Jag har träffat någon

Jag vet inte hur jag ska skriva detta inlägg, jag vet inte var jag ska börja, jag vet inte vad jag ska skriva, jag bara känner att jag måste skriva av mig för mina tankar är överallt just nu! 

Ja det är ju som rubriken säger, jag har träffat någon, en kille....

Det var inte alls meningen! Det bara hände ;) Eller bara hände? Nja, nä det var ju en dejt som skedde, men jag menar att det var inte alls det jag hade tänkt mig skulle ske just nu. Jag har ju fullt upp med mig själv, med att må bra/bättre, att jobba med mig själv och bara koncentrera mig på mig själv och på det som krävs för att jag ska kunna må bättre. Att dejta var inte med på den listan......

Så vad hände? Jo, jag var med på en dejtingsida, har varit länge, men har enbart sett det som ett tidsfördriv, en kul grej, att chatta lite. Min tanke har aldrig varit att dejta faktiskt och absolut inte genom den sidan (jag tycker den är otroligt oseriös). Jag var inte speciellt aktiv där, hade bara kollat mail men inte svarat, när det plötsligt trillade in ett meddelande som jag inte riktigt kunde låta bli att svara på ;) Han var så fruktansvärt rolig och han fick mig att skratta ;) 

Vi chattade mycket, jag berättade ganska tidigt för honom hur jag mår och att jag inte ville dejta. Han blev lite besviken men frågade om vi fortfarande kunde chatta och det ville jag ju såklart ;)

Vi fortsatte med det, och det kändes verkligen som vi hade samma typ av humor, vi pratade om allt, verkligen allt. Jag var som en öppen bok, och han med....Han frågade mig frågor på ett sätt som ingen annan gjort förut, det var precis som om han fattade hur jag mår...svårt att förklara här, men ett exempel är: 

Jag hade en läkartid en dag klockan 13.00, och alla som känner mig vet att jag är väldigt orolig och nervös inför sånt och då äter jag aldrig något innan jag ska på såna möten eller liknande, pga min mage och kontrollen på ångesten. Jag fick ett sms av honom där det stod: "Fick du ätit något innan, eller var du alldeles för orolig för läkarbesöket?"  Alltså, hur är det möjligt att efter den korta tiden vi hade pratat, kunnat sätta fingret på ett utav mina största problem? Han fattade verkligen hur jag kände....

Bara ett av många såna exempel som gjorde att det sedan blev helt självklart för mig att träffa honom. 

Jag funderade ett tag och sen frågade jag honom om han ändå ville träffa mig, men jag var väldigt noga med att poängtera att det inte var en dejt ;) Jag träffade honom, och var faktiskt inte så jättenervös, det kändes som vi känt varann länge redan :) Vi pratade hela kvällen, kändes väldigt avslappnat och vi skrattade. Vi bestämde oss för att träffas igen, och det blev att vi träffades 5 dagar i rad, det var nog inte nåt som någon av oss hade tänkt från början. För varje dag som gick, ju mer bekväm och avslappnad blev jag. Vi kollade film, pratade, kollade på roliga klipp, lyssnade på musik, och pratade ännu mer.....

En utav kvällarna stannade jag hos honom ändå till 3.30 :) Blev sena kvällar, men vi lärde verkligen känna varann. Vi tog/tar det väldigt lugnt och det känns väldigt bra. 

Han säger att han inte märker på mig att jag mår dåligt, det enda han märker av är att jag inte äter när jag är med honom. Så är det, jag har väldigt svårt att äta med nytt folk och det tar lite tid innan jag blir trygg och så. Men det kommer sen när det gått ett litet tag....

Jag säger att skälet till att han inte märker av att jag mår dåligt är för att han inte lever med mig i vardagen, det är då det märks. Men han kommer nog bli varse det sen om vi kommer fortsätta träffas....

Han får mig att skratta, han kramar mig, han är intresserad av att lära känna mig, han är omtänksam, han är snäll, han säger att han tycker om mig just därför att jag är den jag är, att jag är ärlig. Det skrämmer mig! Vad händer? Hur kan han tycka om mig, med alla mina problem? Man vill inte ha en flickvän som är som jag! Jag kommer inte kunna göra allt det som han vill, jag kan inte resa, det finns saker jag aldrig kommer kunna göra.....

Jag har försökt säga det till honom att han inte ska tycka om mig, men han lyssnar inte riktigt på det örat märker jag ;)

Jag hade en dag här nu där jag drog mig undan från honom, jag fick lite panik. Jag blev helt förvirrad, visste inte vad jag kände, vad jag ville.....

Pratade med min psykolog om det och han säger att det är som en mur jag bygger upp nu, att jag försöker hitta saker som gör att jag kan dra mig ur, så att jag inte släpper in honom för att sen kanske bli sårad och lämnad. Jag tror det ligger mycket i det. Jag är livrädd! Rädd för att tycka om nån, rädd för att nån ska tycka om mig, rädd för att inte motsvara förväntningarna han kanske har på mig, rädd för alla krav det blir om man inleder ett förhållande (att man måste göra saker, träffa hans familj, hans vänner, mm). Jag vet inte hur mycket jag klarar av, vilka krav jag kan leva upp till och vilka jag inte kan leva upp till. Allt bara snurrar i huvudet och det blev för mycket hos psykologen i onsdags och jag bröt ihop.

Då frågade min psykolog mig: "Hur mår du när du är med honom?" 

Jag log och sa att jag aldrig känt mig så bekväm med en annan kille som jag känner mig med honom, jag har aldrig skrattat så mycket med nån annan, jag har aldrig kunnat prata så om mina känslor och känt mig så förstådd med nån annan, jag har aldrig kunnat slappna av så med nån annan, så jag antar att jag mår ganska bra med honom. ;)

Vi har tagit några dagar nu utan att vi setts för att vi ska känna efter lite hur det känns och vad vi vill....jag behöver tänka lite och han med såklart. Vi hörs av varje dag, men vi träffas inte nu, det känns som rätt väg att gå, att ta det lugnt och verkligen känna efter innan vi går vidare. 

Men jag tänker på honom massor, nästan hela tiden så jag antar att jag tycker om honom en hel del ;) 

Jag tror innerligt att han kan vara bra för mig, om jag bara vågar släppa taget och släppa in honom. Omtanke och trygghet är exakt det jag behöver i ett förhållande, och det är två utav hans absolut bästa egenskaper. Sen att han är den absolut roligaste person jag träffat är ju bara en bonus :)