Igår hade jag möte med Helena på SPIRA angående min arbetsträning. Hon ville veta hur jag mådde nu och om jag kände mig redo för att börja arbetsträna.
Jag sa till henne precis som jag känner, att jag inte känner mig redo ännu, att jag mår sämre än vad jag gjorde när jag tackade ja till projektet. Vi pratade länge och kom fram till att jag ska vänta ett tag innan jag börjar, vet inte hur lång tid det kan tänkas ta, men vi ska träffas och stämma av var tredje/fjärde vecka. Känns jättebra! Behöver jag inte stressa över det, jag behåller min plats i projektet, men det är inte säkert att jag får behålla platsen på Arken zoo, men då får jag vara på någon annan arbetsplats istället. Känns helt ok, jag förstår om inte Arken kan hålla platsen till mig, speciellt när jag inte vet när jag är redo att börja. Men jag skulle höra av mig till Arken när jag känner mig redo så får vi se om platsen fortfarande är tillgänglig.
Vi pratade om året som gått och vad som hänt under året, hur långt jag kommit osv. Jag berättade för henne att ibland känns det inte som jag kommit nånstans ;(
Men det vet jag ju innerst inne att jag har, jag har kommit långt :) Men när dom negativa tankarna tar över är det lätt att gräva ner sig och då tycker man inte att det hänt nånting.
Idag fick jag ett meddelande av henne, så här stod det:
"skickar det där citatet som jag pratade om igår. Glöm inte hur långt du kommit :) Kram"
Jag blev väldigt glad när jag fick det. Man behöver liksom höra det av andra ibland att man visst har kommit nånstans, det är det som gör att man orkar fortsätta kämpa, att folk faktiskt ser en förändring i mig (när man själv inte gör det). Hon är så go Helena, vilken tur jag har haft att jag fått just henne som handläggare.
Idag har jag varit och klippt mig, gjort slingor, färgat ögonbryn och fransar :) En helenovering :) Blev nöjd, nu är jag ännu lite blondare, I love it!
Imon ska jag till min doktor på Krokslätt, han som sjukskriver mig. Jag träffar honom var tredje månad, och jag tycker jag mår likadant nu som jag gjorde när jag var där förra gången. Så vi lär väl prata om det och så blir det antagligen fortsatt sjukskrivning.
På torsdag ska jag till tandläkaren igen :( Får se hur det går.....
Efter tandläkarbesöket ska jag till psykologen, var längesedan nu. Ska bli skönt få prata av sig.
På fredag ska jag, mamma och pappa till Kronhuset och se Stefan Anderssons
" Teaterkungen". Ska bli trevligt, men jag är lite orolig....det finns bara 2 toaletter där, det tycker jag är jobbigt, när det blir så långa köer till toaletterna, men det brukar gå bra. Jag kommer nog vara spänd hela kvällen, men så länge jag inte får en panikattack så är det ok. Det är tre-rätters middag också, men jag kommer nog inte våga äta pga att jag inte vet hur magen reagerar på maten, är rädd att få en IBS-kramp. Men jag kanske äter efterrätten :) Det blir en exponering, detta med att äta ute är ju uteslutet för mig egentligen, men jag ska försöka att äta efterrätten iallafall, vi får se hur det går.
Fullspäckad vecka :)
Kram
Hej Anna,
SvaraRaderaTräffade på din blogg för en liten stund sedan när jag letade efter lite information. Det har varit intressant att läsa, känner igen mej i väldigt mycket du skriver. Läste just din sammanfattning av året som var, och det låter som du har gjort stora framsteg. Vet inte om det är likadant för dej, men när jag plötsligt efter en bättre period blivit sämre, så har jag nästan alltid kännt att jag är tillbaka på ruta ett igen, men nu har jag börjat inse att även motgångar är en form av framgång, för man lär sej (förhoppningsvis) nåt nytt varje gång.
I alla fall så ville jag bara säga att jag tycker du är otroligt modig och stark som bloggar om detta. Och ett stort tack, det hjälper verkligen att läsa om någon i samma situation. Känner speciellt igen mej vad gäller maten och exponering etc - det ställer till problem, speciellt om man måste vara borta många timmar.
Lycka till i fortsättningen, hoppas att du får ett bra 2013!
M.v.h.
Åsa
Hej Åsa!
RaderaVad roligt att du hamnade på min blogg :)
Det är precis likadant för mig när det gäller framsteg och att man ramlar tillbaka på ruta 1. Så känns det verkligen, men innerst inne vet vi ju att det inte är så, men jag tror vi är väldigt rädda för steg bakåt då jag tror att vi sätter för stor press på oss själva, för höga krav och då kan vi inte hantera det och tycker att vi gått hela vägen tillbaka till ruta 1. Men så är det inte, vi måste intala oss det! Vi kommer hela tiden lite längre fram och får man ett bakslag så är det inte hela världen, det är bara att kämpa vidare (lättare sagt än gjort, jag vet!)
Tack för att du tycker jag är modig och stark, jag startade egentligen bloggen för min egen skull, som en slags dagbok liksom, men förstår att den har hjälpt många på vägen, att man känner igen sig och speciellt att man inte känner sig ensam. Jag är glad om jag kan hjälpa någon!
Jag önskar dig lycka till och hoppas att du fortsätter läsa bloggen.
Kram Anna