söndag 14 oktober 2012

Psykologbesök

I fredags var det psykologbesök på schemat. Jag mådde inte bra alls, hade ont i magen och en klump i halsen. Trodde det berodde på att jag ätit vitlök dagen innan (ibland kan magen reagera väldigt starkt på vitlök). Men jag tror nu i skrivande stund att det är en ångestklump faktiskt för jag känner den idag med! 

Pga detta illamående och magont så funderade jag väldigt starkt på att säga upp tiden. Jag var nära flera ggr och gick i valet och kvalet om jag skulle göra det. Pratade med mamma om det och hon sa att jag fick göra som jag ville, men hon trodde att jag skulle klara av att gå. Jag satt verkligen med telefonen i handen och var på väg att ringa och säga upp tiden, men nånting tog verkligen emot! Nån inre röst som sa till mig att inte göra det! 
Så jag bestämde mig för att åka dit! Jag skulle vinna över ångesten! Mamma sa att hon kunde följa med mig upp i väntrummet om jag ville, allt för att jag skulle kunna komma iväg! Men det ville jag ju inte, det hade känts som ett bakslag om hon skulle följa med upp! Men kändes ändå bra att veta att det var ett alternativ ifall jag inte skulle klara att gå upp.

Vi åkte in och jag gick upp själv och satt och väntade en stund innan han kallade in mig. Jag berättade som det var, att jag knappt kom iväg, mm. Han tyckte det var väldigt intressant och vill ta reda på varför jag kände som jag gjorde. Han berättade för mig att förra gången pratade vi om sånt vi inte pratat om tidigare, min barndom, var ångesten kan tänkas komma ifrån, familj, min skolfobi jag hade i tonåren, min relation med mamma, mm. Det var jobbigt, så mentalt jobbigt! Det går inte beskriva för nån som inte gått i terapi hur mycket kraft det tar på psyket och hur mycket tankar som hela tiden snurrar i huvudet och som blir till kaos pga jag inte kan sortera tankarna. Hela min vakna tid snurrar olika tankar och jag bearbetar och försöker minnas olika saker, årtal, mm för att vi ska kunna gå till botten med var ångesten kommer ifrån. 
Ärligt talat är jag livrädd för den kommande terapin nu! Jag vet inte ens om jag vill ha reda på det, för jag tror inte jag klarar av att känna så mycket ångest igen! Men jag vet att jag måste annars kommer mitt liv se ut precis som det gör nu och det vill jag ju inte. Jag vill ju leva ett eget liv, bo själv, klara av att vara ensam, mm. Men känslan av att gå tillbaka i tid, tankar, situationer, känslor, mm känns inte alls lockande just nu! Jag tror inte jag kommer klara av det! 

Pga detta med terapin och ångesten jag känner nu, gör ju att jag får ångest för allt, även arbetsprövningen. Jag vet att när jag mår så här och har den här klumpen i halsen (illamående), gör att dom negativa tankarna sätter igång och ångesten blir värre. Vilket gör att kraven på att jag ska klara av att gå till arbetsträningen ger mig ännu mer ångest nu! Fan! Jag måste ju klara detta med arbetsträningen alltså, annars kommer jag aldrig kunna jobba igen! Vad ska jag göra? Hur ska jag klara detta? Hjälp!! Hur ska jag bli av med denna klumpen? Jag hatar den! Ska jag ha ångest varje dag nu?? Orkar inte!!

Hur ska jag göra??

:(


6 kommentarer:

  1. Jag förstår ju precis hur du menar, men på sikt kanske ändå terapin hjälper.
    Kramar från en som känner igen sig i vad du skriver.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej.
      Jag är helt övertygad om att terapin kommer hjälpa mig,men det känns så jobbigt att ta tag i allt gammalt och leta reda på var ångesten kommer ifrån!

      Kram

      Radera
  2. Säger som kommentaren ovan.. förstår vad du menar. Har klumpen med mig konstant nu för tiden, även om huvudet mår bättre gör sig ångesten påmind allt oftare än vad jag orkar. Men jag fortsätter gå i terapi och gör mitt bästa för att låta vänner komma in och bara umgås med mig. Kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Em!

      Tack för att du hittat till min blogg,vilket i sin tur gjorde att jag hittade till din. Ja fy fan för ångest alltså! Jag hatar ångest i alla dess former..
      Jag vill absolut inte ha denna klump i halsen och vet inte riktigt hur jag ska lyckas bli av med den. Det enda jag vet med säkerhet är att jag ska fortsätta med min terapi hur jobbigt det än blir! Jag måste bli frisk!!!

      Kram Anna

      Radera
  3. Hej Anna!

    Min erfarenhet var likadan som du beskriver. Därför innan genombrottet kommer, är rädslan som störst. Rädd för det okända och rädd för att det ska bli värre. För det är ju just den saken som har startat allt det jobbiga, så därför måste det vara det absolut jobbigaste av allt tänker man. Men när du väl ser din rädsla för vad den verkligen är, då blir det ett lugn. Därför det brukar alltid vara en, eller flera saker som har startat det hela, men det konstiga är att det oftast är små saker?! Lite som en snöboll som börjat rulla nedför berget och växer sig större och större. Tillslut slukar den dig. Men vågar du kämpa dig upp på toppen för att se vart bollen började, ser du att den bara var så liten liten till att börja med. Och det kommer inte alls kännas så jobbigt som du först trott! Men resan dit är det som är jobbigt, så bara du orkar den resan som är kvar så kommer du säkert känna att det inte alls var nån fara tillslut. Låter kanske flummigt, men visste inte hur jag annars kunde beskriva känslorna som kommer i en så här jobbig process, när man just ska gräva i det förflutna. Det man tillslut kommer på vad det var, brukar inte alls vara så laddat längre i sig som själva allt det andra som kommit med på den långa resan då rädslorna byggts upp. Att arbeta bort alla känslorna som kommit efter den saken är oftast de som tar längst tid att jobba med..

    Kämpa på Anna!!!
    Du vet att du är stark, tänk på resan du gjort hittills så ser du hur långt du kommit, det är bara den sista jobbigaste biten kvar till toppen nu!
    Kram
    M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej M!

      Tack för din fina kommentar, inte alls flummigt. Förstår precis vad du menar, det där med snöbollen lät väldigt vettigt på nåt vis! Jag hoppas verkligen att jag klarar denna process....alt är ju så ovisst. Man vet liksom vad man har, men inte hur nåt blir! Ingen trygghet! Men jag ska försöka så gott jag kan att kämpa vidare....
      Känns som att du som skriver känner mig lite grann? Kan det stämma? Jag känner några som börjar på M, och försöker lista ut vem det kan vara!? Eller har jag fel? Tack oavsett vem du är för den fina tänkvärda kommentaren och dina peppande ord!
      Kram Anna

      Radera