1 årsen sen sista inlägget!

Nu var det väldigt längesen jag skrev ett inlägg! Sist jag skrev var jag i mitten av min graviditet. Nu har jag varit mamma i 6 månader! Tänk vad tiden går fort! 

Jag orkar inte riktigt redogöra för allt som hänt senaste året, det är så mycket! Men jag ska skriva kortfattat om dom stora grejerna iallafall. 

Jag har fått mycket kommentarer och mail nu om hur det går för mig så nu var det dags att göra en uppdatering här på bloggen! 

Jag födde min flicka Livia den 21 augusti förra året! Jag var beräknad till den 27e. Jag hade tillsammans med Auroramottagningen (dom arbetar med förlossningsrädsla) arbetat fram en förlossningsplan.  Den innebar följande: igångsättning torsdag 20 aug, tidig EDA (epidural) skulle sättas samt att jag skulle bli erbjuden ett relativt tidigt kejsarsnitt om förlossningen skulle bli långdragen. 
Det blev inte alls som jag hade tänkt mig! 
Jag sattes igång och svarade bra på det, Edan sattes men bedövningen satte sig i ena benet så jag kunde inte röra benet. Jag kände inte att jag hade nån hjälp av edan alls. Har hört att många somnar när dom får eda och att vissa inte ens känner krystvärkarna. Så var det inte för mig! Jag hade väldigt intensiva värkar, väldigt länge! Ingen av dom 3 barnmorskor som hade hand om mig ( 3 olika bm i skift) erbjöd mig lustgas! Så jag hade ingen bedövning alls sa min bm på aurorakliniken när vi var där på återbesök. 
Smärtan går inte att beskriva! Det gjorde så fruktansvärt ont! Jag höll på i 16 h och till slut fick jag feber och bebisen började må lite dåligt. Så det togs ett beslut om att dra ut bebisen med sugklocka. 
Fruktansvärt! Så ont! Det brände som eld emellan benen. Det går inte att beskriva! 
Man får bara hålla på i 15 min och dra max 5 ggr, har inte bebisen kommit då så blir det snitt. 
Efter 14 min på 5e draget kom Livia ut! 

Den där planen som vi hade satt upp var inte i närheten av att genomföras! Besviken och jag har fått arbeta mycket mentalt för att komma över förlossningen. Det blev ett trauma för mig. 
Jag gick sönder en hel del så jag blev sydd och det har tagit väldigt lång tid att läka fysiskt. Det är inte bra ännu och det har gått 7 mån snart sen jag födde. 
Men jag är stolt över att jag klarade av att föda vaginalt och jag har vuxit mycket mentalt. Nu går tankarna " har jag klarat att föda barn så klarar jag allt!"

Känslan när jag fick upp min dotter på bröstet går inte att beskriva! Man fylls av ett lyckorus som man aldrig känt förut. Lyckan är total. Man är helt slut både fysiskt och psykiskt men när man får sin bebis på bröstet blir man hur pigg som helst!
Det är en sån omedelbar kärlek!

Livia är det absolut bästa som hänt mig! Hon är världens bästa lyckopiller! Hon är nöjd och glad och sover bra på nätterna. Så vi har det relativt lätt. Sen är det en omställning och det tär på relationen att bli föräldrar. Men man får prata mycket och se till att få sin vila.

Mitt liv ser helt annorlunda ut nu än vad det gjorde innan. Hon hjälper mig med min ångest. Jag gör saker nu jag aldrig gjort innan pga att jag vill att hon ska ha det bra! Jag har to m åkt buss själv från min psykolog inne i stan! Jag vill inte vara beroende av folk för att ta mig från punkt A till B. Jag vill kunna själv! Så jag jobbar med ångesten varje dag och det går bra!
Sen är jag ännu mer orolig nu än vad jag var innan. Jag har ju min GAD (generellt ångestsyndrom) att jobba med. Man är orolig hela tiden att nåt ska hända henne mm. Men det är nåt jag måste jobba med och jag får hjälp av min psykolog att hantera den oron.

Ja detta var en liten uppdatering av hur allt gått. Jag lovar att det inte ska dröja 1 år till nästa inlägg!

Här är mitt lilla gryn ❤