Anonym

Ibland önskar jag att min blogg var anonym, att dom som läser den inte vet att det är jag som skriver. Jag vet att jag tänkte på det även när jag startade bloggen, om den skulle vara anonym eller inte. Jag valde att vara så öppen och ärlig som möjligt, för att sätta ett ansikte på panikångesten och allt vad det innebär för en människa som lever med den. Jag ångrar inte det!
Jag har fått otroligt mycket respons på bloggen från nära och kära, där dom säger att dom lär känna mig genom det jag skriver, när dom inte riktigt vågar fråga mig hur jag mår, utan istället läser mina inlägg och förstår mina tankar och mitt sätt bättre än dom gjorde innan. Jag är glad för det! Meningen med denna bloggen var att jag skulle skriva av mig tankar och känslor, som en del i min terapi, lite som en dagbok. Ett annat syfte med bloggen var att få slut på skammen och skulden man känner när man lider av psykisk ohälsa. Det är tabu att berätta för någon att man mår dåligt psykiskt, jag vill ändra på det. Jag vill att vi alla i samhället ska kunna prata om det och jag vill att personer som lider av min sjukdom inte ska känna sig lika ensamma som jag har gjort! Det är inte vårat fel att vi mår dåligt! Vi behöver hjälp för att komma ur den onda cirkeln som panikångesten ger: isolering, skam, skuld, utanförskap, ensamhet, eventuella självskadebeteenden, daglig ångest, självmordstankar, mm. Jag hoppas att jag genom bloggen kan vara ett stöd för någon annan som behöver hjälp eller som bara behöver prata med någon, be om råd och dela erfarenheter.


Men som sagt, ibland önskar jag att denna blogg var anonym, så jag verkligen kunde skriva allt jag velat, inte hålla något inne. Jag väljer vad jag vill skriva om i bloggen nu, jag väljer att fokusera på min panikångest, men jag skulle gärna vilja skriva så mycket mer. Men jag kan inte! För jag vill inte att alla som känner mig ska få reda på mina innersta tankar, mm. Det finns så mycket som är privat, som ingen annan behöver veta. Men tänk så skönt det vore att få skriva precis hur man känner! Alla tankar som är förbjudna, alla känslor som är förbjudna. Tankar och känslor man inte ens berättar för sina närmaste, man vill ju inte såra dom man älskar. Jag har många såna tankar och känslor nu, och det äter upp mig lite grann och jag känner att ångesten gror i mig mer och mer för varje dag. Jag behöver få ur mig skiten och har min psykolog som hjälper mig, men ibland känner jag att det inte räcker. Jag går till min psykolog 1 gång i veckan, men övrig tid är jag ensam med mina tankar och ibland är det svårt att hantera och sortera dom.
Därför skulle jag vilja skriva om det här, bara låta det rinna ur mig, men det blir för privat och jag är inte beredd att dela med mig av det. Men jag önskar att jag kunde det.....