Psykologbesök

Igår var jag hos psykologen. Jag hade en väldigt skum känsla innan jag gick dit igår, jag kände att jag inte hade nåt att prata om! Så har jag aldrig känt förut, väldigt konstigt egentligen med tanke på hur tungt ämne det var jag pratade om förra veckan och hur låg och ledsen jag var då.  


Veckan som var har varit bättre, det har hänt mycket roliga och positiva saker så tankarna om döden och ensamheten avtog ganska mycket, vilket var skönt! 


Jag var ju på fest i lördags och fick skratta MASSOR, vilket vad jätteroligt och nyttigt för mig nu.
På hundkursen i måndags hade jag jätteroligt, plus att jag träffade tjejen jag umgåtts lite med för många årsen, vilket känns jätteroligt! Vi kommer nog byta nummer och kanske umgås och träna med hundarna bara hon och jag :)


Det blev mest prat om detta hos psykologen igår, men vi pratade också om att han ska ha semester hela juli, och sen jobbar han en månad, sen slutar han i början av september :( Vi pratade om hur jag kände inför det, och jag berättade att det inte alls känns bra. Jag vill inte ha nån annan psykolog än honom! Jag känner inte alls att jag kan få samma förtroende och "klicka" lite bra med någon annan. Han sa att detta med avsked är svårt för mig, men detta blir ett avsked som jag hinner jobba med och förbereda mig på, till skillnad på hur det har varit med andra avsked som skett. Han har rätt i det, jag har blivit lämnad ofta, jag tänker på kärleksrelationer. 


Jag har blivit lämnad många gånger och oftast helt utan förvarning. Ena dagen är det jättebra och dom älskar mig, nästa dag ringer/kommer dom och gör slut. Då står jag där, från allt till inget liksom! Jag har väldigt svårt för att bara bli lämnad så, det har liksom hänt för många gånger. Därför tror psykologen att jag är rädd för ensamheten och döden och detta med att bli lämnad ensam kvar. Något vi ska jobba på nu. 


Han känner mig så väl, hur ska nån annan kunna ta vid? Jag kan inte fatta det! Jag vill inte det! Någon som har erfarenhet av sånt här? 


Kram