Ja som jag skrev igår så är det verkligen kaos i mitt huvud för tillfället! Min sömn blir väldigt lidande. Igår gick jag och la mig strax efter 23.00. Tankarna snurrade och tårar rann ner för kinderna. Glädjetårar och sorgsna tårar, tankarna gick fram och tillbaka mellan glädje och sorg, tex:
"Jag har världens bästa vän som alltid ställer upp för mig! Vilken tur att jag har henne!"
"Hur ska det gå när min psykolog slutar, jag tänkte på avskedet och blev ledsen. Jag har blivit lite beroende av honom och hans stöd."
"Vilka underbara brorsöner jag har, tänk om inte dom hade funnits"
"Min underbara mamma, och alla tankar som handlar om henne"
"Min fina lägenhet, kommer jag kunna flytta dit, när isåfall?"
"Min fina familj, som stöttar mig, mina föräldrar, mina bröder, mina svägerskor"
Ja, dessa är bara några av alla tankar jag tänkte, jag tänker på en del annat också men det är för privat så det håller jag för mig själv ett tag.
Sista gången jag kollade på klockan var den strax innan 2.00, antar att jag somnade sen, för att sedan vakna vid 3.00 av att Malte traskade runt i sängen. Somnade om och sov till 6.00 sen var det kört. Så inatt har det väl blivit sömn i ca 3 timmar bara, vilket gör att jag blir såå trött! Jag blir mentalt trött men också fysiskt trött.
Men jag hade bestämt att jag skulle träffa min bästa vän Helene idag en stund på förmiddagen. Hon kom och hämtade mig vid 10.30, sen åkte jag hem strax efter 14.00. Vi hade jättemysigt! Jag hade med mig Malte, så vi lekte med honom och Helenes två små flickor. Det behövde jag verkligen! Tack underbara Helene! Du är bäst!
Ikväll blir det till att kolla på EM! Heja Sverige!!
fredag 15 juni 2012
torsdag 14 juni 2012
Psykologbesök
Idag var det psykologbesök på schemat! Jag kände inte alls för det, var väldigt nära på att säga upp tiden! Jag satt med telefonen i handen, men jag ångrade mig! Jag vet ju hur bra jag mår efteråt!
Jag är så trött nu, miljoner tankar flyger och far i mitt lilla huvud och det blir för mycket för mig så jag blir helt mentalt slut, vilket gör att jag blir fysiskt trött också. Jag tänker på hur mitt liv ska bli, när jag ska kunna flytta hem, hur separationen med mamma ska bli, mm.
Jag vilade en stund, sen åkte jag till psykologen.
Jag pratade om allt! Jag pratade om min trötthet, om att jag åkte till Frölunda torg, om att jag hade ångest en natt, känslomässiga tankar, oro, ja allt! Tänk vad mycket man hinner på en timma! :)
När jag berättade om min ångestattack så beskrev jag vad jag kände, vilka symtom jag hade, vilka orostankar som for i mitt huvud, mm. Jag sa att jag tyckte det var konstigt för det kändes som en panikattack, men ändå inte liksom. Då berättade han för mig att det inte var nån paniktattack, utan "bara" en stund av hög ångest. Alltså ångest, men ingen panik och ingen rädsla! Att det var sådan ångest alla människor kan känna. Jag blev glad!
Jag fick samma symtom, men jag blev ju inte rädd för dom, därför blev det ingen panik! Härligt!
Så ja, det känns alltid bättre när jag går därifrån! Jag får en chans att sortera mina tankar och verkligen analysera dom (med hans hjälp).
Jag känner att det händer saker med mig, min hjärna tänker annorlunda. Jag tror kanske att jag börjar få lite bättre självkänsla. Jag börjar förstå att jag klarar av saker...att jag duger och att jag är bra som jag är. Allt är inte svart eller vitt, det finns en gråzon, jag behöver inte sätta så stor press på mig själv, jag kan ta "det jobbiga" i små steg.....
Låter detta flummigt?? Svårt att sätta ord på känslorna!
En sak som jag vet med säkerhet är att jag har VÄRLDENS bästa psykolog! Jag är så ledsen över att jag bara har 5 ggr kvar med honom pga semester och att han sen slutar jobba där. Jag vet inte hur det blir sen, om jag får nån annan eller om jag ska sluta. Vi har pratat lite om det, men ska besluta hur det blir lite längre fram. Jag känner mig inte redo för att sluta med psykologkontakten, men som sagt: mycket kan hända på 2 månader! Det har jag ju fått bevisat för mig! :)
Jag är så trött nu, miljoner tankar flyger och far i mitt lilla huvud och det blir för mycket för mig så jag blir helt mentalt slut, vilket gör att jag blir fysiskt trött också. Jag tänker på hur mitt liv ska bli, när jag ska kunna flytta hem, hur separationen med mamma ska bli, mm.
Jag vilade en stund, sen åkte jag till psykologen.
Jag pratade om allt! Jag pratade om min trötthet, om att jag åkte till Frölunda torg, om att jag hade ångest en natt, känslomässiga tankar, oro, ja allt! Tänk vad mycket man hinner på en timma! :)
När jag berättade om min ångestattack så beskrev jag vad jag kände, vilka symtom jag hade, vilka orostankar som for i mitt huvud, mm. Jag sa att jag tyckte det var konstigt för det kändes som en panikattack, men ändå inte liksom. Då berättade han för mig att det inte var nån paniktattack, utan "bara" en stund av hög ångest. Alltså ångest, men ingen panik och ingen rädsla! Att det var sådan ångest alla människor kan känna. Jag blev glad!
Jag fick samma symtom, men jag blev ju inte rädd för dom, därför blev det ingen panik! Härligt!
Så ja, det känns alltid bättre när jag går därifrån! Jag får en chans att sortera mina tankar och verkligen analysera dom (med hans hjälp).
Jag känner att det händer saker med mig, min hjärna tänker annorlunda. Jag tror kanske att jag börjar få lite bättre självkänsla. Jag börjar förstå att jag klarar av saker...att jag duger och att jag är bra som jag är. Allt är inte svart eller vitt, det finns en gråzon, jag behöver inte sätta så stor press på mig själv, jag kan ta "det jobbiga" i små steg.....
Låter detta flummigt?? Svårt att sätta ord på känslorna!
En sak som jag vet med säkerhet är att jag har VÄRLDENS bästa psykolog! Jag är så ledsen över att jag bara har 5 ggr kvar med honom pga semester och att han sen slutar jobba där. Jag vet inte hur det blir sen, om jag får nån annan eller om jag ska sluta. Vi har pratat lite om det, men ska besluta hur det blir lite längre fram. Jag känner mig inte redo för att sluta med psykologkontakten, men som sagt: mycket kan hända på 2 månader! Det har jag ju fått bevisat för mig! :)
onsdag 13 juni 2012
Frölunda torg
Igår efter läkarbesöket var jag trött och hade ont i magen,jag stannade hemma och vilade medans mamma och pappa åkte och handlade. När dom kom hem så ville jag åka till cubus och köpa ett par linnen. Vi åkte till 421, men där var ju dom slut naturligtvis! Jag sa till mamma att vi åker en snabbis till frölunda torg och kollar, det cubuset är större. Det gick hur bra som helst! Jag fick inte ens nån känning! Jag hittade tre linnen och en blus! Var väl där i ca 20 min. Så skönt! Blir lättare och lättare att åka dit nu!
Kram
tisdag 12 juni 2012
Läkarbesök
Ja idag skulle jag vara hos min läkare vid 9.00. Jag hatar att få såna tidiga läkarbesök! Min mage ballar helt ut, för jag är så nervös inför besöket. Så idag gick jag upp strax innan 7.00, duschade, sen satt jag på toa fram till det var dags att åka! Så jobbigt! Men det är ändå ett framsteg för jag skapar inte förväntansoro 1-2 veckor innan "det jobbiga" som jag gjorde förut, nu kommer det samma dag eller dagen innan. Framsteg!
Jag kom iväg till dr och det gick bra (som vanligt,varför oroar man sig?). Jag berättade för honom att panikångesten har blivit bättre, men att jag har en annan jobbig process framför mig nu (separationen från mamma, och att kunna flytta hem). Han är väldigt bra min doktor, han tar sig tid att lyssna och jag känner mig verkligen hörd.
Han sjukskrev mig till 11 september. Snart har jag varit sjukskriven 1 år....tar tid en sån här process! Men kanske inte så konstigt då jag lidit av detta i mer än 20 år....jag får väl bara ge det den tiden som behövs.
Jag har haft väldigt ont i magen idag också, men nu hoppas jag verkligen att det blir bättre imon. Då är det bara "en vanlig dag" utan nåt jobbigt, vilket borde göra att det blir bättre i magen. Hoppas det, för nu är det tredje dagen med såna här magsmärtor! Inte alls kul, jag blir väldigt trött av att ha så ont i magen.
Ikväll har jag badat för att kunna slappna av ordentligt efter några jobbiga dagar, och nu hoppas jag på en god natts sömn!
Kram
Jag kom iväg till dr och det gick bra (som vanligt,varför oroar man sig?). Jag berättade för honom att panikångesten har blivit bättre, men att jag har en annan jobbig process framför mig nu (separationen från mamma, och att kunna flytta hem). Han är väldigt bra min doktor, han tar sig tid att lyssna och jag känner mig verkligen hörd.
Han sjukskrev mig till 11 september. Snart har jag varit sjukskriven 1 år....tar tid en sån här process! Men kanske inte så konstigt då jag lidit av detta i mer än 20 år....jag får väl bara ge det den tiden som behövs.
Jag har haft väldigt ont i magen idag också, men nu hoppas jag verkligen att det blir bättre imon. Då är det bara "en vanlig dag" utan nåt jobbigt, vilket borde göra att det blir bättre i magen. Hoppas det, för nu är det tredje dagen med såna här magsmärtor! Inte alls kul, jag blir väldigt trött av att ha så ont i magen.
Ikväll har jag badat för att kunna slappna av ordentligt efter några jobbiga dagar, och nu hoppas jag på en god natts sömn!
Kram
Dagen efter ångestattack
Ja, på måndag morgon var jag tvungen att vakna tidigt pga vattnet skulle vara avstängt hela dagen och jag var tvungen att duscha innan kl 8.00 då detta skulle ske.
Jag hade somnat sent på natten pga min ångestattack, jag somnade ca 2.30. Så jag var väldigt trött när jag vaknade, man spänner sig mycket under en panikattack och det sitter liksom i ett tag.
Efter en sån natt så brukar jag bli lite orolig i magen och inte känna nån direkt matlust, så jag åt väldigt dåligt på måndagen. Detta gör att min IBS blir värre och jag får magsmärtor.
Jag var lite orolig att jag inte skulle komma iväg på hundkursen på kvällen, men jag bara vägrade vara hemma. Jag älskar att gå på den hundkursen, så jag bet ihop, men jag hade riktigt ont i magen. Men det gick bra, som tur var var det mycket teori denna gången så jag fick sitta mycket, vilket gör att smärtorna blir lite lättare att stå ut med.
Hundkursen var naturligtvis lika rolig som alltid och det Malte var jätteduktig!
När vi kom hem skulle vi till min brorson och fira hans födelsedag, han fyllde 12 år! Vi åt lite tårta och stannade faktiskt kvar och såg på Sverige-Ukraina. Det var en trevlig kväll, om man bortser från att Sverige förlorade...
Jag gick och lade mig vid 23.00, jag var jättetrött och skulle upp tidigt på tisdagen pga läkarbesök.
Jag hade somnat sent på natten pga min ångestattack, jag somnade ca 2.30. Så jag var väldigt trött när jag vaknade, man spänner sig mycket under en panikattack och det sitter liksom i ett tag.
Efter en sån natt så brukar jag bli lite orolig i magen och inte känna nån direkt matlust, så jag åt väldigt dåligt på måndagen. Detta gör att min IBS blir värre och jag får magsmärtor.
Jag var lite orolig att jag inte skulle komma iväg på hundkursen på kvällen, men jag bara vägrade vara hemma. Jag älskar att gå på den hundkursen, så jag bet ihop, men jag hade riktigt ont i magen. Men det gick bra, som tur var var det mycket teori denna gången så jag fick sitta mycket, vilket gör att smärtorna blir lite lättare att stå ut med.
Hundkursen var naturligtvis lika rolig som alltid och det Malte var jätteduktig!
När vi kom hem skulle vi till min brorson och fira hans födelsedag, han fyllde 12 år! Vi åt lite tårta och stannade faktiskt kvar och såg på Sverige-Ukraina. Det var en trevlig kväll, om man bortser från att Sverige förlorade...
Jag gick och lade mig vid 23.00, jag var jättetrött och skulle upp tidigt på tisdagen pga läkarbesök.
Ångestattack
Ja, så kom det en liten attack natten mellan söndag och måndag. Det var som sagt väldigt längesen jag hade en panikattack, ca 3 månader. Jag har haft mycket tankar dom senaste dagarna om processen och allt som händer i mitt liv nu, och sånt som är på väg att hända, tex att flytta hem. Det sätter igång orostankar, men också positiva tankar faktiskt. Detta med att jag ens tänker på att försöka flytta hem igen är ju väldigt ovanliga tankar för mig, har ju inte alls haft det i tankarna förut.
Men jag kände på söndag kväll att det började smyga på sig ångesttankar och allmänt obehag, fick en liten klump i halsen.
Jag gick och lade mig strax efter 23.00 och kände att det eskalerade, började få magknip, hjärtklappning och började skaka lite grann i benen. När jag låg där så sa jag till mig själv att det är bara ångest, det är inte farligt, du behöver inte gå på toa, härda ut! Jag började med magandningen. Attacken varade länge, ca 1 timma, men jag var liksom inte rädd ändå! Jag bara låg där och lät det gå över, jag har ju verkligen lärt mig att tänka annorlunda! Helt fantastiskt! Ja, det var obehagligt, men jag bara vägrade ge efter för den! Jag gick inte på toa! Jag klarade det bra!
Jag kände inte som jag trodde att jag skulle känna om det nu var så att jag skulle få en attack till, jag trodde jag skulle bli besviken på mig själv och känna att "jaha, nu måste jag börja om, nu räknas inte dom månaderna som jag inte haft nån attack", mm. Jag känner mer "ok, nu kom det en attack, men det var tre månader sen du hade en senast", "du har återigen fått det bekräftat att du klarar att härda ut en lång panikattack utan att behöva gå på toa, mm".
Så jag ser inte detta som ett nederlag, snarare som en vinst! Jag har återigen vunnit över herr ångest! :)
Men jag kände på söndag kväll att det började smyga på sig ångesttankar och allmänt obehag, fick en liten klump i halsen.
Jag gick och lade mig strax efter 23.00 och kände att det eskalerade, började få magknip, hjärtklappning och började skaka lite grann i benen. När jag låg där så sa jag till mig själv att det är bara ångest, det är inte farligt, du behöver inte gå på toa, härda ut! Jag började med magandningen. Attacken varade länge, ca 1 timma, men jag var liksom inte rädd ändå! Jag bara låg där och lät det gå över, jag har ju verkligen lärt mig att tänka annorlunda! Helt fantastiskt! Ja, det var obehagligt, men jag bara vägrade ge efter för den! Jag gick inte på toa! Jag klarade det bra!
Jag kände inte som jag trodde att jag skulle känna om det nu var så att jag skulle få en attack till, jag trodde jag skulle bli besviken på mig själv och känna att "jaha, nu måste jag börja om, nu räknas inte dom månaderna som jag inte haft nån attack", mm. Jag känner mer "ok, nu kom det en attack, men det var tre månader sen du hade en senast", "du har återigen fått det bekräftat att du klarar att härda ut en lång panikattack utan att behöva gå på toa, mm".
Så jag ser inte detta som ett nederlag, snarare som en vinst! Jag har återigen vunnit över herr ångest! :)
söndag 10 juni 2012
Medmänniskor
Igår fick jag ett mail på Facebook av en person jag egentligen inte känner så väl. Vi var grannar när vi var barn och mina bröder var dagbarn hos hans mamma. Jag har förstått att han läser min blogg, han kommenterar ibland mina facebook-länkar.
I detta mail jag fick igår, så undrade han hur det går för mig, hur jag mår osv. Vilken medmänniska! Han tar utav sin tid och skriver till mig, helt fantastiskt hur vissa människor bryr sig om sina medmänniskor! Det är ovanligt!
Det är såna här "små" saker som gör så mycket! Det gav mig ytterligare motivation att fortsätta min resa, och att känna att det finns personer som hejar på mig, inte bara min familj och mina närmaste vänner!
Tack A!
Kram
I detta mail jag fick igår, så undrade han hur det går för mig, hur jag mår osv. Vilken medmänniska! Han tar utav sin tid och skriver till mig, helt fantastiskt hur vissa människor bryr sig om sina medmänniskor! Det är ovanligt!
Det är såna här "små" saker som gör så mycket! Det gav mig ytterligare motivation att fortsätta min resa, och att känna att det finns personer som hejar på mig, inte bara min familj och mina närmaste vänner!
Tack A!
Kram
fredag 8 juni 2012
Psykologbesök
Igår var jag hos psykologen. Jag hade en väldigt skum känsla innan jag gick dit igår, jag kände att jag inte hade nåt att prata om! Så har jag aldrig känt förut, väldigt konstigt egentligen med tanke på hur tungt ämne det var jag pratade om förra veckan och hur låg och ledsen jag var då.
Veckan som var har varit bättre, det har hänt mycket roliga och positiva saker så tankarna om döden och ensamheten avtog ganska mycket, vilket var skönt!
Jag var ju på fest i lördags och fick skratta MASSOR, vilket vad jätteroligt och nyttigt för mig nu.
På hundkursen i måndags hade jag jätteroligt, plus att jag träffade tjejen jag umgåtts lite med för många årsen, vilket känns jätteroligt! Vi kommer nog byta nummer och kanske umgås och träna med hundarna bara hon och jag :)
Det blev mest prat om detta hos psykologen igår, men vi pratade också om att han ska ha semester hela juli, och sen jobbar han en månad, sen slutar han i början av september :( Vi pratade om hur jag kände inför det, och jag berättade att det inte alls känns bra. Jag vill inte ha nån annan psykolog än honom! Jag känner inte alls att jag kan få samma förtroende och "klicka" lite bra med någon annan. Han sa att detta med avsked är svårt för mig, men detta blir ett avsked som jag hinner jobba med och förbereda mig på, till skillnad på hur det har varit med andra avsked som skett. Han har rätt i det, jag har blivit lämnad ofta, jag tänker på kärleksrelationer.
Jag har blivit lämnad många gånger och oftast helt utan förvarning. Ena dagen är det jättebra och dom älskar mig, nästa dag ringer/kommer dom och gör slut. Då står jag där, från allt till inget liksom! Jag har väldigt svårt för att bara bli lämnad så, det har liksom hänt för många gånger. Därför tror psykologen att jag är rädd för ensamheten och döden och detta med att bli lämnad ensam kvar. Något vi ska jobba på nu.
Han känner mig så väl, hur ska nån annan kunna ta vid? Jag kan inte fatta det! Jag vill inte det! Någon som har erfarenhet av sånt här?
Kram
Veckan som var har varit bättre, det har hänt mycket roliga och positiva saker så tankarna om döden och ensamheten avtog ganska mycket, vilket var skönt!
Jag var ju på fest i lördags och fick skratta MASSOR, vilket vad jätteroligt och nyttigt för mig nu.
På hundkursen i måndags hade jag jätteroligt, plus att jag träffade tjejen jag umgåtts lite med för många årsen, vilket känns jätteroligt! Vi kommer nog byta nummer och kanske umgås och träna med hundarna bara hon och jag :)
Det blev mest prat om detta hos psykologen igår, men vi pratade också om att han ska ha semester hela juli, och sen jobbar han en månad, sen slutar han i början av september :( Vi pratade om hur jag kände inför det, och jag berättade att det inte alls känns bra. Jag vill inte ha nån annan psykolog än honom! Jag känner inte alls att jag kan få samma förtroende och "klicka" lite bra med någon annan. Han sa att detta med avsked är svårt för mig, men detta blir ett avsked som jag hinner jobba med och förbereda mig på, till skillnad på hur det har varit med andra avsked som skett. Han har rätt i det, jag har blivit lämnad ofta, jag tänker på kärleksrelationer.
Jag har blivit lämnad många gånger och oftast helt utan förvarning. Ena dagen är det jättebra och dom älskar mig, nästa dag ringer/kommer dom och gör slut. Då står jag där, från allt till inget liksom! Jag har väldigt svårt för att bara bli lämnad så, det har liksom hänt för många gånger. Därför tror psykologen att jag är rädd för ensamheten och döden och detta med att bli lämnad ensam kvar. Något vi ska jobba på nu.
Han känner mig så väl, hur ska nån annan kunna ta vid? Jag kan inte fatta det! Jag vill inte det! Någon som har erfarenhet av sånt här?
Kram
tisdag 5 juni 2012
Hundkurs
Igår var det hundkurs! Det gick jättebra! Malte var jätteduktig! Man blir så glad och stolt :)
Vi övade inkallning och koppelträning. Jag tycker redan att Malte har blivit bättre på att gå i koppel, han drar inte alls lika mycket längre. Övning ger resultat! Det är så roligt på kursen! Vi skrattar och har jättekul allihopa! Vi är verkligen en bra grupp, härliga personer och underbara hundar! Igår var tredje gången så nu har halva tiden redan gått :( Känns lite tråkigt och jag funderar faktiskt på att anmäla oss till fortsättningskursen som är sedan, vardagslydnad steg 2. Jag vill inte sluta på kursen! :)
Jag insåg igår att världen är liten ändå :)
När vi var på kursen första gången så tyckte jag att jag kände igen en tjej som var där, men jag vågade inte riktigt fråga henne om hon var den person jag trodde. Jag släppte tanken, men igår efter kursen så tänkte jag att det måste vara hon så jag åkte hem och kollade på Facebook. En vän till mig hade henne på sin vänlista och på det sättet fick jag det bekräftat att det var hon.
Denna tjejen var bästa kompis med en vän/gammal arbetskamrat till mig, och genom henne har vi träffats några gånger för ca 7-8 år sedan.
Och nu är vi på samma hundkurs! Hur liten är världen egentligen!?
Jag skickade iväg ett mail till henne och skrev som det var, och hon svarade med att hon känt igen mig också. Vi ska byta nummer på måndag och kanske träffas och träna/promenera med våra hundar! Så roligt! Vi insåg också igår via våra mail att vi har ganska mycket gemensamt! Hon arbetar som habiliteringspedagog, jag är utbildad aktiveringspedagog, hon har en hund som är ca 8 månader, Malte är 8 månader nu, vi bor bägge två i Mölndal, mm. Så roligt!!
Jag ser verkligen framemot nästa vecka! Ska bli riktigt kul att prata om allt detta med henne!
Hur stor är chansen att vi är på samma plats samtidigt liksom? Skumt, men spännande! Kanske är nån mening med detta? Jag kanske får en ny vän?? :)
Kram
Vi övade inkallning och koppelträning. Jag tycker redan att Malte har blivit bättre på att gå i koppel, han drar inte alls lika mycket längre. Övning ger resultat! Det är så roligt på kursen! Vi skrattar och har jättekul allihopa! Vi är verkligen en bra grupp, härliga personer och underbara hundar! Igår var tredje gången så nu har halva tiden redan gått :( Känns lite tråkigt och jag funderar faktiskt på att anmäla oss till fortsättningskursen som är sedan, vardagslydnad steg 2. Jag vill inte sluta på kursen! :)
Jag insåg igår att världen är liten ändå :)
När vi var på kursen första gången så tyckte jag att jag kände igen en tjej som var där, men jag vågade inte riktigt fråga henne om hon var den person jag trodde. Jag släppte tanken, men igår efter kursen så tänkte jag att det måste vara hon så jag åkte hem och kollade på Facebook. En vän till mig hade henne på sin vänlista och på det sättet fick jag det bekräftat att det var hon.
Denna tjejen var bästa kompis med en vän/gammal arbetskamrat till mig, och genom henne har vi träffats några gånger för ca 7-8 år sedan.
Och nu är vi på samma hundkurs! Hur liten är världen egentligen!?
Jag skickade iväg ett mail till henne och skrev som det var, och hon svarade med att hon känt igen mig också. Vi ska byta nummer på måndag och kanske träffas och träna/promenera med våra hundar! Så roligt! Vi insåg också igår via våra mail att vi har ganska mycket gemensamt! Hon arbetar som habiliteringspedagog, jag är utbildad aktiveringspedagog, hon har en hund som är ca 8 månader, Malte är 8 månader nu, vi bor bägge två i Mölndal, mm. Så roligt!!
Jag ser verkligen framemot nästa vecka! Ska bli riktigt kul att prata om allt detta med henne!
Hur stor är chansen att vi är på samma plats samtidigt liksom? Skumt, men spännande! Kanske är nån mening med detta? Jag kanske får en ny vän?? :)
Kram
söndag 3 juni 2012
Trött och lite låg
Var några dagar sedan jag skrev nu! Jag har varit lite låg och ganska trött så jag har inte haft motivation att blogga.
I torsdags var jag hos psykologen, det var ett tungt samtal. Jag berättade för honom att jag inte mått så bra den sista veckan. Vi pratade mycket om min rädsla att förlora mamma och det var jobbigt, blev mycket tårar. Han säger att jag är rädd för döden och att jag inte accepterar att döden finns. Jag vill ha kontroll på döden, veta när den kommer, veta till vem den kommer, mm. Det är ju frågor jag/nån aldrig kan få svar på. Jag behöver prata om döden, ensamheten, och allt vad död innebär för att verkligen acceptera den och sen kunna hantera den när den kommer. Låter väldigt flummigt, jag kan inte förklara bättre. Det är mycket känslor, svårt att sätta ord på här på bloggen. Men psykologbesöken nu det närmaste kommer att handla om döden, min process att börja separera från min mamma (att klippa navelsträngen och göra våran relation mer normal), att jag till slut ska kunna flytta hem, mm. Mycket samtalsterapi helt enkelt, ingen KBT-terapi.
Detta kommer bli jobbigt. Det är tunga och svåra ämnen att prata om, samt rädsla för att förändra min och mammas relation. Jag är livrädd för att börja denna process....
Det kommer ta tid, det vet jag! Men det får jag acceptera, det får ta den tid det tar!
Igår var jag på 30-årsfest, min bästa kompis pojkvän fyllde. Det var jättetrevligt, god mat och väldigt trevligt sällskap. Mycket skratt! Det behövde jag nu! Tack Helene och Fredrik för en underbar fest! :)
Imon är det hundkurs igen. Vi ska fortsätta öva på inkallning och koppelträning! Spännande och roligt! Informerar om hur det gick imon!
Kram
I torsdags var jag hos psykologen, det var ett tungt samtal. Jag berättade för honom att jag inte mått så bra den sista veckan. Vi pratade mycket om min rädsla att förlora mamma och det var jobbigt, blev mycket tårar. Han säger att jag är rädd för döden och att jag inte accepterar att döden finns. Jag vill ha kontroll på döden, veta när den kommer, veta till vem den kommer, mm. Det är ju frågor jag/nån aldrig kan få svar på. Jag behöver prata om döden, ensamheten, och allt vad död innebär för att verkligen acceptera den och sen kunna hantera den när den kommer. Låter väldigt flummigt, jag kan inte förklara bättre. Det är mycket känslor, svårt att sätta ord på här på bloggen. Men psykologbesöken nu det närmaste kommer att handla om döden, min process att börja separera från min mamma (att klippa navelsträngen och göra våran relation mer normal), att jag till slut ska kunna flytta hem, mm. Mycket samtalsterapi helt enkelt, ingen KBT-terapi.
Detta kommer bli jobbigt. Det är tunga och svåra ämnen att prata om, samt rädsla för att förändra min och mammas relation. Jag är livrädd för att börja denna process....
Det kommer ta tid, det vet jag! Men det får jag acceptera, det får ta den tid det tar!
Igår var jag på 30-årsfest, min bästa kompis pojkvän fyllde. Det var jättetrevligt, god mat och väldigt trevligt sällskap. Mycket skratt! Det behövde jag nu! Tack Helene och Fredrik för en underbar fest! :)
Imon är det hundkurs igen. Vi ska fortsätta öva på inkallning och koppelträning! Spännande och roligt! Informerar om hur det gick imon!
Kram
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)