Tankar om agorafobi

Jag funderar ibland på detta med agorafobi (torgskräck).

Agorafobi

Agorafobi innebär att man har en ihållande rädsla för situationer som man tror är svåra att fly ifrån eller få hjälp i vid händelse av en panikattack. Agorafobiska situationer undviks eller uthärdas trots stark rädsla eller obehag. Undvikanden av agorafobiska situationer leder ofta till ett psykiskt lidande och att vardagen inskränks på olika sätt (arbetsmässigt, socialt m.m.). Ofta undviks en rad olika situationer. Agorafobi utvecklas vanligtvis som en konsekvens av en panikstörning. Man kan i regel lättare stå ut att vara i dessa situationer om man är tillsammans med en person som man känner sig trygg med.

Rädsla och undvikande i en viss situation brukar vara särskilt stark när förväntningarna är höga om att en panikattack skall inträffa, när konsekvenserna förväntas vara särskilt allvarliga, och när man inte tror att man kan handskas med situationen på ett effektivt sätt. Eftersom agorafobi definieras som en rädsla för situationer i vilka man kan få en panikattack kan även en rädsla för mera subtila stimuli som väcker stark rädsla anses utgöra olika former av agorafobi. Några exempel är användningen av olika substanser (t.ex. kaffe), fysisk träning, filmer som väcker känslor, kvava eller fuktiga miljöer, sexuellt umgänge m.m.

Om agorafobin förvärras kan man bli alltmer beroende av närstående i sin vardag. Man kan komma att alltmer ställa krav på dem att de följer med när man går hemifrån eller när man skall till en social situation.

Exempel på agorafobiska situationer är affärer, köer, folksamlingar, små rum/tunnlar, broar, bilresor, flygresor, läkar-/tandläkarbesök, allmäna transporter (buss, t-bana, tåg), biografer/arenor, restauranger, hissar, öppna platser (parker, parkeringsplatser) m.m.

Källa: http://www.kbterapi.se/agorafobi.html

Jag känner ju igen mig i nästan alla dessa exempel. Köer,buss, tandläkare, bilfärder, resturanger mm.
Min mamma är min trygga punkt i alla dessa situationer, hon är alltid med mig när jag väl är ute bland folk. Hon fungerar under processen jag går igenom nu som min "coach", hon hjälper mig med olika exponeringsövningar som tex hyperventilering, mm. Nu är det snart dags för "riktig" exponering i utemiljöer. Jag ska börja dessa övningar med psykologen, men varje hemmaövning jag kommer jag få så är det mamma som är min "psykolog", dvs coach.
Känns tryggt! Hon ställer alltid upp för mig!

Ibland kan jag tycka det det är konstigt med agorafobin när det gäller mig! Varför får jag en attack i väntrummet hos psykologen? Är nästan aldrig några folk i väntrummet, toaletter finns tillgängliga, har varit där så många ggr att jag känner mig trygg på platsen. Är det bara för att jag är orolig? Är det för att jag tycker det är jobbigt att gå dit (inte jätteroligt att gå i terapi)? För att jag var där ensam utan min trygga punkt (mamma)? Det är säkert så, det fattar jag nu när jag skriver om det....eller hur?

Jag har ju ont av agorafobin hela tiden, är hämmad i allt jag gör.

Jag har ju till och med svårt att gå ut på promenader. Där är jag ju bara med mamma, inga andra folk, men jag tycker det är jobbigt ändå! Går ju aldrig långt hemifrån, brukar bli promenader på ca 15-30 min. Men jag är nöjd med det, huvudsaken är att jag kommer ut!

Ja, det är lustigt hur agorafobin beter sig! Ibland si ibland så....men det är väl så den agerar, får väl bara acceptera det!