Bilkö = Panikattack

I fredags efter mitt psykologbesök så skulle vi åka direkt och hämta våran valp i Surte. Hemifrån mig till Surte tar det ca 20-25 min med bil. Vi åkte från Järntorget och ner mot Göteborgsoperan och den vägen, men det tog stop! Bilkö! Det stod helt still! Jag kände mig lugn första halvtimman och trodde att bilkön skulle lätta efter stund. Men det stod verkligen helt still! Jag började känna paniken smyga sig på. Det var liksom ingen vanlig panikattack jag fick. Jag började må illa (det brukar jag ju göra), men jag kände inte att magen drog igång som den brukar, men jag började skälla på mamma och sa att hon skulle köra därifrån för snart spyr jag sa jag. Hon skällde tillbaka och sa att hon inte kunde göra nåt, hon kunde inte köra därifrån, stod ju som sagt helt still. Jag började gråta hysteriskt och visste inte vad jag skulle göra! Som tur var hade vi kommit till en liten korsning där man kunde fortsätta på den vägen mot Surte eller svänga av och köra förbi Nordstan och sedan ut mot Ullevi. Jag sa till mamma att köra mot Nordstan där var ingen kö. Allt lättade och vi körde ut på motorvägen förbi Ullevi och senare ut på 45:an mot Surte. 

Från Göteborgsoperan till Nordstan tog alltså 1.5 h i bilkön (den lilla biten kanske tar ca 5 min i vanliga fall). Det var det värsta jag varit med om! Jag såg ingen ende på det, bilar överallt som stod helt still! Jag kan bara tänka mig hur lång tid vi hade behövt sitta om vi skulle fortsatt och inte svängt av mot Nordstan. Vilken tur att det gick att svänga av! 

När vi sedan åkte ut på motorvägen och på väg till Surte så släppte all spänning och jag grät ännu mer och fick ont i huvudet. Jag bad mamma om ursäkt för att jag skällde på henne, men förklarade för henne att i ett sånt ögonblick gör man allt för att undkomma "faran" och det blev liksom hennes fel att hon satt mig i den situationen, fastän man egentligen vet att så inte är fallet. Hon sa att hon förstod och att hon liksom skällde tillbaka på mig för att hon kände sig maktlös och inte kunde hjälpa mig. Fy vad fel det blev! Men vi kramade om varandra sen och andades ut både hon och jag. Puh.....

Det var längesedan jag hade en panikattack, men som sagt bilkö är min största "trigger", och här gick det inte att hejda paniken hur mycket jag än försökte tänka på annat. Hade det bara rullat lite så hade det känts bättre tror jag för då kommer man liksom nån vart, men här var det som sagt stiltje... 
Fy, jag hoppas jag slipper uppleva det igen. Nu vet jag iallafall att vi aldrig mer ska åka den vägen, pågår tydligen ett stort vägarbete där, men det visste ju inte vi! 

När vi äntligen kom fram till Surte väntade världens sötaste valp på oss! Så liten! All obehagkänsla jag kände var som bortblåst när jag såg honom! Vi åkte hem och Malte blev alldeles till sig när han såg Morriz! Han blev jätteglad och är väldigt beskyddande mot honom, precis som en bror ska vara <3
Dom verkligen älskar varandra! 

Så det som började som en fruktansvärd dag blev lite senare en helt fantastisk dag! Tänk vilka vändningar livet och dagarna innehåller. 

<3