Den senaste veckan har jag haft ganska ont av min IBS, eller vaddå ganska, jag har haft väldigt ont i magen :(
Riktiga kramper, och väldigt uppblåst mage. Har liksom inte spelat nån roll vad jag ätit, allt har påverkat magen negativt. När jag har såna här problem så blir jag väldigt påverkad och min agorafobi frodas, och jag får svårare att ta mig ut. Verkar lite som detta med IBS går i så kallade skov. Ju sämre man mår ju psykiskt ju mer påverkas IBS:en, det vet jag ju, men grejen är att jag tycker inte jag mått sämre senaste veckan än innan liksom....men det kanske jag har? Jag menar jag har ju inte mått särskilt bra det senaste, men att magen ska bli så påverkad tycker jag är konstigt....men är kanske så att IBS:en går i skov lite grann? Sanna, vet du om det kan vara så?
Jag kommer ihåg att jag hade ett sånt här "skov" för ett tagsen också, sen var det bättre i några veckor...Hoppas att det går över nu snart, för imon kommer min moster och hennes man och mina två små kusiner och hälsar på i helgen. Dom bor i Hudiksvall så vi träffas inte direkt ofta tyvärr :(
När jag hade bra perioder åkte jag och mamma tåg upp till Hudik och hälsade på dom, men det har jag inte kunnat göra på dom senaste två åren så nu har vi bara setts 1 gång per år.
Jag ser verkligen framemot att träffa dom och hoppas vi får mysiga dagar med mycket bus och lek! Därför hoppas jag att magen ordnar upp sig också...
Kram
tisdag 26 februari 2013
tisdag 19 februari 2013
Planen fungerade
Min plan jag hade i lördags fungerade!
Jag var hemma hela dagen och hade ett True Blood-maraton :)
På kvällen kom Sanna och vi kollade på Melodifestivalen och tjötade lite, det var jättetrevligt.
Sanna åkte hem strax efter 22.00, och jag satte på 2 avsnitt av serien och kollade på dom. Var trött vid 00.00 och gick och lade mig. Jag kollade på mobilen en stund innan jag skulle försöka sova. Tog ett tag att somna, tror jag somnade vid ca 1.30. Det gick bra! Vaknade 7.30 av att Morriz var kissenödig, sedan somnade vi om en timma :)
Jag var hemma i min lägenhet hela söndagen också nästan :)
Men sedan blev det för ensamt och jag gick hem till mamma och pappa igen och sov där på söndagen.
Men målet jag hade genomfördes och jag känner mig glad och stolt :)
Har kommit en liten bit på väg iallafall :)
Kram
Jag var hemma hela dagen och hade ett True Blood-maraton :)
På kvällen kom Sanna och vi kollade på Melodifestivalen och tjötade lite, det var jättetrevligt.
Sanna åkte hem strax efter 22.00, och jag satte på 2 avsnitt av serien och kollade på dom. Var trött vid 00.00 och gick och lade mig. Jag kollade på mobilen en stund innan jag skulle försöka sova. Tog ett tag att somna, tror jag somnade vid ca 1.30. Det gick bra! Vaknade 7.30 av att Morriz var kissenödig, sedan somnade vi om en timma :)
Jag var hemma i min lägenhet hela söndagen också nästan :)
Men sedan blev det för ensamt och jag gick hem till mamma och pappa igen och sov där på söndagen.
Men målet jag hade genomfördes och jag känner mig glad och stolt :)
Har kommit en liten bit på väg iallafall :)
Kram
fredag 15 februari 2013
Hemmadag + kväll
Om allt går som jag planerar imon så blir det en dag hemma hos mig med mina hundar <3<3
Jag ska ha ett True Blood-maraton (har lånat hela säsong 1 av Sanna). Har aldrig sett den serien, men alltid velat!
Jag tänker så här:
Jag ska gå hem till mig imon när jag vaknat och gjort mig klar. Ska ta med mig Malte och Morriz och mysa framför TV:n hela dagen. Sedan på kvällen när Melodifestivalen börjar så kommer Sanna hem och vi ska kolla på den tillsammans.
Sedan har jag tänkt att jag ska prova att sova hemma ensam (eller inte ensam, med hundarna såklart, men ingen annan mänsklig varelse ;)
Det är tanken idag, hehe. Vet ju inte om jag tänker samma imon, men jag hoppas det! Jag hoppas jag vågar prova igen, det gick ju bra sist! :)
Jaja, håll tummarna folks!!
Jag ska ha ett True Blood-maraton (har lånat hela säsong 1 av Sanna). Har aldrig sett den serien, men alltid velat!
Jag tänker så här:
Jag ska gå hem till mig imon när jag vaknat och gjort mig klar. Ska ta med mig Malte och Morriz och mysa framför TV:n hela dagen. Sedan på kvällen när Melodifestivalen börjar så kommer Sanna hem och vi ska kolla på den tillsammans.
Sedan har jag tänkt att jag ska prova att sova hemma ensam (eller inte ensam, med hundarna såklart, men ingen annan mänsklig varelse ;)
Det är tanken idag, hehe. Vet ju inte om jag tänker samma imon, men jag hoppas det! Jag hoppas jag vågar prova igen, det gick ju bra sist! :)
Jaja, håll tummarna folks!!
Inget psykologbesök
Det blev inget psykologbesök idag, jag avbokade. Jag har PMS-besvär och sov dåligt i natt så jag orkade inte gå idag. Min mage blir väldigt påverkad av PMS, och då är det ännu svårare för mig att komma iväg, när magen strular.
Igår när jag gick och lade mig så kom dom hemska tankarna om att mamma ska dö och lämna mig. Det var ett tag sen jag tänkte på det och det har varit väldigt skönt! Men igår kom dom och jag fick en fruktansvärd ångest. När tankarna kommer på att hon ska försvinna och lämna mig så vet jag inte vart jag ska ta vägen, jag kan inte hantera dom och får hjärtklappning och blir väldigt ledsen...Jag tänker då: "Tänker jag det, så händer det!", vilket gör tanken ännu mer skrämmande! Varför tänker jag så? Min psykolog säger att barn tänker så, alltså att man inte kan skilja på fantasi och verklighet, vart den gränsen går! Man tror att det man tänker ska ske och det gör det väldigt skrämmande och kan då hos vuxna som tänker så skapa extrem ångest och oro. Jag har alltså inte kommit ur det stadiet, haha. Kanske därför jag känner mig som ett barn :)
Nä, skämt åsido, det är verkligen inte roligt att ha dessa tankar och absolut inte dom tankarna "att bara för att man tänker det så sker det värsta tänkbara!"
Jag försökte genast slå bort tankarna och försöka tänka på annat igår och fick ta mobilen till hjälp och läsa lite, och spela osv för att tankarna på mamma skulle försvinna. Det gick efter ett tag, men jag har varit påverkad av det hela dagen idag :(
Min älskade mamma <3
Igår när jag gick och lade mig så kom dom hemska tankarna om att mamma ska dö och lämna mig. Det var ett tag sen jag tänkte på det och det har varit väldigt skönt! Men igår kom dom och jag fick en fruktansvärd ångest. När tankarna kommer på att hon ska försvinna och lämna mig så vet jag inte vart jag ska ta vägen, jag kan inte hantera dom och får hjärtklappning och blir väldigt ledsen...Jag tänker då: "Tänker jag det, så händer det!", vilket gör tanken ännu mer skrämmande! Varför tänker jag så? Min psykolog säger att barn tänker så, alltså att man inte kan skilja på fantasi och verklighet, vart den gränsen går! Man tror att det man tänker ska ske och det gör det väldigt skrämmande och kan då hos vuxna som tänker så skapa extrem ångest och oro. Jag har alltså inte kommit ur det stadiet, haha. Kanske därför jag känner mig som ett barn :)
Nä, skämt åsido, det är verkligen inte roligt att ha dessa tankar och absolut inte dom tankarna "att bara för att man tänker det så sker det värsta tänkbara!"
Jag försökte genast slå bort tankarna och försöka tänka på annat igår och fick ta mobilen till hjälp och läsa lite, och spela osv för att tankarna på mamma skulle försvinna. Det gick efter ett tag, men jag har varit påverkad av det hela dagen idag :(
Min älskade mamma <3
onsdag 13 februari 2013
Säkerhetsbeteende
Sist jag var hos psykologen så pratade vi en hel del om säkerhetsbeteenden.
Att på olika sätt distrahera sig från situationer eller annat som är kopplat till panikattacker är vanligt hos panikdrabbade. Att distrahera sig är ett sätt att uthärda situationen och kan ses som en form av undvikande. Inom psykologin kallas det för säkerhetsbeteenden. Det ger en känsla av säkerhet för stunden, men är inte bra när man långsiktigt vill bli av med sina problem.
Säkerhetsbeteendet förhindrar möjligheten att upptäcka och bemöta sina negativa automatiska tankar. Man förstärker och vidmakthåller rädslan på sikt eftersom man missar möjligheten att konfronteras med rädslan. Man hindrar sig själv från att upptäcka och dra erfarenheter av vad som skulle hända om man inte använde sig av säkerhetsbeteendet. Av den anledningen är en viktig del i behandlingen av panik att uppmärksamma och sluta med sina säkerhetsbeteenden. Först då kan man arbeta aktivt med rädslan och tankarna som är kopplade till den.
Exempel på säkerhetsbeteenden är att ha med en person som känns trygg, att bära med sig ångestdämpande medicin eller en vattenflaska, att alltid veta var toaletten eller nödutgången är, att alltid köra i den långsamma filen på motorvägen med fläkten inställd på det högsta, eller vilken sak som helst som du tror kan skydda dig mot panikattacker eller den katastrof som du fruktar.
Så länge du tror att det finns något som skyddar dig mot panikattacker kommer du att vara sårbar. Om du inte använde dig av säkerhetsbeteendet skulle du tro att du var förlorad. Du skulle förvänta dig en panikattack och förmodligen framkalla en. Det påverkar också din livskvalitet. Om du tex inte längre vågar motionera för att du är rädd för att få en attack så äventyrar du din hälsa mer genom att inte motionera än genom att få några panikattacker. Vad du än gör så ge inte efter för frestelsen att söka säkerhet genom att undvika situationer eller utföra olika säkerhetsbeteenden. Du kommer inte bli av med det du är rädd för, ångest och panik kommer istället att förfölja dig.
Du kan inte lära dig att hantera motgångar och svårigheter eller få ett starkare självförtroende bara genom att tänka på det. Du måste göra något som bevisar för dig att det inte är farligt och att du kan hantera situationen. Om du är villig att gå igenom ett övergående obehag investerar du i ett större självförtroende. Du kan lära dig att se panikattacker som obehagliga och jobbiga irritationsmoment, inte som katastrofer.
"Källa: Ingen Panik av Per Carlbring"
Oj oj oj, jag har massa säkerhetsbeteenden och det är inte bra säger min psykolog. Något vi ska jobba en del med nu. Han vill att jag ska bli medveten om mina olika säkerhetsbeteenden och fokusera på mina känslor när jag använder mig utav dom. Mina olika "säkerheter" gör mig väldigt trygg för stunden och jag har väldigt svårt att tro att jag nånsin kommer klara av att göra mig fri från dom. Jag behöver dom för att få min vardag att gå ihop!! Annars faller allt känns det som!
Här är några exempel på mina säkerhetsbeteenden:
*Har alltid 100% koll på var toaletter finns
*Har alltid en dricka med mig vart jag än går (förutom när jag går ut med hundarna)
*Har alltid min mobil med mig så jag alltid kan nå någon ifall det skulle hända något
*Har daglig intensiv kontakt med min vän och "ångestsyster" Sanna, hon finns alltid till hands på Whats app och jag "använder" mig av henne när jag är ute och är orolig, om jag ska göra något som gör mig nervös, osv. Frågan jag ställer henne på appen är oftast "Är du med mig nu? Hjälper du mig nu?"
*Mitt största säkerhetsbeteende är nog detta med maten! Att jag väljer att inte äta när jag ska ut och göra något, då känner jag att jag har kontroll på magen och ångesten. Äter jag inte, håller magen sig lugn = ärendet går bra!
*Kollar alltid bäst före datum på ALLA varor jag handlar (så jag inte blir matförgiftad)
*Använder mig av personer i min närhet för att fråga frågor där jag egentligen själv kan svaret eller där man kan tänka logiskt, tex om det står något i kylen som är öppnat (tex västkustsallad) och jag inte vet när den öppnades och därför inte vet om den är bra att äta, då frågar jag mamma eller pappa om jag kan äta den, säger dom ja så litar jag på dom och kan då äta produkten. Frågar jag inte så blir jag osäker och får ångest och blir orolig för att bli sjuk och då vågar jag inte äta den. Katastroftankar!
Ett exempel till på detta är: När vi ska nånstans och har en tid att passa, tex psykologtid kl 15.00 och vi alltid åker 14.30 (och jag har aldrig kommit försent). Senast nu när vi åkte så sa pappa i bilen : " Oj är klockan redan 14.35, undra om vi hinner nu? Jag vet ju inte hur mycket trafik det är nu?"
Då börjar det hända grejer i mig....." vaddå? Vi åker ju alltid 14.30! Vi hinner väl pappa? Det är väl klart att vi hinner pappa?! Jag blir orolig och stressad och grejer händer i kroppen.
Pappa svarar: "Jo vi hinner säkert, och ifall det skulle vara så att vi blir lite sena så är det ju ändå din tid hos psykologen som blir mindre, du förstör ju inte för nån annan!"
Då lugnar jag ner mig litegrann och håller med.
Detta är ju ett exempel där jag egentligen hade kunnat välja att inte använda mig av ett säkerhetsbeteende, utan faktiskt lita på min egen erfarenhet då jag vet att jag alltid hunnit när jag åkt 14.30. Men det är ett sånt invant beteende och SÅ svårt att ändra på!
Jag har fler säkerhetsbeteenden än dom jag gett exempel på här, men om jag hade skrivit alla så hade detta inlägget aldrig tagit slut!
Jag använder mig av mina beteenden varje dag, flera gånger om dagen! Jag tänker inte ens på att det är säkerhetsbeteenden! Det är ju mitt sätt att vara, det är ju jag, Anna! Vem är jag utan alla dessa beteenden??
Som ni förstår så har jag och min psykolog en hel del att jobba med, många beteenden som ska upphöra. Det kommer bli svårt att göra mig av med mina beteenden, och vissa tror jag aldrig att jag kommer bli fri ifrån, men säkert vissa! Jag ska försöka, men vilken utmaning alltså!
Håll tummarna för mig!
Kram
Att på olika sätt distrahera sig från situationer eller annat som är kopplat till panikattacker är vanligt hos panikdrabbade. Att distrahera sig är ett sätt att uthärda situationen och kan ses som en form av undvikande. Inom psykologin kallas det för säkerhetsbeteenden. Det ger en känsla av säkerhet för stunden, men är inte bra när man långsiktigt vill bli av med sina problem.
Säkerhetsbeteendet förhindrar möjligheten att upptäcka och bemöta sina negativa automatiska tankar. Man förstärker och vidmakthåller rädslan på sikt eftersom man missar möjligheten att konfronteras med rädslan. Man hindrar sig själv från att upptäcka och dra erfarenheter av vad som skulle hända om man inte använde sig av säkerhetsbeteendet. Av den anledningen är en viktig del i behandlingen av panik att uppmärksamma och sluta med sina säkerhetsbeteenden. Först då kan man arbeta aktivt med rädslan och tankarna som är kopplade till den.
Exempel på säkerhetsbeteenden är att ha med en person som känns trygg, att bära med sig ångestdämpande medicin eller en vattenflaska, att alltid veta var toaletten eller nödutgången är, att alltid köra i den långsamma filen på motorvägen med fläkten inställd på det högsta, eller vilken sak som helst som du tror kan skydda dig mot panikattacker eller den katastrof som du fruktar.
Så länge du tror att det finns något som skyddar dig mot panikattacker kommer du att vara sårbar. Om du inte använde dig av säkerhetsbeteendet skulle du tro att du var förlorad. Du skulle förvänta dig en panikattack och förmodligen framkalla en. Det påverkar också din livskvalitet. Om du tex inte längre vågar motionera för att du är rädd för att få en attack så äventyrar du din hälsa mer genom att inte motionera än genom att få några panikattacker. Vad du än gör så ge inte efter för frestelsen att söka säkerhet genom att undvika situationer eller utföra olika säkerhetsbeteenden. Du kommer inte bli av med det du är rädd för, ångest och panik kommer istället att förfölja dig.
Du kan inte lära dig att hantera motgångar och svårigheter eller få ett starkare självförtroende bara genom att tänka på det. Du måste göra något som bevisar för dig att det inte är farligt och att du kan hantera situationen. Om du är villig att gå igenom ett övergående obehag investerar du i ett större självförtroende. Du kan lära dig att se panikattacker som obehagliga och jobbiga irritationsmoment, inte som katastrofer.
"Källa: Ingen Panik av Per Carlbring"
Oj oj oj, jag har massa säkerhetsbeteenden och det är inte bra säger min psykolog. Något vi ska jobba en del med nu. Han vill att jag ska bli medveten om mina olika säkerhetsbeteenden och fokusera på mina känslor när jag använder mig utav dom. Mina olika "säkerheter" gör mig väldigt trygg för stunden och jag har väldigt svårt att tro att jag nånsin kommer klara av att göra mig fri från dom. Jag behöver dom för att få min vardag att gå ihop!! Annars faller allt känns det som!
Här är några exempel på mina säkerhetsbeteenden:
*Har alltid 100% koll på var toaletter finns
*Har alltid en dricka med mig vart jag än går (förutom när jag går ut med hundarna)
*Har alltid min mobil med mig så jag alltid kan nå någon ifall det skulle hända något
*Har daglig intensiv kontakt med min vän och "ångestsyster" Sanna, hon finns alltid till hands på Whats app och jag "använder" mig av henne när jag är ute och är orolig, om jag ska göra något som gör mig nervös, osv. Frågan jag ställer henne på appen är oftast "Är du med mig nu? Hjälper du mig nu?"
*Mitt största säkerhetsbeteende är nog detta med maten! Att jag väljer att inte äta när jag ska ut och göra något, då känner jag att jag har kontroll på magen och ångesten. Äter jag inte, håller magen sig lugn = ärendet går bra!
*Kollar alltid bäst före datum på ALLA varor jag handlar (så jag inte blir matförgiftad)
*Använder mig av personer i min närhet för att fråga frågor där jag egentligen själv kan svaret eller där man kan tänka logiskt, tex om det står något i kylen som är öppnat (tex västkustsallad) och jag inte vet när den öppnades och därför inte vet om den är bra att äta, då frågar jag mamma eller pappa om jag kan äta den, säger dom ja så litar jag på dom och kan då äta produkten. Frågar jag inte så blir jag osäker och får ångest och blir orolig för att bli sjuk och då vågar jag inte äta den. Katastroftankar!
Ett exempel till på detta är: När vi ska nånstans och har en tid att passa, tex psykologtid kl 15.00 och vi alltid åker 14.30 (och jag har aldrig kommit försent). Senast nu när vi åkte så sa pappa i bilen : " Oj är klockan redan 14.35, undra om vi hinner nu? Jag vet ju inte hur mycket trafik det är nu?"
Då börjar det hända grejer i mig....." vaddå? Vi åker ju alltid 14.30! Vi hinner väl pappa? Det är väl klart att vi hinner pappa?! Jag blir orolig och stressad och grejer händer i kroppen.
Pappa svarar: "Jo vi hinner säkert, och ifall det skulle vara så att vi blir lite sena så är det ju ändå din tid hos psykologen som blir mindre, du förstör ju inte för nån annan!"
Då lugnar jag ner mig litegrann och håller med.
Detta är ju ett exempel där jag egentligen hade kunnat välja att inte använda mig av ett säkerhetsbeteende, utan faktiskt lita på min egen erfarenhet då jag vet att jag alltid hunnit när jag åkt 14.30. Men det är ett sånt invant beteende och SÅ svårt att ändra på!
Jag har fler säkerhetsbeteenden än dom jag gett exempel på här, men om jag hade skrivit alla så hade detta inlägget aldrig tagit slut!
Jag använder mig av mina beteenden varje dag, flera gånger om dagen! Jag tänker inte ens på att det är säkerhetsbeteenden! Det är ju mitt sätt att vara, det är ju jag, Anna! Vem är jag utan alla dessa beteenden??
Som ni förstår så har jag och min psykolog en hel del att jobba med, många beteenden som ska upphöra. Det kommer bli svårt att göra mig av med mina beteenden, och vissa tror jag aldrig att jag kommer bli fri ifrån, men säkert vissa! Jag ska försöka, men vilken utmaning alltså!
Håll tummarna för mig!
Kram
tisdag 5 februari 2013
Psykologbesök
I fredags var jag hos psykologen. Vi pratade om min tandvärk och att den har satt sig på mitt psyke. Han pratade om att vissa personer lider av kronisk smärta, tex ont i lederna, mm. Han nämnde då att man måste acceptera det och ändå leva vidare, att man måste lära sig att tänka annorlunda. Att vara medveten om smärtan, men försöka att fokusera på annat så smärtan blir lättare att leva med. Väldigt svårt att förklara här, låter flummigt, men ni kanske förstår vad jag menar. Lättare sagt än gjort dock, men det finns vissa knep sa han att liksom "lura hjärnan". Jag försöker tänka på vad han sa, och försöker jobba på det så att inte denna tandvärk gör mig ännu mer deprimerad än vad jag redan är.
Jag ringde tandläkaren och hon sa att hon skulle skicka remissen till ett annat ställe också som inte har riktigt lika väntetid, så vi får se vad som händer.
Hos psykologen så pratade vi också om mina matexponeringar, jag sa att jag inte riktigt börjat ännu, pga min tandvärk, känner mig inte alls motiverad när jag har ont i munnen. Får börja senare.
Jag ringde tandläkaren och hon sa att hon skulle skicka remissen till ett annat ställe också som inte har riktigt lika väntetid, så vi får se vad som händer.
Hos psykologen så pratade vi också om mina matexponeringar, jag sa att jag inte riktigt börjat ännu, pga min tandvärk, känner mig inte alls motiverad när jag har ont i munnen. Får börja senare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)