Tankar

Det är så mycket tankar som snurrar nu, har ju varit det ett bra tag nu. Det är jättejobbigt! Men det är både positiva och negativa tankar som snurrar, vilket gör att det blir kaos i hjärnan och jag blir trött, så mentalt trött. Svårt för mig att sortera alla tankar....

Jag tänker mycket på rädslan att förlora mamma, det är det värsta som kan hända mig! Hur ska jag kunna leva vidare då? Det går inte! När jag tänker dom tankarna blir jag nästan paralyserad av skräck liksom, panik! Jag vet inte om jag tänker särskilt mycket på dom nu bara för att julen närmar sig och det är familjens högtid, och det är många som inte har sina föräldrar kvar, och att jag inte ens kan föreställa mig tanken på att inte ha mina föräldrar kvar. Eller kan det bero på att jag kämpar för att bryta mig loss och bli självständig? Då kommer jag förlora värdefull tid med mamma, jag vill ju vara med henne hela tiden liksom för att ta vara på varje minut. Om jag ska bo själv så kommer massa värdefull tid att försvinna tänker jag. Jag vet att jag tänker helt sjukt och att det inte är normalt, men det är mina tankar och dom är verkliga för mig. Det är min verklighet. 

Jag vet att jag måste slå mig fri och separera från mamma för att kunna överleva sen när hon försvinner, fast det kan ju lika gärna vara så att jag dör först, det vet man ju aldrig.....jag hoppas att jag dör före henne, men det är väl kanske inte så troligt. 

Jag vill inte leva ensam den dagen det händer, då vill jag ha man och barn, en egen familj att leva vidare för, nåt eget som gör livet värt att fortsätta leva. Men om det nu inte skulle bli så att jag får en egen familj så måste jag klara mig själv, överleva själv. Jag måste bli stark, trygg. Det är det jag jobbar på nu! Finns det någon som förstår vad jag menar? Hur jag tänker? 

Jag tänker också många positiva tankar, allt är inte bara nattsvart ;)

Jag tänker på hur långt jag har kommit (fast det inte känns så ibland), hur mycket jag nu klarar av, hur jag skapat mig nya relationer (fått nya vänner detta året), att jag nu börjar förstå att det finns personer som tycker om mig ganska mycket trots att jag är som jag är, att jag faktiskt börjar tycka om mig själv litegrann, att självkänslan och självförtroendet växer så smått. Att jag snart kanske är redo att flytta hem och skapa mig ett eget liv med allt vad det innebär. 

Ja som ni nog förstår så snurrar det tokigt i detta lilla huvud......ska bli skönt att få lätta mitt hjärta imon hos psykologen. Har massor att berättar för honom! Att jag sovit ensam en natt i min lägenhet, mina rädslor, mina funderingar.......