Svårt att acceptera och hantera

Jösses, vad längesen det var jag sedan jag skrev här på bloggen. Jag finner ingen tid till det. Fullt upp med en 1-åring :)


Längtan efter att få skriva av mig har grott i mig några dagar och nu har jag äntligen satt mig här vid datorn.


Det har ju hänt massor i livet den senaste tiden. Störst av allt är ju självklart att jag har blivit mamma till en supercharmig liten flicka som heter Livia. Hon fyllde precis 1 år och det har gått jättefort verkligen. Kommer fortfarande ihåg den dagen i detalj nästan när jag födde henne, kan inte fatta att det var ett årsen redan.


Det har varit ett fantastiskt år, men också ett väldigt tufft år. Jag har under den senare tiden nu blivit varse hur sjuk jag faktiskt är, framförallt i min kropp och det har tagit hårt även på psyket.


När det gäller min panikångest och mina fobier så är det i stort sett helt borta nu. Med hjälp av KBT-terapin som lyckades jag faktiskt bli fri! Jag kommer inte ens ihåg när jag hade min sista panikattack. Det var ca 2-3 årsen nu. Jag har till och med flugit flygplan utan att få en attack samt flugit utan stesolid! Jag känner mig stolt! Det var något jag aldrig trodde att jag skulle klara! Vi flög till Gdansk, tog bara 1h att flyga men jag känner mig stolt ändå. Det var stort för mig!
Men den allra största bedrift jag gjort är ju faktiskt att jag har fött ett barn! Vem trodde det liksom?! Ingen inklusive mig själv!


När det gäller min GAD (generellt ångestsyndrom) så har den blivit värre efter jag fått Livia. Den ständiga oron som maler när det gäller ens barn blir ju dubbelt så stor för mig som har diagnosen Gad. Att hela tiden ha en stor oro samt alla katastroftankar som kommer hela tiden, som jag får kämpa med att putta bort för att ens klara av vardagen, det tär på mig och jag har hela tiden lätt till gråt. Vissa dagar klarar jag inte av att hantera all ångest som framförallt sätter sig som ett tryck över bröstet,  klump i halsen, orolig mage, hjärtklappning, tårar och en typ av avskärmning från personer i min närhet, jag blir lite apatisk. Då får jag ta min behovsmedicin och på så sätt blir ångesten lite lättare hantera.


Det som jag upplever som värst just nu och som hämmar mig mest är smärtan i min kropp.


Under graviditeten var min fibromyalgi och min ME ( Kroniskt trötthetsyndrom) ganska bra. Relativt vanligt sa min fibroläkare, pga hormoner bla.
Nu efter graviditeten dock har jag blivit mycket sämre! Värken i mina muskler och mina leder är för mig nu nästan ohanterbart! Jag har brutit ihop! Jag kan inte hantera smärtan och jag kan inte acceptera att min liv ska se ut så här! Vad är det för liv att leva? Hur gör man för att hantera och acceptera smärtan? Hjälp!


Jag har fått hjälp nu av en sjukgymnast som ska hjälpa mig med basal kroppskännedom (en typ av yogarörelser och lite mindfullness om jag har förstått det hela rätt, rätta mig om jag har fel?!), samt avslappning.
När man lider av ångest är kroppen alltid på helspänn, man har en kroniskt stress i kroppen och det är VÄLDIGT svårt att slappna av. Jag kan inte det. Jag har försökt, men jag blir bara ännu mer stressad när jag försöker att slappna av (vilket är vanligt bland ångestpatienter). Så hon ska hjälpa mig att hitta vägar till avslappning, som jag behöver både för kropp och själ.


Min kropp har ju såklart tagit skada av graviditeten och förlossningen, samt att kroppen får utstå mer nu när jag har en bebis att ta hand om. Bära henne är tungt mm. Nu kryper hon men det blir mycket bärande ändå. Magnus är ju tvungen att jobba så det blir jag som är hemma med henne. Jag har en fantastisk mamma som hjälper mig med Livia så mycket hon bara kan, utan henne skulle det aldrig gå.
 
Men vardagen är tung, jättetung. Jag försöker göra allt det där man ska göra när man är föräldraledig. Vara ute med sitt barn, gå promenader, fika med vänner, gå till öppna förskolan, laga mat, städa, tvätta mm. Men jag klarar det inte! Jag kan inte gå på promenader. Jag försöker gå med mina "mammavänner" men jag klarar inte mer än 10 min sen blir varje steg för tungt och jag vet inte hur jag ska förmå mig till att ta dom sista stegen hem utan att brista i gråt. Jag går och fikar med mina vänner men sen när jag kommer hem är jag helt slut både psykiskt och fysiskt. Den mentala tröttheten man lider av när man har ME är fruktansvärd, där är ljudkänsligheten det som jag tycker är mest hämmande.
Jag går till öppna förskolan för att Livia ska få det så bra som möjligt, få träffa sina kompisar och leka.
Jag försöker laga mat, städa och tvätta, men det funkar inte så bra, så det mesta hemma gör Magnus. Jag har en kamp varje dag när jag ska gå upp för trapporna till lägenheten (bor på tredje våning utan hiss).
Jag börjar gråta varje gång jag ska ställa mig och skala potatis tex, för att jag får så ont i armarna. Så därför väljer jag att inte göra det. Jag blir bara ledsen och känner mig värdelös så jag vill helst slippa utsätta mig för det, så Magnus får ta vid. Utan Magnus hade jag inte klarat mig en dag, han är fantastisk. Att han orkar stå ut med mig och mina kramper, han ska ha en eloge för det. Smärtan sätter sig ju psykiskt så jag är mestadels ledsen och väldigt lättirritabel så det är inte så lätt att leva med mig kan jag tänka.


Jag går och har dåligt samvete för att jag inte kan göra det som alla andra mammor kan göra med sina barn, gå i skogen i flera timmar tex.
Ofta kommer tankar på om att jag kanske inte skulle skaffat henne, detta underbara barn som är mitt största lyckopiller och som jag älskar nåt så otroligt mycket! Jag vill ju aldrig vara utan henne och önskar absolut inte bort henne, men vad får hon för liv med en mamma som är sjuk?! Hur mycket skada kommer hon att ta va det?!


Jag har nu tillsammans med Magnus tagit beslutet om att söka barnomsorg för henne, för jag orkar inte ta hand om henne hela dagarna! Det låter så hemskt att säga det och det känns ännu hemskare att känna det! Men det är så det är, jag klarar inte att ta hand om mitt barn dom 8 h jag är själv med henne varje dag. :(
Jag trodde verkligen att jag skulle kunna ha henne hemma i alla fall till hon blev 2 år men det kommer inte gå tyvärr. Jag kommer inte att klara det!
Känns hemskt att behöva lämna henne när man ändå är hemma hela dagarna, men jag måste ju inse att jag är sjuk, att min kropp säger stopp, att min kropp behöver vila. Jag måste intala mig det så jag kan vara en bra mamma den tid hon inte är hos dagmamma/förskola. Men det är så svårt och jag brottas med det dåliga samvetet och försöker stå emot tårarna varje dag.
Jag vet att hon kommer ha det bra i barnomsorgen, hon kommer få göra allt det där jag inte kan göra med henne. Hon är en social tjej och hon verkar vara trygg i själv så jag kan inte tänka mig att hon inte kommer klara av att vara hos dagmamma/förskola.
 
Jag känner verkligen inte att jag har något val när det gäller detta. Jag har försökt allt jag förmår och jag har kämpat länge för att det inte ska bli så här, men jag kommer bli knäckt. Jag kommer hamna där jag sagt att jag aldrig mer ska vara, i depressionens onda värld.
Det är inte värt det, och jag känner mig själv så pass bra att jag kan se tecknen tidigt. Om jag inte ber om hjälp nu så kommer jag gå sönder i både i kropp och själ.


Jag vill inte ägna mina dagar med mitt lilla underverk till att gråta och vara ledsen för att min kropp säger stopp. Jag vill njuta av varje stund, av varje ögonblick, av varje minut av den kärlek hon ger mig. Jag vill vara en bra mamma. Jag vill vara hennes bästa vän. Jag vill att hon ska veta att jag gör allt och lite till för henne.


Så ja, idag tycker jag synd om mig själv och det kommer jag nog att göra ett tag, tills jag har fått hjälp av min psykolog att sortera och hantera mina tankar, känslor och rädslor.
Jag vet att det finns miljoner människor som har det värre än mig, men man är sig själv närmast och det här är min värld och min vardag och i mina ögon är den grym! Smärtan förstör mitt liv! Jag tycker inte att jag förtjänar detta, jag har haft ett liv kantat av ångest i alla dess former som hämmat mig samt mina nära och kära väldigt mycket. När jag äntligen kommit ur panikångesten och fobiernas grepp så tar något annat vid och återigen hämmar min vardag. Jag tycker inte det är ok! När ska jag få må bra?! Det verkar som jag aldrig kommer få göra det tyvärr.
Jag måste acceptera att det är så här mitt liv kommer att se ut, att leva varje dag med värk och smärta i varenda del av min kropp, att hela tiden vara så trött att jag tänker att jag aldrig kommer klara av att gå upp ur sängen idag. Att inse att hur mycket jag än sover så blir jag aldrig pigg och känner mig aldrig utvilad.
För man blir väldigt trött av att ha kronisk smärta.


:(


Här kan ni läsa om:
Fibromyalgi och ME (kroniskt trötthetsyndrom)