onsdag 23 november 2011

Paniksyndrom med agorafobi

Jag tänkte berätta för er vad jag lider av för sjukdom, kommer att hänvisa till fakta från olika internetsidor.

Människor talar ofta om panikångest. Då vet man dock inte säkert
om de menar panikattacker eller paniksyndrom. Det kan därför
vara bra att skilja ut vad dessa begrepp innebär. Avgörande för dem
som får paniksyndrom är att de drabbas av panikattacker. Ganska
många människor får dock panikattacker utan att de utvecklas
vidare till ett paniksyndrom och en del patienter med paniksyndrom
får mycket sällan panikattacker. Ungefär hälften av dem
med paniksyndrom får också så småningom den typ av fobier som
kallas agorafobi. Nedan definieras innebörden av panikattacker,
paniksyndrom och agorafobi.

PANIKATTACK

Vid panikattacker drabbas man plötsligt av en rad obehagliga
ångestsymptom utan att det finns en förklaring till
att de uppstår just vid den tidpunkten. Symptomen brukar tillta
snabbt, och når maximum inom 10 minuter, oftast ännu snabbare.
Dessutom brukar tillståndet uppstå oväntat, d v s det
är svårt att förstå varför attacken kommer just då den kommer.
Även om man en tid kan ha känt sig allmänt ur balans, blir själva
ögonblicket när attacken utlöses en obehaglig och oförutsägbar
överraskning. Ofta förebådas attacken av diffust obehag som kan
pågå under några minuter upp till en timme, men sedan kommer
en punkt då det hela ”bär iväg”. Ångestsymptomen stegras mycket
snabbt och den fullt utvecklade attacken är ett faktum.
Under panikattacken får man ofta känslan att situationen är
outhärdlig. Man måste fly, söka hjälp eller på annat sätt komma ur
situationen. De obehagliga symptomen från kroppens olika delar
och sinnesorgan kan variera från person till person,
men hos dem som får återkommande attacker brukar ungefär
samma kombination av yttringar ingå i de fullt utvecklade attackerna.
”Partiella” attacker, där kanske bara 1-2 symptom ingår, kan
också förekomma. Sådana attacker har ofta ett framträdande
kroppsligt symptom, t ex hjärtklappning eller yrsel, men de behöver
inte vara så tydligt kopplade till rädsla. Den som även har erfarenhet
av fullt utvecklade panikattacker har ofta ändå lätt att
känna igen släktskapen mellan dessa och de partiella attackerna.

PANIKSYNDROM

Den som fått ytterligare en attack blir helt naturligt rädd för att
denna obehagliga upplevelse skall återkomma. Då börjar paniksyndromet
utvecklas. Olika personer reagerar på olika sätt, men
vissa mönster brukar kunna ses.

Typiska symptom under panikattacker

Hjärtklappning; hjärtat slår starkt och/eller snabbt

Tryck över bröstkorgen eller smärta i hjärttrakten

Lufthunger; känsla av att luften inte räcker till, att man måste andas extra
mycket eller öppna fönster

Rädsla för att man håller på att kvävas, känsla att något täpper till i halsen
eller sitter åt runt om strupen så att man inte kan andas ordentligt

Yrsel, svindel, ostadighetskänsla, känsla att man håller på att svimma, upplevelse
att underlaget ger vika

Domningar, stickningar, krypningar t ex i ansikte, armar eller händer

Svettningar t ex i panna eller handflator

Darrningar, skakningar t ex i händer eller knän

”Förstelning”, man tappar kraften i musklerna, känsla av att benen ”viker sig”

Muntorrhet, svårt att svälja

Frysningar/värmevallningar, rysningar, ”ståpäls” d v s håren reser sig, att man
känner sig kall eller varm om vartannat

Illamående, obehag eller tomhetskänsla i magen, diarréattacker

Derealisation eller depersonalisation; overklighetskänsla, man känner sig på
ett otäckt sätt avskärmad från omgivningen eller får svårt att känna igen sig
själv eller delar av sig själv

Rädsla för att tappa kontrollen; man kommer att göra något obehärskat, rädsla
för att förlora förståndet

Dödsångest; rädsla för att man håller på att dö (trots att man kanske vet från
tidigare attacker att man alltid överlever)

FÖRVÄNTNINGSORO

Man får mer och mer av det som kallas förväntningsoro, d v s
mycket av tiden tas upp av oron för attackerna, och mer och mer
av energin går åt för att försöka slippa nya attacker. Man funderar
över vad de beror på och försöker hitta förklaringar och prövar
olika metoder att slippa ifrån dem. Livsföringen blir mer och mer
försiktig. Ibland kan ångestsymptomen och rädslan kännas så laddade
att man helt undviker att tala om dem. Tyvärr leder detta för
hållningssätt sällan till någon bättring. All denna oro leder nämligen
till en allmänt förhöjd ångestnivå även mellan attackerna och
en förhöjd ångestnivå i sin tur tycks öka risken att nya attacker
skall utlösas. Man hamnar således lätt i en ond cirkel där återkommande
attacker ger allt högre grad av förväntningsoro, vilket
ökar risken för nya attacker.

UNDVIKANDE

Man kanske får en känsla av att attackerna kommer lättare i vissa
situationer och då börjar man vara extra vaksam, man kanske tror
att attacken kommer att medföra att man ”gör bort sig”, slår till
någon, hoppar ut genom fönstret eller tappar förståndet. Om man
är rädd att sådant skall hända är det ju inte konstigt att dessa situationer
undviks. En del undviker till och med att tala om sådant
man är rädd för, t ex hjärtinfarkter, hjärntumörer eller ångestsymptom.
Den som är rädd för hjärtklappning kanske börjar undvika
motion och annan fysisk ansträngning. Den som får en känsla
av att tappa kontrollen under panikattackerna kan börja undvika
allt som försämrar kontrollen. Allt som kan påverka hjärnan
blir då fokus för ångest och dessa personer blir ofta helnykterister.
Det är ju i och för sig inget problem, men samma personer brukar
inte våga låta sig sövas inför en operation, och även mycket viktiga
ingrepp kan bli svåra att genomföra. Tandläkarbedövning kan
kännas oöverstigligt och att använda psykofarmaka blir helt
omöjligt.
När man har börjat undvika den ena situationen efter den
andra, har fobiutvecklingen startat. Ett fullt utvecklat sådant undvikande
kallas agorafobi.
Om man är rädd för attackerna och deras konsekvenser och
därför börjar anpassa sitt liv efter attackerna eller för att slippa
dem, men ändå drabbas igen, då har man ett paniksyndrom. Det
räcker alltså inte att bara drabbas av panikattacker, det avgörande
för att diagnosen paniksyndrom skall kunna ställas är att patien
tens livsföring begränsas av rädslan för attackerna eller deras konsekvenser.
Paniksyndrom beskrivet på detta sätt drabbar 1-2% av
befolkningen. 15-30% kan få panikattacker i något livsskede utan
att hamna i någon av de onda cirklarna, men de har alltså inte
paniksyndrom.
Den inställning individen har till attackerna, hur rädd man blir
för ångestsymptomen och hur man påverkas av dessa kallas ångestkänslighet.
Graden av ångestkänslighet förefaller inverka mer på
hur man mår överlag än själva attackernas svårighetsgrad och frekvens.
Hos en del som drabbats svårt av paniksyndrom kommer
kanske attackerna i själva verket ganska sällan.

AGORAFOBI

Fobi är beteckningen på oresonlig rädsla för något som under normala
förhållanden inte är farligt. Rädslan är så stark att man undviker
det man är rädd för, och just undvikandet gör att vardagslivet
påverkas och man fungerar sämre. Agorafobi kallas en särskild
typ av fobi, som ungefär en tredjedel av de panikdrabbade får.
Undvikandet gäller en rad olika situationer och genomsyrar hela
tillvaron. De situationer som undviks följer ett gemensamt mönster
– allt som minskar tryggheten, alla situationer där man är låst
och inte fritt kan välja att fly eller söka hjälp. Vid sådana tillfällen
skulle det givetvis också bli särskilt svårt att drabbas av panikattacker,
eftersom attacken medför just att man helst vill fly och
söka hjälp.

Många personer med agorafobi kan klara sådana påfrestningar
om de har en trygg anhörig med sig, medan samma situation på
egen hand känns helt omöjlig. Det kan också variera från dag till
dag hur mycket som klaras av – vissa dagar vågar man knappt gå
utanför dörren, andra dagar känns det från början att det kommer
att gå bra att handla. Även när det känns som tryggast kan dock
en oväntad panikattack överraska. Denna oberäknelighet, att aldrig
i förväg veta om en panikattack skall hindra det man vill göra,
får som följd att även ganska glesa attacker kan leda till ett omfattande
handikapp.

Agorafobi: situationer som väcker ångest och leder till undvikande (alla
situationer brukar bli värre om man är ensam)

Att handla i affärer, särskilt stormarknader med mycket folk och trängsel

Att stå i kö

Att åka med tåg, buss, tunnelbana, båt eller flygplan

Att köra bil på motorvägar med långa avstånd mellan avfarterna

Att vara passagerare när någon annan kör bil

Att gå eller åka över broar

Att gå eller åka genom tunnlar

Att åka hiss

Att se ut från höga byggnader

Att ta sig tvärs över en bred gata eller öppen plats

Att sitta mitt i bänkraden på en biograf eller teater

Att sitta i ett klassrum eller i en möteslokal

Att äta ute på restaurang

Middagsbjudningar med bordsplacering

Att vara långt hemifrån

Att ha långt till närmaste sjukhus

Att lämna ifrån sig sina barn

Agorafobi kan förekomma utan paniksyndrom, men i de svårare
fallen brukar dessa två åkommor hänga ihop. 2-5% av befolkningen
har agorafobi och åtminstone 2/3 av dessa är kvinnor.
I lindriga fall av agorafobi undviker man att åka buss eller tåg
och väljer hellre att köra bil själv. Inköpen görs bara i en välbekant
butik vid en tid då det sällan är kö. I extrema fall av agorafobi klarar
personen inte att gå utanför hemmet på egen hand och kan
inte heller vara ensam hemma, och ser till att det hela tiden finns
någon anhörig till hands. Ibland kan det räcka med telefonkontakt,
och mobiltelefoner har gjort det lättare för många anhöriga
att finnas tillgängliga. Ändå är givetvis en sådan inskränkning av
handlingsfriheten tärande på sikt och de som lider av agorafobi
och inte kommer ur sitt tillstånd blir ofta med tiden deprimerade.
Det kan ibland vara svårt att skilja mellan agorafobi och social
fobi (en annan typ av ångesttillstånd). Patienter med båda sjukdomarna
kan ha svårt att åka buss eller gå på bio, men av helt olika
skäl – en person med social fobi har svårt stå ut med känslan av att
bli granskad av andra människor, medan det centrala för en person
med agorafobi är att hela tiden ha flyktvägen fri.
Agorafobi är som nämnts vanligare hos kvinnor än hos män.
Den osjälvständighet som blir resultatet av tillståndet gör att kvinnor
ofta tvingas in i en traditionell kvinnoroll. Kvinnor med agorafobi
är t ex oftare gifta än befolkningen i allmänhet. En tillvaro
som hemmafru är lättare att förena med agorafobi än yrkesverksamhet.
Agorafobi utvecklas ofta under den period av livet när
kvinnan är småbarnsförälder, och den som lider av sjukdomen får
ofta särskilt starka bindningar till barnen, vilket kan leda till svårigheter
när de skall skolas in på dagis. Män med agorafobi kan ha
ännu svårare att anpassa sig till de begränsningar i livsföringen och
den osjälvständighet som tillståndet orsakar, eftersom det så illa
överensstämmer med den traditionella mansrollen.

Paniksyndromets konsekvenser

Rädsla, panik, ångest, oro, fobier, helt klart medför allt detta ett
stort lidande. Ångestsymptomen i sig är plågsamma, och de som
drabbas av paniksyndrom får kraftigt försämrad livskvalitet till
följd av sjukdomen. Det blir ofta svårt att sköta ett arbete när koncentrationsförmågan
störs av oro och funderingar kring panikattackerna.
Fobier gör att många aktiviteter som är självklarheter
för andra (åka buss eller tunnelbana till arbetet, gå på bio eller tea-
ter, resa på charterresa med flyg) kan verka oöverstigliga. Rädsla
(=fruktan) är alltså ”en svår sak”. Utan effektiv behandling är det
tyvärr också vanligt att ångesttillstånd blir kroniska (”bofasta”).
I olika långtidsuppföljningar av paniksyndrom brukar 20-30% av
patienterna vara återställda efter ett antal år, medan ungefär lika
många fortsätter att lida av rädslan mer eller mindre kontinuerligt.
Övriga har ett förlopp där ångesten kommer och går, i takt med
livets olika kriser och vändpunkter. Selma Lagerlöf hade också rätt
i att ”det är tungt” för dem som har långvarig rädsla. Depression
och nedstämdhet tillstöter nämligen ofta hos dem som fortsätter
lida av rädsla, oro och fobier under lång tid. Depression kan också
öka risken för nya panikattacker och även här kan man hamna i
en ond cirkel.
De som drabbats av en ångestsjukdom förlorar ofta delar av
självständigheten och kan bli beroende av anhöriga för att klara vardagsbestyren.
De blir ofta ängsliga att lämnas åt sitt öde och kan gå
med på samlevnadsvillkor som andra inte skulle acceptera, hellre än
ta risken att bli övergivna. Vissa blir beroende av alkohol eller lugnande
tabletter i försök att lindra ångestsymptomen för stunden.
Många som går i samtalsterapi märker efter en tid att det är svårt
att tänka sig att den skall avslutas och en del kan bli lika beroende
av psykoterapi som andra blir av beroendeframkallande läkemedel.
Allt detta gör att omgivningen kan uppfatta dem som lider av
paniksyndrom som mer eller mindre hjälplösa och passiva. Till
mångas förvåning har det tvärtom, när det gäller verklig fara, visat
sig att personer med paniksyndrom kan vara de som hanterar situa-
tionen bäst. I dagens skyddade samhälle utsätts vi sällan för verkliga
faror, och ”vanliga människor” kan därför bli helt handfallna när
de får känna av vad verklig ångest innebär. De med paniksyndrom
däremot har dagligen tränat på att tampas med ångesten och kan
vara mera vana att agera målinriktat trots hög ångestnivå.
Ett obehandlat paniksyndrom kan alltså gå över av sig självt,
men vissa patienter fastnar i ett system av onda cirklar som gör att
rädslan fortsätter och gör individen mer och mer invalidiserad. En
effektiv behandling skall alltså bidra till att dessa cirklar kan brytas
och frigöra patienten från rädslans låsningar.

Jag vet att det är mycket att läsa, men ni får läsa i omgångar då! Det är viktigt att förklara vad det är jag lider av, så att ni kan följa med mig på resan att förhoppningsvis bli frisk! Jag lider inte av alla punkter ovan, men väldigt många av dom vilket gör att jag lever ett väldigt begränsat liv.

2 kommentarer:

  1. Hej Anna,

    såg att det var längesen du skrev detta inlägg, men vill bara säga tack för att du delar med dig. Jag har också problem av denna typ och det betyder mycket att få en annan persons beskrivning av det. Jag har stångats med det här i några år nu, och har skämts och försökt dölja väldigt mycket, rädd för att andra ska tycka att jag är konstig eller inte förstå. Mycket har blivit bättre, jag klarar t.ex. att handla på vissa närbelägna butiker själv och i veckan klarade jag av att gå på ett träningspass själv :) Men för väldigt mycket saker behöver jag ha med mig någon jag känner, för annars vågar jag inte. Utöver agorafobin har jag nog också social fobi, vilket ju också är hämmande..
    Ibland skulle det kännas skönt om folk kunde glädjas med mina framsteg, även om dom är små, men det är ju svårt om jag inte berättar.
    Nu har jag iaf postat en kommentar till dig (vilket jag aldrig gör annars, antagligen pga min sociala fobi) så även om det här blev lite luddigt, så ska jag i alla fall försöka vara nöjd med det.
    Hoppas du får en fin dag:)
    /N

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Tråkigt att du inte mår bra! Var stolt över dina framsteg, stora som små! Varje steg stärker dig till att ta ett större kliv! Jag hoppas det går framåt för dig! Lycka till!

      Radera