Paniksyndrom med agorafobi

Jag tänkte berätta för er vad jag lider av för sjukdom, kommer att hänvisa till fakta från olika internetsidor.

Människor talar ofta om panikångest. Då vet man dock inte säkert

om de menar panikattacker eller paniksyndrom. Det kan därför

vara bra att skilja ut vad dessa begrepp innebär. Avgörande för dem

som får paniksyndrom är att de drabbas av panikattacker. Ganska

många människor får dock panikattacker utan att de utvecklas

vidare till ett paniksyndrom och en del patienter med paniksyndrom

får mycket sällan panikattacker. Ungefär hälften av dem

med paniksyndrom får också så småningom den typ av fobier som

kallas agorafobi. Nedan definieras innebörden av panikattacker,

paniksyndrom och agorafobi.

PANIKATTACK

Vid panikattacker drabbas man plötsligt av en rad obehagliga

ångestsymptom utan att det finns en förklaring till

att de uppstår just vid den tidpunkten. Symptomen brukar tillta

snabbt, och når maximum inom 10 minuter, oftast ännu snabbare.

Dessutom brukar tillståndet uppstå oväntat, d v s det

är svårt att förstå varför attacken kommer just då den kommer.

Även om man en tid kan ha känt sig allmänt ur balans, blir själva

ögonblicket när attacken utlöses en obehaglig och oförutsägbar

överraskning. Ofta förebådas attacken av diffust obehag som kan

pågå under några minuter upp till en timme, men sedan kommer

en punkt då det hela ”bär iväg”. Ångestsymptomen stegras mycket

snabbt och den fullt utvecklade attacken är ett faktum.

Under panikattacken får man ofta känslan att situationen är

outhärdlig. Man måste fly, söka hjälp eller på annat sätt komma ur

situationen. De obehagliga symptomen från kroppens olika delar

och sinnesorgan kan variera från person till person,

men hos dem som får återkommande attacker brukar ungefär

samma kombination av yttringar ingå i de fullt utvecklade attackerna.

”Partiella” attacker, där kanske bara 1-2 symptom ingår, kan

också förekomma. Sådana attacker har ofta ett framträdande

kroppsligt symptom, t ex hjärtklappning eller yrsel, men de behöver

inte vara så tydligt kopplade till rädsla. Den som även har erfarenhet

av fullt utvecklade panikattacker har ofta ändå lätt att

känna igen släktskapen mellan dessa och de partiella attackerna.

PANIKSYNDROM

Den som fått ytterligare en attack blir helt naturligt rädd för att

denna obehagliga upplevelse skall återkomma. Då börjar paniksyndromet

utvecklas. Olika personer reagerar på olika sätt, men

vissa mönster brukar kunna ses.

Typiska symptom under panikattacker

Hjärtklappning; hjärtat slår starkt och/eller snabbt

Tryck över bröstkorgen eller smärta i hjärttrakten

Lufthunger; känsla av att luften inte räcker till, att man måste andas extra

mycket eller öppna fönster

Rädsla för att man håller på att kvävas, känsla att något täpper till i halsen

eller sitter åt runt om strupen så att man inte kan andas ordentligt

Yrsel, svindel, ostadighetskänsla, känsla att man håller på att svimma, upplevelse

att underlaget ger vika

Domningar, stickningar, krypningar t ex i ansikte, armar eller händer

Svettningar t ex i panna eller handflator

Darrningar, skakningar t ex i händer eller knän

”Förstelning”, man tappar kraften i musklerna, känsla av att benen ”viker sig”

Muntorrhet, svårt att svälja

Frysningar/värmevallningar, rysningar, ”ståpäls” d v s håren reser sig, att man

känner sig kall eller varm om vartannat

Illamående, obehag eller tomhetskänsla i magen, diarréattacker

Derealisation eller depersonalisation; overklighetskänsla, man känner sig på

ett otäckt sätt avskärmad från omgivningen eller får svårt att känna igen sig

själv eller delar av sig själv

Rädsla för att tappa kontrollen; man kommer att göra något obehärskat, rädsla

för att förlora förståndet

Dödsångest; rädsla för att man håller på att dö (trots att man kanske vet från

tidigare attacker att man alltid överlever)

FÖRVÄNTNINGSORO

Man får mer och mer av det som kallas förväntningsoro, d v s

mycket av tiden tas upp av oron för attackerna, och mer och mer

av energin går åt för att försöka slippa nya attacker. Man funderar

över vad de beror på och försöker hitta förklaringar och prövar

olika metoder att slippa ifrån dem. Livsföringen blir mer och mer

försiktig. Ibland kan ångestsymptomen och rädslan kännas så laddade

att man helt undviker att tala om dem. Tyvärr leder detta för

hållningssätt sällan till någon bättring. All denna oro leder nämligen

till en allmänt förhöjd ångestnivå även mellan attackerna och

en förhöjd ångestnivå i sin tur tycks öka risken att nya attacker

skall utlösas. Man hamnar således lätt i en ond cirkel där återkommande

attacker ger allt högre grad av förväntningsoro, vilket

ökar risken för nya attacker.

UNDVIKANDE

Man kanske får en känsla av att attackerna kommer lättare i vissa

situationer och då börjar man vara extra vaksam, man kanske tror

att attacken kommer att medföra att man ”gör bort sig”, slår till

någon, hoppar ut genom fönstret eller tappar förståndet. Om man

är rädd att sådant skall hända är det ju inte konstigt att dessa situationer

undviks. En del undviker till och med att tala om sådant

man är rädd för, t ex hjärtinfarkter, hjärntumörer eller ångestsymptom.

Den som är rädd för hjärtklappning kanske börjar undvika

motion och annan fysisk ansträngning. Den som får en känsla

av att tappa kontrollen under panikattackerna kan börja undvika

allt som försämrar kontrollen. Allt som kan påverka hjärnan

blir då fokus för ångest och dessa personer blir ofta helnykterister.

Det är ju i och för sig inget problem, men samma personer brukar

inte våga låta sig sövas inför en operation, och även mycket viktiga

ingrepp kan bli svåra att genomföra. Tandläkarbedövning kan

kännas oöverstigligt och att använda psykofarmaka blir helt

omöjligt.

När man har börjat undvika den ena situationen efter den

andra, har fobiutvecklingen startat. Ett fullt utvecklat sådant undvikande

kallas agorafobi.

Om man är rädd för attackerna och deras konsekvenser och

därför börjar anpassa sitt liv efter attackerna eller för att slippa

dem, men ändå drabbas igen, då har man ett paniksyndrom. Det

räcker alltså inte att bara drabbas av panikattacker, det avgörande

för att diagnosen paniksyndrom skall kunna ställas är att patien

tens livsföring begränsas av rädslan för attackerna eller deras konsekvenser.

Paniksyndrom beskrivet på detta sätt drabbar 1-2% av

befolkningen. 15-30% kan få panikattacker i något livsskede utan

att hamna i någon av de onda cirklarna, men de har alltså inte

paniksyndrom.

Den inställning individen har till attackerna, hur rädd man blir

för ångestsymptomen och hur man påverkas av dessa kallas ångestkänslighet.

Graden av ångestkänslighet förefaller inverka mer på

hur man mår överlag än själva attackernas svårighetsgrad och frekvens.

Hos en del som drabbats svårt av paniksyndrom kommer

kanske attackerna i själva verket ganska sällan.

AGORAFOBI

Fobi är beteckningen på oresonlig rädsla för något som under normala

förhållanden inte är farligt. Rädslan är så stark att man undviker

det man är rädd för, och just undvikandet gör att vardagslivet

påverkas och man fungerar sämre. Agorafobi kallas en särskild

typ av fobi, som ungefär en tredjedel av de panikdrabbade får.

Undvikandet gäller en rad olika situationer och genomsyrar hela

tillvaron. De situationer som undviks följer ett gemensamt mönster

– allt som minskar tryggheten, alla situationer där man är låst

och inte fritt kan välja att fly eller söka hjälp. Vid sådana tillfällen

skulle det givetvis också bli särskilt svårt att drabbas av panikattacker,

eftersom attacken medför just att man helst vill fly och

söka hjälp.

Många personer med agorafobi kan klara sådana påfrestningar

om de har en trygg anhörig med sig, medan samma situation på

egen hand känns helt omöjlig. Det kan också variera från dag till

dag hur mycket som klaras av – vissa dagar vågar man knappt gå

utanför dörren, andra dagar känns det från början att det kommer

att gå bra att handla. Även när det känns som tryggast kan dock

en oväntad panikattack överraska. Denna oberäknelighet, att aldrig

i förväg veta om en panikattack skall hindra det man vill göra,

får som följd att även ganska glesa attacker kan leda till ett omfattande

handikapp.

Agorafobi: situationer som väcker ångest och leder till undvikande (alla

situationer brukar bli värre om man är ensam)

Att handla i affärer, särskilt stormarknader med mycket folk och trängsel

Att stå i kö

Att åka med tåg, buss, tunnelbana, båt eller flygplan

Att köra bil på motorvägar med långa avstånd mellan avfarterna

Att vara passagerare när någon annan kör bil

Att gå eller åka över broar

Att gå eller åka genom tunnlar

Att åka hiss

Att se ut från höga byggnader

Att ta sig tvärs över en bred gata eller öppen plats

Att sitta mitt i bänkraden på en biograf eller teater

Att sitta i ett klassrum eller i en möteslokal

Att äta ute på restaurang

Middagsbjudningar med bordsplacering

Att vara långt hemifrån

Att ha långt till närmaste sjukhus

Att lämna ifrån sig sina barn

Agorafobi kan förekomma utan paniksyndrom, men i de svårare

fallen brukar dessa två åkommor hänga ihop. 2-5% av befolkningen

har agorafobi och åtminstone 2/3 av dessa är kvinnor.

I lindriga fall av agorafobi undviker man att åka buss eller tåg

och väljer hellre att köra bil själv. Inköpen görs bara i en välbekant

butik vid en tid då det sällan är kö. I extrema fall av agorafobi klarar

personen inte att gå utanför hemmet på egen hand och kan

inte heller vara ensam hemma, och ser till att det hela tiden finns

någon anhörig till hands. Ibland kan det räcka med telefonkontakt,

och mobiltelefoner har gjort det lättare för många anhöriga

att finnas tillgängliga. Ändå är givetvis en sådan inskränkning av

handlingsfriheten tärande på sikt och de som lider av agorafobi

och inte kommer ur sitt tillstånd blir ofta med tiden deprimerade.

Det kan ibland vara svårt att skilja mellan agorafobi och social

fobi (en annan typ av ångesttillstånd). Patienter med båda sjukdomarna

kan ha svårt att åka buss eller gå på bio, men av helt olika

skäl – en person med social fobi har svårt stå ut med känslan av att

bli granskad av andra människor, medan det centrala för en person

med agorafobi är att hela tiden ha flyktvägen fri.

Agorafobi är som nämnts vanligare hos kvinnor än hos män.

Den osjälvständighet som blir resultatet av tillståndet gör att kvinnor

ofta tvingas in i en traditionell kvinnoroll. Kvinnor med agorafobi

är t ex oftare gifta än befolkningen i allmänhet. En tillvaro

som hemmafru är lättare att förena med agorafobi än yrkesverksamhet.

Agorafobi utvecklas ofta under den period av livet när

kvinnan är småbarnsförälder, och den som lider av sjukdomen får

ofta särskilt starka bindningar till barnen, vilket kan leda till svårigheter

när de skall skolas in på dagis. Män med agorafobi kan ha

ännu svårare att anpassa sig till de begränsningar i livsföringen och

den osjälvständighet som tillståndet orsakar, eftersom det så illa

överensstämmer med den traditionella mansrollen.

Paniksyndromets konsekvenser

Rädsla, panik, ångest, oro, fobier, helt klart medför allt detta ett

stort lidande. Ångestsymptomen i sig är plågsamma, och de som

drabbas av paniksyndrom får kraftigt försämrad livskvalitet till

följd av sjukdomen. Det blir ofta svårt att sköta ett arbete när koncentrationsförmågan

störs av oro och funderingar kring panikattackerna.

Fobier gör att många aktiviteter som är självklarheter

för andra (åka buss eller tunnelbana till arbetet, gå på bio eller tea-

ter, resa på charterresa med flyg) kan verka oöverstigliga. Rädsla

(=fruktan) är alltså ”en svår sak”. Utan effektiv behandling är det

tyvärr också vanligt att ångesttillstånd blir kroniska (”bofasta”).

I olika långtidsuppföljningar av paniksyndrom brukar 20-30% av

patienterna vara återställda efter ett antal år, medan ungefär lika

många fortsätter att lida av rädslan mer eller mindre kontinuerligt.

Övriga har ett förlopp där ångesten kommer och går, i takt med

livets olika kriser och vändpunkter. Selma Lagerlöf hade också rätt

i att ”det är tungt” för dem som har långvarig rädsla. Depression

och nedstämdhet tillstöter nämligen ofta hos dem som fortsätter

lida av rädsla, oro och fobier under lång tid. Depression kan också

öka risken för nya panikattacker och även här kan man hamna i

en ond cirkel.

De som drabbats av en ångestsjukdom förlorar ofta delar av

självständigheten och kan bli beroende av anhöriga för att klara vardagsbestyren.

De blir ofta ängsliga att lämnas åt sitt öde och kan gå

med på samlevnadsvillkor som andra inte skulle acceptera, hellre än

ta risken att bli övergivna. Vissa blir beroende av alkohol eller lugnande

tabletter i försök att lindra ångestsymptomen för stunden.

Många som går i samtalsterapi märker efter en tid att det är svårt

att tänka sig att den skall avslutas och en del kan bli lika beroende

av psykoterapi som andra blir av beroendeframkallande läkemedel.

Allt detta gör att omgivningen kan uppfatta dem som lider av

paniksyndrom som mer eller mindre hjälplösa och passiva. Till

mångas förvåning har det tvärtom, när det gäller verklig fara, visat

sig att personer med paniksyndrom kan vara de som hanterar situa-

tionen bäst. I dagens skyddade samhälle utsätts vi sällan för verkliga

faror, och ”vanliga människor” kan därför bli helt handfallna när

de får känna av vad verklig ångest innebär. De med paniksyndrom

däremot har dagligen tränat på att tampas med ångesten och kan

vara mera vana att agera målinriktat trots hög ångestnivå.

Ett obehandlat paniksyndrom kan alltså gå över av sig självt,

men vissa patienter fastnar i ett system av onda cirklar som gör att

rädslan fortsätter och gör individen mer och mer invalidiserad. En

effektiv behandling skall alltså bidra till att dessa cirklar kan brytas

och frigöra patienten från rädslans låsningar.

Källa: http://sweden.lundbeck.com/Sweden/allmanhet/lundbeckbiblioteket/pdf/en_bok_om_panik.pdf

Jag vet att det är mycket att läsa, men ni får läsa i omgångar då! Det är viktigt att förklara vad det är jag lider av, så att ni kan följa med mig på resan att förhoppningsvis bli frisk! Jag lider inte av alla punkter ovan, men väldigt många av dom vilket gör att jag lever ett väldigt begränsat liv.