Ikväll är det sista gången på hundkursen Vardagslydnad. Känns tråkigt, har varit ett jättehärligt gäng och underbara hundar. Vi har lärt oss massor!
På tisdag börjar den nya kursen som jag anmälde oss till, cirkuskonster! Det ska bli jättekul! Hoppas vi kommer att lära oss massa roligt trix och konster!
Vi var i Värmland i midsommar, vi hade jättefint väder! Solen sken och vi var ute hela dagen. Resan dit och hem gick bra som vanligt! Men det var jobbigare hem, vi hamnade i en bilkö pga en olycka som inträffat ett tag innan vi kom dit. Vi stod still i ca 20 min innan det släppte. När vi hamnade där fick jag panik, jag blev alldeles stel och spände mig jättemycket tydligen, det känner jag i nacken idag! :( Men jag klarade det! Men puh vad jobbigt det var! Miljoner tankar som sätter igång i huvudet, och oron kommer och spänningen i kroppen. Men som sagt, jag klarade det bra! Detta ska jag berätta för min psykolog! :)
Kram
Hej Anna!
SvaraRaderaHittade din blogg när jag googlade på agorafobi alldeles nyss och jag måste bara säga att jag blev verkligen glad av att hitta något som jag kunde känna igen mig så i. Allt du skriver om panikångest, agorafobi, ibs. Jag lider själv av agorafobi. Och panikångest känns det som om jag haft så långt jag kan minnas. Det känns verkligen inspirerande att läsa om dina tankar och din kamp mot detta! Går själv i terapi hos en psykolog en gång i veckan för tillfället och hittills går det fortfarande upp och ner. Känner igen mig i din rädsla för att bo själv och har precis samma problem, min storebror har nu bott hos mig i flera månader. Behovet av trygghet är starkt och jag har länge önskat att jag kan hitta den tryggheten i mig själv. Det är mitt mål att en dag kunna. Kunna ta kontrollen över ångesten och känna mig trygg i mig själv.
Såg att du skrivit Frölunda torg, bor du i Göteborg? Gör nämligen det själv.
Lycka till med din resa!
Kram, Sanna
Hej Sanna!
RaderaVad roligt att du hittade min blogg och tykte om den! Ja syftet med bloggen är att personer som är som jag inte ska känna att dom är ensamma! Att vi är flera som lider av detta helvetiska tillstånd...Vi måste stötta varandra och verkligen försöka finnas där för varann.
Hur länge har du gått i terapi? KBT-terapi? Mår du bättre? Hur illa är det? Kommer du ut nånting? Många frågor, du behöver absolut inte svara på dom om du inte vill! Vill du skriva mer privat så maila mig istället: annizen_80@hotmail.com.
Vi verkar verkligen lika, jag tänker på detta med att bo själv! Hur gammal är du? Är du singel? Känner du dig ensam, är det då ångesten tränger sig på som mest?
Jag vill också ta kontroll över ångesten och känner att jag kommit en liten bit iallafall...
Jag bor i Mölndal! Du?
Lycka till själv Sanna!!
Kram
Hej igen Anna!
SvaraRaderaJag har inte lyckats komma in på min mejl så jag svarar här.
Du har helt rätt i att vi måste stötta varandra. Vet inte om du känner till åss, ångestsyndrom sällskapet. Det finns här i Göteborg. Vet inte om dom ligger kvar, men förr låg det på Järntorget.
Var där en gång när jag var 16, dom har en ungdomsgrupp. Eller hade, jag vet som sagt inte längre. Jag är 24 år idag så det var längesen jag var där. Har funderat många gånger på att ta mig dit, men aldrig riktigt tagit klivet.
Jag har gått i terapi sedan april i år.
Agorafobin som började med depression och panikångest efter en väldigt lång period av psykisk stress. Och utvecklade sig sedan till där jag är nu. För tillfället går jag i vanlig samtalsterapi. Tanken är att så småningom börja med en kbt. Men först har jag en depression att ta mig ur. Jag har lyckats ta mig en bra bit på vägen, tror jag, har fortfarande svårt att ta mig för saker och ''genomlida'' ångesten. Ångestattackerna har blivit färre, förmodligen tack vare medicinen jag äter.
Men förväntansångesten sitter i fortfarande. Och den kan vara riktigt hemsk, lika hemsk som panikångesten i sig. Tror du förstår vad jag menar, att ständigt behöva oroa sig för kommande saker och händelser.
Att åka bil en längre sträcka känns hemskt, ofta undviker jag det. Men när jag väl gjort det är det under mycket ångest och jag är oftast så slut när jag väl är framme att jag inte orkar ta för mig av att faktiskt komma iväg.
Ja, ångesten är som störst när jag är ensam. Jag är oftast rädd att det ska hända mig något och att det inte finns någon där som kan hjälpa mig.
Jag bor ensam, för tillfället bor min storebror hos mig och har gjort det dom senaste månaderna. Jag står knappt ut med tanken på att vara ensam hemma. Förr kunde jag tycka om det, men inte nu längre. Jag känner ett sånt behov att trygghet och av att ha någon runt mig hela tiden. Tom att åka bil själv känns som en pina.
Just nu är jag singel. Jag lämnade ett förhållande som jag haft i fyra år för några månader sen.
Hur ser din situation ut? Är du tillsammans med någon?
Har förstått att du bor hos dina föräldrar just nu.
Och jag förstår dig! Lika mycket som jag skulle vilja kunna bo själv igen, lika lite vill jag vara ensam hemma.
Vad brukar du göra på dagarna?
Hur brukar du göra när ångesten kommer?
Ibland känns det som om ångesten bara ligger där under huden och bubblar, som en oro utan att ge någon panikattack, kan du känna samma?
Jag bor också i Mölndal :-)
Om du vill får du gärna mejla mig, min mejl är, SannaMarie88@hotmail.com får försöka logga in senare, var antagligen bara hotmail det var fel på, eller Internet hemma kanske. Ville inte vänta med att svara.
Angående ditt inlägg igår, jag förstår vad du menar. Jag är också jätte rädd för döden, känns obehagligt att bara skriva ordet.
Hoppas du haft en bra dag idag!
Kram, Sanna
Hej Sanna!
RaderaJag svarar dig nu på mailen istället! :)
Kram