I onsdags var jag på sista psykologbesöket på psykiatriska mottagningen i Mölndal. Nu i september slutar min psykolog där och ska jobba på en privat verksamhet och på en annan vårdcentral.
Jag fick ju beskedet förra gången jag var där att jag skulle få fortsätta gå hos honom om jag ville. Jag kommer att få gå på den privata mottagningen som kommer ligga vid järntorget i Göteborg. Blir samtidigt exponering för mig eftersom jag måste åka in till stan som jag egentligen hatar. Men jag ser det som en stor fördel att jag får fortsätta med honom så det oroar mig faktiskt inte det minsta :)
Får se det som exponeringar helt enkelt :)
Vi pratade om skillnaden mellan panikångesten och den vanliga ångesten. Det går liksom inte att beskriva skillnaden riktigt. Det är två helt olika typ av ångest. Den "vanliga" ångesten är mycket svårare att få bukt på och tar ju mycket längre tid att behandla än vad panikångesten gör. Min psykolog sa att nu har vi "botat" paniken och nu tar vi tag i ångesten.
Känns mycket jobbigare att ta tag i den, att gräva så djupt och försöka ta reda på vad den kommer ifrån. Det är så jobbigt, man blir så ledsen, så mycket ångest, och i värsta fall kan man bli ganska deprimerad. Men jag känner att jag måste göra det, för jag tror aldrig jag blir av med skiten annars....
Min psykolog sa att det är bra nu när vi inte har nån "deadline" och kan hålla på så länge tills jag känner mig "klar". Känns fantastiskt! :)
:)
Kram
Det låter ju underbart att du får fortsätta hos honom alla fall!
SvaraRaderaOch skönt att inte ha nån deadline. Egentligen tycker jag att det där med deadline är konstigt, för man skulle ju vilja ha någon att prata med hela livet :-)
Skönt att det känns som framsteg när det gäller paniken. Jag har ju det också och har ibland svårt som sjutton men ibland funkar mina strategier och då känns det så bra efteråt. Många kramar!
Hej!
RaderaJa det var som tio tusen kg sten föll från axlarna på mig! Helt fantastisk känsla! :)
Ja man måste ju jobba med den hela tiden och absolut inte ta den för given, och liksom tro att man är fri från den, för då tror jag att den kommer tillbaka och biter en i arslet....jag säger till mig själv varje dag att jag vet att den finns,men är skönt att den lämnar mig ifred för tillfället...hehe
Kram