Tiden går....

Jag hinner inte blogga så mycket nu längre, tiden går så fort. Dagarna bara försvinner.....

Jag arbetstränar 2 dagar i veckan, har psykologbesök 1 dag, så dagarna går fort nu. Har inte lika mycket tid över till att blogga nu längre. Sen är det ju så att jag spenderar mycket tid med killen också, vi träffas alla dagar vi kan nästan.. Så det är ju inte konstigt att jag har mindre tid för bloggen nu. 

Det har hänt ganska mycket dom senaste veckorna. 

Mina biverkningar har blivit bättre, illamåendet är helt borta nu. Huvudvärken är kvar men jag tror inte det är en biverkning, jag var hos optikern och gjorde synundersökning och jag behöver glasögon på heltid. Hämtade glasögonen igår och nu känns det jättekonstigt! Allt vinglar, men det är en vanesak säger optikern......så nu får jag se om huvudvärken släpper snart.

Jag och M (pojkvännen) åkte till hans bror i fredags och kollade på fotbollen. Det var några andra kompisar till M där också och deras flickvänner. Det var första gången jag träffade hans bror och vänner. Jag var jättenervös innan, men jag hade verkligen bestämt mig för att följa med och vägrade låta ångesten och oron ta över! Vi var totalt 7 vuxna och några barn....
Det gick bra, det var jättegoa och lätta människor så vi hade en jättetrevlig kväll. Jag åt inte något där, jag klarar inte av sånt ännu.....men jag hade bett M förvana dom som höll i middagen att jag kanske inte skulle äta nåt, kändes bättre att säga som det var så dom inte trodde att jag var en bortskämd typ som inte åt den middag som serverades ;) 
Jag åt lite sallad iallafall och lite chips senare på kvällen, det är ändå nåt! :)
Jag är glad att jag följde med, nu blir det ju bara lättare och lättare att träffa dom igen ;)

Det var ett stort steg för mig att trotsa ångesten och oron över att åka hem till nån man aldrig träffat tidigare, på en plats man aldrig varit förut. Den enda person jag kände var M och jag hade ingen lust att hänga som svans efter honom hela kvällen. Jag tycker att jag fixade det bra, jag pratade mycket med tjejerna och var nästan inte med M på hela kvällen. Så jag är nöjd, jag känner mig lite stolt :)
Vi körde t om hem några av hans kompisar till stan, så jag spenderade nog 40 min i bil också. Fram och tillbaka till stan i höstmörkret. Måste tilläggas att jag inte åkt bil med M innan den kvällen heller så det blev verkligen en afton med många exponeringar! :)

Nu i helgen ska jag och mamma baka lussekatter och pepparkakor, så det blir fullt upp här nu :)

Jag älskar advent, lucia och allt som har med julen att göra! 

Biverkningar

Jag har inte mått så bra dom två senaste veckorna :(

När jag fick problem med urinrörskatarren så slutade jag med mina p-plåster pga att läkarna sa att dom kunde förvärra katarren. Jag slutade med dom och har varit utan plåster några månader nu. När katarren försvann så tyckte jag inte att det var nån idé att börja igen eftersom jag inte hade någon kille. Men nu när jag träffat kille så valde jag att börja igen och jag har fått jobbiga biverkningar! Kommer inte ihåg att jag fick såna förra gången jag började med dom, men klart det var några årsen och minnet är ju inte så bra ;)

Jag har haft huvudvärk varje dag i två veckor nu, men det värsta av allt är illamåendet! Jag läste nånstans att börja med preventivmedel (hormoner) är ju som att lura kroppen att vara gravid. Fy! Jag har ju aldrig varit gravid så jag vet ju inte hur det känns, men kan tänka mig att det är samma symtom säkert, men kanske inte att man mår riktigt lika dåligt när man äter preventivmedel som man gör när man är gravid.

Illamående och yrsel är ju det som triggar min ångest mest :( Så denna perioden har varit jobbig. Jag läste på bipacksedeln på plåstren att biverkningarna kunde bestå dom 3 första cyklerna ;( Alltså 3 månader med illamående och huvudvärk! Jag vart knäckt och helgen har verkligen inte varit bra. I fredags mådde jag illa hela dagen och mitt humör och min ångest blev nästintill ohanterbar. Jag drog mig undan från pojkvännen och sa att jag behövde lite tid för mig själv. När jag har ångest så klarar jag inte av nån närhet, jag klarar inte av när nån kramar mig eller vill vara nära, jag blir bara irriterad och får ännu mer ångest. Han är verkligen underbar och jag kan inte förstå att han är min :) Han förstod mig och gav mig tiden jag behövde. Jag träffade honom på fredagen en stund, men valde att sova hemma. Sen träffades vi inte alls på lördagen och det var bra för mig att få vara ensam. Igår sov jag hos honom och nu mår jag bättre igen.

Han har verkligen en förmåga att få mig på bättre humör :) Något av en konstform han besitter, inte många som kan få mig på bättre humör när jag är nere eller irriterad. Han är fantastisk! En annan sak jag tycker om med honom är att han avdramatiserar min diagnos och mitt beteende utan att för den sakens skull förminska mig eller nonchalera mina problem, det gör han aldrig! Svårt att beskriva men han får mig att se "problemet" mindre allvarligt, mindre katastrofalt om ni förstår vad jag menar. Lite med glimten i ögat och på det viset får han mig att skratta och bli på bättre humör och också må lite bättre.

Jag är verkligen glad att jag träffat honom, det har varit en intensiv period och vi har träffats mycket. Jag har haft lite svårt att hänga med psykiskt och fått lite "dippar", men det har aldrig berott på honom, det har berott på situationen och på hur jag mår. Jag har haft svårt att hantera att helt plötsligt ha en människa som tycker om mig och säger till mig att han är beredd på att göra allt för mig.
Man är väldigt egoistisk när man lider av min diagnos och många andra diagnoser som handlar om psykisk ohälsa. Alltså inte egoistisk på det vis att man inte tänker på andra eller  inte bry sig om andra, men man har en förmåga att alltid sätta sig själv i centrum, man blir självcentrerad, mycket beroende på att man vill ha kontroll på sin ångest och sin panik. Jag hoppas att jag blir mindre egoistisk med tiden nu under vårat förhållande, men han säger att han förstår mig och jag hoppas att jag har andra kvaliteter som gör det värt för honom att fortsätta tycka om mig. :)

Vi har iallafall bestämt nu att vi är tillsammans, att vi är pojk-och flickvän ;)

Hänt mycket

Det har hänt en hel del sen jag skrev sist. 

När det gäller killen jag träffat så rullar det på, vi träffas mycket och jag känner mig mer och mer trygg med honom. Han har träffat min familj och det känns jättebra :) Känns helt sjukt att vi bara känt varandra i 3 veckor, känns som vi känt varann mycket mycket längre. Jag börjar verkligen släppa in honom helt och fullt i mitt liv nu, vilket känns jättebra men även lite skrämmande fortfarande. Finns så mycket rädslor och tankar och det är inte lätt att dela med sig av allt sånt. Jag är ju en väldigt öppen person och pratar om det mesta, men att dela med sig av alla sina svagheter och tankar till nån som är så betydelsefull för en gör att man blir väldigt sårbar, och jag blir rädd för att han ska tycka samma om mig som jag själv gör. Att han ska se alla mina fel och brister och komma på att han inte vill vara med mig pga mitt paniksyndrom. Jag är ju inte som andra "normala" tjejer, jag kan inte göra allt som alla andra gör ;( Men det verkar inte som att han bryr sig om det, han säger att han tycker om mig jättemycket, så jag måste ju tro på det och låta honom själv bestämma vem han vill vara med ;) Jag har försökt varna honom från att vara med mig, men han lyssnar inte på det, så mer kan jag ju inte göra :) 

Känns så skönt och ändå så konstigt att ha nån som tänker på en jämt och stöttar mig när det gäller såna svåra saker som att gå på begravningar. Han är så söt och peppar mig och får mig att må bra och klara av dom jobbiga sakerna. <3

Vi har haft besök en vecka av Ola, Lina och barnen. Har varit jättemysigt och vi har verkligen tagit vara på tiden och umgåtts mycket. 

Vi var på begravning i onsdags :( Min farbror dog i slutet av september så det har varit tufft nu den sista tiden, pappa har varit ledsen. Det var en väldigt fin begravning och vi hade Neo och Neira med oss. Jag tog ansvar för Neo och han var jätteduktig, jag trodde inte att han skulle sitta still i 50 minuter, men det gjorde han. När det gäller mig själv så var jag väldigt orolig inför begravningen och trodde inte att jag skulle klarar av att sitta därinne i kapellet (därför jag tog ansvar för Neo, om han inte skulle kunna sitta still så kunde vi gå ut, eller om jag skulle få panik). Men det gick bra, jag var lite skakis i början men det släppte sedan. Jag är väldigt glad att det gick såpass bra som det gjorde och jag är jätteglad att jag fick ta farväl och lägga en blomma på kistan. Men nu får det vara slut på begravningar! ;(

I torsdags fyllde min prins Morriz 1 år! <3

Vi firade med ett bad för honom och Malte och jättegod gormetmat :) Det var jättegott ;)

Igår så hade jag och Sanna en heldag ihop, det var ett tagsen vi träffades nu (haft besök av Ola m familj). Vi åkte till Lager 157 och shoppade lite :) Vi tog en hamburgare och åkte och handlade lite mat och gott till kvällen. Vi kollade på Idol, åt pizza, färgade hår och ögonbryn och snackade massa :) Vi har verkligen roligt ihop och jag är så glad att jag har henne i mitt liv <3

Känns som om livet kanske håller på att vända nu, kanske är det min tur att må bättre nu? 

 

Jag har träffat någon

Jag vet inte hur jag ska skriva detta inlägg, jag vet inte var jag ska börja, jag vet inte vad jag ska skriva, jag bara känner att jag måste skriva av mig för mina tankar är överallt just nu! 

Ja det är ju som rubriken säger, jag har träffat någon, en kille....

Det var inte alls meningen! Det bara hände ;) Eller bara hände? Nja, nä det var ju en dejt som skedde, men jag menar att det var inte alls det jag hade tänkt mig skulle ske just nu. Jag har ju fullt upp med mig själv, med att må bra/bättre, att jobba med mig själv och bara koncentrera mig på mig själv och på det som krävs för att jag ska kunna må bättre. Att dejta var inte med på den listan......

Så vad hände? Jo, jag var med på en dejtingsida, har varit länge, men har enbart sett det som ett tidsfördriv, en kul grej, att chatta lite. Min tanke har aldrig varit att dejta faktiskt och absolut inte genom den sidan (jag tycker den är otroligt oseriös). Jag var inte speciellt aktiv där, hade bara kollat mail men inte svarat, när det plötsligt trillade in ett meddelande som jag inte riktigt kunde låta bli att svara på ;) Han var så fruktansvärt rolig och han fick mig att skratta ;) 

Vi chattade mycket, jag berättade ganska tidigt för honom hur jag mår och att jag inte ville dejta. Han blev lite besviken men frågade om vi fortfarande kunde chatta och det ville jag ju såklart ;)

Vi fortsatte med det, och det kändes verkligen som vi hade samma typ av humor, vi pratade om allt, verkligen allt. Jag var som en öppen bok, och han med....Han frågade mig frågor på ett sätt som ingen annan gjort förut, det var precis som om han fattade hur jag mår...svårt att förklara här, men ett exempel är: 

Jag hade en läkartid en dag klockan 13.00, och alla som känner mig vet att jag är väldigt orolig och nervös inför sånt och då äter jag aldrig något innan jag ska på såna möten eller liknande, pga min mage och kontrollen på ångesten. Jag fick ett sms av honom där det stod: "Fick du ätit något innan, eller var du alldeles för orolig för läkarbesöket?"  Alltså, hur är det möjligt att efter den korta tiden vi hade pratat, kunnat sätta fingret på ett utav mina största problem? Han fattade verkligen hur jag kände....

Bara ett av många såna exempel som gjorde att det sedan blev helt självklart för mig att träffa honom. 

Jag funderade ett tag och sen frågade jag honom om han ändå ville träffa mig, men jag var väldigt noga med att poängtera att det inte var en dejt ;) Jag träffade honom, och var faktiskt inte så jättenervös, det kändes som vi känt varann länge redan :) Vi pratade hela kvällen, kändes väldigt avslappnat och vi skrattade. Vi bestämde oss för att träffas igen, och det blev att vi träffades 5 dagar i rad, det var nog inte nåt som någon av oss hade tänkt från början. För varje dag som gick, ju mer bekväm och avslappnad blev jag. Vi kollade film, pratade, kollade på roliga klipp, lyssnade på musik, och pratade ännu mer.....

En utav kvällarna stannade jag hos honom ändå till 3.30 :) Blev sena kvällar, men vi lärde verkligen känna varann. Vi tog/tar det väldigt lugnt och det känns väldigt bra. 

Han säger att han inte märker på mig att jag mår dåligt, det enda han märker av är att jag inte äter när jag är med honom. Så är det, jag har väldigt svårt att äta med nytt folk och det tar lite tid innan jag blir trygg och så. Men det kommer sen när det gått ett litet tag....

Jag säger att skälet till att han inte märker av att jag mår dåligt är för att han inte lever med mig i vardagen, det är då det märks. Men han kommer nog bli varse det sen om vi kommer fortsätta träffas....

Han får mig att skratta, han kramar mig, han är intresserad av att lära känna mig, han är omtänksam, han är snäll, han säger att han tycker om mig just därför att jag är den jag är, att jag är ärlig. Det skrämmer mig! Vad händer? Hur kan han tycka om mig, med alla mina problem? Man vill inte ha en flickvän som är som jag! Jag kommer inte kunna göra allt det som han vill, jag kan inte resa, det finns saker jag aldrig kommer kunna göra.....

Jag har försökt säga det till honom att han inte ska tycka om mig, men han lyssnar inte riktigt på det örat märker jag ;)

Jag hade en dag här nu där jag drog mig undan från honom, jag fick lite panik. Jag blev helt förvirrad, visste inte vad jag kände, vad jag ville.....

Pratade med min psykolog om det och han säger att det är som en mur jag bygger upp nu, att jag försöker hitta saker som gör att jag kan dra mig ur, så att jag inte släpper in honom för att sen kanske bli sårad och lämnad. Jag tror det ligger mycket i det. Jag är livrädd! Rädd för att tycka om nån, rädd för att nån ska tycka om mig, rädd för att inte motsvara förväntningarna han kanske har på mig, rädd för alla krav det blir om man inleder ett förhållande (att man måste göra saker, träffa hans familj, hans vänner, mm). Jag vet inte hur mycket jag klarar av, vilka krav jag kan leva upp till och vilka jag inte kan leva upp till. Allt bara snurrar i huvudet och det blev för mycket hos psykologen i onsdags och jag bröt ihop.

Då frågade min psykolog mig: "Hur mår du när du är med honom?" 

Jag log och sa att jag aldrig känt mig så bekväm med en annan kille som jag känner mig med honom, jag har aldrig skrattat så mycket med nån annan, jag har aldrig kunnat prata så om mina känslor och känt mig så förstådd med nån annan, jag har aldrig kunnat slappna av så med nån annan, så jag antar att jag mår ganska bra med honom. ;)

Vi har tagit några dagar nu utan att vi setts för att vi ska känna efter lite hur det känns och vad vi vill....jag behöver tänka lite och han med såklart. Vi hörs av varje dag, men vi träffas inte nu, det känns som rätt väg att gå, att ta det lugnt och verkligen känna efter innan vi går vidare. 

Men jag tänker på honom massor, nästan hela tiden så jag antar att jag tycker om honom en hel del ;) 

Jag tror innerligt att han kan vara bra för mig, om jag bara vågar släppa taget och släppa in honom. Omtanke och trygghet är exakt det jag behöver i ett förhållande, och det är två utav hans absolut bästa egenskaper. Sen att han är den absolut roligaste person jag träffat är ju bara en bonus :) 

Världsdagen för psykisk hälsa

Igår var det Världsdagen för psykisk hälsa. Jag tycker det är viktigt att uppmärksamma detta med psykisk ohälsa, det är bland annat därför jag bloggar. Jag vill att vi som lider av psykisk ohälsa och som kanske känner skam och skuld för det slutar känna så! Det är inte vårat fel att vi mår dåligt! Vi har ofta ingen aning varför just vi har drabbats av ångestproblem, men det är ju ofta yttre faktorer som påverkar oss. Vi får kämpa hela livet för att hantera och lära oss leva med ångesten. 

Min ångest är en daglig kamp för att göra saker som ni andra utan ångestproblem tycker är självklara saker,sånt som är rutiner för er där ni inte ens tänker, utan bara gör det. För mig kan det vara en kamp att bara kunna gå in i en affär och handla, gå promenader med hundarna, umgås med folk, träffa nya människor, gå till frisören, gå på bio,mm. Ja, allt sånt som är självklart för andra, det får jag och många med mig förbereda oss på i timmar och kanske dagar innan vi ens kan göra. Det är en fruktansvärt mental påfrestning att hela tiden tänka, att hjärnan hela tiden går på högvarv. Alla katastroftankar om varje liten grej eller uppgift som ska genomföras (att alltid tänka värsta tänkbara scenariot), att alltid ha kontroll, att alltid vara beroende av alla sina säkerhetsbeteenden man har byggt upp under åren för att ens klara av dagen och undvika panikattacker. 

Det går inte att förklara för folk som inte upplevt samma sak, men jag försöker förklara för personer i min närhet så gott det går iallafall om hur jag tänker och känner. Men man blir så frustrerad av att inte kunna förklara och att ingen riktig förstår hur man tänker. Det kan få en att känna sig väldigt ensam! Jag får många mail och kommentarer till min blogg där folk skriver till mig om just ensamhet, skam och skuld. Väldigt vanligt att folk känner sig dömda av andra pga sina ångestproblem och därför inte vågar berätta för andra om sina problem, vilket då gör att man hamnar i en väldigt ond cirkel där man väljer att isolera sig istället och det är ju livsfarligt för panikångesten och fobierna man har. Fobierna frodas ju mer man isolerar sig! Jag blev isolerad sommaren 2010, men inte pga skam och skuld (det var min agorafobi som blev ohanterbar för mig och rädslan för att få panikattacker blev för svår så jag vågade inte gå ut.) 

Jag har alltid fått fantastiskt stöd och hjälp av mina nära och kära, jag har aldrig haft nån i min närhet som skämts för mig! Alla har accepterat mig för den jag är, att jag ibland kanske inte kan göra vissa saker, eller att jag avbokar fester och liknade pga att jag inte kommer iväg för att ångesten blivit för svår. Jag är väldigt tacksam för att just jag har fått den familj jag har, mina föräldrar och mina två bröder som ALLTID ställt upp för mig! Dom har kört mig överallt, närsomhelst, för att jag inte klarat av att åka kommunalt. Dom har handlat för mig dom dagarna jag inte kunnat gå ut, pappa och mamma har kört och hämtat mig från jobb varje dag! Det är inte alla som har en sån familj som ställer upp så för en.... Jag vet att det inte är bra att ha fått skjuts överallt och så, men det fanns inget annat alternativ, hade det inte varit så, så hade jag aldrig kommit iväg nånstans. Så jag tror mamma och pappa har valt att göra så för att jag ens ska komma iväg och kunna jobba eller göra annat. Det har nog varit viktigt för dom att jag inte ska bli mer isolerad.

Ibland får mamma höra av personer hon pratat med att mamma och pappa har varit alldeles för snälla mot mig, inte ställt några krav och så. Det är ju väldigt lätt för personer att tycka, tänka och ha åsikter om andra när dom själv inte vet vilken vardag vi lever i. Jag tror nog inte att en enda förälder som älskar sitt barn hade ställt krav eller inte tröstat sitt barn när paniken eller ångesten sätter in och när det syns i ögonen att det är en kamp mellan liv och död i det ögonblicket. Tror ni? 

Man ska verkligen akta sig för att döma andra människor när man inte har tillräckligt med fakta eller vet hur dom människorna lever. Man ska passa sig för att tro på hörsägen och rykten. Viktigt att bilda sig en egen uppfattning om folk! Det har jag lärt mig! Jag har också dömt människor genom rykten jag hört, det har nog alla gjort nångång. Men nu aktar jag mig väldigt noga för det! Vi har ingen aning om hur den människan mår på insidan!!! 

Personer jag träffar och som jag berättat för om min diagnos säger ofta : "Men det syns ju inte alls på dig att du mår dåligt". Nä, precis, det syns inte utanpå hur vi mår inuti. Tänk på det! 

Jag bloggar för:

Besök gärna http://www.hjarnkoll.se/

Psykologbesök

Fy, idag är ingen bra dag alls....

Så mycket tankar och känslor som snurrar runt i huvudet och jag kan inte sortera dom. Det är kaos där inne ;(

Jag vill inte var sån här, jag vill må bra, jag vill vara normal. Jag vill kunna göra sånt som alla andra gör. Bo själv, jobba, kunna äta ordentligt (gå på restauranger, på café, hos kompisar), umgås med folk på normalt sätt utan tankar på min panikångest, min mage, mitt kontrollbehov, min fixering på att alltid veta var toaletterna och utgångar finns. 

Jag vill inte leva med denna ständiga och alltid närvarande förväntansoron, dessa ständiga säkerhetsbeteenden för att få vardagen att gå ihop. Jag vill kunna göra spontana saker utan att ens behöva använda hjärnan, utan bara göra dom! Men det går bara inte, jag kan inte! Kommer det alltid vara så här?? 

Vissa dagar blir dessa tankar så väldigt påtagliga och idag hos psykologen bröt jag ihop och började gråta. Jag klarar inte av att inte kunna sortera mina tankar, jag klarar inte av att dom flyger och far därinne och att jag inte kan hejda dom. Jag får panik och vill bara skrika stop! Jag vill hugga av mig huvudet i det läget, allt för att sluta tänka!! Jag vill bara vara helt tom i huvudet, jag vill inte tänka en enda tanke! Finns det nåt knep i såna lägen? Kanske nån typ av Mindfullness eller avslappningsskiva? Jag ska undersöka saken lite för jag klarar inte av den påfrestningen på min lilla hjärna....

Utbildning och jobb

Ibland sköljer det en våg av tankar över mig när det gäller jobb och utbildning. Det stör mig att jag inte mår bra och inte kan jobba eller studera som alla andra friska människor kan. Jag är ju glad att jag har kommit igång med lite arbetsträning, men det är ju skillnad på arbetsträning och att arbeta på riktigt. I mars blir jag utförsäkrad ur Försäkringskassan och hamnar i nåt arbetslivsinriktat program på Arbetsförmedlingen. Jag är såklart väldigt orolig över detta, men känner att jag får ta det problemet när det närmar sig sen. Men jag funderar ju självklart på hur min arbetssituation kommer se ut sen. Jag tror aldrig att jag kommer kunna jobba 100%, förhoppningsvis 75%. Men den dagen den sorgen ;( 

Jag utbildade mig till aktiveringspedagog med inriktning grava kognitiva funktionsnedsättningar och tog examen 2009. Det är det bästa jag gjort i hela mitt liv, det känns som jag verkligen gjorde rätt i att studera och att jag också valde rätt utbildning. Det är mitt drömjobb att jobba med personer, och allra helst med barn som har olika typer av funktionsnedsättningar. Jag googlade lite förut idag om olika jobbsökarsidor, egentligen bara för skojs skull. Det är ju inte angeläget för mig ännu att söka, men kan vara bra att kolla upp lite sidor för att se hur det ser ut med pedagogjobb på arbetsmarknaden.

Jag hittade en bra sida, metrojobb.se. Där fanns också mycket tips om hur man bäst skriver ett cv mm. Ibland är det bra att googla ;)

Jaja, det var lite jobbfunderingar.....

Tiden får utvisa vad när, var och hur mycket jag kommer kunna arbeta sedan. 

Höst

Jag hatar hösten! Jag hatar allt vad den innebär, kyla, regn, blåst men framförallt mörkret ;(

Mörker är ångestladdat för mig, jag är rädd för mörker faktiskt. Jag gillar inte att vara ute i mörker, jag gillar inte heller att vara inne och se att det blir mörkt redan tidig eftermiddag. :(

Brukar kännas lite bättre när snön kommer sen och det blir lite ljusare ute.....

Jag hoppas att jag inte blir så deprimerad denna hösten som brukar bli, jag har ju min psykolog som hjälper mig igenom mina "nereperioder" nu, vilket känns riktigt skönt.

Imon ska jag ha möte med min handläggare på SPIRA och min chef på arbetsträningen. Vi ska prata om hur det går och skriva på nya papper om fortsatt arbetsträning. Jag har varit där 1 månad nu, jag har varit hemma 2 dagar pga händelser som gjort att jag inte orkat jobba dagen efter. Men jag känner mig nöjd, jag känner att jag gjort nytta och det bästa av allt är att jag tycker det är roligt där. Jag gillar stället och jag gillar personerna som jobbar där :)
Jag önskar att jag får fortsätta vara där länge.

På lördag åker vi till Värmland för att hälsa på min bror och hans familj. ;)
Det är som sagt alltid jobbigt att resa dit, men kul när man väl är framme. Så det är bara att trycka i sig lite Atarax och åka.

Det är lite jobbigt nu för oss, vi har en släkting som döende och vi försöker bearbeta och acceptera situationen. Ska bli skönt att komma till psykologen på fredag och prata om detta. Jag har ju så svårt för döden och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna acceptera den. Jag är inte rädd för att dö själv, men jag är så fruktansvärt rädd för att mina nära och kära ska dö och lämna mig ensam kvar. Jag har ju ingen egen familj (man och barn menar jag nu), så dör mina föräldrar så blir jag helt ensam! Jag har mina bröder och deras familjer, mina vänner och så, men jag kan ju inte flytta in hos nån av dom! Jag måste ju bo och klara mig själv, och förstår inte hur det ska gå till :(

Jobbiga tankar och ångesten blir ännu mer påtaglig ;(

IBS skov

Jag mår inte riktigt bra nu, eller vaddå, jag mår väl egentligen aldrig riktigt bra, men jag känner mig nere nu och mår sämre. Jag har IBS skov nu, började för 3 dagar sedan och jag förstår inte riktigt varför det kommer ett skov nu. Jag tycker inte att jag är orolig för nåt speciellt eller är direkt stressad, brukar ju vara sånt som sätter igång skoven. Men det är klart, det har hänt en del saker på sistone som kanske kan vara en orsak till att jag fått det. 

Jag har haft ont i mina öron, och fick tid förra veckan hos en riktig örondoktor. Äntligen! Jag var så hemskt nervös innan jag skulle dit, då mamma sagt till mig att om dom behöver spola/suga i öronen så kunde man bli yr! Jag fick panik när hon sa det! Yrsel är ju min värsta trigger när det gäller min panikångest!! Jag hade tid i tisdags förra veckan och mamma åkte med mig. Läkaren och sjuksköterskan som tog emot mig var jättebra! Jag kände mig väl  omhändertagen. Läkaren kollade öronen och hon spolade det ena örat! Jag höll både sjuksköterskan och mamma i handen, haha. Jag kände mig som ett litet barn ;) men jag kan fan inte hjälpa att jag är så orolig för såna här saker. Det gick bra, jag blev inte direkt yr, det kändes bara lite obehagligt. Jag har känsliga öron och doktorn sa att jag antagligen alltid kommer ha det. ;(
Jag kommer alltid få duscha med fetvadd i öronen (när man lider av eksem i hörselgångarna får det inte komma vatten i öronen, då förvärras det). Jag fick starkare droppar än dom jag använt innan. Jag ska ta dom dropparna 3 dagar i början av varje månad för att hålla eksemen borta. Så jag antar att jag alltid ska hålla på så här. Det känns ju naturligtvis tråkigt att ha det så här (en olycka kommer sällan ensam, tycker liksom att det räcker med det jag redan har), men känns ändå helt ok med denna behandling om den hjälper mig att göra så att eksemen inte bryter ut igen. Känns skönt att ha fått riktig hjälp! Vårdcentralen klarar inte såna här saker, men jag tycker ända att dom ska skicka mig vidare när jag berättar att jag haft ont i öronen i 2 månader! Men det gör dom inte! Jag fick själv höra av mig till specialister! Jag tycker det är dåligt! 

Jag har ju börjat arbetsträna också och det går bra, det är roligt! Jag städar, plockar upp varor i hyllor, mm. Det var en dag jag inte kom iväg till jobbet pga dålig sömn med mardrömmar och ångestattack på natten. Jag orkade inte gå till jobbet den dagen, men annars har jag varit där varje gång.
Förra veckan fick jag jobba 2 dagar i rad pga att jag hade lärkarbesöket på tisdagen. Jobbade onsdag och torsdag, det gick bra , men jag gillar det inte riktigt eftersom jag har svårt att komma iväg, så blir det en press och stress när jag ska komma iväg två dagar i rad. Men det gick! ;)

Det har varit mycket tankar och funderingar om framtiden. Har pratat en del med mamma om hur jag känner och hur hon känner och tänker om min framtid, med jobb bl a. Jag känner och tror att jag aldrig nånsin kommer jobba normalt, att ha ett heltidsjobb och kunna sköta det fullt ut när det gäller närvaro. Jag har ALDRIG haft en hel månad i närvaro! Har alltid haft mycket frånvaro pga min ångest. Det känns hopplöst och jag tror faktiskt inte att det kommer ändras. Jag kommer alltid ha den här förväntansoron som ingår i min diagnos, jag kommer alltid lida av min IBS vilket gör att jag inte kommer iväg om min mage är ur balans,mm. Jag har ju blivit bättre när det gäller min panikångest, har ju mycket färre attacker nu vilket är skönt. Men detta med att ta mig till jobb är ju ett stort problem, jag kan inte åka kommunalt och tror inte att jag nånsin kommer kunna det, kanske ibland men absolut inte varje dag! 
Såna tankar och prat med mamma har gjort att jag känner mig ganska nere nu, känns lite hopplöst i tron att jag nånsin kommer fungera som "normala" människor. Jag tror verkligen inte det! Jag tror inte att jag nånsin kommer bli fri från detta och allt vad det innebär. Bättre? Ja, jag kommer säkert ha bättre perioder i livet, men jag kommer aldrig må helt bra, det tvivlar jag på. 

Min självkänsla fick sig en törn för en vecka sen ;( Vill inte prata om det här på bloggen, men det handlar om en relation med en människa som jag inte mått bra av, och en händelse i förra veckan fick mig att bestämma mig att nu är det stopp! Jag vill inte och orkar inte mer, jag tycker jag är värd bättre än att bli behandlad på det sättet. Jag känner mig starkare nu än jag gjort förut när det gäller den relationen och nu var det läge att radera den människan ur mitt liv! Jag behöver ingen sån person i mitt liv som får mig att må ännu sämre. 

Jag vet inte om det är alla dessa faktorer och tankar som gör att IBS skovet kommit, men jag antar det.....

Tankar

Det flyger och far massa tankar i huvudet på mig nu, jag blir ganska mentalt trött av det. Försöker sortera tankarna med det är så svårt, blir ju bara kaos i huvudet.

Mycket tankar om arbetsträningen såklart. Kommer det gå bra? Kommer jag komma dit alla dagar som planerat? Kommer jag göra ett bra jobb? Kommer dom vara nöjda med min prestation? Jag har ju väldigt höga krav på mig själv, vill prestera det allra bästa, men svårt när man inte mår riktigt bra. Hur mycket kommer min ångest styra mig? Jag hoppas innerligt att jag klarar detta och allt känns bra, att jag är nöjd och att personalen där är nöjda med mig. Ja, det lär ju tiden utvisa. Men jag har ganska många fjärilar i magen nu inför detta. Bara imon kvar sen drar det igång ;)

Jag önskar att jag inte tänkte så mycket, blir ju att jag oroar mig helt i onödan oftast. Jag tänker mycket och analyserar saker fram och tillbaka istället för att bara vara i nuet och njuta och acceptera det som händer. Finns några personer som ofta säger till mig: "Tänk inte så mycket, bara njut", men jag kan inte! Jag försöker verkligen och hoppas att det är nåt jag kan träna på. Jag tror det har ganska mycket med mitt kontrollbehov att göra. Jag vill ha koll på saker och kontroll på mina tankar, jag är ingen spontan människa som kan ta dagen som den kommer, jag planerar mina dagar och har väldigt svårt för att vara spontan. Men jag ska försöka träna på det och umgås med såna personer som kan ta dagen som den kommer och inte planera allt. Det blir ju ändå inte alltid som man planerat ;)

Jag upplever spontana människor som väldigt positiva personer ;) Jag vill också vara en positiv människa och ska försöka "smittas" av dom spontana personerna i min närhet. Hoppas det lyckas ;)