Igår var det Världsdagen för psykisk hälsa. Jag tycker det är viktigt att uppmärksamma detta med psykisk ohälsa, det är bland annat därför jag bloggar. Jag vill att vi som lider av psykisk ohälsa och som kanske känner skam och skuld för det slutar känna så! Det är inte vårat fel att vi mår dåligt! Vi har ofta ingen aning varför just vi har drabbats av ångestproblem, men det är ju ofta yttre faktorer som påverkar oss. Vi får kämpa hela livet för att hantera och lära oss leva med ångesten.

Min ångest är en daglig kamp för att göra saker som ni andra utan ångestproblem tycker är självklara saker,sånt som är rutiner för er där ni inte ens tänker, utan bara gör det. För mig kan det vara en kamp att bara kunna gå in i en affär och handla, gå promenader med hundarna, umgås med folk, träffa nya människor, gå till frisören, gå på bio,mm. Ja, allt sånt som är självklart för andra, det får jag och många med mig förbereda oss på i timmar och kanske dagar innan vi ens kan göra. Det är en fruktansvärt mental påfrestning att hela tiden tänka, att hjärnan hela tiden går på högvarv. Alla katastroftankar om varje liten grej eller uppgift som ska genomföras (att alltid tänka värsta tänkbara scenariot), att alltid ha kontroll, att alltid vara beroende av alla sina säkerhetsbeteenden man har byggt upp under åren för att ens klara av dagen och undvika panikattacker.

Det går inte att förklara för folk som inte upplevt samma sak, men jag försöker förklara för personer i min närhet så gott det går iallafall om hur jag tänker och känner. Men man blir så frustrerad av att inte kunna förklara och att ingen riktig förstår hur man tänker. Det kan få en att känna sig väldigt ensam! Jag får många mail och kommentarer till min blogg där folk skriver till mig om just ensamhet, skam och skuld. Väldigt vanligt att folk känner sig dömda av andra pga sina ångestproblem och därför inte vågar berätta för andra om sina problem, vilket då gör att man hamnar i en väldigt ond cirkel där man väljer att isolera sig istället och det är ju livsfarligt för panikångesten och fobierna man har. Fobierna frodas ju mer man isolerar sig! Jag blev isolerad sommaren 2010, men inte pga skam och skuld (det var min agorafobi som blev ohanterbar för mig och rädslan för att få panikattacker blev för svår så jag vågade inte gå ut.)

Jag har alltid fått fantastiskt stöd och hjälp av mina nära och kära, jag har aldrig haft nån i min närhet som skämts för mig! Alla har accepterat mig för den jag är, att jag ibland kanske inte kan göra vissa saker, eller att jag avbokar fester och liknade pga att jag inte kommer iväg för att ångesten blivit för svår. Jag är väldigt tacksam för att just jag har fått den familj jag har, mina föräldrar och mina två bröder som ALLTID ställt upp för mig! Dom har kört mig överallt, närsomhelst, för att jag inte klarat av att åka kommunalt. Dom har handlat för mig dom dagarna jag inte kunnat gå ut, pappa och mamma har kört och hämtat mig från jobb varje dag! Det är inte alla som har en sån familj som ställer upp så för en.... Jag vet att det inte är bra att ha fått skjuts överallt och så, men det fanns inget annat alternativ, hade det inte varit så, så hade jag aldrig kommit iväg nånstans. Så jag tror mamma och pappa har valt att göra så för att jag ens ska komma iväg och kunna jobba eller göra annat. Det har nog varit viktigt för dom att jag inte ska bli mer isolerad.

Ibland får mamma höra av personer hon pratat med att mamma och pappa har varit alldeles för snälla mot mig, inte ställt några krav och så. Det är ju väldigt lätt för personer att tycka, tänka och ha åsikter om andra när dom själv inte vet vilken vardag vi lever i. Jag tror nog inte att en enda förälder som älskar sitt barn hade ställt krav eller inte tröstat sitt barn när paniken eller ångesten sätter in och när det syns i ögonen att det är en kamp mellan liv och död i det ögonblicket. Tror ni?

Man ska verkligen akta sig för att döma andra människor när man inte har tillräckligt med fakta eller vet hur dom människorna lever. Man ska passa sig för att tro på hörsägen och rykten. Viktigt att bilda sig en egen uppfattning om folk! Det har jag lärt mig! Jag har också dömt människor genom rykten jag hört, det har nog alla gjort nångång. Men nu aktar jag mig väldigt noga för det! Vi har ingen aning om hur den människan mår på insidan!!!

Personer jag träffar och som jag berättat för om min diagnos säger ofta : "Men det syns ju inte alls på dig att du mår dåligt". Nä, precis, det syns inte utanpå hur vi mår inuti. Tänk på det!

Jag bloggar för: