Liten svacka

Jag har hamnat i en liten svacka. Jag brottas med en del negativa tankar och har mått lite sämre dom senaste dagarna. Jag pratade med min psykolog om detta. Jag vet inte alls vad det beror på, men jag tänker mycket nu. Jag känner mig lite misslyckad, känner mig lite bitter för att jag har missat så mycket i livet, har tänkt på min skolgång en del och fått en del AHA-upplevelser, saker jag inte fattade vad det berodde på då förstår jag ju nu.


Tex varför jag aldrig kunde åka med på skolresor (om inte mamma åkte med), det var ångesten som satte klorna i mig. Skulle vi nånstans med skolan så var mamma tvungen att följa med, annars stannade jag hemma och var "sjuk" den dagen. Jag kunde aldrig vara med på friluftsdagar, en hel dag ute i skogen utan toaletter var inte aktuellt för mig! Visste inte då att jag hade paniksyndrom med agorafobi...
Att jag inte kunde äta i bamba (skolmatsalen), utan fick gå hem och äta varje rast (när jag gick i högstadiet). I gymnasiet gick jag ner och åt smörgås på ett café varje dag (ett litet café där det var väldigt lite folk).
Jag gick aldrig på skolans toaletter, gick alltid hem (hade ca 3 min hem). På gymnasiet var jag tvungen att gå på skolans toaletter pga längre avstånd hem, men jag hatade det. 
Det är väl detta som var dom "stora" sakerna med skolan, vilket gjorde det jobbigt för mig att gå dit. 
Jag klarade ändå skolan bra tycker jag, gick ut gymnasiet med ganska bra betyg. Jag tog mig igenom skolan, men på mitt sätt! Det är jag ju självklart stolt över! 


Jag lyckades ju också vuxenstudera, är utbildad aktiveringspedagog med inriktning grava kognitiva funktionshinder, en yrkesutbildning på 2 år. Tog examen -09. Jag klarade den utbildningen väldigt bra om jag får säga det själv, var bara jag och en klasskamrat som aldrig behövde gör en omtenta! Det är faktiskt extremt bra gjort, för det var ingen enkel utbildning! Det bär jag ju med mig och är stolt över! När jag är redo för att börja jobba sen så vill jag gärna jobba med barn med olika typer av funktionsnedsättningar. Det är så roligt! 


Jag har misslyckats med att ta körkort. Fanns inte en chans i världen att jag kunde sätta mig i en bil med en okänd människa i ca 1 h utan tillgång till toalett. Sitta "fast" i en bil utan möjlighet att bara ta mig ur bilen och gå därifrån om ångesten skulle komma. Just nu känns det inte som att jag nånsin kommer skaffa körkort. Ett stort misslyckande! :(


Jag har inte klarat av att få något kärleksförhållande att fungera särskilt bra. Ångesten och agorafobin har varit för stark. Jag har väl helt enkelt varit "tråkig" som inte kunnat göra saker, tex festa, restuarangbesök, utflykter, mm. Jag förstår det! Hur roligt är det för folk att sitta hemma jämt? Jag vet ju att detta inte är dom enda orsakerna till att mina förhållanden inte hållit. Jag har haft en del otur med killar jag träffat, vissa har varit riktiga idioter faktiskt och behandlat mig ganska illa, vilket har gjort att jag fått dålig självkänsla. Vilket i vissa fall ledde till att jag kände att jag behövde vara någon jag egentligen inte var för att "vara till lags" och för att kunna "behålla" mina pojkvänner och inte bli lämnad ensam. 
Jag har aldrig gjort slut med någon pojkvän (dom seriösa förhållanden jag haft), jag har alltid varit den som blivit "dumpad".  Jag kan också säga att i vissa förhållanden jag haft har jag bara varit i för att inte vara ensam, jag har absolut inte varit kär i alla mina pojkvänner (fast jag säkert intalat mig det just då). Hur sjukt är inte det?? Hur korkad är jag inte?? Varför gör man så mot sig själv? 


Jag har nog bara varit riktigt kär i 2 av mina pojkvänner. I ett av dom förhållandena var jag sambo, men det tog slut när han bestämde sig för att flytta hem igen (han var från Norrland), och det var inget alternativ för mig att flytta med! Ville inte lämna min familj! 


Min största kärlek var en jobbarkompis till min bror som jag blev tillsammans med. Så kär som jag var i honom har jag aldrig varit i någon annan och kommer nog aldrig bli det heller. Han måste varit mitt livs kärlek. Vad det var som gjorde att det tog slut vill jag inte gå in på med respekt för honom. Men jag kan säga att tajmingen var fel, hände mycket runtomkring som gjorde att det blev svårt att fokusera på oss. Men jag tror att han tyckte om mig ganska mycket, vi hade ett bra förhållande. Jag har aldrig skrattat så mycket med någon annan människa. Vi har fortfarande kontakt via Facebook, vilket jag är glad för! 


För ca 2-3 år sen hade jag ganska många förhållanden, dom var korta, och när det ena tog slut så påbörjades ett annat, vilket gjorde att det tog stopp och jag inte orkade med killar alls längre. Jag bestämde mig för att inte ha ett enda förhållande eller ens dejta förren jag mådde bättre. Jag behövde bli trygg i mig själv, känna mig stark, känna mig självsäker och faktiskt tycka om mig själv och känna att jag visst duger som jag är. Så nu har jag varit ensam länge och jag tycker det har varit underbart faktiskt! Jag har inte ens lust att träffa någon nu, jag vill fortfarande vara ensam ett tag till. Jag behöver den här "egentiden" för att hitta mig själv, sedan när jag gjort det, då kanske det är läge att träffa någon. Men jag ska vara trygg i mig själv först och inte vara beroende av någon annans trygghet, förstår ni vad jag menar? Jag har varit väldigt trygghetsberoende! Så ska det inte vara, man måste ha en egen trygghet! 


Oj vilka långa inlägg det blir nu! Förlåt mig, men tankarna och känslorna bara "rinner" ur mig! 


Min psykolog sa till mig att denna veckas utmaning blir att fokusera och arbeta med dom depressiva tankarna, för att jag inte ska hamna i en djupare svacka. Jag har fått redskap och jag vet rent konkret hur jag ska tänka, men det är svårt att inte följa med när dom negativa tankarna svävar iväg. Men jag måste tänka annorlunda! Tänka positivt!


Kram