Bara ordet döden gör att det går rysningar i hela kroppen...och idag gjorde döden sig återigen påmind. Min kusin ringde idag vid 16.00-tiden och berättade att min "faster" dött inatt. Min pappas brors fru.....Vi blev helt chockade! Vi var inte alls beredda på detta, hon hade varit på sjukhus för nån vecka sen och fått tabletter för hjärtsvikt, men mådde bra och allt var ok när hon la sig på kvällen. I morse när min farbror vaknade så låg hon död bredvid honom, hon hade somnat in under natten. Jag tycker så synd om min underbara farbror som nu blir helt ensam. Han hade för en vecka sedan avlivat sin hund som blev sjuk, och nu förlorade han sin fru också! Så fruktansvärt! Stackars farbror!
Jag klarar verkligen inte av att hantera alla dessa tankar och känslor som döden väcker i mig, ångesten blir olidlig. Tankarna bara snurrar....."tänk om det varit mamma?", "ska mamma också bara vara 72 år när hon dör?", "tänk om mamma dör inatt när hon ska jobba?", mm. Jag blir så sur på mig själv när jag får reda på att en anhörig dött och ändå får det att handla om mig! Varför? Hur egoistisk kan man va? Men jag kan inte hjälpa det! Jag skäms!
Jag är livrädd för döden! Jag kan inte kontrollera den, jag kan inte styra hur länge eller vem som ska leva, mm. Denna ovisshet och brist på kontroll gör att ångesten kokar i mig! Hur ska jag kunna förlika mig med detta? Hur ska jag bara kunna acceptera att det är så här det ser ut livet, man lever och man dör...det är livets gång! Men jag kan inte acceptera döden och inte ensamheten den försätter folk i. Det går bara inte! Jag hatar den!
Nu är det snart dags för ännu en begravning.....
Jag har varit på ca 10 begravningar i mitt liv hittills, jag tycker det är ganska många. Det har varit mor-och farföräldrar, faster, vänners föräldrar, kusiner....
Jag vill inte gå på mer begravningar nu!
Jag vet att tankarna kommer snurra ett rejält virrvarr nu när jag lägger mig om en stund, men jag hoppas verkligen att jag inte får mer ångest än den jag redan har nu. Jag ska på hundkurs imon vid 11.00 så jag hoppas att jag får sova ganska bra inatt trots tankar som garanterat kommer komma.
Det är lite skumt faktiskt, men jag sa till mamma i morse att jag hade en klump i halsen, en "ångestklump", och jag förstod inte riktigt varför, var väldigt längesen jag hade det nu. Kände jag på mig att det var nåt som hade hänt? Det har hänt ibland att jag "känt" på mig saker och både jag och mamma har tyckt att det varit lite otäckt när det sedan visat sig stämma...
Ta hand er och era nära och kära!
Kram
Jag klarar verkligen inte av att hantera alla dessa tankar och känslor som döden väcker i mig, ångesten blir olidlig. Tankarna bara snurrar....."tänk om det varit mamma?", "ska mamma också bara vara 72 år när hon dör?", "tänk om mamma dör inatt när hon ska jobba?", mm. Jag blir så sur på mig själv när jag får reda på att en anhörig dött och ändå får det att handla om mig! Varför? Hur egoistisk kan man va? Men jag kan inte hjälpa det! Jag skäms!
Jag är livrädd för döden! Jag kan inte kontrollera den, jag kan inte styra hur länge eller vem som ska leva, mm. Denna ovisshet och brist på kontroll gör att ångesten kokar i mig! Hur ska jag kunna förlika mig med detta? Hur ska jag bara kunna acceptera att det är så här det ser ut livet, man lever och man dör...det är livets gång! Men jag kan inte acceptera döden och inte ensamheten den försätter folk i. Det går bara inte! Jag hatar den!
Nu är det snart dags för ännu en begravning.....
Jag har varit på ca 10 begravningar i mitt liv hittills, jag tycker det är ganska många. Det har varit mor-och farföräldrar, faster, vänners föräldrar, kusiner....
Jag vill inte gå på mer begravningar nu!
Jag vet att tankarna kommer snurra ett rejält virrvarr nu när jag lägger mig om en stund, men jag hoppas verkligen att jag inte får mer ångest än den jag redan har nu. Jag ska på hundkurs imon vid 11.00 så jag hoppas att jag får sova ganska bra inatt trots tankar som garanterat kommer komma.
Det är lite skumt faktiskt, men jag sa till mamma i morse att jag hade en klump i halsen, en "ångestklump", och jag förstod inte riktigt varför, var väldigt längesen jag hade det nu. Kände jag på mig att det var nåt som hade hänt? Det har hänt ibland att jag "känt" på mig saker och både jag och mamma har tyckt att det varit lite otäckt när det sedan visat sig stämma...
Ta hand er och era nära och kära!
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar