte tänka mig ett liv utan honom, och han säger att han känner likadant så det kändes självklart att förlova oss på våran lyxhelg! En förlovning för mig betyder inte att man måste gifta sig. En förlovning för mig betyder att jag och M har lovat varandra att vi alltid ska vara tillsammans, att vi hör ihop, och ringen för mig symboliserar just det. Jag vill visa världen att jag är upptagen!


Efter förlovningen gick vi till restaurangen och vi fick världens godaste mat! Helt fantastiskt! Jag var orolig och visste inte om jag skulle kunna äta, men det gick bra! Jag åt upp nästan hela varmrätten, och lite på båda förrätterna, men efterrätten fick jag hoppa över. Vi blev så mätta! Efter middagen gick vi upp på rummet och badade bubbelbad och sen gick vi och lade oss och kollade på TV.
Här trodde jag att alla orosmoment var över och jag var jättetrött, dagen hade tagit ganska rejält på psyket.  


Precis när vi skulle släcka lampan så går brandlarmet! Jag frågar M vad som händer, jag fattar ingenting! Han säger att vi nog ska gå ut. Jag hoppar upp ur sängen och springer runt som en idiot i rummet och hittar inte mina kläder eller nånting! Jag känner att pulsen är hur hög som helst, men M är lugn. Jag får på mig kläderna, tar på mig glasögonen (jag tänker att dom måste jag ju ha! Och mobilen! Allt annat får vara!) Står klar vid dörren och skäller på M att han ska skynda sig, haha. Vilken panik jag hade! Vi öppnar dörren och går ut, känner ingen brandlukt, folk sitter kvar inne i resturangen mm. Då börjar jag lugna ner mig lite....
Vi går ut och brandbilen kommer! Dom går in och kommer ut lika snabbt igen och säger att det är ok att gå in igen. Det var vattenånga som utlöst larmet! Antagligen ett par som badat lite för varmt ;)


Så typiskt att det händer när jag är där! Jag som redan har panik och dagar fyllda med oro! 


Det var inte helt lätt att somna sen kan jag säga! Jag bara låg och väntade på att det skulle börja brinna på riktigt! :(
Men några timmars sömn blev det i alla fall.


På söndagen åt vi frukost, jag åt bara en tallrik youghurt, men M åt omelett (som en tjej stod och stekte på plats), och M gräddade sin egen våffla och åt en macka. Vilken lyxfrukost!


M gick upp till spat en stund, och jag packade det sista och vilade en stund på sängen innan vi checkade ut och åkte hem!


Vi har haft en fantastisk helg och det blir ett minne för livet!

 

IBS skov

Förra veckan fick jag ett hemskt IBS- skov, det värsta jag har haft tror jag. När jag får skov brukar det hålla i sig några dagar, uppsvälld mage, nån dag med diarre osv. Men denna gången hade jag diarre i 5 dagar, fick inte behålla nåt jag åt, hemska kramper, uppsvälld mage, mm. Jag blev isolerad och vågade inte gå ut. Jag visste att jag hade lite orosmoment men trodde inte att jag skulle reagera så kraftigt. Jag hade några saker planerade som jag var lite orolig för, tex att jag ska börja med en aktivitet på SPIRA, sjukgymnastik, ett tandläkarbesök, en SPA-weekend med M. Till slut blev jag så trött på min mage och skickade iväg min pappa för att köpa proIBS på apoteket, jag hade aldrig provat den innan men läst om den och tyckte det var värt ett försök. Jag började med den och samtidigt "rensade" jag min "att göra-lista", jag plockade bort några utav "alla måsten". Jag blev bättre på tisdagen, och diarréerna upphörde. Jag koncentrerade mig på att försöka komma iväg till Spat i Varberg på lördagen, allt annat fick vänta ett tag. Hade några dagar att vila magen och fortsatte med medicinen fram till lördagen då jag skulle åka.


 

Samboprövan

Jag ska bli sambo! Om allt går som planerat med papper och dylikt så hyr jag ut min lägenhet i september och flyttar in till M och hans fina barn.


Scary, men fantastiskt på samma gång :)
Jag är livrädd! M är nog också lite rädd, men kanske inte lika mycket som jag....
Vi har pratat om det ett tag, och vi vill inget hellre än att bo ihop, men jag har ett stort bagage och det är inte direkt riskfritt att bo ihop med mig. M har också ett bagage, men det har ju alla såklart....
Jag har ingen aning om hur detta kommer att gå. Jag har bara varit sambo 1 gång tidigare, men det varade bara ett kort tag så det räknar jag knappt ;)
Jag har bott hos mamma och pappa så länge nu och är så beroende av dom att jag knappt ens kan tänka tanken på att bo nån annanstans! Men jag har varit med M varje dag nu i nästan 9 månader och jag kan inte tänka mig att inte vara tillsammans med honom varje dag, och då är valet inte så svårt :)
Jag tror ärligt talat att han är mannen i mitt liv <3 Ingen annan har nånsin älskat mig så mycket som han gör och jag trodde inte det var möjligt att hitta nån sån man. Jag trodde aldrig att någon man skulle kunna förstå mig så bra och acceptera mig som den jag är.


Han låter mig andas ut, han låter mig känna, han låter mig vara som jag är, han låter mig fungera så gott jag kan, han låter mig älska.
Han ger mig tid, han ger mig kärlek, han ger mig glädje varje dag, han ger mig skrattet, han ger mig lycka, han ger mig livet! Jag kan verkligen inte tänka mig ett liv utan honom...
Jag älskar honom innerligt <3


Vi har börjat planera för min inflytt nu, har börjat kolla på lite möbler vi ska köpa, mm. Jag ska snart börja packa min ner allt från min lägenhet, så nu är bollen i rullning :)


Jag hoppas innerligt att det går vägen, att han klarar av att bo med mig och alla mina bekymmer, att han inte tröttnar på mig när han inser att min vardag inte är riktigt som alla andras. Jag kan bara hålla tummarna för att det fungerar och att vi lever lyckliga alla våra dagar :)

Händer mycket nu

Det var jättelängesen jag skrev nu :(


Det har hänt så mycket så kommer knappt ihåg allt som hänt :)


Det har varit jul och nyår. Julen var väldigt lugn i år. Bara pappa, mamma och jag. M kom förbi på jullunch också :) Sedan åkte han vidare och firade jul med sina släktingar.


Nyår tillbringade jag hos vänner till M. Det var en jättetrevlig kväll. Jag åt faktiskt lite grann ;) Framsteg!


Jag tillbringar nästan all min lediga tid med M och hans barn. Har sovit där nu ganska många gånger när han haft sina barn. Det funkar hur bra som helst. Jag tror att dom gillar mig och accepterar mig. Känns väldigt bra. Igår träffade jag mamman till barnen för första gången också. Jag var ganska pirrig, men det gick bra. Känns skönt att det är över nu. Nu har jag träffat alla personer i hans familj! Nu är det bara några av hans vänner kvar :)
Sen är det gjort, sen är det bara att slappna av! Förhoppningsvis :)


Nu har jag och M varit ihop i 3 månader. Känns mycket längre! Vi spenderar nästan all vår lediga tid tillsammans. Väldigt intensivt, men det känns samtidigt helt naturligt! Jag lever lite splittrat just nu, i en liten kappsäck, bär saker fram och tillbaka :) Vandrar mellan hans och mina föräldrars lägenhet :) Nu har jag helt plötsligt 3 adresser jag kan bo på, på samma gata :)
Nackdelen i terapisyfte är att jag inte är nånting i min egna lägenhet nu för tiden. Jag hade ju som exponeringsövning att jag skulle sova hemma själv i alla fall nån gång i veckan, men nu har det ju inte blivit så alls. Jag sover nästan jämt hos M. Har pratat med min psykolog om det och han tycker väl inte att det gör så mycket, för han säger att jag exponerat mig med så mycket annat nu sen jag träffade M. Jag har ätit i stora sällskap, mm.
Det är ju sant, jag har gjort massor som jag inte trodde att jag skulle klara av :)


M har t om åkt med oss till Värmland! Vi åkte upp till min bror en helg nu för lite sen. Resan dit var hemsk! Snacka om exponering!
Vi var tvungna att åka en torsdag eftermiddag pga M jobbade. Det var mörkt och det regnade hela vägen! Jag tog Atarax, men den hjälpte inte alls! Jag stod antagligen emot den! M körde och jag är inte så van att åka med honom i bil ännu så jag hade svårt att slappna av och släppa kontrollen. Vilket gjorde att jag skakade och började gråta istället för att somna! Jag fick panik! Men mamma satt med mig i baksätet och höll min hand och andades långa djupa andetag med mig. Efter en stund släppte det och det kändes bättre efter halva vägen (fastän vädret var detsamma). Det som är positivt med paniken jag fick är att det var en annorlunda typ av panikattack. Magen satte inte igång! Jag fick ingen hjärtklappning! Jag blev inte yr! Jag mådde inte illa! Dom vanliga symtomen kom inte!
Det som hände var att jag började skaka, blev väldigt torr i munnen och började gråta! Det varade i ca 30 min tror jag, sen släppte det.


Vi hade väldigt trevligt i Värmland, vi åkte pulka med Neo och gick på en liten shoppingtur och handlade gottgott i Delicato-outleten :)
Jag hade lite ångest däruppe.... mest på morgonen. Jag var väldigt orolig för att M skulle åka med dit och vi skulle leva så tätt ihop i 3 dagar. Vardagen liksom! När vi träffas så jobbar han ju oftast halva dagen och jag får den tiden för mig själv. Däruppe levde vi ihop hela tiden! Det är jobbigt att dela vardagen med nån så, att han ska se min ångest och så. Det är bara mamma och pappa som vet hur min vardag ser ut, hur min ångest ser ut. Nu ska man helt plötsligt lämna ut sig så, bli så liten inför nån annan människa som betyder så mycket för en. Man vill liksom inte det! Man är väl kanske rädd att han se allt det där jobbiga och känna att han inte orkar leva med en person som är som mig, med min ångest och min ständiga oro.
Men det gick bra, och han tycker fortfarande om mig :)
Resan hem gick bättre, jag tog Ataraxen, mamma körde första biten så jag kunde slappna av lite bättre.


Vad har hänt mer? Jag kommer inte ihåg riktigt, men detta är dom "stora" sakerna som har hänt nu det sista.....


Min underbara vän, min "syster" har äntligen fått sin lilla flicka. Det har varit ett orosmoment dom 2-3 sista månaderna då hon legat inne på sjukhus pga riskabel graviditet. Men allt gick bra, och bebis och mor mår under omständigheterna bra! Helene, du är helt fantastisk, så stark, så modig! Du är min idol! Om jag hade hälften av din styrka så vore jag en helt annan människa! Jag älskar dig massor och saknar dig otroligt! Jag hoppas att ni snart får komma igen så jag får träffa dig! <3<3<3<3<3


Kram till er alla <3

Tankar

Det flyger och far massa tankar i huvudet på mig nu, jag blir ganska mentalt trött av det. Försöker sortera tankarna med det är så svårt, blir ju bara kaos i huvudet.

Mycket tankar om arbetsträningen såklart. Kommer det gå bra? Kommer jag komma dit alla dagar som planerat? Kommer jag göra ett bra jobb? Kommer dom vara nöjda med min prestation? Jag har ju väldigt höga krav på mig själv, vill prestera det allra bästa, men svårt när man inte mår riktigt bra. Hur mycket kommer min ångest styra mig? Jag hoppas innerligt att jag klarar detta och allt känns bra, att jag är nöjd och att personalen där är nöjda med mig. Ja, det lär ju tiden utvisa. Men jag har ganska många fjärilar i magen nu inför detta. Bara imon kvar sen drar det igång ;)

Jag önskar att jag inte tänkte så mycket, blir ju att jag oroar mig helt i onödan oftast. Jag tänker mycket och analyserar saker fram och tillbaka istället för att bara vara i nuet och njuta och acceptera det som händer. Finns några personer som ofta säger till mig: "Tänk inte så mycket, bara njut", men jag kan inte! Jag försöker verkligen och hoppas att det är nåt jag kan träna på. Jag tror det har ganska mycket med mitt kontrollbehov att göra. Jag vill ha koll på saker och kontroll på mina tankar, jag är ingen spontan människa som kan ta dagen som den kommer, jag planerar mina dagar och har väldigt svårt för att vara spontan. Men jag ska försöka träna på det och umgås med såna personer som kan ta dagen som den kommer och inte planera allt. Det blir ju ändå inte alltid som man planerat ;)

Jag upplever spontana människor som väldigt positiva personer ;) Jag vill också vara en positiv människa och ska försöka "smittas" av dom spontana personerna i min närhet. Hoppas det lyckas ;)

Tjejdag

Igår var jag med Sanna hela dagen! Vi var hos hennes syster, Sanna skulle sminka och göra hår på systern som skulle på fest. Vi var där och pratade och myste, Sanna lagade mat och vi åt god lax! Var jättemysigt :) Tack Sanna och S för en härlig förmiddag :)

På kvällen köpte vi godis och låg i Sannas säng och kollade film och pratade. Var jättemysigt :) Jag åkte hem vid 22.00 och gick och lade mig, var jättetrött! Jobbigt att vara social ;)

Det är härligt att ha en sån kompis som Sanna, hon är bra för mig! Jag har tur som har henne <3

Det blir inte alltid som planerat ;)

Igår hade jag bestämt med en kompis att vi skulle kolla lite film och att vi skulle sova hos mig. Jag bestämde mig för att inte ta med Morriz hem, så han fick stanna hemma med mamma. Kändes lite jobbigt, för vi har sovit ihop varje natt sen vi fick honom så det var väldigt jobbigt att vara utan honom. Men så fick det bli....

Vi kollade lite TV några timmar, sedan hände en grej och kompisen var tvungen att åka iväg och hem. Då satt jag där ensam utan hund och skulle sova ensam i min lägenhet, inte alls vad jag hade tänkt ;)

Men klockan var ganska mycket och jag var trött, och hade ingen större lust att gå hem till mamma och lägga mig, utan såg det som en tecken på att det var meningen att det skulle hända så att jag fick öva på att sova helt själv hemma. Det var jättejobbigt, och det var väldigt svårt att somna, jag tror jag lade mig vid 23.30 och somnade nån gång efter 1.00. Jag sov oroligt och vaknade några gånger under natten, men somnade fort om. Vaknade vid 7.30 imorse, så jag är ganska trött idag. Men jag klarade det faktiskt :) Det känns ganska stort faktiskt ;)
Kanske var meningen att kvällen skulle sluta så för att jag skulle fatta att jag visst klarar att vara själv. Vet inte om man ska tro på sånt, men det känns så på nåt sätt ;)

Ja, det blir inte alltid som man tänkt sig......det är iallafall sant :)

Mamma ska jobba hela helgen nu så jag funderar på att sova hemma dessa dagar, tror det skulle vara bra att sova några nätter i rad och inte bara singelnätter. Men dessa nätter blir det jag och Morriz såklart ;) <3

Vi får se hur det blir, men det är iallafall tanken ;)

Hurra för mig ;)

Arbetsträning

På tisdag ska jag göra ett nytt försök med att börja arbetsträna, känns spännande men ändå läskigt. Men jag tror verkligen jag kommer klara det bättre denna gången. 

Enda anledningen till att jag känner mig mogen för det, är att jag kommer arbetsträna på min brors jobb på en butik i Sisjön. Jag är i behov av trygghet som läget är nu och det känns bra att Johan finns på plats. Det underlättar min ångest och blir lättare för mig att komma iväg. Jag ska jobba 3 h/2 dgr i veckan, känns lagom till en början så får vi se sen.

Är självklart nervös, men känns kul att komma igång och ha nåt att göra och att få träffa lite folk.

Håll tummarna för mig nu att jag klarar det bättre denna gången :)

Värmland

Imon åker vi till Värmland och hälsar på lilla Neira och Neo, och Ola och Lina förstås ;) 

Vi stannar till på söndag, sedan måste vi åka hem för vi ska på begravning på tisdag. ;(
Min faster har dött ;(

Ska bli roligt att få ett miljöombyte och träffa min bror och hans familj :)

Så nu bloggar jag inte på ett par dagar, har fullt upp med Neo och Neira ;) <3<3

Kram

Arbetsträning

Under tiden när jag mådde så dåligt så la jag tankar om arbetsträning på hyllan ett tag. Jag var ju inte alls redo för nåt och jag mådde alldeles för dåligt för att ens orka engagera mig i nåt annat än mitt välmående. 

När jag var och besökte min bror på hans jobb, (han jobbar på AD Bildelar i Sisjön), så jag till honom att ni får ju städa golvet, (detta var i vintras och massa fotavtryck på deras vita golv), men han sa att dom inte riktigt hinner med det. Då sa jag ; "Då ska jag börja arbetsträna här sen", som ett skämt. Sen grodde den tanken i mig och jag tog upp det med min bror och frågade honom om han skulle tycka det var ok. Det tyckte han och han frågade sin chef och han sa ja. Så efter sommaren så är det tänkt att jag ska börja arbetsträna där! Det känns jättebra! Känner ingen ångest inför det alls, bara glädje faktiskt. Men det är ju för att jag är trygg med min bror och det är enda anledningen till att jag valde den arbetsplatsen, för jag är inte direkt intresserad av bilar och bildelar, haha. Att Johan finns där hela tiden är enda anledningen till att jag börjar arbetsträna nu, jag hade inte klarat en arbetsplats som är helt ny och med nytt folk. Personalen på AD har jag träffat några gånger och alla är jättetrevliga så det känns verkligen jättebra. 

Nu äntligen kanske vinden vänder för mig ;)

Ingen cystoskopi

Det blev ingen cystoskopi-undersökning i tisdags. Mamma blev sjuk i helgen och har legat i feber några dagar så hon kunde inte följa med. Jag klarar inte det läkarbesöket utan att ha mamma med så jag fick omboka. Jag fick en ny tid om två veckor, den 28 maj. 

Jag blev ju lite lättad men samtidigt så vill jag ju ha det överstökat. Men hade detta varit för ett år sen så hade jag avbokat pga min ångest, men nu avbokade jag ju för en "riktig" orsak, vilket känns ok. Jag är stolt över att jag inte avbokade pga att jag lät min ångest styra. Hade inte mamma legat sjuk så hade jag ju gjort undersökningen. :)

Så nu släpper jag detta för en vecka eller två och oroar mig igen när det är dags :)

På lördag kommer Neo och ska stanna här ca 1 vecka, så nu blir det massa skoj som kommer att hända den närmsta veckan. 

Kram

Cystoskopi

Innan jag åkte till Värmland så ringde dom från en urologmottagning angående min remiss för cystoskopi-undersökning. Jag fick en tid nu på tisdag den 14 maj. Sjuksköterskan jag pratade med var jättetrevlig och förklarade för mig hur undersökningen går till och hur lång tid det tar, mm. Vi pratade om mina ångestproblem och min oro och hon tyckte att jag skulle ta lite Atarax innan jag åker dit.

Fy, jag är redan jätteorolig inför tisdagen :( Undra hur ont det gör? Känns inte som det är så jätteskönt när dom ska in med en kameraslang i urinröret direkt :( Fy!!
Hur ska jag klara den undersökningen??? 

Fy fan!! Vill bara att det ska vara över nu!!! :( ;( ;(

Värmland

Ja i fredags åkte vi till Värmland igen :)

Jag tog 7 ml Atarax och resan gick hur bra som helst.....var trött av Ataraxen och orkade inte känna någon oro eller ångest. Tacka vet jag Atarax :) Mirakelmedicin :)

Var många exponeringar dom dagarna, först Ullared sedan resa till Värmland. Stolt över att jag klarat det så bra :)

Vi hade jättefint väder uppe i Värmland så vi grillade, gick på Loppis och var ute i trädgården hela dagarna. Helt underbart! Neo var förkyld, men hade ingen feber så han var pigg och alert ;) Dagarna går så fort däruppe ;( 
När vi åkte hem  onsdags så blev jag ledsen när jag kramade Neo hej då, han ville inte att vi skulle åka hem och det gjorde ont i hjärtat att åka ifrån honom. Som tur är så kommer han snart ner till oss för att bo en vecka :) Lina och Ola ska ha en bebis nu i slutet av maj och vi ska passa Neo litegrann. Ska bli jätteroligt :)

Igår närvi åkte hem tog jag Atarax, nu 10 ml (20mg), jag tyckte inte 7 ml räckte denna gången. Haha, jag var helt slut i bilen, var så trött!! När vi skulle ha kissepaus fick mamma hålla i mig för jag var helt matt i benen, skakis, haha.

Jag åt inget innan vi åkte från Ola (som vanligt), men jag började bli hungrig redan en timma efter vi börjat åka. Köpte Ballerina-kakor som jag skulle ha lite senare på vägen närmare hem, men jag kunde inte låta bli så jag tog två kakor! Det gick bra! Men jag var lite orolig att magen skulle sätta igång, men Ataraxen hjälpte mig slappna av. När vi åkt halvvägs så tog pappa och mamma en korv och bröd. Jag var ju jättehungrig men vågade inte äta. Men jag tog en liten tugga korv av mamma faktiskt ;) Det gick också bra, inga problem med magen.

När vi hade ca 40 min hem började jag äta Mamma Scan köttbullar (brukar göra det när jag närmar mig hem). Då var jag hungrig! Tog en korv och bröd i Gatuköket som ligger några minuter hemifrån också. :)
Denna resa har jag ätit mer än jag nånsin brukar göra när jag åker bil så länge :)
Blir roligt att berätta detta för min psykolog imon :)

Kram

Ullared

I torsdags åkte jag, mamma och pappa (och hundarna förstårs) till Ullared. Vi har pratat om det länge men jag har mått alldeles för dåligt för att kunna klara av det. Vi bokade en stuga att övernatta i. Det är enda alternativet för mig att kunna åka dit. Eftersom jag inte äter innan jag ger mig ut på såna äventyr så hade en resa och flera timmar i varuhuset blivit för mycket för mig utan mat i magen. Så vi kom till Ullared vid 15.00 och jag åt några kalla pannkakor och sedan gick jag och mamma till varuhuset och handlade. Vi var där inne i ca 4 timmar och jag hade bara en lite ångestkänning, men den försvann fort. 

På kvällen kollade vi på Let´s Dance i stugan och hade lite fredagsmys....

Vi åkte hem vid 10.00-tiden på fredagen. Vi städade hemma och packade om för att resa till Ola och Lina i Värmland några dagar.

Jag klarade Ullareds-resan utan att äta Atarax. Tar bara 1 h från oss till Ullared så jag kände  att jag inte behövde den. :)

Ganska stolt över mig själv att jag klarade det så bra, plus att efter vi kommit hem på fredagen bara är hemma ca 1 h, sedan reste vi vidare (då med hjälp av Atarax, men ändå) :)

Planen fungerade

Min plan jag hade i lördags fungerade!

Jag var hemma hela dagen och hade ett True Blood-maraton :)
På kvällen kom Sanna och vi kollade på Melodifestivalen och tjötade lite, det var jättetrevligt.

Sanna åkte hem strax efter 22.00, och jag satte på 2 avsnitt av serien och kollade på dom. Var trött vid 00.00 och gick och lade mig. Jag kollade på mobilen en stund innan jag skulle försöka sova. Tog ett tag att somna, tror jag somnade vid  ca 1.30. Det gick bra! Vaknade 7.30 av att Morriz var kissenödig, sedan somnade vi om en timma :)

Jag var hemma i min lägenhet hela söndagen också nästan :)

Men sedan blev det för ensamt och jag gick hem till mamma och pappa igen och sov där på söndagen. 

Men målet jag hade genomfördes och jag känner mig glad och stolt :)
Har kommit en liten bit på väg iallafall :)

Kram

Hemmadag + kväll

Om allt går som jag planerar imon så blir det en dag hemma hos mig med mina hundar <3<3

Jag ska ha ett True Blood-maraton (har lånat hela säsong 1 av Sanna). Har aldrig sett den serien, men alltid velat! 

Jag tänker så här: 
Jag ska gå hem till mig imon när jag vaknat och gjort mig klar. Ska ta med mig Malte och Morriz och mysa framför TV:n hela dagen. Sedan på kvällen när Melodifestivalen börjar så kommer Sanna hem och vi ska kolla på den tillsammans.
Sedan har jag tänkt att jag ska prova att sova hemma ensam (eller inte ensam, med hundarna såklart, men ingen annan mänsklig varelse ;) 

Det är tanken idag, hehe. Vet ju inte om jag tänker samma imon, men jag hoppas det! Jag hoppas jag vågar prova igen, det gick ju bra sist! :)

Jaja, håll tummarna folks!!

Bilkö = Panikattack

I fredags efter mitt psykologbesök så skulle vi åka direkt och hämta våran valp i Surte. Hemifrån mig till Surte tar det ca 20-25 min med bil. Vi åkte från Järntorget och ner mot Göteborgsoperan och den vägen, men det tog stop! Bilkö! Det stod helt still! Jag kände mig lugn första halvtimman och trodde att bilkön skulle lätta efter stund. Men det stod verkligen helt still! Jag började känna paniken smyga sig på. Det var liksom ingen vanlig panikattack jag fick. Jag började må illa (det brukar jag ju göra), men jag kände inte att magen drog igång som den brukar, men jag började skälla på mamma och sa att hon skulle köra därifrån för snart spyr jag sa jag. Hon skällde tillbaka och sa att hon inte kunde göra nåt, hon kunde inte köra därifrån, stod ju som sagt helt still. Jag började gråta hysteriskt och visste inte vad jag skulle göra! Som tur var hade vi kommit till en liten korsning där man kunde fortsätta på den vägen mot Surte eller svänga av och köra förbi Nordstan och sedan ut mot Ullevi. Jag sa till mamma att köra mot Nordstan där var ingen kö. Allt lättade och vi körde ut på motorvägen förbi Ullevi och senare ut på 45:an mot Surte. 

Från Göteborgsoperan till Nordstan tog alltså 1.5 h i bilkön (den lilla biten kanske tar ca 5 min i vanliga fall). Det var det värsta jag varit med om! Jag såg ingen ende på det, bilar överallt som stod helt still! Jag kan bara tänka mig hur lång tid vi hade behövt sitta om vi skulle fortsatt och inte svängt av mot Nordstan. Vilken tur att det gick att svänga av! 

När vi sedan åkte ut på motorvägen och på väg till Surte så släppte all spänning och jag grät ännu mer och fick ont i huvudet. Jag bad mamma om ursäkt för att jag skällde på henne, men förklarade för henne att i ett sånt ögonblick gör man allt för att undkomma "faran" och det blev liksom hennes fel att hon satt mig i den situationen, fastän man egentligen vet att så inte är fallet. Hon sa att hon förstod och att hon liksom skällde tillbaka på mig för att hon kände sig maktlös och inte kunde hjälpa mig. Fy vad fel det blev! Men vi kramade om varandra sen och andades ut både hon och jag. Puh.....

Det var längesedan jag hade en panikattack, men som sagt bilkö är min största "trigger", och här gick det inte att hejda paniken hur mycket jag än försökte tänka på annat. Hade det bara rullat lite så hade det känts bättre tror jag för då kommer man liksom nån vart, men här var det som sagt stiltje... 
Fy, jag hoppas jag slipper uppleva det igen. Nu vet jag iallafall att vi aldrig mer ska åka den vägen, pågår tydligen ett stort vägarbete där, men det visste ju inte vi! 

När vi äntligen kom fram till Surte väntade världens sötaste valp på oss! Så liten! All obehagkänsla jag kände var som bortblåst när jag såg honom! Vi åkte hem och Malte blev alldeles till sig när han såg Morriz! Han blev jätteglad och är väldigt beskyddande mot honom, precis som en bror ska vara <3
Dom verkligen älskar varandra! 

Så det som började som en fruktansvärd dag blev lite senare en helt fantastisk dag! Tänk vilka vändningar livet och dagarna innehåller. 

<3

Ångestkänning

I måndags skulle jag och pappa åka ut och handla lite julklappar till mamma. Jag hade ont i magen och ville egentligen inte åka, men kände mig tvungen att hjälpa pappa hitta klappar till mamma. Jag hade ångestkänning redan i bilen på väg dit och tänkte att jag inte kommer fixa det. 
Vi visste i stort sett vad vi skulle köpa så det gick ganska fort...det var jobbigt men det gick bra! Pappa sa att han skulle köra hem mig efter vi handlat till mamma, för han skulle handla lite mat och så. Men när vi väl var där så tyckte jag det det var onödigt för honom att köra hem mig och sen tillbaka till samma ställe för att handla! Så vi handlade, och det gick bra! Vi var väl ute i ca 1,5 timma. 

Kändes bra att jag härdade ut och vann över ångesten :)

Glöggfest

Igår hade jag glöggfest hemma! Vi skulle egentligen vara 7 st, men blev tyvärr bara 5. Men det var jättetrevligt! Mycket skratt och mycket prat! Vi drack glögg, åt lite ost, tjejerna drack vin och vi hade jättemysigt! Tack alla mina underbara vänner.... <3<3

Sista gästerna åkte hem vid 00.30 och jag röjde undan lite. Jag hade under dagen funderat på om jag skulle försöka sova hemma på natten. Tanken grodde ju längre dagen gick och när gästerna åkt hem så bestämde jag mig för att försöka! 

Jag satte på TV:n på timer ca 1.5 h, för att få lite ljud och ljus i rummet (för att inte känna mig så ensam). Jag visste också att mamma var vaken hela natten (hon jobbade), så jag visste att hon fanns till hands ifall det skulle bli jobbigt. Jag lade mg i sängen och spelade en lite stund på mobilen, tog ett tag innan jag somnade (ca. 2.30). Men jag kände ingen direkt ångest och var inte särskilt orolig. Sov lite oroligt i början men sen på morgontimmarna sov jag som en stock! Hade fått lite meddelanden och nåt samtal under natten/morgonen, men jag vaknade inte! (Har telefonen på ljudlöst, men brukar ändå vakna av vibrationerna) Haha, då sover man gott! 
Vaknade vid 9.00, gick upp och duschade och diskade efter gårdagen. 

Känner mig lite stolt faktiskt! Gick bättre än jag  trodde det skulle göra, så det blir nog ett försök till snart! Men jag tar dagen som den kommer och har inte bråttom! 

:)

Ikea

Idag skulle jag till arken zoo för att skriva på papperen om arbetsträningen,men hon vi skulle träffa var inte där så vi fick boka om mötet till nästa vecka!

Jag åkte med mamma till Ikea idag vid tolv-tiden. Det gick hur bra som helst! Ingen ångestkänning överhuvudtaget! Vi var där i två timmar! Helt fantastiskt! Det måste vara så det känns för "normala" människor när dom handlar! Så skönt att bara gå omkring och kolla på grejer utan en gnutta oro i kroppen! Helt fantastiskt! Jag blev glad när jag kom hem för att allt gått så bra!

Ikväll har jag badat! Så skönt att bli så avslappnad! Nu sitter jag och myser i soffan,har ätit glass med kolasås och ska snart kolla på Dallas :-)
Blir en TV-kväll idag :-)

Kram