Höst

Jag hatar hösten! Jag hatar allt vad den innebär, kyla, regn, blåst men framförallt mörkret ;(

Mörker är ångestladdat för mig, jag är rädd för mörker faktiskt. Jag gillar inte att vara ute i mörker, jag gillar inte heller att vara inne och se att det blir mörkt redan tidig eftermiddag. :(

Brukar kännas lite bättre när snön kommer sen och det blir lite ljusare ute.....

Jag hoppas att jag inte blir så deprimerad denna hösten som brukar bli, jag har ju min psykolog som hjälper mig igenom mina "nereperioder" nu, vilket känns riktigt skönt.

Imon ska jag ha möte med min handläggare på SPIRA och min chef på arbetsträningen. Vi ska prata om hur det går och skriva på nya papper om fortsatt arbetsträning. Jag har varit där 1 månad nu, jag har varit hemma 2 dagar pga händelser som gjort att jag inte orkat jobba dagen efter. Men jag känner mig nöjd, jag känner att jag gjort nytta och det bästa av allt är att jag tycker det är roligt där. Jag gillar stället och jag gillar personerna som jobbar där :)
Jag önskar att jag får fortsätta vara där länge.

På lördag åker vi till Värmland för att hälsa på min bror och hans familj. ;)
Det är som sagt alltid jobbigt att resa dit, men kul när man väl är framme. Så det är bara att trycka i sig lite Atarax och åka.

Det är lite jobbigt nu för oss, vi har en släkting som döende och vi försöker bearbeta och acceptera situationen. Ska bli skönt att komma till psykologen på fredag och prata om detta. Jag har ju så svårt för döden och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna acceptera den. Jag är inte rädd för att dö själv, men jag är så fruktansvärt rädd för att mina nära och kära ska dö och lämna mig ensam kvar. Jag har ju ingen egen familj (man och barn menar jag nu), så dör mina föräldrar så blir jag helt ensam! Jag har mina bröder och deras familjer, mina vänner och så, men jag kan ju inte flytta in hos nån av dom! Jag måste ju bo och klara mig själv, och förstår inte hur det ska gå till :(

Jobbiga tankar och ångesten blir ännu mer påtaglig ;(

IBS skov

Jag mår inte riktigt bra nu, eller vaddå, jag mår väl egentligen aldrig riktigt bra, men jag känner mig nere nu och mår sämre. Jag har IBS skov nu, började för 3 dagar sedan och jag förstår inte riktigt varför det kommer ett skov nu. Jag tycker inte att jag är orolig för nåt speciellt eller är direkt stressad, brukar ju vara sånt som sätter igång skoven. Men det är klart, det har hänt en del saker på sistone som kanske kan vara en orsak till att jag fått det. 

Jag har haft ont i mina öron, och fick tid förra veckan hos en riktig örondoktor. Äntligen! Jag var så hemskt nervös innan jag skulle dit, då mamma sagt till mig att om dom behöver spola/suga i öronen så kunde man bli yr! Jag fick panik när hon sa det! Yrsel är ju min värsta trigger när det gäller min panikångest!! Jag hade tid i tisdags förra veckan och mamma åkte med mig. Läkaren och sjuksköterskan som tog emot mig var jättebra! Jag kände mig väl  omhändertagen. Läkaren kollade öronen och hon spolade det ena örat! Jag höll både sjuksköterskan och mamma i handen, haha. Jag kände mig som ett litet barn ;) men jag kan fan inte hjälpa att jag är så orolig för såna här saker. Det gick bra, jag blev inte direkt yr, det kändes bara lite obehagligt. Jag har känsliga öron och doktorn sa att jag antagligen alltid kommer ha det. ;(
Jag kommer alltid få duscha med fetvadd i öronen (när man lider av eksem i hörselgångarna får det inte komma vatten i öronen, då förvärras det). Jag fick starkare droppar än dom jag använt innan. Jag ska ta dom dropparna 3 dagar i början av varje månad för att hålla eksemen borta. Så jag antar att jag alltid ska hålla på så här. Det känns ju naturligtvis tråkigt att ha det så här (en olycka kommer sällan ensam, tycker liksom att det räcker med det jag redan har), men känns ändå helt ok med denna behandling om den hjälper mig att göra så att eksemen inte bryter ut igen. Känns skönt att ha fått riktig hjälp! Vårdcentralen klarar inte såna här saker, men jag tycker ända att dom ska skicka mig vidare när jag berättar att jag haft ont i öronen i 2 månader! Men det gör dom inte! Jag fick själv höra av mig till specialister! Jag tycker det är dåligt! 

Jag har ju börjat arbetsträna också och det går bra, det är roligt! Jag städar, plockar upp varor i hyllor, mm. Det var en dag jag inte kom iväg till jobbet pga dålig sömn med mardrömmar och ångestattack på natten. Jag orkade inte gå till jobbet den dagen, men annars har jag varit där varje gång.
Förra veckan fick jag jobba 2 dagar i rad pga att jag hade lärkarbesöket på tisdagen. Jobbade onsdag och torsdag, det gick bra , men jag gillar det inte riktigt eftersom jag har svårt att komma iväg, så blir det en press och stress när jag ska komma iväg två dagar i rad. Men det gick! ;)

Det har varit mycket tankar och funderingar om framtiden. Har pratat en del med mamma om hur jag känner och hur hon känner och tänker om min framtid, med jobb bl a. Jag känner och tror att jag aldrig nånsin kommer jobba normalt, att ha ett heltidsjobb och kunna sköta det fullt ut när det gäller närvaro. Jag har ALDRIG haft en hel månad i närvaro! Har alltid haft mycket frånvaro pga min ångest. Det känns hopplöst och jag tror faktiskt inte att det kommer ändras. Jag kommer alltid ha den här förväntansoron som ingår i min diagnos, jag kommer alltid lida av min IBS vilket gör att jag inte kommer iväg om min mage är ur balans,mm. Jag har ju blivit bättre när det gäller min panikångest, har ju mycket färre attacker nu vilket är skönt. Men detta med att ta mig till jobb är ju ett stort problem, jag kan inte åka kommunalt och tror inte att jag nånsin kommer kunna det, kanske ibland men absolut inte varje dag! 
Såna tankar och prat med mamma har gjort att jag känner mig ganska nere nu, känns lite hopplöst i tron att jag nånsin kommer fungera som "normala" människor. Jag tror verkligen inte det! Jag tror inte att jag nånsin kommer bli fri från detta och allt vad det innebär. Bättre? Ja, jag kommer säkert ha bättre perioder i livet, men jag kommer aldrig må helt bra, det tvivlar jag på. 

Min självkänsla fick sig en törn för en vecka sen ;( Vill inte prata om det här på bloggen, men det handlar om en relation med en människa som jag inte mått bra av, och en händelse i förra veckan fick mig att bestämma mig att nu är det stopp! Jag vill inte och orkar inte mer, jag tycker jag är värd bättre än att bli behandlad på det sättet. Jag känner mig starkare nu än jag gjort förut när det gäller den relationen och nu var det läge att radera den människan ur mitt liv! Jag behöver ingen sån person i mitt liv som får mig att må ännu sämre. 

Jag vet inte om det är alla dessa faktorer och tankar som gör att IBS skovet kommit, men jag antar det.....