Min plan jag hade i lördags fungerade!
Jag var hemma hela dagen och hade ett True Blood-maraton :)
På kvällen kom Sanna och vi kollade på Melodifestivalen och tjötade lite, det var jättetrevligt.
Sanna åkte hem strax efter 22.00, och jag satte på 2 avsnitt av serien och kollade på dom. Var trött vid 00.00 och gick och lade mig. Jag kollade på mobilen en stund innan jag skulle försöka sova. Tog ett tag att somna, tror jag somnade vid ca 1.30. Det gick bra! Vaknade 7.30 av att Morriz var kissenödig, sedan somnade vi om en timma :)
Jag var hemma i min lägenhet hela söndagen också nästan :)
Men sedan blev det för ensamt och jag gick hem till mamma och pappa igen och sov där på söndagen.
Men målet jag hade genomfördes och jag känner mig glad och stolt :)
Har kommit en liten bit på väg iallafall :)
Kram
Wow, grattis! Jättekul att det gick så bra för dej att sova själv i lägenheten. Det måste kännas som ett rejält framsteg. Jag flyttade hem till min mamma i tre månader när ångesten var som allra värst förra året (kunde inte gå ut typ) men hade inte möjlighet att bo kvar där nån längre tid (lång historia). Det var svårt att gå tillbaka till att bo ensam igen, delvis för att jag var så rädd att jag inte skulle våga åka och handla osv, men också för att det var så jävla obehagligt att vara ensam när man gick runt och var ångestfylld och skräckslagen precis hela tiden (ja, du vet säkert!). Men jag började ha på radion på låg volym dygnet runt (på nån prat-kanal snarare än musik), för att få lite sällskap liksom,och av nån anledning blev jag lite lugnare av att höra glada röster som pratade i bakgrunden. Vet inte om det är nåt som kanske skulle kunna funka för dej också om du ska börja träna på att vara ensam lite oftare framöver?
SvaraRaderaHoppas du får en fortsatt bra vecka!
Åsa
Hej Åsa!
RaderaJa det kändes bra, jag är glad och lite stolt :)
Det du beskriver med radion, jag använder TV:n på samma sätt, har den på hela tiden för att känna mig mindre ensam, det hjälper verkligen att höra röster. Tack för tipset! Men du är sambo nu sa du va?
Kram Anna
Hej Anna,
SvaraRaderaMisstänkte att du nog hade nåt liknande knep. Det är nog egetligen även många som inte har panikångest som använder tv eller radio som hjälp mot ensamma, tysta lägenheter... En kompis till mej lämnar ibland på radion när hon går ut för att familjens hund inte ska känna sej ensam! :)
För att svara på din fråga, det lät nog så från min kommentar härom dan, men jag bor inte ihop med min kille. Men vi bor ganska nära varandra, och skulle jag känna att jag behöver ringa nån och få hjälp när jag får en rejäl panikattack så ringer jag honom i första hand. Men för det mesta räcker det med vetskapen att jag kan få tag på honom om det krisar sej. Och om jag tänker efter så är ju egentligen rädslan att inte kunna åka och handla t.ex. lite onödig, för det är klart jag skulle kunna be honom göra det om jag inte klarade det själv. Det tar emot så att be om hjälp bara, för jag vill ju liksom fixa det själv... Envisheten är nog faktiskt mitt allra bästa vapen mot panikångesten!
Kram,
Åsa
Hej Åsa!
RaderaJa vi hittar nog knep mot ensamheten ganska lätt ;) Allt för att slippa ångesten.....
Vad skönt att du har honom så nära...
Ja man vill ju verkligen fixa llt sälv, känna sig oberoende av andra liksom. Men det är ju så svårt, finns ju vissa saker man bara inte klarar av.
Jag är väldigt beroende av mina föräldrar pga att jag inte har körkort, och inte kan åka kommunalt. Vilket gör att dom får köra mig överallt! Så då är det inte lätt av vara oberoende! Men jag ska bli!!! :) Men det kommer ta tid, men det får det liksom göra då känner jag. Jag jobbar ju på det, mer kan jag ju inte göra!
Ja, med envisheten kommer man långt :)
Har du nån blogg?
Kram Anna
Jo, jag håller med, och jag har heller inte körkort... Känns som det börjar bli dags vid 34 års ålder, men, ja, det är inte riktigt läge att ta körlektioner just nu för min del. Sen jag har vart så van att cykla överallt, och det är bara de senaste 1-2 åren som jag haft problem med att åka kollektivt.
SvaraRaderaOch, ja, saker får ta den tid de tar helt enkelt, absolut!
Nej, jag har ingen blogg (har väl gjort ett och annat försök att börja blogga emellanåt, men jag är nog lite för feg...även om man ju kan vara anonym om man vill). Men jag funderade faktiskt skicka dej ett mejl, och tala om vem jag är, så du vet vem du "pratar" med - om det är ok med dej förstås!
Hej!
RaderaJag tänkte jag skulle hinna svara på ditt mail idag! Tack för ditt fina mail, jag blev rörd!
Kram
Stort grattis! Det var ju jättebra gjort. Kramar!
SvaraRaderaTack! Kram
Radera