Det är nåt konstigt med hur jag fungerar/tänker, eller hur panik syndromet fungerar kanske jag ska säga. Vad är det som händer i hjärnan när man får lite press på sig? Jo, det blir kaos, och blir det kaos i hjärnan blir det kaos i magen (hos mig iallafall).
Låt mig berätta:
Mamma har jobbat inatt, och pappa jobbar extra idag för att dryga ut pensionen lite. Vilket innebär att jag är ensam hemma idag (mamma sover på dagen). Vilket i sin tur betyder att jag "måste" ansvara för att Malte kommer ut. Detta "måste" blir i min hjärna ett väldigt stort krav, och för en person med panik syndrom så är inte krav jättevälkomna, snarare väldigt ovälkomna. Man hatar kraven, man vill inte alls ha krav på sig!
Därför började mina tankar gå lite så här (med början igår kväll och fortsatte nu på morgonen):
"Oj, nu är jag ensam imon, då får jag ju absolut inte få ont i magen eller få diarré eftersom jag måste gå ut med Malte!" Vad händer då på morgonen när man går upp? Gissa, hehe....
Jodå, Anna får ont i magen och får gå på toaletten ett antal gånger! Otippat va?
Jag blir så trött på detta alltså! Hur jävla mycket kan hjärnan ställa till med egentligen? Jag går ut med Malte flera ggr om dagen annars, utan problem! Men så fort det blir ett "krav" så "ballar" jag ur! (att "balla ur" betyder på göteborgska "att nånting går fel", "att det skiter sig" helt enkelt, hehe").
Nu var det så att när detta inträffade så sov Malte så jag kände att jag inte behövde ha bråttom ut iallafall. Sen sa jag till mig själv att "nu får du skärpa till dig Anna, vad är problemet?" Försökte verkligen att ta makten över oron och kraven, om ni förstår vad jag menar? Och det gjorde jag faktiskt! Magen blev bättre och efter ca 20 min efter sista toabesöket gick jag ut med Malte! Inte så långt och inte så länge, men han fick göra sina behov! Och hur farligt var det? Inte alls! Jag tycker faktiskt att jag vann! Gjorde jag det?
Vi var ute en sväng till för ett tag sen och om en timme är det dags att gå ut igen. Nu är magen hur lugn som helst!
Fattar ni eller? Hur sjuk kan man bli? Känner mig som ett psyco idag! Blir så trött på mig själv alltså!!
Kram
Jag önskar att jag kunde säga att jag inte förstår.. men tyvärr så förstår jag precis vad du menar.
SvaraRaderaHatar denna oro som blir av "måsten". Även om vissa saker inte är ett absolut måste så blir det ett "måste" i mitt huvud. Tex om man är bjuden på middag hos någon, då "måste" man ju äta maten = oro = illamående :(
Man kan verkligen bli så trött på sig sjäv ibland!
Kram / J
Hej J!
RaderaJa, visst kan man :)
Hoppas att vi slipper detta sen :)
Kram
Jag har tänkt på en sak när jag läser här, det verkar som att du inte bara behöver din mamma som en mamma och för att exponera och gå ut. Det känns som att du är för beroende, för mycket ihop med henne, som en ställföreträdande partner, vän, bekant och terapeut i ett, plus mamma.
SvaraRaderaVore det inte bra om din mamma gör mer saker utan dig och du utan henne tills du klarar dig själv? Även om ni delar många gemensam intressen så kanske ni inte skall utöva dem tillsammans, då är det som att det blir en "ursäkt" att inte göra något utan henne för att ni skall ju ändå ta hand om en hund ihop, gå kurs ihop etc. Hade det inte varit bättre om du gick hundkursen med någon annan eller själv? På ett vis borde det vara bättre om du gör saker med en ledsagare eller boendestöd än din mamma, så du sprider ut ditt beroende och upptäcker att du klarar dig själv.
Hej anonym!
RaderaJa du, du har rätt, jag är för beroende av mamma och det något jag måste jobba på. Det ska vi göra nu jag och min psykolog. Nu är det ju så att det är inte så lätt, det ligger saker i grunden som jag inte vill dela med mig av, det är för personligt. Så denna relation är mer komplex än vad det kanske ger sken av här. Jag lever med en ständig oro för att min mamma ska dö, mm. Det är inget man bara kan jobba bort på en dag typ, det är lång process, och den får ta den tid det tar.
Jag känner inte att jag är i behov av nåt boendestöd eller så, jag är för frisk för det. Jag ska klara detta på egen hand.
Mvh Anna
Hej Anna!
SvaraRaderaFörstår precis vad du menar, känner samma sak när det gäller mina fast "andra" fobier. Och hur det mentala påverkar så mycket mer än vad man tror. Ibland känns det som att de framsteg man gör nästan som gungar fram och tillbaka. Litet steg fram och sen ett tillbaka, fast utan man vet om det så har man tagit 2-3st steg fram utan att man har märkt det. Och man har ingen aning om vad som hänt med det mentala, det bara "blev så". Och det är då man känner att det finns hopp. :)
Tycker du gör jättebra framsteg måste jag säga!
Det är varje gång det inträffar ett litet bakslag som man får träna lite på allt det där man har lärt sig. Och som du gjorde nu så lärde du dig ännu mer om dig själv, och hur du fungerar. Bra jobbat tjejen!!! :D
Det är ett stort och hårt arbete att arbeta med sig själv, men alla vi med fobier vet att det finns ett mål som gör det värt att kämpa, eller hur?
:Kram:
Maria
Hej Maria!
RaderaJa så är det verkligen, det är hjärnan som styr dom kroppsliga reaktionerna...skumt att man kan påverkas så!
Tack för alla komplimanger! jag kämpar på!
ja det är verkligen värt att kämpa, man inser nu att man kommer klara det! Verkar som du kämpar med? Kram Anna
Ja eller hur, visst är det konstigt?
RaderaÄven om jag får det förklarat för mig och tom läser massor om det så kan jag knappt förstå det ändå när jag väl upplever det.
Man glömmer lätt att kroppen och "knoppen" är en och densamma och påverkas av varann. Så det känns mer som att kroppen lever ett eget liv och man blir liksom chockad och lite skärrad av vad den gör. Och så kör den onda cirkeln igång så klart. :l
Va härligt att se dig skriva att du inser att du kommer klara det. Det är en stor insikt och måste kännas bra antar jag? :)
Ja jag kämpar med, panikångest och ångest känns som om jag oxå ser ett möjligt slut på. Det svårare är dom "djupare" sakerna som självkänslan och förståelse för sig själv och ens känslor. Det känns lite tyngre och svårare att jobba med. Men det kanske blir bättre när man mår bättre utan ångest och sådär?
:Kram:
Maria
Hej Maria!
RaderaJag tror faktiskt att jag kommer klara det, jag hoppas det iallafall. Har ju redan kommit en bra bit.
Det är jobbigt att jobba sig av med panikångesten! Fruktansvärt jobbigt och skrämmande! Men jag är ett bevis på att det går! Har inte haft en attack på senaste 2 månader sen, och det är enbart därför att jag jobbat bort den. Jag har utsatt mig för rädslorna och de fysiska symtomen o på så vis blivit av med rädslan. Villket leder till att panikångesten minskar och kanske också faktiskt försvinner helt! Helt otroligt!
Jag tror absolut att det blir "lättare" att jobba med självkänsla osv när man har blivit av panikångesten! Jag hoppas på det!
Får du nån hjälp?
Kram Anna
Hej igen!
SvaraRaderaJa det har du verkligen, det är så häftigt!
Helt fantastiskt verkligen! :D
Men hur känner du med förväntansångest och sådär? Det kan jag känna triggar mig så mycket, men jag har iof inte vågat träna lika hårt på panikångesten som du har gjort. Så jag kanske borde träna hårdare på det och sen försvinner tillslut även förväntansångesten?
Jag tror det med blir lite "lättare", då har man jobbat bort det första hindret, så man kan fokusera på annat sen antar jag?
Jag får hjälp, men känner inte riktigt samma stöd som du verkar få. Det är ju svårt för andra, tom psykiatriker att förstå exakt hur det är om man inte själv har upplevt det. Men det blir som ett stöd att läsa lite vad du skriver faktiskt.
Så tack för det! :)
:Kram:
Maria
Hej!
RaderaTack igen för komplimangerna!
Jag har fortfarande förväntansångest, men den har blivit bättre nu när jag går igenom denna process....istället för att vara orolig för nåt i en vecka så är jag bara det dagen innan el samma dag "problemet" ska ske om du förstår vad jag menar!? Det tar ju otroligt mycket energi att gå och oroa sig för nåt i en vecka typ....min psykolog säger att det finns annat att lägga den energin på, hehe. O det stämmer ju verkligen. Så jag försöker att tänka typ så här: "Jaha, nu kom tanken på det jobbiga jag har framför mig! Jag accepterar den och försöker sedan tänka el aktivera mig så den tanken försvinner för tillfället. Alltså att man uppmärksammar att tanken kommer och accepterar den men sedan väljer att inte tänka på den mer utan nåt annat som skapar positiv energi! O den dagen det jobbiga ska ske då får det vara så att man tänker på det hela tiden, tills det är gjort! Då slösar man bara en dag istället för en hel vecka typ! Lättare sagt än gjort men jag tycker faktsikt att det funkar ganska bra. testa! Ju mer man exponerar panikångesten ju lättare blir förväntansångesten. Men jag har det fortfarande som sagt, o kommer kanske alltid ha det, men jag kan hantera den bättre nu!
Jag tycker verkliugen att min psykolog kan sätta sig in i precis vad jag känner, så jag har nog haft väldig tur med honom tror jag! Finns ingen som förstår mig så som han!! :)
Kram Anna