I inlägget igår skrev jag om dom olika övningarna jag skulle göra i veckan.
Jag började med övningarna i måndags. Jag gjorde ca 6 st, jag stirrade på en figur som fanns i boken i ca 3 min, satt med böjt huvud i 2 min, mm. Jag reagerade inte på någon av dessa övningar.
Men igår så gjorde jag övningen där man skulle snurra på en kontorsstol i ca 1-2 min. Mamma snurrade mig, och efter nån minut så blev jag väldigt yr och skrek till mamma att hon skulle sluta snurra mig. Hon hade redan slutat snurra, men det kändes som hon fortfarande snurrade stolen. Fruktansvärt obehagligt! Min puls höjdes och jag fick andas med magen en stund för att lugna ner mig. Blev bättre efter en liten stund med magandning. Jag fick ont i huvudet pga spänning och nervositet.
Men det var inte det värsta! Ca 10 minuter efter övningen satte jag mig i soffan, när jag plötsligt började känna att jag fick en klump i halsen, jag svalde och svalde med den försvann inte och jag började må illa, och då satte det igång! En riktig ångestattack! Illamående, hjärtklappning, skakningar och svettningar och oro i magen. Jag irrade omkring i lägenheten en stund tills ångesten tillslut försvann och jag lugnade ner mig!
Jag vet att det som satte igång ångestattacken var den där klumpen i halsen som gjorde att jag inbillade mig att jag mådde illa....då är det kört alltså! Jag är otroligt rädd för illamående! Jag har alltid varit rädd för att spy och bli magsjuk. Så illamående sätter igång en hel del negativa tankar hos mig!
Efter den pärsen igår så har jag inte velat/vågat göra fler övningar idag. Ska prata med psyologen om detta imon. Vi får se vad han säger, men jag vet att jag måste göra det igen och det kommer jag att göra, men jag kände att jag behövde en dags vila från ångest!
Kram <3
Hej!
SvaraRaderaVill bara tacka för din blogg och för att du delar med dig av dina svårigheter. Jag lider också av panikångest sedan en tid tillbaka och märker hur ångesten tar över mer och mer av mitt liv. Det är befriande att läsa om dina tankar och jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Själv har jag inte vågat söka hjälp, eller snarare på grund av att jag känner mig ignorerad av vården. Fortsätt kämpa för din egen skull och för alla oss där ute som lever i samma verklighet! <3