Tiden går....

Jag hinner inte blogga så mycket nu längre, tiden går så fort. Dagarna bara försvinner.....

Jag arbetstränar 2 dagar i veckan, har psykologbesök 1 dag, så dagarna går fort nu. Har inte lika mycket tid över till att blogga nu längre. Sen är det ju så att jag spenderar mycket tid med killen också, vi träffas alla dagar vi kan nästan.. Så det är ju inte konstigt att jag har mindre tid för bloggen nu. 

Det har hänt ganska mycket dom senaste veckorna. 

Mina biverkningar har blivit bättre, illamåendet är helt borta nu. Huvudvärken är kvar men jag tror inte det är en biverkning, jag var hos optikern och gjorde synundersökning och jag behöver glasögon på heltid. Hämtade glasögonen igår och nu känns det jättekonstigt! Allt vinglar, men det är en vanesak säger optikern......så nu får jag se om huvudvärken släpper snart.

Jag och M (pojkvännen) åkte till hans bror i fredags och kollade på fotbollen. Det var några andra kompisar till M där också och deras flickvänner. Det var första gången jag träffade hans bror och vänner. Jag var jättenervös innan, men jag hade verkligen bestämt mig för att följa med och vägrade låta ångesten och oron ta över! Vi var totalt 7 vuxna och några barn....
Det gick bra, det var jättegoa och lätta människor så vi hade en jättetrevlig kväll. Jag åt inte något där, jag klarar inte av sånt ännu.....men jag hade bett M förvana dom som höll i middagen att jag kanske inte skulle äta nåt, kändes bättre att säga som det var så dom inte trodde att jag var en bortskämd typ som inte åt den middag som serverades ;) 
Jag åt lite sallad iallafall och lite chips senare på kvällen, det är ändå nåt! :)
Jag är glad att jag följde med, nu blir det ju bara lättare och lättare att träffa dom igen ;)

Det var ett stort steg för mig att trotsa ångesten och oron över att åka hem till nån man aldrig träffat tidigare, på en plats man aldrig varit förut. Den enda person jag kände var M och jag hade ingen lust att hänga som svans efter honom hela kvällen. Jag tycker att jag fixade det bra, jag pratade mycket med tjejerna och var nästan inte med M på hela kvällen. Så jag är nöjd, jag känner mig lite stolt :)
Vi körde t om hem några av hans kompisar till stan, så jag spenderade nog 40 min i bil också. Fram och tillbaka till stan i höstmörkret. Måste tilläggas att jag inte åkt bil med M innan den kvällen heller så det blev verkligen en afton med många exponeringar! :)

Nu i helgen ska jag och mamma baka lussekatter och pepparkakor, så det blir fullt upp här nu :)

Jag älskar advent, lucia och allt som har med julen att göra! 

Biverkningar

Jag har inte mått så bra dom två senaste veckorna :(

När jag fick problem med urinrörskatarren så slutade jag med mina p-plåster pga att läkarna sa att dom kunde förvärra katarren. Jag slutade med dom och har varit utan plåster några månader nu. När katarren försvann så tyckte jag inte att det var nån idé att börja igen eftersom jag inte hade någon kille. Men nu när jag träffat kille så valde jag att börja igen och jag har fått jobbiga biverkningar! Kommer inte ihåg att jag fick såna förra gången jag började med dom, men klart det var några årsen och minnet är ju inte så bra ;)

Jag har haft huvudvärk varje dag i två veckor nu, men det värsta av allt är illamåendet! Jag läste nånstans att börja med preventivmedel (hormoner) är ju som att lura kroppen att vara gravid. Fy! Jag har ju aldrig varit gravid så jag vet ju inte hur det känns, men kan tänka mig att det är samma symtom säkert, men kanske inte att man mår riktigt lika dåligt när man äter preventivmedel som man gör när man är gravid.

Illamående och yrsel är ju det som triggar min ångest mest :( Så denna perioden har varit jobbig. Jag läste på bipacksedeln på plåstren att biverkningarna kunde bestå dom 3 första cyklerna ;( Alltså 3 månader med illamående och huvudvärk! Jag vart knäckt och helgen har verkligen inte varit bra. I fredags mådde jag illa hela dagen och mitt humör och min ångest blev nästintill ohanterbar. Jag drog mig undan från pojkvännen och sa att jag behövde lite tid för mig själv. När jag har ångest så klarar jag inte av nån närhet, jag klarar inte av när nån kramar mig eller vill vara nära, jag blir bara irriterad och får ännu mer ångest. Han är verkligen underbar och jag kan inte förstå att han är min :) Han förstod mig och gav mig tiden jag behövde. Jag träffade honom på fredagen en stund, men valde att sova hemma. Sen träffades vi inte alls på lördagen och det var bra för mig att få vara ensam. Igår sov jag hos honom och nu mår jag bättre igen.

Han har verkligen en förmåga att få mig på bättre humör :) Något av en konstform han besitter, inte många som kan få mig på bättre humör när jag är nere eller irriterad. Han är fantastisk! En annan sak jag tycker om med honom är att han avdramatiserar min diagnos och mitt beteende utan att för den sakens skull förminska mig eller nonchalera mina problem, det gör han aldrig! Svårt att beskriva men han får mig att se "problemet" mindre allvarligt, mindre katastrofalt om ni förstår vad jag menar. Lite med glimten i ögat och på det viset får han mig att skratta och bli på bättre humör och också må lite bättre.

Jag är verkligen glad att jag träffat honom, det har varit en intensiv period och vi har träffats mycket. Jag har haft lite svårt att hänga med psykiskt och fått lite "dippar", men det har aldrig berott på honom, det har berott på situationen och på hur jag mår. Jag har haft svårt att hantera att helt plötsligt ha en människa som tycker om mig och säger till mig att han är beredd på att göra allt för mig.
Man är väldigt egoistisk när man lider av min diagnos och många andra diagnoser som handlar om psykisk ohälsa. Alltså inte egoistisk på det vis att man inte tänker på andra eller  inte bry sig om andra, men man har en förmåga att alltid sätta sig själv i centrum, man blir självcentrerad, mycket beroende på att man vill ha kontroll på sin ångest och sin panik. Jag hoppas att jag blir mindre egoistisk med tiden nu under vårat förhållande, men han säger att han förstår mig och jag hoppas att jag har andra kvaliteter som gör det värt för honom att fortsätta tycka om mig. :)

Vi har iallafall bestämt nu att vi är tillsammans, att vi är pojk-och flickvän ;)

Hänt mycket

Det har hänt en hel del sen jag skrev sist. 

När det gäller killen jag träffat så rullar det på, vi träffas mycket och jag känner mig mer och mer trygg med honom. Han har träffat min familj och det känns jättebra :) Känns helt sjukt att vi bara känt varandra i 3 veckor, känns som vi känt varann mycket mycket längre. Jag börjar verkligen släppa in honom helt och fullt i mitt liv nu, vilket känns jättebra men även lite skrämmande fortfarande. Finns så mycket rädslor och tankar och det är inte lätt att dela med sig av allt sånt. Jag är ju en väldigt öppen person och pratar om det mesta, men att dela med sig av alla sina svagheter och tankar till nån som är så betydelsefull för en gör att man blir väldigt sårbar, och jag blir rädd för att han ska tycka samma om mig som jag själv gör. Att han ska se alla mina fel och brister och komma på att han inte vill vara med mig pga mitt paniksyndrom. Jag är ju inte som andra "normala" tjejer, jag kan inte göra allt som alla andra gör ;( Men det verkar inte som att han bryr sig om det, han säger att han tycker om mig jättemycket, så jag måste ju tro på det och låta honom själv bestämma vem han vill vara med ;) Jag har försökt varna honom från att vara med mig, men han lyssnar inte på det, så mer kan jag ju inte göra :) 

Känns så skönt och ändå så konstigt att ha nån som tänker på en jämt och stöttar mig när det gäller såna svåra saker som att gå på begravningar. Han är så söt och peppar mig och får mig att må bra och klara av dom jobbiga sakerna. <3

Vi har haft besök en vecka av Ola, Lina och barnen. Har varit jättemysigt och vi har verkligen tagit vara på tiden och umgåtts mycket. 

Vi var på begravning i onsdags :( Min farbror dog i slutet av september så det har varit tufft nu den sista tiden, pappa har varit ledsen. Det var en väldigt fin begravning och vi hade Neo och Neira med oss. Jag tog ansvar för Neo och han var jätteduktig, jag trodde inte att han skulle sitta still i 50 minuter, men det gjorde han. När det gäller mig själv så var jag väldigt orolig inför begravningen och trodde inte att jag skulle klarar av att sitta därinne i kapellet (därför jag tog ansvar för Neo, om han inte skulle kunna sitta still så kunde vi gå ut, eller om jag skulle få panik). Men det gick bra, jag var lite skakis i början men det släppte sedan. Jag är väldigt glad att det gick såpass bra som det gjorde och jag är jätteglad att jag fick ta farväl och lägga en blomma på kistan. Men nu får det vara slut på begravningar! ;(

I torsdags fyllde min prins Morriz 1 år! <3

Vi firade med ett bad för honom och Malte och jättegod gormetmat :) Det var jättegott ;)

Igår så hade jag och Sanna en heldag ihop, det var ett tagsen vi träffades nu (haft besök av Ola m familj). Vi åkte till Lager 157 och shoppade lite :) Vi tog en hamburgare och åkte och handlade lite mat och gott till kvällen. Vi kollade på Idol, åt pizza, färgade hår och ögonbryn och snackade massa :) Vi har verkligen roligt ihop och jag är så glad att jag har henne i mitt liv <3

Känns som om livet kanske håller på att vända nu, kanske är det min tur att må bättre nu? 

 

Jag har träffat någon

Jag vet inte hur jag ska skriva detta inlägg, jag vet inte var jag ska börja, jag vet inte vad jag ska skriva, jag bara känner att jag måste skriva av mig för mina tankar är överallt just nu! 

Ja det är ju som rubriken säger, jag har träffat någon, en kille....

Det var inte alls meningen! Det bara hände ;) Eller bara hände? Nja, nä det var ju en dejt som skedde, men jag menar att det var inte alls det jag hade tänkt mig skulle ske just nu. Jag har ju fullt upp med mig själv, med att må bra/bättre, att jobba med mig själv och bara koncentrera mig på mig själv och på det som krävs för att jag ska kunna må bättre. Att dejta var inte med på den listan......

Så vad hände? Jo, jag var med på en dejtingsida, har varit länge, men har enbart sett det som ett tidsfördriv, en kul grej, att chatta lite. Min tanke har aldrig varit att dejta faktiskt och absolut inte genom den sidan (jag tycker den är otroligt oseriös). Jag var inte speciellt aktiv där, hade bara kollat mail men inte svarat, när det plötsligt trillade in ett meddelande som jag inte riktigt kunde låta bli att svara på ;) Han var så fruktansvärt rolig och han fick mig att skratta ;) 

Vi chattade mycket, jag berättade ganska tidigt för honom hur jag mår och att jag inte ville dejta. Han blev lite besviken men frågade om vi fortfarande kunde chatta och det ville jag ju såklart ;)

Vi fortsatte med det, och det kändes verkligen som vi hade samma typ av humor, vi pratade om allt, verkligen allt. Jag var som en öppen bok, och han med....Han frågade mig frågor på ett sätt som ingen annan gjort förut, det var precis som om han fattade hur jag mår...svårt att förklara här, men ett exempel är: 

Jag hade en läkartid en dag klockan 13.00, och alla som känner mig vet att jag är väldigt orolig och nervös inför sånt och då äter jag aldrig något innan jag ska på såna möten eller liknande, pga min mage och kontrollen på ångesten. Jag fick ett sms av honom där det stod: "Fick du ätit något innan, eller var du alldeles för orolig för läkarbesöket?"  Alltså, hur är det möjligt att efter den korta tiden vi hade pratat, kunnat sätta fingret på ett utav mina största problem? Han fattade verkligen hur jag kände....

Bara ett av många såna exempel som gjorde att det sedan blev helt självklart för mig att träffa honom. 

Jag funderade ett tag och sen frågade jag honom om han ändå ville träffa mig, men jag var väldigt noga med att poängtera att det inte var en dejt ;) Jag träffade honom, och var faktiskt inte så jättenervös, det kändes som vi känt varann länge redan :) Vi pratade hela kvällen, kändes väldigt avslappnat och vi skrattade. Vi bestämde oss för att träffas igen, och det blev att vi träffades 5 dagar i rad, det var nog inte nåt som någon av oss hade tänkt från början. För varje dag som gick, ju mer bekväm och avslappnad blev jag. Vi kollade film, pratade, kollade på roliga klipp, lyssnade på musik, och pratade ännu mer.....

En utav kvällarna stannade jag hos honom ändå till 3.30 :) Blev sena kvällar, men vi lärde verkligen känna varann. Vi tog/tar det väldigt lugnt och det känns väldigt bra. 

Han säger att han inte märker på mig att jag mår dåligt, det enda han märker av är att jag inte äter när jag är med honom. Så är det, jag har väldigt svårt att äta med nytt folk och det tar lite tid innan jag blir trygg och så. Men det kommer sen när det gått ett litet tag....

Jag säger att skälet till att han inte märker av att jag mår dåligt är för att han inte lever med mig i vardagen, det är då det märks. Men han kommer nog bli varse det sen om vi kommer fortsätta träffas....

Han får mig att skratta, han kramar mig, han är intresserad av att lära känna mig, han är omtänksam, han är snäll, han säger att han tycker om mig just därför att jag är den jag är, att jag är ärlig. Det skrämmer mig! Vad händer? Hur kan han tycka om mig, med alla mina problem? Man vill inte ha en flickvän som är som jag! Jag kommer inte kunna göra allt det som han vill, jag kan inte resa, det finns saker jag aldrig kommer kunna göra.....

Jag har försökt säga det till honom att han inte ska tycka om mig, men han lyssnar inte riktigt på det örat märker jag ;)

Jag hade en dag här nu där jag drog mig undan från honom, jag fick lite panik. Jag blev helt förvirrad, visste inte vad jag kände, vad jag ville.....

Pratade med min psykolog om det och han säger att det är som en mur jag bygger upp nu, att jag försöker hitta saker som gör att jag kan dra mig ur, så att jag inte släpper in honom för att sen kanske bli sårad och lämnad. Jag tror det ligger mycket i det. Jag är livrädd! Rädd för att tycka om nån, rädd för att nån ska tycka om mig, rädd för att inte motsvara förväntningarna han kanske har på mig, rädd för alla krav det blir om man inleder ett förhållande (att man måste göra saker, träffa hans familj, hans vänner, mm). Jag vet inte hur mycket jag klarar av, vilka krav jag kan leva upp till och vilka jag inte kan leva upp till. Allt bara snurrar i huvudet och det blev för mycket hos psykologen i onsdags och jag bröt ihop.

Då frågade min psykolog mig: "Hur mår du när du är med honom?" 

Jag log och sa att jag aldrig känt mig så bekväm med en annan kille som jag känner mig med honom, jag har aldrig skrattat så mycket med nån annan, jag har aldrig kunnat prata så om mina känslor och känt mig så förstådd med nån annan, jag har aldrig kunnat slappna av så med nån annan, så jag antar att jag mår ganska bra med honom. ;)

Vi har tagit några dagar nu utan att vi setts för att vi ska känna efter lite hur det känns och vad vi vill....jag behöver tänka lite och han med såklart. Vi hörs av varje dag, men vi träffas inte nu, det känns som rätt väg att gå, att ta det lugnt och verkligen känna efter innan vi går vidare. 

Men jag tänker på honom massor, nästan hela tiden så jag antar att jag tycker om honom en hel del ;) 

Jag tror innerligt att han kan vara bra för mig, om jag bara vågar släppa taget och släppa in honom. Omtanke och trygghet är exakt det jag behöver i ett förhållande, och det är två utav hans absolut bästa egenskaper. Sen att han är den absolut roligaste person jag träffat är ju bara en bonus :) 

Världsdagen för psykisk hälsa

Igår var det Världsdagen för psykisk hälsa. Jag tycker det är viktigt att uppmärksamma detta med psykisk ohälsa, det är bland annat därför jag bloggar. Jag vill att vi som lider av psykisk ohälsa och som kanske känner skam och skuld för det slutar känna så! Det är inte vårat fel att vi mår dåligt! Vi har ofta ingen aning varför just vi har drabbats av ångestproblem, men det är ju ofta yttre faktorer som påverkar oss. Vi får kämpa hela livet för att hantera och lära oss leva med ångesten. 

Min ångest är en daglig kamp för att göra saker som ni andra utan ångestproblem tycker är självklara saker,sånt som är rutiner för er där ni inte ens tänker, utan bara gör det. För mig kan det vara en kamp att bara kunna gå in i en affär och handla, gå promenader med hundarna, umgås med folk, träffa nya människor, gå till frisören, gå på bio,mm. Ja, allt sånt som är självklart för andra, det får jag och många med mig förbereda oss på i timmar och kanske dagar innan vi ens kan göra. Det är en fruktansvärt mental påfrestning att hela tiden tänka, att hjärnan hela tiden går på högvarv. Alla katastroftankar om varje liten grej eller uppgift som ska genomföras (att alltid tänka värsta tänkbara scenariot), att alltid ha kontroll, att alltid vara beroende av alla sina säkerhetsbeteenden man har byggt upp under åren för att ens klara av dagen och undvika panikattacker. 

Det går inte att förklara för folk som inte upplevt samma sak, men jag försöker förklara för personer i min närhet så gott det går iallafall om hur jag tänker och känner. Men man blir så frustrerad av att inte kunna förklara och att ingen riktig förstår hur man tänker. Det kan få en att känna sig väldigt ensam! Jag får många mail och kommentarer till min blogg där folk skriver till mig om just ensamhet, skam och skuld. Väldigt vanligt att folk känner sig dömda av andra pga sina ångestproblem och därför inte vågar berätta för andra om sina problem, vilket då gör att man hamnar i en väldigt ond cirkel där man väljer att isolera sig istället och det är ju livsfarligt för panikångesten och fobierna man har. Fobierna frodas ju mer man isolerar sig! Jag blev isolerad sommaren 2010, men inte pga skam och skuld (det var min agorafobi som blev ohanterbar för mig och rädslan för att få panikattacker blev för svår så jag vågade inte gå ut.) 

Jag har alltid fått fantastiskt stöd och hjälp av mina nära och kära, jag har aldrig haft nån i min närhet som skämts för mig! Alla har accepterat mig för den jag är, att jag ibland kanske inte kan göra vissa saker, eller att jag avbokar fester och liknade pga att jag inte kommer iväg för att ångesten blivit för svår. Jag är väldigt tacksam för att just jag har fått den familj jag har, mina föräldrar och mina två bröder som ALLTID ställt upp för mig! Dom har kört mig överallt, närsomhelst, för att jag inte klarat av att åka kommunalt. Dom har handlat för mig dom dagarna jag inte kunnat gå ut, pappa och mamma har kört och hämtat mig från jobb varje dag! Det är inte alla som har en sån familj som ställer upp så för en.... Jag vet att det inte är bra att ha fått skjuts överallt och så, men det fanns inget annat alternativ, hade det inte varit så, så hade jag aldrig kommit iväg nånstans. Så jag tror mamma och pappa har valt att göra så för att jag ens ska komma iväg och kunna jobba eller göra annat. Det har nog varit viktigt för dom att jag inte ska bli mer isolerad.

Ibland får mamma höra av personer hon pratat med att mamma och pappa har varit alldeles för snälla mot mig, inte ställt några krav och så. Det är ju väldigt lätt för personer att tycka, tänka och ha åsikter om andra när dom själv inte vet vilken vardag vi lever i. Jag tror nog inte att en enda förälder som älskar sitt barn hade ställt krav eller inte tröstat sitt barn när paniken eller ångesten sätter in och när det syns i ögonen att det är en kamp mellan liv och död i det ögonblicket. Tror ni? 

Man ska verkligen akta sig för att döma andra människor när man inte har tillräckligt med fakta eller vet hur dom människorna lever. Man ska passa sig för att tro på hörsägen och rykten. Viktigt att bilda sig en egen uppfattning om folk! Det har jag lärt mig! Jag har också dömt människor genom rykten jag hört, det har nog alla gjort nångång. Men nu aktar jag mig väldigt noga för det! Vi har ingen aning om hur den människan mår på insidan!!! 

Personer jag träffar och som jag berättat för om min diagnos säger ofta : "Men det syns ju inte alls på dig att du mår dåligt". Nä, precis, det syns inte utanpå hur vi mår inuti. Tänk på det! 

Jag bloggar för:

Besök gärna http://www.hjarnkoll.se/

Psykologbesök

Fy, idag är ingen bra dag alls....

Så mycket tankar och känslor som snurrar runt i huvudet och jag kan inte sortera dom. Det är kaos där inne ;(

Jag vill inte var sån här, jag vill må bra, jag vill vara normal. Jag vill kunna göra sånt som alla andra gör. Bo själv, jobba, kunna äta ordentligt (gå på restauranger, på café, hos kompisar), umgås med folk på normalt sätt utan tankar på min panikångest, min mage, mitt kontrollbehov, min fixering på att alltid veta var toaletterna och utgångar finns. 

Jag vill inte leva med denna ständiga och alltid närvarande förväntansoron, dessa ständiga säkerhetsbeteenden för att få vardagen att gå ihop. Jag vill kunna göra spontana saker utan att ens behöva använda hjärnan, utan bara göra dom! Men det går bara inte, jag kan inte! Kommer det alltid vara så här?? 

Vissa dagar blir dessa tankar så väldigt påtagliga och idag hos psykologen bröt jag ihop och började gråta. Jag klarar inte av att inte kunna sortera mina tankar, jag klarar inte av att dom flyger och far därinne och att jag inte kan hejda dom. Jag får panik och vill bara skrika stop! Jag vill hugga av mig huvudet i det läget, allt för att sluta tänka!! Jag vill bara vara helt tom i huvudet, jag vill inte tänka en enda tanke! Finns det nåt knep i såna lägen? Kanske nån typ av Mindfullness eller avslappningsskiva? Jag ska undersöka saken lite för jag klarar inte av den påfrestningen på min lilla hjärna....

Utbildning och jobb

Ibland sköljer det en våg av tankar över mig när det gäller jobb och utbildning. Det stör mig att jag inte mår bra och inte kan jobba eller studera som alla andra friska människor kan. Jag är ju glad att jag har kommit igång med lite arbetsträning, men det är ju skillnad på arbetsträning och att arbeta på riktigt. I mars blir jag utförsäkrad ur Försäkringskassan och hamnar i nåt arbetslivsinriktat program på Arbetsförmedlingen. Jag är såklart väldigt orolig över detta, men känner att jag får ta det problemet när det närmar sig sen. Men jag funderar ju självklart på hur min arbetssituation kommer se ut sen. Jag tror aldrig att jag kommer kunna jobba 100%, förhoppningsvis 75%. Men den dagen den sorgen ;( 

Jag utbildade mig till aktiveringspedagog med inriktning grava kognitiva funktionsnedsättningar och tog examen 2009. Det är det bästa jag gjort i hela mitt liv, det känns som jag verkligen gjorde rätt i att studera och att jag också valde rätt utbildning. Det är mitt drömjobb att jobba med personer, och allra helst med barn som har olika typer av funktionsnedsättningar. Jag googlade lite förut idag om olika jobbsökarsidor, egentligen bara för skojs skull. Det är ju inte angeläget för mig ännu att söka, men kan vara bra att kolla upp lite sidor för att se hur det ser ut med pedagogjobb på arbetsmarknaden.

Jag hittade en bra sida, metrojobb.se. Där fanns också mycket tips om hur man bäst skriver ett cv mm. Ibland är det bra att googla ;)

Jaja, det var lite jobbfunderingar.....

Tiden får utvisa vad när, var och hur mycket jag kommer kunna arbeta sedan. 

Höst

Jag hatar hösten! Jag hatar allt vad den innebär, kyla, regn, blåst men framförallt mörkret ;(

Mörker är ångestladdat för mig, jag är rädd för mörker faktiskt. Jag gillar inte att vara ute i mörker, jag gillar inte heller att vara inne och se att det blir mörkt redan tidig eftermiddag. :(

Brukar kännas lite bättre när snön kommer sen och det blir lite ljusare ute.....

Jag hoppas att jag inte blir så deprimerad denna hösten som brukar bli, jag har ju min psykolog som hjälper mig igenom mina "nereperioder" nu, vilket känns riktigt skönt.

Imon ska jag ha möte med min handläggare på SPIRA och min chef på arbetsträningen. Vi ska prata om hur det går och skriva på nya papper om fortsatt arbetsträning. Jag har varit där 1 månad nu, jag har varit hemma 2 dagar pga händelser som gjort att jag inte orkat jobba dagen efter. Men jag känner mig nöjd, jag känner att jag gjort nytta och det bästa av allt är att jag tycker det är roligt där. Jag gillar stället och jag gillar personerna som jobbar där :)
Jag önskar att jag får fortsätta vara där länge.

På lördag åker vi till Värmland för att hälsa på min bror och hans familj. ;)
Det är som sagt alltid jobbigt att resa dit, men kul när man väl är framme. Så det är bara att trycka i sig lite Atarax och åka.

Det är lite jobbigt nu för oss, vi har en släkting som döende och vi försöker bearbeta och acceptera situationen. Ska bli skönt att komma till psykologen på fredag och prata om detta. Jag har ju så svårt för döden och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna acceptera den. Jag är inte rädd för att dö själv, men jag är så fruktansvärt rädd för att mina nära och kära ska dö och lämna mig ensam kvar. Jag har ju ingen egen familj (man och barn menar jag nu), så dör mina föräldrar så blir jag helt ensam! Jag har mina bröder och deras familjer, mina vänner och så, men jag kan ju inte flytta in hos nån av dom! Jag måste ju bo och klara mig själv, och förstår inte hur det ska gå till :(

Jobbiga tankar och ångesten blir ännu mer påtaglig ;(

IBS skov

Jag mår inte riktigt bra nu, eller vaddå, jag mår väl egentligen aldrig riktigt bra, men jag känner mig nere nu och mår sämre. Jag har IBS skov nu, började för 3 dagar sedan och jag förstår inte riktigt varför det kommer ett skov nu. Jag tycker inte att jag är orolig för nåt speciellt eller är direkt stressad, brukar ju vara sånt som sätter igång skoven. Men det är klart, det har hänt en del saker på sistone som kanske kan vara en orsak till att jag fått det. 

Jag har haft ont i mina öron, och fick tid förra veckan hos en riktig örondoktor. Äntligen! Jag var så hemskt nervös innan jag skulle dit, då mamma sagt till mig att om dom behöver spola/suga i öronen så kunde man bli yr! Jag fick panik när hon sa det! Yrsel är ju min värsta trigger när det gäller min panikångest!! Jag hade tid i tisdags förra veckan och mamma åkte med mig. Läkaren och sjuksköterskan som tog emot mig var jättebra! Jag kände mig väl  omhändertagen. Läkaren kollade öronen och hon spolade det ena örat! Jag höll både sjuksköterskan och mamma i handen, haha. Jag kände mig som ett litet barn ;) men jag kan fan inte hjälpa att jag är så orolig för såna här saker. Det gick bra, jag blev inte direkt yr, det kändes bara lite obehagligt. Jag har känsliga öron och doktorn sa att jag antagligen alltid kommer ha det. ;(
Jag kommer alltid få duscha med fetvadd i öronen (när man lider av eksem i hörselgångarna får det inte komma vatten i öronen, då förvärras det). Jag fick starkare droppar än dom jag använt innan. Jag ska ta dom dropparna 3 dagar i början av varje månad för att hålla eksemen borta. Så jag antar att jag alltid ska hålla på så här. Det känns ju naturligtvis tråkigt att ha det så här (en olycka kommer sällan ensam, tycker liksom att det räcker med det jag redan har), men känns ändå helt ok med denna behandling om den hjälper mig att göra så att eksemen inte bryter ut igen. Känns skönt att ha fått riktig hjälp! Vårdcentralen klarar inte såna här saker, men jag tycker ända att dom ska skicka mig vidare när jag berättar att jag haft ont i öronen i 2 månader! Men det gör dom inte! Jag fick själv höra av mig till specialister! Jag tycker det är dåligt! 

Jag har ju börjat arbetsträna också och det går bra, det är roligt! Jag städar, plockar upp varor i hyllor, mm. Det var en dag jag inte kom iväg till jobbet pga dålig sömn med mardrömmar och ångestattack på natten. Jag orkade inte gå till jobbet den dagen, men annars har jag varit där varje gång.
Förra veckan fick jag jobba 2 dagar i rad pga att jag hade lärkarbesöket på tisdagen. Jobbade onsdag och torsdag, det gick bra , men jag gillar det inte riktigt eftersom jag har svårt att komma iväg, så blir det en press och stress när jag ska komma iväg två dagar i rad. Men det gick! ;)

Det har varit mycket tankar och funderingar om framtiden. Har pratat en del med mamma om hur jag känner och hur hon känner och tänker om min framtid, med jobb bl a. Jag känner och tror att jag aldrig nånsin kommer jobba normalt, att ha ett heltidsjobb och kunna sköta det fullt ut när det gäller närvaro. Jag har ALDRIG haft en hel månad i närvaro! Har alltid haft mycket frånvaro pga min ångest. Det känns hopplöst och jag tror faktiskt inte att det kommer ändras. Jag kommer alltid ha den här förväntansoron som ingår i min diagnos, jag kommer alltid lida av min IBS vilket gör att jag inte kommer iväg om min mage är ur balans,mm. Jag har ju blivit bättre när det gäller min panikångest, har ju mycket färre attacker nu vilket är skönt. Men detta med att ta mig till jobb är ju ett stort problem, jag kan inte åka kommunalt och tror inte att jag nånsin kommer kunna det, kanske ibland men absolut inte varje dag! 
Såna tankar och prat med mamma har gjort att jag känner mig ganska nere nu, känns lite hopplöst i tron att jag nånsin kommer fungera som "normala" människor. Jag tror verkligen inte det! Jag tror inte att jag nånsin kommer bli fri från detta och allt vad det innebär. Bättre? Ja, jag kommer säkert ha bättre perioder i livet, men jag kommer aldrig må helt bra, det tvivlar jag på. 

Min självkänsla fick sig en törn för en vecka sen ;( Vill inte prata om det här på bloggen, men det handlar om en relation med en människa som jag inte mått bra av, och en händelse i förra veckan fick mig att bestämma mig att nu är det stopp! Jag vill inte och orkar inte mer, jag tycker jag är värd bättre än att bli behandlad på det sättet. Jag känner mig starkare nu än jag gjort förut när det gäller den relationen och nu var det läge att radera den människan ur mitt liv! Jag behöver ingen sån person i mitt liv som får mig att må ännu sämre. 

Jag vet inte om det är alla dessa faktorer och tankar som gör att IBS skovet kommit, men jag antar det.....

Tankar

Det flyger och far massa tankar i huvudet på mig nu, jag blir ganska mentalt trött av det. Försöker sortera tankarna med det är så svårt, blir ju bara kaos i huvudet.

Mycket tankar om arbetsträningen såklart. Kommer det gå bra? Kommer jag komma dit alla dagar som planerat? Kommer jag göra ett bra jobb? Kommer dom vara nöjda med min prestation? Jag har ju väldigt höga krav på mig själv, vill prestera det allra bästa, men svårt när man inte mår riktigt bra. Hur mycket kommer min ångest styra mig? Jag hoppas innerligt att jag klarar detta och allt känns bra, att jag är nöjd och att personalen där är nöjda med mig. Ja, det lär ju tiden utvisa. Men jag har ganska många fjärilar i magen nu inför detta. Bara imon kvar sen drar det igång ;)

Jag önskar att jag inte tänkte så mycket, blir ju att jag oroar mig helt i onödan oftast. Jag tänker mycket och analyserar saker fram och tillbaka istället för att bara vara i nuet och njuta och acceptera det som händer. Finns några personer som ofta säger till mig: "Tänk inte så mycket, bara njut", men jag kan inte! Jag försöker verkligen och hoppas att det är nåt jag kan träna på. Jag tror det har ganska mycket med mitt kontrollbehov att göra. Jag vill ha koll på saker och kontroll på mina tankar, jag är ingen spontan människa som kan ta dagen som den kommer, jag planerar mina dagar och har väldigt svårt för att vara spontan. Men jag ska försöka träna på det och umgås med såna personer som kan ta dagen som den kommer och inte planera allt. Det blir ju ändå inte alltid som man planerat ;)

Jag upplever spontana människor som väldigt positiva personer ;) Jag vill också vara en positiv människa och ska försöka "smittas" av dom spontana personerna i min närhet. Hoppas det lyckas ;)

Tjejdag

Igår var jag med Sanna hela dagen! Vi var hos hennes syster, Sanna skulle sminka och göra hår på systern som skulle på fest. Vi var där och pratade och myste, Sanna lagade mat och vi åt god lax! Var jättemysigt :) Tack Sanna och S för en härlig förmiddag :)

På kvällen köpte vi godis och låg i Sannas säng och kollade film och pratade. Var jättemysigt :) Jag åkte hem vid 22.00 och gick och lade mig, var jättetrött! Jobbigt att vara social ;)

Det är härligt att ha en sån kompis som Sanna, hon är bra för mig! Jag har tur som har henne <3

Det blir inte alltid som planerat ;)

Igår hade jag bestämt med en kompis att vi skulle kolla lite film och att vi skulle sova hos mig. Jag bestämde mig för att inte ta med Morriz hem, så han fick stanna hemma med mamma. Kändes lite jobbigt, för vi har sovit ihop varje natt sen vi fick honom så det var väldigt jobbigt att vara utan honom. Men så fick det bli....

Vi kollade lite TV några timmar, sedan hände en grej och kompisen var tvungen att åka iväg och hem. Då satt jag där ensam utan hund och skulle sova ensam i min lägenhet, inte alls vad jag hade tänkt ;)

Men klockan var ganska mycket och jag var trött, och hade ingen större lust att gå hem till mamma och lägga mig, utan såg det som en tecken på att det var meningen att det skulle hända så att jag fick öva på att sova helt själv hemma. Det var jättejobbigt, och det var väldigt svårt att somna, jag tror jag lade mig vid 23.30 och somnade nån gång efter 1.00. Jag sov oroligt och vaknade några gånger under natten, men somnade fort om. Vaknade vid 7.30 imorse, så jag är ganska trött idag. Men jag klarade det faktiskt :) Det känns ganska stort faktiskt ;)
Kanske var meningen att kvällen skulle sluta så för att jag skulle fatta att jag visst klarar att vara själv. Vet inte om man ska tro på sånt, men det känns så på nåt sätt ;)

Ja, det blir inte alltid som man tänkt sig......det är iallafall sant :)

Mamma ska jobba hela helgen nu så jag funderar på att sova hemma dessa dagar, tror det skulle vara bra att sova några nätter i rad och inte bara singelnätter. Men dessa nätter blir det jag och Morriz såklart ;) <3

Vi får se hur det blir, men det är iallafall tanken ;)

Hurra för mig ;)

Arbetsträning

På tisdag ska jag göra ett nytt försök med att börja arbetsträna, känns spännande men ändå läskigt. Men jag tror verkligen jag kommer klara det bättre denna gången. 

Enda anledningen till att jag känner mig mogen för det, är att jag kommer arbetsträna på min brors jobb på en butik i Sisjön. Jag är i behov av trygghet som läget är nu och det känns bra att Johan finns på plats. Det underlättar min ångest och blir lättare för mig att komma iväg. Jag ska jobba 3 h/2 dgr i veckan, känns lagom till en början så får vi se sen.

Är självklart nervös, men känns kul att komma igång och ha nåt att göra och att få träffa lite folk.

Håll tummarna för mig nu att jag klarar det bättre denna gången :)

Downperiod

Var väldigt längesedan jag bloggade nu, jag har varit ganska nere. Det har varit sommaruppehåll i terapin, tror det blev sammanlagt 6 veckor utan samtal, och det är jobbigt. Alldeles för lång tid, och tankarna hinner fara och flyga ganska mycket på så många veckor tyvärr ;( Men förra veckan var jag igång med terapin igen, så det känns lite lättare nu. 

Sommaren har varit ganska jobbig, eftersom jag varit ganska nere så har också agorafobin frodats så det har varit lite jobbigt att göra vissa saker. Men jag har försökt att komma ut en liten stund varje dag så jag inte skulle bli isolerad, då gror ju fobin sig ännu starkare. 

Jag och Sanna tog faktiskt mod till oss och gjorde en bioexponering, vi gick en dag på "Känn ingen sorg", den var riktigt bra, och vi klarade utmaningen galant. Om nån vecka ska vi göra ett nytt försök och gå och se "Snabba cash-livet deluxe".

Jag fick för några veckor sedan en ny hörselgångsinflammation, och har försökt att få bukt med den genom mediciner, men det gick väldigt trögt denna gången, men nu verkar det som den börjar ge med sig äntligen. Jag hoppas det, det är verkligen fruktansvärt att ha det. Det bränner, kliar och värker.

I förra veckan var vi hos Ola och Lina i Värmland, hade jättehärliga dagar med grillkvällar och mys. Jag tog Atarax när vi åkte upp, men den gör mig så muntorr att jag brukar få ont på tungan, så jag tänkte när vi skulle åka hem att jag skulle prova utan den. Det gjorde jag, det var jobbigt, mycket värre utan den, men jag klarade det! Men jag spände min kropp jättemycket kände jag sedan när jag kommit hem, hade ont i ryggen, nacken, benen och huvudet. Det är ganska fascinerande att man inte alls känner att man gör det under tiden utan att det kommer sen när man slappnar av, då kommer smärtan. Jag får se hur jag gör i fortsättningen när jag åker dit, har inte bestämt mig ännu. 
Men en stor exponering som jag klarade iallafall ;)

Det var väl ett axplock ur sommaren, jag kommer inte riktigt ihåg om det är nåt annat jag borde skriva om, men en liten uppdatering iallafall ;)

Dagarna i Värmland

Dagarna i Värmland var fantastiskt mysiga men även jobbiga. Jag hade problem med min mage däruppe. Jag tror det var min IBS som spökade. Jag hade två dagar med hemska kramper och diarréer. Det var inte alls roligt, och jag blir väldigt påverkad i psyket när min mage krånglar så, jag får ännu mer ångest och det blir jobbigt.

Men bortifrån det så hade vi härliga dagar med Neo och lilla Neira, jag tog varje chans jag fick  att "lukta" bebis :)
Det var inte så fint väder tyvärr, men vi fick några timmar ute i trädgården ändå med lek och lite grillat. 

På söndag hämtar vi hem Neo, så ska han stanna här i drygt en vecka. Ska bli jättehärligt, han är så go och rolig. Så nu får jag vila upp mig denna vecka, för nästa lär bli intensiv ;) <3

Idag är det begravning för en släkting, jag har efter många turer fram och tillbaka beslutat mig för att inte gå på den. Jag vill så gärna och jag har alltid gått på alla begravningar, men jag känner att jag inte riktigt klarar av det idag. Jag har ju väldiga problem med tankar om döden som jag jobbar med i min terapi. Jag vill inte sitta där och behöva gå ut från begravningen pga att jag får en panikattack. Då är det bättre att jag stannar hemma. Jag har bett min mamma att hon ska lägga en blomma på kistan från mig, då är jag ju ändå delaktig på något sätt, vilket känns bra.

Överlycklig

Igår åkte vi till Charlottenberg för att hälsa på min bror och hans familj. Äntligen fick vi träffa lilla söta Neira, hon är så fin och så väldigt lik sin underbara storebror ;)

Vi satt och pratade på kvällen och efter en stund så sa Ola att dom ville fråga mig något! Dom frågade om jag ville bli gudmor till både Neo och Neira!! Jag kunde inte ens svara för jag började gråta, mamma och pappa började också gråta!! Haha..
Jag blev helt överlycklig och skakis! Jag blev väldigt rörd och ärad och ska göra mitt absolut bästa för att vara en bra förebild för båda två.

Det betyder så otroligt mycket för mig! Jag har ju inga egna barn och kommer nog inte skaffa några heller, så detta betyder ju otroligt mycket för mig!

Nu är jag gudmor till tre underbara barn! Jag är gudmor till min bästa väns dotter Lisa också! Jag känner mig älskad och rörd över att deras föräldrar utsett mig till gudmor och förebild för deras barn. Jag ska göra mitt absolut bästa och älska dom för evigt.

♥♥♥

Värmland

Imon åker vi till Värmland och hälsar på lilla Neira och Neo, och Ola och Lina förstås ;) 

Vi stannar till på söndag, sedan måste vi åka hem för vi ska på begravning på tisdag. ;(
Min faster har dött ;(

Ska bli roligt att få ett miljöombyte och träffa min bror och hans familj :)

Så nu bloggar jag inte på ett par dagar, har fullt upp med Neo och Neira ;) <3<3

Kram

Någon älskar mig ;)

Jag är medlem i en sluten grupp på facebook, som handlar om panikångest och olika fobier. Det är en väldigt bra sida där man får stöd om man behöver av andra som känner och mår likadant som jag. Sanna är också medlem där och idag skrev hon ett inlägg där :) Jag måste dela med mig av detta för jag blev så glad! Hon är underbar min vän :)

Så här stod det:

En av livets rätt roliga och lyckliga historier:
För ca ett och ett halvt åt sen mådde jag jättedåligt, jag var deprimerad och hade ständigt återkommande panikattacker som var långa och intensiva. Livet kändes ganska meningslöst och som om det var såhär det skulle se ut resten av det med. Men så träffade jag Anna Blomgren. Jag satt en dag hemma och kände att jag måste få ett slut på hur jag mår, jag googlade på panikångest för att se om jag kunde hitta något intressant att läsa om detta helvete, kanske var det någon där ute som hade det likadant eller nån som visste hur man blev av med det. Den första länken jag fick syn på var Annas blogg, jag började läsa och kände igen mig så väl i det hon skrev. Jag fortsatte läsa och såg att hon hade skrivit om Göteborg, min första tanke var, bor vi i samma stad? Jag mailade Anna och det visade sig inte bara att vi bodde i samma stad utan mindre än en kilometer från varandra! Sedan den dagen i mars/april 2012 har vi varit oskiljaktiga! Hon har sedan den dagen varit min vän och kommit att bli min bästa vän dessutom! Vi känner varandra utan och innan och vet precis hur jävligt allt kan vara. Men vi delar så mycket mer, tankar, idéer och glädje! Jag önskar att alla här inne hade åtminstone en vän som Anna. För mig är hon helt ovärderlig och det största stöd jag har och nånsin haft.

Så till Anna: du är min bästa vän och jag älskar dig! Vi kommer alltid att vara vänner och oavsett vad så kommer jag finnas här för dig så som du så många gånger gjort för mig! Du är den bästa vännen man kan ha. Min "ångestsyster" ♡

Jag svarade henne att jag känner exakt likadant och att jag aldrig hade klarat detta året utan henne....

Vilken tur att jag har en sån fin vän <3
Jag är lyckligt lottad!

Neira

Den 12 juni kl 10.45 blev jag faster igen till en underbar liten flicka som heter Neira. Jag blev så lycklig att vi äntligen fått en flicka i vår lilla klan. Det behövs en liten tjej bland alla pojkar ;) Nu har jag fyra underbara brorsbarn ;)

Några dagar innan Neira föddes så ringde Lina (min brors sambo) till mig och berättade att om barnet blev en flicka skulle hon heta Anna i andranamn, efter mig och Linas gammelmormor :) Jag blev så glad att jag började gråta! Nu hoppades jag innerligt att det skulle bli en flicka, och när Ola ringde och berättade det så skrek jag av glädje! 

Det går inte att beskriva den känslan att min brors dotter ska bära mitt namn. Jag antar att Lina och Ola tycker att jag är en viktig person i deras barns liv, jag hoppas det iallafall. Jag är verkligen rörd och känner en enorm ära, jag tror inte dom förstår hur mycket det betyder för mig, hur älskad och behövd jag känner mig. Tack Ola och Lina!! Älskar er och era underbara barn massor <3 

Jag har två underbara brorsöner till, stora pojkar nu och jag älskar er precis lika mycket, Oskar och Viktor <3 <3

Vad vore livet utan barn? När man inte har egna barn så blir mina syskons barn väldigt viktiga och jag är så glad över min nära relation med mina brorsbarn. Jag hoppas att jag är viktig för dom också...

Nu efter midsommar åker vi upp till Värmland några dagar och hälsar på. Ska bli underbart att äntligen få hälsa på den söta lilla dockan som äntligen kommit, och underbara Neo <3
Vi ska bara mysa och vara ute i deras härliga trädgård, och jag ska lukta på bebis hela tiden ;) Finns ju ingen godare lukt än bebislukt :)


Här är lilla söta Neira <3
Ganska lik sin storebror kan jag meddela ;)

 

Nytt fysiskt symtom vid ångest?

Jag har aldrig nånsin känt tryck över bröstet vid panikattacker eller ångest. Alltid varit magen i första hand som "ballat" ur, och hjärtklappning, svettning, mm. 

Nu över helgen har jag haft ett tryck över bröstet, och det har varit lite tungt att andas. Jag har inte haft panikattacker, men jag har varit lite nere dessa dagar. Kom på kant med en kompis vilket gjorde att jag mådde riktigt dåligt och var ledsen, jag hatar att bråka med folk. Jag vet inte om det var det som gjorde att jag fick detta symtom, men det var obehagligt och jag vill inte känna så igen. 

Jag känner fortfarande lite tryck, men det är lite bättre idag. Jag hoppas att detta ger med sig snart, men jag kanske får räkna med att detta är ytterligare ett symtom jag kan lägga till på listan "panikattacker, ångest". ;(

Arbetsträning

Under tiden när jag mådde så dåligt så la jag tankar om arbetsträning på hyllan ett tag. Jag var ju inte alls redo för nåt och jag mådde alldeles för dåligt för att ens orka engagera mig i nåt annat än mitt välmående. 

När jag var och besökte min bror på hans jobb, (han jobbar på AD Bildelar i Sisjön), så jag till honom att ni får ju städa golvet, (detta var i vintras och massa fotavtryck på deras vita golv), men han sa att dom inte riktigt hinner med det. Då sa jag ; "Då ska jag börja arbetsträna här sen", som ett skämt. Sen grodde den tanken i mig och jag tog upp det med min bror och frågade honom om han skulle tycka det var ok. Det tyckte han och han frågade sin chef och han sa ja. Så efter sommaren så är det tänkt att jag ska börja arbetsträna där! Det känns jättebra! Känner ingen ångest inför det alls, bara glädje faktiskt. Men det är ju för att jag är trygg med min bror och det är enda anledningen till att jag valde den arbetsplatsen, för jag är inte direkt intresserad av bilar och bildelar, haha. Att Johan finns där hela tiden är enda anledningen till att jag börjar arbetsträna nu, jag hade inte klarat en arbetsplats som är helt ny och med nytt folk. Personalen på AD har jag träffat några gånger och alla är jättetrevliga så det känns verkligen jättebra. 

Nu äntligen kanske vinden vänder för mig ;)

Cystoskopiundersökning

Förra veckan gjorde jag min cystoskopiundersökning. Jag var väldigt nervös och orolig. Jag tog Atarax ca 1 timma innan vi åkte dit. Jag träffade doktorn och berättade för honom om mina symtom, jag sa till honom att jag tyckte att det var bättre nu. Han kollade, och undersökning gick bra, det var inte så farligt som jag trodde. Det sved mest bara till och var obehagligt, men min vestibulit är mer smärtsam än var denna undersökningen var. 

Han sa att allt såg bra ut, det var ingen inflammation kvar. Han sa att den läkt av sig själv, troligen med hjälp av mina trängningsplåster. Det kändes som 100 kg sten föll från mina axlar. Så himla skönt, nu verkar det som det kanske vänder för mig! Jag hoppas det! 

Perioden med denna inflammationen är den värsta jag upplevt hittills. Det går inte förklara för nån hur mycket ångest och oro jag hade. Jag levde ju som sagt på Atarax den perioden. Jag åt nästan ingenting, och när jag gick till doktorn så sa ju hon att det nästan var svältvarning på mig. Men nu har jag lyckats att äta upp mig lite, jag vägde ca 46 kg när jag var hos doktorn sist, nu väger jag iallafall över 50 kg. 

;)

Ingen cystoskopi

Det blev ingen cystoskopi-undersökning i tisdags. Mamma blev sjuk i helgen och har legat i feber några dagar så hon kunde inte följa med. Jag klarar inte det läkarbesöket utan att ha mamma med så jag fick omboka. Jag fick en ny tid om två veckor, den 28 maj. 

Jag blev ju lite lättad men samtidigt så vill jag ju ha det överstökat. Men hade detta varit för ett år sen så hade jag avbokat pga min ångest, men nu avbokade jag ju för en "riktig" orsak, vilket känns ok. Jag är stolt över att jag inte avbokade pga att jag lät min ångest styra. Hade inte mamma legat sjuk så hade jag ju gjort undersökningen. :)

Så nu släpper jag detta för en vecka eller två och oroar mig igen när det är dags :)

På lördag kommer Neo och ska stanna här ca 1 vecka, så nu blir det massa skoj som kommer att hända den närmsta veckan. 

Kram

Min underbara vän och "ångestsyster"

Igår hade jag bestämt med Sanna att vi skulle träffas på kvällen och umgås lite, var längesedan vi träffades. Jag har ju varit bortrest.

Vi visste inte vad vi skulle göra, men hon kom till mig och vi fixade med hår och lite smink och så....

Sedan åkte vi runt och "cruisade" i stan lite :)
Vi stannade till vid Åby travs parkering, där det var nåt typ av Midnight Meet- möte. Massa snygga bilar stod uppradade och man kunde kolla på dom. Det var hur mycket folk som helst verkligen och jag kände mig inte helt bekväm, men vi gick väl omkring där i ca 30 min. Bilar är inget intresse jag brinner för direkt, men det kändes som en bra exponeringar för både mig och Sanna :) Det var lite kul faktiskt, dom bilarna ser man inte varje dag direkt.....fanns nån bil där som var värd ca 2 miljoner kronor ;)

Efter det åkte vi hem till mig och pratade och tog lite kort. Vi hade verkligen roligt igår! Vi tog helt sjuka bilder och vi såg inte kloka ut på vissa ;) Men blev nåt kort där vi faktiskt såg helt ok ut :)

Tack Sanna för att du får mig så glad och att jag fick skratta, kändes som vi behövde det båda två! Du fick mig på andra tankar några timmar, bort från all oro och ångest inför tisdagen. Älskar dig Sanna - "jag kommer strax efter sju" :):) <3<3

"Ångestsystrar" <3<3

Vi hade rätt roligt Sanna, vi ser nästan lycklig ut ;)

Orolig

Jag är så fruktansvärt orolig inför tisdag :(

Så mycket tankar....
Hur ont kommer det göra? Vad blir det för diagnos? Kommer jag få genomgå en behandling? När kommer detta gå över?, mm.

Fy jag önskar verkligen att det var tisdag eftermiddag nu och allt detta var över.....
Jag har läst att man kan få sveda och lite blödningar och i värsta fall en urinvägsinfektion av en sån här undersökning. Det gör mig inte mindre orolig direkt ;(
Fy varför drabbar sånt här mig? Jag tycker att jag har tillräckligt att kämpa med ändå :(
Nu har jag förmodligen blivit förkyld igen också, har ont i halsen och öronen ;(

Jag vet att det finns folk som har det mycket värre än mig, men när man mår så här så tänker man ju inte så. Man är sig själv närmast liksom....

Håll tummarna för mig alla ni som läser detta. Jag får så mycket kommentarer och mycket kämpa på-mail så jag känner att ni verkligen stöttar mig. Tack alla för det! :)

Cystoskopi

Innan jag åkte till Värmland så ringde dom från en urologmottagning angående min remiss för cystoskopi-undersökning. Jag fick en tid nu på tisdag den 14 maj. Sjuksköterskan jag pratade med var jättetrevlig och förklarade för mig hur undersökningen går till och hur lång tid det tar, mm. Vi pratade om mina ångestproblem och min oro och hon tyckte att jag skulle ta lite Atarax innan jag åker dit.

Fy, jag är redan jätteorolig inför tisdagen :( Undra hur ont det gör? Känns inte som det är så jätteskönt när dom ska in med en kameraslang i urinröret direkt :( Fy!!
Hur ska jag klara den undersökningen??? 

Fy fan!! Vill bara att det ska vara över nu!!! :( ;( ;(

Värmland

Ja i fredags åkte vi till Värmland igen :)

Jag tog 7 ml Atarax och resan gick hur bra som helst.....var trött av Ataraxen och orkade inte känna någon oro eller ångest. Tacka vet jag Atarax :) Mirakelmedicin :)

Var många exponeringar dom dagarna, först Ullared sedan resa till Värmland. Stolt över att jag klarat det så bra :)

Vi hade jättefint väder uppe i Värmland så vi grillade, gick på Loppis och var ute i trädgården hela dagarna. Helt underbart! Neo var förkyld, men hade ingen feber så han var pigg och alert ;) Dagarna går så fort däruppe ;( 
När vi åkte hem  onsdags så blev jag ledsen när jag kramade Neo hej då, han ville inte att vi skulle åka hem och det gjorde ont i hjärtat att åka ifrån honom. Som tur är så kommer han snart ner till oss för att bo en vecka :) Lina och Ola ska ha en bebis nu i slutet av maj och vi ska passa Neo litegrann. Ska bli jätteroligt :)

Igår närvi åkte hem tog jag Atarax, nu 10 ml (20mg), jag tyckte inte 7 ml räckte denna gången. Haha, jag var helt slut i bilen, var så trött!! När vi skulle ha kissepaus fick mamma hålla i mig för jag var helt matt i benen, skakis, haha.

Jag åt inget innan vi åkte från Ola (som vanligt), men jag började bli hungrig redan en timma efter vi börjat åka. Köpte Ballerina-kakor som jag skulle ha lite senare på vägen närmare hem, men jag kunde inte låta bli så jag tog två kakor! Det gick bra! Men jag var lite orolig att magen skulle sätta igång, men Ataraxen hjälpte mig slappna av. När vi åkt halvvägs så tog pappa och mamma en korv och bröd. Jag var ju jättehungrig men vågade inte äta. Men jag tog en liten tugga korv av mamma faktiskt ;) Det gick också bra, inga problem med magen.

När vi hade ca 40 min hem började jag äta Mamma Scan köttbullar (brukar göra det när jag närmar mig hem). Då var jag hungrig! Tog en korv och bröd i Gatuköket som ligger några minuter hemifrån också. :)
Denna resa har jag ätit mer än jag nånsin brukar göra när jag åker bil så länge :)
Blir roligt att berätta detta för min psykolog imon :)

Kram

Ullared

I torsdags åkte jag, mamma och pappa (och hundarna förstårs) till Ullared. Vi har pratat om det länge men jag har mått alldeles för dåligt för att kunna klara av det. Vi bokade en stuga att övernatta i. Det är enda alternativet för mig att kunna åka dit. Eftersom jag inte äter innan jag ger mig ut på såna äventyr så hade en resa och flera timmar i varuhuset blivit för mycket för mig utan mat i magen. Så vi kom till Ullared vid 15.00 och jag åt några kalla pannkakor och sedan gick jag och mamma till varuhuset och handlade. Vi var där inne i ca 4 timmar och jag hade bara en lite ångestkänning, men den försvann fort. 

På kvällen kollade vi på Let´s Dance i stugan och hade lite fredagsmys....

Vi åkte hem vid 10.00-tiden på fredagen. Vi städade hemma och packade om för att resa till Ola och Lina i Värmland några dagar.

Jag klarade Ullareds-resan utan att äta Atarax. Tar bara 1 h från oss till Ullared så jag kände  att jag inte behövde den. :)

Ganska stolt över mig själv att jag klarade det så bra, plus att efter vi kommit hem på fredagen bara är hemma ca 1 h, sedan reste vi vidare (då med hjälp av Atarax, men ändå) :)

En månad av helvete

Jag har inte bloggat på över en månad nu, men jag har mått alldeles för dåligt för att ens bry mig om bloggen.

Jag har befunnit mig i ett rent helvete enligt mina mått mätt, jag har aldrig mått så här dåligt i hela mitt liv som jag gjort nu det senaste. 

Jag orkar inte ens skriva om alla läkarbesök och alla turer fram och tillbaka, men jag ska förklara lite kort vad som hänt.

Det började dagen efter senaste inlägget, alltså den 9 mars. På kvällen började jag känna mig kissnödig, jag kissade var 10:e minut men slutade inte vara kissnödig. Så höll det på hela den helgen, jag misstänkte att jag fått en urinvägsinfektion. 

Gick till vårdcentralen och fick penicillin,  men inget hjälpte. Gick tillbaka till doktorn och fick ett annat penicillin, men det hjälpte inte heller. 

Jag började fundera på varför jag fick dessa problem med underlivet, och kom på att när jag var på gyn och fick diagnosen Vestibulit så gjorde hon ett ultraljud och på den ultraljudsmaskinen använder dom en kondom (vilket jag inte tål, men jag såg inte det, för jag låg och höll för ögonen för att undersökningen gjorde så ont!) Jag sa till henne innan när vi pratade att jag inte tålde kondom, att jag får urinvägsinfektion av dom. Så nu i efterhand ångrar jag att jag gick till gyn, för pga det har jag fått detta helvete istället. Antagligen är det en inflammation i urinröret (Uretrit) som jag har. Jag har fått en remiss till en urolog på Sahlgrenska där dom ska göra en cystoskopiundersökning, då dom går in med nån typ av kamera och kollar urinröret. Väntetiden är ca 2-3 månader :( Under tiden har jag fått utskrivet ett depotplåster som ska underlätta för mig pga täta trängningar. Dom hjälper mig ganska bra tycker jag, men är ändå kissnödig hela tiden, men kan vänta längre innan jag behöver  tömma blåsan.

Jag vill också tillägga i detta inlägg att jag har blivit ganska illa behandlad pga min ångestproblematik, framförallt på gyn i Krokslätt. Jag har inte blivit tagen på allvar, det har känts som att dom trott att jag inbillat mig. Precis som att jag skulle söka hjälp och lägga mig frivilligt i en gynstol för att jag tycker det är roligt eller?! Min mamma var med mig på alla läkarbesök och det var inte bara på gyn dom behandlade mig på detta sätt, men där var det värst. Den bästa hjälpen fick jag när jag vände mig till gyn på Charlanderska, hon tog mig på allvar och skickade en remiss till en urolog! 

Inte nog med den ångesten jag redan hade, så söker man hjälp och blir illa behandlad, det gjorde ju inte att jag fick mindre ångest precis!! Så hemskt alltså! Jag förstår verkligen att det inte är lätt att hantera/hjälpa personer med ångestproblematik, det är svårt för det är så abstrakt. Men man får inte behandla människor hur som helst ändå......Dom måste ta personen på allvar och lyssna och kanske ge en sån patient lite mer tid om man är orolig och har mycket frågor tex. Fy, jag hoppas att läkare blir bättre på detta med ångestproblematik :(

Att vara kroniskt kissnödig och sen ha ångest på det, är ingen bra kombination alls Jag mådde så dåligt att jag slutade äta och det enda jag gjorde var att gråta och leva på Atarax. Efter några dagar fick jag en vit beläggning på tungan och jag började få ont på den. Jag blev lite rädd och trodde att jag kanske fått svamp på tungan, så det var bara att ringa doktorn igen! Jag gick dit och tog lite prover och det var tydligen svältvarning på mig! Hon sa att om man inte äter så finns det celler på tungan som inte får jobba som dem ska och därför kan man få såna problem. Hon sa att det inte var svamp, hon trodde att om jag bara började äta så skulle det bli bättre. Hon var bra, för hon förstod sig på min ångest och förstod att det är svårt att äta när man mår så dåligt, men att jag skulle tvinga i mig för annars kanske jag skulle få följdsjukdomar! Jag blev rädd faktiskt! Jag hade gått ner ca 3-4 kg på bara ca två veckor och vägde vid detta tillfälle 48 kg. När jag kom hem började jag äta och har fortsatt äta ganska bra. Väger idag ca 51 kg. Jag började hantera ångesten lite bättre och dagarna blev bättre och bättre. Jag försökte intala mig att nu är det bara väntan som gäller, finns inget mer jag kan göra nu. Nu är det bara att acceptera att situationen är som den är och att hjälp är på väg, och att det absolut inte blir bättre av att inte äta!

Jag kände att jag behövde ett miljöombyte och det gjorde vi allihop i familjen (pappa och mamma). Det hade varit en månad av bara ångest och prat om kiss! Vi bestämde att åka till min bror och hans familj i Värmland, och ni alla som läser min blogg vet ju att jag hatar att resa och speciellt åka bil så många timmar, men jag kände att jag måste komma iväg och få prata om nåt annat och vara med Neo och busa...
Jag tog Atarax innan vi åkte och den resan gick så bra!! Den bästa resan ever! Jag kommer aldrig åka dit igen utan Atarax! 
Vi hade fyra underbara dagar hos Ola och Lina! Vi åt god mat, lekte med Neo, pratade, spelade spel, mm. Jag mådde så bra där uppe och ville inte åka hem :(

Vi kom hem från Värmland för en vecka sedan och jag bestämde genast att jag ville åka snart igen! Så vi åker upp igen nu i början av maj! Jag längtar redan! Jag vill må så bra igen!! 

Ja, det var lite kort om hur jag haft det senaste tiden......
Jag tror det värsta är över nu, den värsta ångesten är borta nu och jag kan leva någorlunda normalt igen.
Jag tog ett kort en dag när ångesten var som värst och skickade det till en kompis som stöttade mig under detta helvete. Tack Sanna <3
På kortet ser jag helt förstörd ut, gråtit hela dagen och inte ätit på över en vecka. Ser ut som jag är en patient tagen ur filmen "Gökboet", hehe. Det var nära några gånger att mamma och pappa ville åka in med mig till psykakuten (dom var maktlösa när jag vägrade äta, dom visste inte vad som skulle göra), men jag ville verkligen inte det. 

Det jag vill säga är att jag skäms verkligen över det kortet för jag ser hemsk ut, men jag har ändå valt att lägga ut kortet här idag för att ni ska se hur ångest kan se ut. Jag vill att ni som är som jag ser att ni inte är ensamma om att må så fruktansvärt dåligt som man kan göra när ångesten är som värst. Jag vill att ni som aldrig upplevt sån ångest, eller ni som inte alls kan förstå er på denna problematik ser hur fruktansvärt det är och ni kanske tänker er för innan ni dömer personer med ångestproblematik.