fredag 2 november 2012

Psykologbesök

Idag var det psykologbesök på schemat. Som ni vet om ni läste mitt förra inlägg så har jag väldigt svårt att komma iväg nu! Det är så tungt! Men jag vet innerst inne att jag måste detta! Jag måste göra detta om jag ska ha en chans att leva ett annat liv. Jag tycker ändå att jag är stark för att jag faktiskt inte avbokar tiderna, hade detta varit för 1 år sen hade jag inte gått dit! Framsteg! Stolt...

Var en händelse där idag som blev en exponeringsövning för mig, och den klarade jag :)

Jag kom dit och skulle gå in genom dörren till mottagningen, men dörren var låst. Man använder en kod och jag slog den, men dörren öppnades inte...började känna mig lite nervös. Ringde till min psykolog och han berättade att han också kommit dit och det var stängt och han hade inga nycklar! Han var på väg att hämta dom när jag ringde och han sa att han skulle komma om ca 15 min. Jag började bli lite orolig....jag började tänka: "Jag måste ju på toa innan jag ska till honom, nu kommer jag ju inte in på toa"....gick ut på gatan och in i en affär där mamma var och väntade på mig (hon kör mig till psykologen varje vecka). Tyckte det var jobbigt eftersom det inte fanns några toaletter.....efter en stund gick jag upp igen och psykologen kom! Gick på toa, sen dags för terapi. 
Alltså en toalettexponering! Jag klarade det! Fy, jag hatar stan.....har ingen koll alls på var det finns toaletter...(är nästan aldrig i city). Men det gick bra! :)

Idag pratade vi om ilska, skuldkänslor, och min och mammas relation....
Jag orkar inte gå in i detalj vad vi pratar om, det är så jobbigt, men också väldigt privat. Men vi börjar skrapa på ytan nu och han tror att vi är något på spåren, så vi får se vad detta bär hän...
Men fy vad jobbigt det är alltså! Går inte att förklara för er som aldrig själva genomgått en sån här process och sån här terapi...men ni andra som läser bloggen och går igenom samma som jag, hur gör ni när ni under terapin kommer till detta "motstånd"? Har ni några knep för att lättare komma iväg?? 
Jag vet att det känns bra när jag går därifrån och försöker att tänka så innan jag åker, för att det ska bli lättare att komma iväg, men dom negativa tankarna tar över och oron och ångesten kommer! Men jag försöker trotsa ångesten så mycket jag kan och jag har ju faktiskt vunnit över den, jag har ju åkt dit! :) Men är väldigt tacksam om ni har några knep eller trix....

På måndag ska jag träffa min handläggare på SPIRA för att prata om hur jag ska göra med min arbetsträning......jag mår som sagt var inte bra alls just nu och jag vet inte hur jag ska göra med jobbet.....vi får se vad vi kommer fram till på måndag. Känns väldigt bra att träffa min handläggare där, hon är helt fantastisk och stöttar mig till 100%. 




6 kommentarer:

  1. Kram!
    Lycka till!
    Det är bara att fortsätta, du är inne på helt rätt spår! Det här kommer gå bra men det är inte lätt. Va stolt över dig själv!!
    /Fia

    SvaraRadera
  2. Tack så mycket! Ja fy vad tufft det är, men jag ska kämpa på!
    Är stolt att jag tar mig dit!
    Kram

    SvaraRadera
  3. Det blir så jävla jobbigt för att man börjar närma sig pudelns kärna och det kan handla om saker som man måste ändra på som man inte vill ändra på för att man är rädd och det gör ont men man är ändå medveten om att man inte kan bli frisk om man inte gör det. lite ett moment 22 kan det kännas som. pest eller kolera, fast om man vågar gå den vägen så inser man efteråt att man hade behövt gjort det för länge sen. som jag tänker ofta att jag har "slösat" 10 år av mitt liv på ångest och rädslor och det kan jag aldrig ta igen. Jag har fattat beslut och undvikit att göra saker på grund av mina rädslor. om jag inte kunnat döva det med alkohol i stället vilket i sin tur bara föder mer ångest och mera "vad värdelös man är" känslor. Du är duktig anna!! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej!

      Ja hemskt jobbigt! :( Ja verkligen pest eller kolera, och känslan, rädslan och ovissheten om vad som ska hända. Hur man ska ändra på sig, vad man måste ändra på mm.....

      Jag känner mig också lite "bitter" på hur styrd jag har blivit av ångesten och hur mycket jag missat! Tänker jag på väldigt ofta, men jag måste ju försöka att se det så, att det inte fanns nåt annat alternativ eftersom jag var sjuk. Men surt när man tänker på det alltså!
      Ja, alkohol har ju aldrig varit min grej, vilket jag är glad över faktiskt.....hade säkert bara förstärkt ångesten ännu mer...

      Kram

      Radera
  4. Ja man ska faktiskt inte älta vad som kunde varit.Inte heller så lätt att ta tag i saker som man själv varit omedveten om och som sedan utvecklat sej till psykisk ohälsa.
    Huvudsaken är vad man gör med resten av livet faktiskt. Man ska ju leva nu och inte i dåtid eller heller inte oroa sej för framtiden. Det är ju just nu vi finns här.
    (oerhört mycket lättare att säga än att göra)

    Du ska se snart tar du några kliv framåt igen, förresten så har du inte gjort "baksteg" heller det bara känns så,
    Men det är verkligen ett steg fram två tillbaka som gäller med såna här resor med förvandling av hela ens liv och beteende. Allt som varit "normalt" ska plötsligt förändras och bytas ut.

    Kom ihåg att alla inte ens är kapabla till att göra såna här resor.
    De vågar inte ens pröva. Det är mycket tryggare i den lilla lilla begränsade men ack så trygga fyrkanten.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä det ska man ju inte, men det är lätt att göra det tyvärr...
      Ja det går väl i perioder dom här dipparna....

      Ja det är sant Lina, vissa vågar inte detta och det förstår jag, för det är ingen rolig resa direkt...

      Kram

      Radera