Hänt mycket

Det har hänt en hel del sen jag skrev sist. 

När det gäller killen jag träffat så rullar det på, vi träffas mycket och jag känner mig mer och mer trygg med honom. Han har träffat min familj och det känns jättebra :) Känns helt sjukt att vi bara känt varandra i 3 veckor, känns som vi känt varann mycket mycket längre. Jag börjar verkligen släppa in honom helt och fullt i mitt liv nu, vilket känns jättebra men även lite skrämmande fortfarande. Finns så mycket rädslor och tankar och det är inte lätt att dela med sig av allt sånt. Jag är ju en väldigt öppen person och pratar om det mesta, men att dela med sig av alla sina svagheter och tankar till nån som är så betydelsefull för en gör att man blir väldigt sårbar, och jag blir rädd för att han ska tycka samma om mig som jag själv gör. Att han ska se alla mina fel och brister och komma på att han inte vill vara med mig pga mitt paniksyndrom. Jag är ju inte som andra "normala" tjejer, jag kan inte göra allt som alla andra gör ;( Men det verkar inte som att han bryr sig om det, han säger att han tycker om mig jättemycket, så jag måste ju tro på det och låta honom själv bestämma vem han vill vara med ;) Jag har försökt varna honom från att vara med mig, men han lyssnar inte på det, så mer kan jag ju inte göra :) 

Känns så skönt och ändå så konstigt att ha nån som tänker på en jämt och stöttar mig när det gäller såna svåra saker som att gå på begravningar. Han är så söt och peppar mig och får mig att må bra och klara av dom jobbiga sakerna. <3

Vi har haft besök en vecka av Ola, Lina och barnen. Har varit jättemysigt och vi har verkligen tagit vara på tiden och umgåtts mycket. 

Vi var på begravning i onsdags :( Min farbror dog i slutet av september så det har varit tufft nu den sista tiden, pappa har varit ledsen. Det var en väldigt fin begravning och vi hade Neo och Neira med oss. Jag tog ansvar för Neo och han var jätteduktig, jag trodde inte att han skulle sitta still i 50 minuter, men det gjorde han. När det gäller mig själv så var jag väldigt orolig inför begravningen och trodde inte att jag skulle klarar av att sitta därinne i kapellet (därför jag tog ansvar för Neo, om han inte skulle kunna sitta still så kunde vi gå ut, eller om jag skulle få panik). Men det gick bra, jag var lite skakis i början men det släppte sedan. Jag är väldigt glad att det gick såpass bra som det gjorde och jag är jätteglad att jag fick ta farväl och lägga en blomma på kistan. Men nu får det vara slut på begravningar! ;(

I torsdags fyllde min prins Morriz 1 år! <3

Vi firade med ett bad för honom och Malte och jättegod gormetmat :) Det var jättegott ;)

Igår så hade jag och Sanna en heldag ihop, det var ett tagsen vi träffades nu (haft besök av Ola m familj). Vi åkte till Lager 157 och shoppade lite :) Vi tog en hamburgare och åkte och handlade lite mat och gott till kvällen. Vi kollade på Idol, åt pizza, färgade hår och ögonbryn och snackade massa :) Vi har verkligen roligt ihop och jag är så glad att jag har henne i mitt liv <3

Känns som om livet kanske håller på att vända nu, kanske är det min tur att må bättre nu? 

 

Jag har träffat någon

Jag vet inte hur jag ska skriva detta inlägg, jag vet inte var jag ska börja, jag vet inte vad jag ska skriva, jag bara känner att jag måste skriva av mig för mina tankar är överallt just nu! 

Ja det är ju som rubriken säger, jag har träffat någon, en kille....

Det var inte alls meningen! Det bara hände ;) Eller bara hände? Nja, nä det var ju en dejt som skedde, men jag menar att det var inte alls det jag hade tänkt mig skulle ske just nu. Jag har ju fullt upp med mig själv, med att må bra/bättre, att jobba med mig själv och bara koncentrera mig på mig själv och på det som krävs för att jag ska kunna må bättre. Att dejta var inte med på den listan......

Så vad hände? Jo, jag var med på en dejtingsida, har varit länge, men har enbart sett det som ett tidsfördriv, en kul grej, att chatta lite. Min tanke har aldrig varit att dejta faktiskt och absolut inte genom den sidan (jag tycker den är otroligt oseriös). Jag var inte speciellt aktiv där, hade bara kollat mail men inte svarat, när det plötsligt trillade in ett meddelande som jag inte riktigt kunde låta bli att svara på ;) Han var så fruktansvärt rolig och han fick mig att skratta ;) 

Vi chattade mycket, jag berättade ganska tidigt för honom hur jag mår och att jag inte ville dejta. Han blev lite besviken men frågade om vi fortfarande kunde chatta och det ville jag ju såklart ;)

Vi fortsatte med det, och det kändes verkligen som vi hade samma typ av humor, vi pratade om allt, verkligen allt. Jag var som en öppen bok, och han med....Han frågade mig frågor på ett sätt som ingen annan gjort förut, det var precis som om han fattade hur jag mår...svårt att förklara här, men ett exempel är: 

Jag hade en läkartid en dag klockan 13.00, och alla som känner mig vet att jag är väldigt orolig och nervös inför sånt och då äter jag aldrig något innan jag ska på såna möten eller liknande, pga min mage och kontrollen på ångesten. Jag fick ett sms av honom där det stod: "Fick du ätit något innan, eller var du alldeles för orolig för läkarbesöket?"  Alltså, hur är det möjligt att efter den korta tiden vi hade pratat, kunnat sätta fingret på ett utav mina största problem? Han fattade verkligen hur jag kände....

Bara ett av många såna exempel som gjorde att det sedan blev helt självklart för mig att träffa honom. 

Jag funderade ett tag och sen frågade jag honom om han ändå ville träffa mig, men jag var väldigt noga med att poängtera att det inte var en dejt ;) Jag träffade honom, och var faktiskt inte så jättenervös, det kändes som vi känt varann länge redan :) Vi pratade hela kvällen, kändes väldigt avslappnat och vi skrattade. Vi bestämde oss för att träffas igen, och det blev att vi träffades 5 dagar i rad, det var nog inte nåt som någon av oss hade tänkt från början. För varje dag som gick, ju mer bekväm och avslappnad blev jag. Vi kollade film, pratade, kollade på roliga klipp, lyssnade på musik, och pratade ännu mer.....

En utav kvällarna stannade jag hos honom ändå till 3.30 :) Blev sena kvällar, men vi lärde verkligen känna varann. Vi tog/tar det väldigt lugnt och det känns väldigt bra. 

Han säger att han inte märker på mig att jag mår dåligt, det enda han märker av är att jag inte äter när jag är med honom. Så är det, jag har väldigt svårt att äta med nytt folk och det tar lite tid innan jag blir trygg och så. Men det kommer sen när det gått ett litet tag....

Jag säger att skälet till att han inte märker av att jag mår dåligt är för att han inte lever med mig i vardagen, det är då det märks. Men han kommer nog bli varse det sen om vi kommer fortsätta träffas....

Han får mig att skratta, han kramar mig, han är intresserad av att lära känna mig, han är omtänksam, han är snäll, han säger att han tycker om mig just därför att jag är den jag är, att jag är ärlig. Det skrämmer mig! Vad händer? Hur kan han tycka om mig, med alla mina problem? Man vill inte ha en flickvän som är som jag! Jag kommer inte kunna göra allt det som han vill, jag kan inte resa, det finns saker jag aldrig kommer kunna göra.....

Jag har försökt säga det till honom att han inte ska tycka om mig, men han lyssnar inte riktigt på det örat märker jag ;)

Jag hade en dag här nu där jag drog mig undan från honom, jag fick lite panik. Jag blev helt förvirrad, visste inte vad jag kände, vad jag ville.....

Pratade med min psykolog om det och han säger att det är som en mur jag bygger upp nu, att jag försöker hitta saker som gör att jag kan dra mig ur, så att jag inte släpper in honom för att sen kanske bli sårad och lämnad. Jag tror det ligger mycket i det. Jag är livrädd! Rädd för att tycka om nån, rädd för att nån ska tycka om mig, rädd för att inte motsvara förväntningarna han kanske har på mig, rädd för alla krav det blir om man inleder ett förhållande (att man måste göra saker, träffa hans familj, hans vänner, mm). Jag vet inte hur mycket jag klarar av, vilka krav jag kan leva upp till och vilka jag inte kan leva upp till. Allt bara snurrar i huvudet och det blev för mycket hos psykologen i onsdags och jag bröt ihop.

Då frågade min psykolog mig: "Hur mår du när du är med honom?" 

Jag log och sa att jag aldrig känt mig så bekväm med en annan kille som jag känner mig med honom, jag har aldrig skrattat så mycket med nån annan, jag har aldrig kunnat prata så om mina känslor och känt mig så förstådd med nån annan, jag har aldrig kunnat slappna av så med nån annan, så jag antar att jag mår ganska bra med honom. ;)

Vi har tagit några dagar nu utan att vi setts för att vi ska känna efter lite hur det känns och vad vi vill....jag behöver tänka lite och han med såklart. Vi hörs av varje dag, men vi träffas inte nu, det känns som rätt väg att gå, att ta det lugnt och verkligen känna efter innan vi går vidare. 

Men jag tänker på honom massor, nästan hela tiden så jag antar att jag tycker om honom en hel del ;) 

Jag tror innerligt att han kan vara bra för mig, om jag bara vågar släppa taget och släppa in honom. Omtanke och trygghet är exakt det jag behöver i ett förhållande, och det är två utav hans absolut bästa egenskaper. Sen att han är den absolut roligaste person jag träffat är ju bara en bonus :) 

Världsdagen för psykisk hälsa

Igår var det Världsdagen för psykisk hälsa. Jag tycker det är viktigt att uppmärksamma detta med psykisk ohälsa, det är bland annat därför jag bloggar. Jag vill att vi som lider av psykisk ohälsa och som kanske känner skam och skuld för det slutar känna så! Det är inte vårat fel att vi mår dåligt! Vi har ofta ingen aning varför just vi har drabbats av ångestproblem, men det är ju ofta yttre faktorer som påverkar oss. Vi får kämpa hela livet för att hantera och lära oss leva med ångesten. 

Min ångest är en daglig kamp för att göra saker som ni andra utan ångestproblem tycker är självklara saker,sånt som är rutiner för er där ni inte ens tänker, utan bara gör det. För mig kan det vara en kamp att bara kunna gå in i en affär och handla, gå promenader med hundarna, umgås med folk, träffa nya människor, gå till frisören, gå på bio,mm. Ja, allt sånt som är självklart för andra, det får jag och många med mig förbereda oss på i timmar och kanske dagar innan vi ens kan göra. Det är en fruktansvärt mental påfrestning att hela tiden tänka, att hjärnan hela tiden går på högvarv. Alla katastroftankar om varje liten grej eller uppgift som ska genomföras (att alltid tänka värsta tänkbara scenariot), att alltid ha kontroll, att alltid vara beroende av alla sina säkerhetsbeteenden man har byggt upp under åren för att ens klara av dagen och undvika panikattacker. 

Det går inte att förklara för folk som inte upplevt samma sak, men jag försöker förklara för personer i min närhet så gott det går iallafall om hur jag tänker och känner. Men man blir så frustrerad av att inte kunna förklara och att ingen riktig förstår hur man tänker. Det kan få en att känna sig väldigt ensam! Jag får många mail och kommentarer till min blogg där folk skriver till mig om just ensamhet, skam och skuld. Väldigt vanligt att folk känner sig dömda av andra pga sina ångestproblem och därför inte vågar berätta för andra om sina problem, vilket då gör att man hamnar i en väldigt ond cirkel där man väljer att isolera sig istället och det är ju livsfarligt för panikångesten och fobierna man har. Fobierna frodas ju mer man isolerar sig! Jag blev isolerad sommaren 2010, men inte pga skam och skuld (det var min agorafobi som blev ohanterbar för mig och rädslan för att få panikattacker blev för svår så jag vågade inte gå ut.) 

Jag har alltid fått fantastiskt stöd och hjälp av mina nära och kära, jag har aldrig haft nån i min närhet som skämts för mig! Alla har accepterat mig för den jag är, att jag ibland kanske inte kan göra vissa saker, eller att jag avbokar fester och liknade pga att jag inte kommer iväg för att ångesten blivit för svår. Jag är väldigt tacksam för att just jag har fått den familj jag har, mina föräldrar och mina två bröder som ALLTID ställt upp för mig! Dom har kört mig överallt, närsomhelst, för att jag inte klarat av att åka kommunalt. Dom har handlat för mig dom dagarna jag inte kunnat gå ut, pappa och mamma har kört och hämtat mig från jobb varje dag! Det är inte alla som har en sån familj som ställer upp så för en.... Jag vet att det inte är bra att ha fått skjuts överallt och så, men det fanns inget annat alternativ, hade det inte varit så, så hade jag aldrig kommit iväg nånstans. Så jag tror mamma och pappa har valt att göra så för att jag ens ska komma iväg och kunna jobba eller göra annat. Det har nog varit viktigt för dom att jag inte ska bli mer isolerad.

Ibland får mamma höra av personer hon pratat med att mamma och pappa har varit alldeles för snälla mot mig, inte ställt några krav och så. Det är ju väldigt lätt för personer att tycka, tänka och ha åsikter om andra när dom själv inte vet vilken vardag vi lever i. Jag tror nog inte att en enda förälder som älskar sitt barn hade ställt krav eller inte tröstat sitt barn när paniken eller ångesten sätter in och när det syns i ögonen att det är en kamp mellan liv och död i det ögonblicket. Tror ni? 

Man ska verkligen akta sig för att döma andra människor när man inte har tillräckligt med fakta eller vet hur dom människorna lever. Man ska passa sig för att tro på hörsägen och rykten. Viktigt att bilda sig en egen uppfattning om folk! Det har jag lärt mig! Jag har också dömt människor genom rykten jag hört, det har nog alla gjort nångång. Men nu aktar jag mig väldigt noga för det! Vi har ingen aning om hur den människan mår på insidan!!! 

Personer jag träffar och som jag berättat för om min diagnos säger ofta : "Men det syns ju inte alls på dig att du mår dåligt". Nä, precis, det syns inte utanpå hur vi mår inuti. Tänk på det! 

Jag bloggar för:

Besök gärna http://www.hjarnkoll.se/

Psykologbesök

Fy, idag är ingen bra dag alls....

Så mycket tankar och känslor som snurrar runt i huvudet och jag kan inte sortera dom. Det är kaos där inne ;(

Jag vill inte var sån här, jag vill må bra, jag vill vara normal. Jag vill kunna göra sånt som alla andra gör. Bo själv, jobba, kunna äta ordentligt (gå på restauranger, på café, hos kompisar), umgås med folk på normalt sätt utan tankar på min panikångest, min mage, mitt kontrollbehov, min fixering på att alltid veta var toaletterna och utgångar finns. 

Jag vill inte leva med denna ständiga och alltid närvarande förväntansoron, dessa ständiga säkerhetsbeteenden för att få vardagen att gå ihop. Jag vill kunna göra spontana saker utan att ens behöva använda hjärnan, utan bara göra dom! Men det går bara inte, jag kan inte! Kommer det alltid vara så här?? 

Vissa dagar blir dessa tankar så väldigt påtagliga och idag hos psykologen bröt jag ihop och började gråta. Jag klarar inte av att inte kunna sortera mina tankar, jag klarar inte av att dom flyger och far därinne och att jag inte kan hejda dom. Jag får panik och vill bara skrika stop! Jag vill hugga av mig huvudet i det läget, allt för att sluta tänka!! Jag vill bara vara helt tom i huvudet, jag vill inte tänka en enda tanke! Finns det nåt knep i såna lägen? Kanske nån typ av Mindfullness eller avslappningsskiva? Jag ska undersöka saken lite för jag klarar inte av den påfrestningen på min lilla hjärna....

Utbildning och jobb

Ibland sköljer det en våg av tankar över mig när det gäller jobb och utbildning. Det stör mig att jag inte mår bra och inte kan jobba eller studera som alla andra friska människor kan. Jag är ju glad att jag har kommit igång med lite arbetsträning, men det är ju skillnad på arbetsträning och att arbeta på riktigt. I mars blir jag utförsäkrad ur Försäkringskassan och hamnar i nåt arbetslivsinriktat program på Arbetsförmedlingen. Jag är såklart väldigt orolig över detta, men känner att jag får ta det problemet när det närmar sig sen. Men jag funderar ju självklart på hur min arbetssituation kommer se ut sen. Jag tror aldrig att jag kommer kunna jobba 100%, förhoppningsvis 75%. Men den dagen den sorgen ;( 

Jag utbildade mig till aktiveringspedagog med inriktning grava kognitiva funktionsnedsättningar och tog examen 2009. Det är det bästa jag gjort i hela mitt liv, det känns som jag verkligen gjorde rätt i att studera och att jag också valde rätt utbildning. Det är mitt drömjobb att jobba med personer, och allra helst med barn som har olika typer av funktionsnedsättningar. Jag googlade lite förut idag om olika jobbsökarsidor, egentligen bara för skojs skull. Det är ju inte angeläget för mig ännu att söka, men kan vara bra att kolla upp lite sidor för att se hur det ser ut med pedagogjobb på arbetsmarknaden.

Jag hittade en bra sida, metrojobb.se. Där fanns också mycket tips om hur man bäst skriver ett cv mm. Ibland är det bra att googla ;)

Jaja, det var lite jobbfunderingar.....

Tiden får utvisa vad när, var och hur mycket jag kommer kunna arbeta sedan.