tag:blogger.com,1999:blog-82148729991946192242023-11-16T08:31:23.909+01:00Mitt livs största resa - att bli frisk från paniksyndrom med agorafobiAtt leva med paniksyndrom med agorafobiAnnahttp://www.blogger.com/profile/14288050699299050470noreply@blogger.comBlogger327125tag:blogger.com,1999:blog-8214872999194619224.post-63089688706549972922018-07-15T09:26:00.001+02:002018-07-15T09:26:29.551+02:00Cancer!!<p dir="ltr">Nu börjar kampen, min värsta kamp hittills! Min cancerkamp!</p>
<p dir="ltr">Tänkt mycket på om jag ens ska lägga ut det här, men mitt sätt att läka och bearbeta saker har alltid varit att skriva, prata och att vara öppen och ärlig med hur jag mår och vad jag kämpat med. Men aldrig trodde jag att jag skulle behöva skriva ett sånt här inlägg. Kan inte ens ta orden i min mun, det går inte ens att ta in och greppa att jag har cancer. Det är för overkligt, för svårt att hantera. Det är SÅ mycket ångest! Och det där med ångest det kan jag! Det har jag haft hela mitt liv så den kampen har jag redan varit tvungen att ta. <br>
Men denna kampen, hur ska jag klara denna?! <br>
Jag har ingen kraft kvar, jag har lidit av olika ångestsyndrom i hela mitt liv som också gett mig fysisk smärta såsom tex Fibromyalgi och ME samt ett par saker till. Så jag tycker faktiskt att jag redan haft mitt helvete! Men mer ska väl mer ha?! </p>
<p dir="ltr">Så nu får jag bröstcancer också när jag precis börjat må bättre. Fått sambo, fått barn och blivit bättre i min ångest. </p>
<p dir="ltr">Jag kände en knöl i mitt bröst i början av april. Ringde vc direkt då jag blev orolig samt att det ligger bröstcancer i min släkthistoria. <br>
Jag fick tid 2 veckor efteråt. Läkaren skickar remiss till mammografi och jag kommer dit ca 1 månad efter besöket på vc. <br>
Dom tar bilder samt gör ett ultraljud. Läkaren säger att hon tror att det är bindvävstumörer (ofarligt och vanligt) men att prover måste tas ifall att. <br>
Jag gör en biopsi där det tas vätska ur knölen och sen väntar jag på svar. Några dagar efter den så får jag en kraftig infektion så jag får äta pencillin i 10 dgr. Ytterligare några dagar efter första biopsin ringer dom från bröstmottagningen och säger att provet är för "luddigt" och jag behöver ta ett lite större prov då dom tar ut vävnad ur knölen. <br>
1 månad av hemska smärtor, blåmärken och svullnad i mitt bröst. <br>
1 vecka efter 2a biopsin ringer min dr på vc och frågar om bröstmottagningen ringt mig. Jag svarar nej för jag vet att det sista provet skulle ta ca 2 v och det hade bara gått 1 v. Hon säger att hon läst i remissvaret (från 1a provet) att dom misstänker en elakartad tumör! Cancer! <br>
Läkaren ringer alltså mig på telefon när jag är ensam hemma och ger mig ett besked om misstänkt cancer. En patient som lidit av ångest i över 30 år! Hon har ju ingen aning om vad jag gör när hon lägger på luren. Jag kanske sväljer hela min burk stesolid eller hoppar ut från balkongen!! <br>
Jag och min familj lever från måndag förra veckan till torsdag i total ångest och ovisshet! Jag bara gråter! Jag tänker att nu dör jag! Nu dör jag och ska lämna min 3 åring utan sin mamma! <br>
På torsdagen får jag träffa en kirurg på Sahlgrenska som bekräftar att jag har bröstcancer! Hela världen rämnar, jag vill bara sjunka genom jorden. Jag bara gråter! Tar inte in så mycket mer, ordet cancer bara snurrar runt runt i huvudet på mig. Cancer=döden! </p>
<p dir="ltr">Det enda dom vet är att knölen är aggressiv och växer fort. Knölen är 2.5 cm och ska bort omedelbart. Jag får operationstid 1.5 v efter läkarbesöket, alltså nu på måndag ska den jäveln bort. <br>
Dom ska ta den och en lymfkörtel. Som det ser ut och det dom sett så är det ingenting i lymfarna vilket är bra! Men tar en ändå för analys. <br>
Sedan är det 1 månad ovisshet och väntan till jag kommer få svar på vilken typ av tumör det är och hur fortsatt behandling kommer bli. Förmodligen både cellgifter och strålning. <br>
Det kommer också tas redas på om min cancer är genetisk. Är det den så tar dom båda brösten samt äggstockar/livmoder. <br>
Jag hoppas ju såklart att den inte är genetisk men skulle det vara så så vill jag bara bli av med allt! Vill inte ha tillbaka det! </p>
<p dir="ltr">Det går inte ens att förklara vilket kaos jag har inom mig just nu! Ångest deluxe! Dödsångest! Alla typer av ångest och katastroftankar! <br>
Tankar om hur jag ska klara det, hur jag kommer må, hur Magnus kommer må, min familj, min mamma, min pappa. Min dotter!! <br>
Hur kommer jag klara vardagen? <br>
Hur kommer jag klara behandlingar när jag redan är sjuk i min kropp?! <br>
Hur kommer jag klara detta psykiskt? <br>
Så många frågor, så många känslor. </p>
<p dir="ltr">Svårt att skriva detta inlägg för det blir så offentligt som det kanske inte skulle blivit på samma sätt annars, men jag har alltid varit ärlig och alltid pratat/skrivit om hur jag mår och hur jag känner och förstår inte hur jag skulle kunna hålla detta "hemligt". Folk kommer ändå se mig må dåligt, kanske se mig utan hår mm. Så det blir offentligt iallafall tids nog!</p>
<p dir="ltr">Det jag egentligen vill säga med detta inlägg är att, snälla undersök era bröst! Jag har alltid haft komplex för mina små bröst men nu är det nog så att dom små brösten räddat mitt liv! Hade jag haft större bröst hade jag aldrig känt denna knölen så tidigt!! </p>
<p dir="ltr">Det kan hända vem som helst! </p>
<p dir="ltr">Jag är 38 år! Ganska nybliven mamma, mitt i livet med familj och barn! Ta inget för givet, händer det mig så kan det hända dig!! </p>
<p dir="ltr">#fuckcancer #jaghatardigjävlaknöl<br>
#kommerjagöverleva?</p>
Annahttp://www.blogger.com/profile/14288050699299050470noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-8214872999194619224.post-60273466746584607002017-11-23T08:45:00.001+01:002017-11-23T09:04:03.828+01:00Tungt<p dir="ltr">Allt är tungt. Huvudet är tungt. Kroppen är tung. Allt känns tungt. </p>
<p dir="ltr">Min kropp är trött, så trött. Min hjärna är trött. Hela jag är trött.</p>
<p dir="ltr">Behöver luft, behöver andas. Vill inte hamna i det helveteshål jag en gång befann mig i. </p>
<p dir="ltr">Ensam, känner mig ensam. <br>
Ensam i min smärta, ensam i min ångest. <br>
Ångest är ensamhet.</p>
<p dir="ltr">Lätt att ta ångesten för givet. Har en bra period och tror att den är borta för gott. Sen kommer den som ett brev på posten och jag får återigen kämpa för att hålla den på distans. </p>
<p dir="ltr">Kämpa, kämpa, kämpa. Ständigt denna kamp. När ska jag få vila? När ska kropp och själ få ro?</p>
<p dir="ltr">Idag är det tungt, hoppas att det <br>
snart blir lättare. <br><br></p>
Annahttp://www.blogger.com/profile/14288050699299050470noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-8214872999194619224.post-2688443833867535552017-01-30T11:13:00.001+01:002017-01-30T11:13:36.962+01:00Det fulaste ordet jag vet<p dir="ltr">Ångest! Det absolut fulaste ordet jag vet! </p>
<p dir="ltr">Du kom och tog mig redan när jag var ett litet barn. Du gjorde mig orolig, ängslig och beroende. Du hämmade mig från att göra allt det som andra barn gjorde, som att sova över hos kompisar mm.  </p>
<p dir="ltr">Sedan i tonåren sådde du ditt frö ännu lite mer. Du tog över min hjärna och där blev du kvar. <br>
Du berövade mig på min tonårstid. Jag kunde knappt göra nånting. Jag satt hemma i min trygga vrå medans mina kompisar var ute och festade och hade kul. </p>
<p dir="ltr">Att jag klarade av att gå klart skolan är för mig ett under. Daglig ångest och oro gjorde det nästan omöjligt att ens gå hemifrån. Men med hjälp av olika säkerhetsbeteenden så klarade jag det. Jag gjorde det på mitt sätt. Skapade trygga miljöer och trygga situationer. </p>
<p dir="ltr">Det absolut värsta du gjort mot mig är två saker. <br>
Det ena är att du inte bara nöjde dig med att bosätta dig i min hjärna utan även i min kropp. Du har förstört min kropp. Den förhöjda stressnivå som du utsatt mig för dagligen i över 20 års tid satte sig i min kropp och förstörde mina muskler, du gav mig Fibromyalgi, ME (kroniskt trötthetssyndrom) samt IBS. <br>
En smärta som är omöjlig att beskriva om man inte själv upplever den. Den hämmar hela mitt liv, varenda liten självklar sak i andras vardag blir för mig en ständig kamp. Att skala potatis, bära, städa, gå, springa, cykla, röra i grytor, ligga, stå, sitta, koncentrationssvårigheter, ljud- och ljuskänslighet, minnesrubbningar, mm. </p>
<p dir="ltr">Den andra saken är att du år 2010 sänkte mig totalt. När jag redan var i en depression så odlade du även fobier. Du gjorde mig totalt isolerad ifrån samhälle och människor. Inte ett steg utanför dörren kunde jag ta. Jag fick fobier för nästan allt men framförallt fobier för att min mage skulle balla ur och jag skulle bajsa på mig. Jag vågade inte gå ut. Alla tankar handlade om min oroliga mage. I denna period när det var som absolut värst så hade jag säkert 4-5 panikattacker per dygn.</p>
<p dir="ltr">Jag hatar dig verkligen! Visst, jag har genom terapi i ett antal år lärt mig att hantera dig mycket bättre.  Genom kognitiv beteendeterapi har jag nästan blivit av med fobierna och panikattackerna. <br>
Men jag vet att du alltid kommer hålla mig fången, att jag alltid kommer vara en slav under dig. <br>
Men jag ska fortsätta kämpa och hoppas på att du håller dig på behörigt avstånd. </p>
<p dir="ltr">Men en sak ska du ha väldigt klart för dig! Om du ens gör minsta antydan på att sätta dina elaka klor i min fina dotter så ska jag jaga dig till världens ände, och en dag kommer jag hitta dig och då ska du dö en hemsk död!<br><br></p>
Annahttp://www.blogger.com/profile/14288050699299050470noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8214872999194619224.post-76295820036418299062016-11-15T10:45:00.000+01:002016-11-15T10:45:41.943+01:00Lämnat Livia på förskolan<span style="font-family: "georgia" , "times new roman" , serif;">Idag har jag lämnat min lilla flicka på förskolan :(</span><br />
<span style="font-family: "georgia";"><br /></span><br />
<span style="font-family: "georgia";">I 5 dagar har vi haft så kallad föräldraraktiv inskolning, vilket innebär att vi som föräldrar har varit med hela dagar på förskolan. Vi har varit där mellan 9-13.30. </span><br />
<span style="font-family: "georgia";">Vi har lekt, ätit och sovit/vilat på förskolan. Idag är första dagen som vi lämnar henne själv mellan 9-13. </span><br />
<span style="font-family: "georgia";"><br /></span><br />
<span style="font-family: "georgia";">Inskolningen när vi var med gick jättebra. Livia är självgående och nyfiken så hon har utforskat förskolan på egen hand. Har knappt märkt att jag och Magnus varit med. Första två dagarna kunde hon inte somna och hon åt ingenting. Dom sista dagarna åt hon litegrann och lyckades somna. Vi är väldigt nöjda med inskolningen, hon har varit väldigt duktig. Nu är det 1 veckas inskolning tillsammans med pedagogerna. </span><br />
<span style="font-family: "georgia";"><br /></span><br />
<span style="font-family: "georgia";">Pedagogerna är fantastiska, och förskolan känns verkligen bra. Jag tror hon kommer få det jättebra där och jag vet att hon har roligt. Hennes favoritleksak på förskolan är den röda gunghästen :)</span><br />
<span style="font-family: "georgia";"><br /></span><br />
<span style="font-family: "georgia";">Att lämna henne idag var fruktansvärt! Jag hade gråten i halsen hela vägen till förskolan och försökte bita ihop. Livia var glad och lämnades utan problem över till pedagogens famn. Jag blev ledsen och sa ett snabbt adjö och pussade henne, sen gick jag ut. Sedan bröt jag ihop och jag gråter fortfarande. Känns så hemskt att lämna henne! Känns som att jag sviker henne :( A</span><span style="font-family: "georgia";">tt hon tror att jag inte vill vara med henne! Jag hoppas innerligt att det snart blir bättre. </span><br />
<span style="font-family: "georgia";">Jag har inget val. Min kropp orkar inte. Detta är enda alternativet. Jag vet att hon kommer älska förskolan och pedagogerna där och alla sina nya vänner. Detta är det rätta, men varför känns det så fel? Varför är jag bara ledsen? Jag saknar henne varje sekund, varje minut. </span><br />
<span style="font-family: "georgia";"><br /></span><br />
<span style="font-family: "georgia";">Eftersom jag är sjukskriven 100% så har hon rätt att vara på förskolan full tid, men jag vill inte ha henne där fulla dagar, så tanken är att hon ska vara där mellan 9-14.30 sen när inskolningen är klar. </span><br />
<span style="font-family: "georgia";"><br /></span><br />
<span style="font-family: "georgia";">Det blir nog lagom för både henne och mig. Jag behöver tid för att framförallt vila min kropp men också tid för läkarbesök, sjukgymnastik mm. </span><br />
<span style="font-family: "georgia";"><br /></span><br />
<span style="font-family: "georgia";">Mitt älskade lilla barn! Du är på förskola pga att din mamma är sjuk, men också för att du ska få leka och vara med dina kompisar. Att du ska få vara ute i skogen och sparka i löven och leka i snön. Att du ska få den stimulans som jag inte kan ge dig. </span><br />
<span style="font-family: "georgia";">Du är inte där för att mamma inte vill vara med dig! Jag vill vara med dig varje sekund och minut! Men det är inte bra för nån av oss. Vi måste få längta efter varandra! </span><br />
<span style="font-family: "georgia";">Jag hoppas innerligt att det blir bra för oss båda! </span><br />
<span style="font-family: "georgia";"><br /></span><br />
<span style="font-family: "georgia";"><span style="font-family: "georgia";">Separationer är inte alls min grej, så fruktansvärt ångestladdat :(</span></span><span style="font-family: "georgia";"><br /></span><br />
<span style="font-family: "georgia";">Jag får sitta här nu och gråta några dagar innan jag har vant mig vid att vara utan dig några timmar. </span><br />
<span style="font-family: "georgia";"><br /></span><br />
<span style="font-family: "georgia";">Jag längtar tills klockan blir 13 så jag kan komma och hämta dig och mötas av världens vackraste leende. Mitt älskade lilla barn. Min fina flicka. </span><br />
<span style="font-family: "georgia";"><br /></span><br />
<span style="font-family: "georgia";"><br /></span><br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi1QjCimC6JKU3PEpY8vdsjdFcvIvnFLL6GLssP0Z5Pt9fX4chaReAkl9-vlb6WNkAyOrHfvyyaWgLcyRskaZTRS48XVz7gIkWPD0JLJU9HQqCvZa661uJaQfljP9JH07LU5qZO18eE1jhG/s1600/20161114_104456.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"> <img border="0" height="225" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi1QjCimC6JKU3PEpY8vdsjdFcvIvnFLL6GLssP0Z5Pt9fX4chaReAkl9-vlb6WNkAyOrHfvyyaWgLcyRskaZTRS48XVz7gIkWPD0JLJU9HQqCvZa661uJaQfljP9JH07LU5qZO18eE1jhG/s400/20161114_104456.jpg" width="400" /> </a> </div>
Annahttp://www.blogger.com/profile/14288050699299050470noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-8214872999194619224.post-73606793028070951692016-09-03T20:10:00.000+02:002016-09-03T20:10:22.722+02:00Svårt att acceptera och hantera<span style="font-family: "georgia" , "times new roman" , serif;">Jösses, vad längesen det var jag sedan jag skrev här på bloggen. Jag finner ingen tid till det. Fullt upp med en 1-åring :)</span><br />
<span style="font-family: "georgia";"><br /></span><br />
<span style="font-family: "georgia";">Längtan efter att få skriva av mig har grott i mig några dagar och nu har jag äntligen satt mig här vid datorn.</span><br />
<span style="font-family: "georgia";"><br /></span><br />
<span style="font-family: "georgia";">Det har ju hänt massor i livet den senaste tiden. Störst av allt är ju självklart att jag har blivit mamma till en supercharmig liten flicka som heter Livia. Hon fyllde precis 1 år och det har gått jättefort verkligen. Kommer fortfarande ihåg den dagen i detalj nästan när jag födde henne, kan inte fatta att det var ett årsen redan.</span><br />
<span style="font-family: "georgia";"><br /></span><br />
<span style="font-family: "georgia";">Det har varit ett fantastiskt år, men också ett väldigt tufft år. Jag har under den senare tiden nu blivit varse hur sjuk jag faktiskt är, framförallt i min kropp och</span><span style="font-family: "georgia";"> det har tagit hårt även på psyket.</span><br />
<span style="font-family: "georgia";"><br /></span><br />
<span style="font-family: "georgia";">När det gäller min panikångest och mina fobier så är det i stort sett helt borta nu. Med hjälp av KBT-terapin som lyckades jag faktiskt bli fri! Jag kommer inte ens ihåg när jag hade min sista panikattack. Det var ca 2-3 årsen nu. Jag har till och med flugit flygplan utan att få en attack samt flugit utan stesolid! Jag känner mig stolt! Det var något jag aldrig trodde att jag skulle klara! Vi flög till Gdansk, tog bara 1h att flyga men jag känner mig stolt ändå. Det var stort för mig! </span><br />
<span style="font-family: "georgia";">Men den allra största bedrift jag gjort är ju faktiskt att jag har fött ett barn! Vem trodde det liksom?! Ingen inklusive mig själv! </span><br />
<span style="font-family: "georgia";"><br /></span><br />
<span style="font-family: "georgia";">När det gäller min GAD (generellt ångestsyndrom) så har den blivit värre efter jag fått Livia. Den ständiga oron som maler när det gäller ens barn blir ju dubbelt så stor för mig som har diagnosen Gad. Att hela tiden ha en stor oro samt alla katastroftankar som kommer hela tiden, som jag får kämpa med att putta bort för att ens klara av vardagen, det tär på mig och jag har hela tiden lätt till gråt. Vissa dagar klarar jag inte av att hantera all ångest som framförallt sätter sig som ett tryck över bröstet, klump i halsen, orolig mage, hjärtklappning, tårar och en typ av avskärmning från personer i min närhet, jag blir lite apatisk. Då får jag ta min behovsmedicin och på så sätt blir ångesten lite lättare hantera. </span><br />
<span style="font-family: "georgia";"><br /></span><br />
<span style="font-family: "georgia";">Det som jag upplever som värst just nu och som hämmar mig mest är smärtan i min kropp. </span><br />
<br />
<br />
<span style="font-family: "georgia";">Under graviditeten var min fibromyalgi och min ME ( Kroniskt trötthetsyndrom) ganska bra. <span id="goog_832158228"></span><a href="https://www.blogger.com/"></a><span id="goog_832158229"></span></span><span style="font-family: "georgia";">Relativt vanligt sa min fibroläkare, pga hormoner bla. </span><br />
<span style="font-family: "georgia";">Nu efter graviditeten dock har jag blivit mycket sämre! Värken i mina muskler och mina leder är för mig nu nästan ohanterbart! Jag har brutit ihop! Jag kan inte hantera smärtan och jag kan inte acceptera att min liv ska se ut så här! Vad är det för liv att leva? Hur gör man för att hantera och acceptera smärtan? Hjälp! </span><br />
<span style="font-family: "georgia";"><br /></span><br />
<span style="font-family: "georgia";">Jag har fått hjälp nu av en sjukgymnast som ska hjälpa mig med basal kroppskännedom (en typ av yogarörelser och lite mindfullness om jag har förstått det hela rätt, rätta mig om jag har fel?!), samt avslappning. </span><br />
<span style="font-family: "georgia";">När man lider av ångest är kroppen alltid på helspänn, man har en kroniskt stress i kroppen och det är VÄLDIGT svårt att slappna av. Jag kan inte det. Jag har försökt, men jag blir bara ännu mer stressad när jag försöker att slappna av (vilket är vanligt bland ångestpatienter). Så hon ska hjälpa mig att hitta vägar till avslappning, som jag behöver både för kropp och själ.</span><br />
<span style="font-family: "georgia";"><br /></span><br />
<span style="font-family: "georgia";">Min kropp har ju såklart tagit skada av graviditeten och förlossningen, samt att kroppen får utstå mer nu när jag har en bebis att ta hand om. Bära henne är tungt mm. Nu kryper hon men det blir mycket bärande ändå. Magnus är ju tvungen att jobba så det blir jag som är hemma med henne. Jag har en fantastisk mamma som hjälper mig med Livia så mycket hon bara kan, utan henne skulle det aldrig gå.</span><br />
<span style="font-family: "georgia";"> </span><br />
<span style="font-family: "georgia";">Men vardagen är tung, jättetung. Jag försöker göra allt det där man ska göra när man är föräldraledig. Vara ute med sitt barn, gå promenader, fika med vänner, gå till öppna förskolan, laga mat, städa, tvätta mm. Men jag klarar det inte! Jag kan inte gå på promenader. Jag försöker gå med mina "mammavänner" men jag klarar inte mer än 10 min sen blir varje steg för tungt och jag vet inte hur jag ska förmå mig till att ta dom sista stegen hem utan att brista i gråt. Jag går och fikar med mina vänner men sen när jag kommer hem är jag helt slut både psykiskt och fysiskt. Den mentala tröttheten man lider av när man har ME är fruktansvärd, där är ljudkänsligheten det som jag tycker är mest hämmande. </span><br />
<span style="font-family: "georgia";">Jag går till öppna förskolan för att Livia ska få det så bra som möjligt, få träffa sina kompisar och leka.</span><br />
<span style="font-family: "georgia";">Jag försöker laga mat, städa och tvätta, men det funkar inte så bra, så det mesta hemma gör Magnus. Jag har en kamp varje dag när jag ska gå upp för trapporna till lägenheten (bor på tredje våning utan hiss).</span><br />
<span style="font-family: "georgia";">Jag börjar gråta varje gång jag ska ställa mig och skala potatis tex, för att jag får så ont i armarna. Så därför väljer jag att inte göra det. Jag blir bara ledsen och känner mig värdelös så jag vill helst slippa utsätta mig för det, så Magnus får ta vid. Utan Magnus hade jag inte klarat mig en dag, han är fantastisk. Att han orkar stå ut med mig och mina kramper, han ska ha en eloge för det. Smärtan sätter sig ju psykiskt så jag är mestadels ledsen och väldigt lättirritabel så det är inte så lätt att leva med mig kan jag tänka. </span><br />
<span style="font-family: "georgia";"><br /></span><br />
<span style="font-family: "georgia";">Jag går och har dåligt samvete för att jag inte kan göra det som alla andra mammor kan göra med sina barn, gå i skogen i flera timmar tex. </span><br />
<span style="font-family: "georgia";">Ofta kommer tankar på om att jag kanske inte skulle skaffat henne, detta underbara barn som är mitt största lyckopiller och som jag älskar nåt så otroligt mycket! Jag vill ju aldrig vara utan henne och önskar absolut inte bort henne, men vad får hon för liv med en mamma som är sjuk?! Hur mycket skada kommer hon att ta va det?! </span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: "georgia";">Jag har nu tillsammans med Magnus tagit beslutet om att söka barnomsorg för henne, för jag orkar inte ta hand om henne hela dagarna! Det låter så hemskt att säga det och det känns ännu hemskare att känna det! Men det är så det är, jag klarar inte att ta hand om mitt barn dom 8 h jag är själv med henne varje dag. :(</span><br />
<span style="font-family: "georgia";">Jag trodde verkligen att jag skulle kunna ha henne hemma i alla fall till hon blev 2 år men det kommer inte gå tyvärr. Jag kommer inte att klara det!</span><br />
<span style="font-family: "georgia";">Känns hemskt att behöva lämna henne när man ändå är hemma hela dagarna, men jag måste ju inse att jag är sjuk, att min kropp säger stopp, att min kropp behöver vila. Jag måste intala mig det så jag kan vara en bra mamma den tid hon inte är hos dagmamma/förskola. Men det är så svårt och jag brottas med det dåliga samvetet och försöker stå emot tårarna varje dag. </span><br />
<span style="font-family: "georgia";">Jag vet att hon kommer ha det bra i barnomsorgen, hon kommer få göra allt det där jag inte kan göra med henne. Hon är en social tjej och hon verkar vara trygg i själv så jag kan inte tänka mig att hon inte kommer klara av att vara hos dagmamma/förskola.</span><br />
<span style="font-family: "georgia";"> </span><br />
<span style="font-family: "georgia";">Jag känner verkligen inte att jag har något val när det gäller detta. Jag har försökt allt jag förmår och jag har kämpat länge för att det inte ska bli så här, men jag kommer bli knäckt. Jag kommer hamna där jag sagt att jag aldrig mer ska vara, i depressionens onda värld. </span><br />
<span style="font-family: "georgia";">Det är inte värt det, och jag känner mig själv så pass bra att jag kan se tecknen tidigt. Om jag inte ber om hjälp nu så kommer jag gå sönder i både i kropp och själ. </span><br />
<br /><br />
<span style="font-family: Georgia;">Jag vill inte ägna mina dagar med mitt lilla underverk till att gråta och vara ledsen för att min kropp säger stopp. Jag vill njuta av varje stund, av varje ögonblick, av varje minut av den kärlek hon ger mig. Jag vill vara en bra mamma. Jag vill vara hennes bästa vän. Jag vill att hon ska veta att jag gör allt och lite till för henne. </span><br />
<span style="font-family: "georgia";"><br /><br />
Så ja, idag tycker jag synd om mig själv och det kommer jag nog att göra ett tag, tills jag har fått hjälp av min psykolog att sortera och hantera mina tankar, känslor och rädslor. <br />
Jag vet att det finns miljoner människor som har det värre än mig, men man är sig själv närmast och det här är min värld och min vardag och i mina ögon är den grym! Smärtan förstör mitt liv! Jag tycker inte att jag förtjänar detta, jag har haft ett liv kantat av ångest i alla dess former som hämmat mig samt mina nära och kära väldigt mycket. När jag äntligen kommit ur panikångesten och fobiernas grepp så tar något annat vid och återigen hämmar min vardag. Jag tycker inte det är ok! När ska jag få må bra?! Det verkar som jag aldrig kommer få göra det tyvärr. <br />
Jag måste acceptera att det är så här mitt liv kommer att se ut, att leva varje dag med värk och smärta i varenda del av min kropp, att hela tiden vara så trött att jag tänker att jag aldrig kommer klara av att gå upp ur sängen idag. Att inse att hur mycket jag än sover så blir jag aldrig pigg och känner mig aldrig utvilad. <br />
För man blir väldigt trött av att ha kronisk smärta. <br />
<br /><br />
:(<br />
<br /><br />
Här kan ni läsa om:<br />
<a href="http://www.fibromyalgi.se/">Fibromyalgi</a> och <a href="http://www.rme.nu/">ME (kroniskt trötthetsyndrom)</a><br />
<br /><br />
<br /><br />
<br /></span><span style="font-family: "georgia";"><br /></span><br />
<span style="font-family: "georgia";"><br /></span><br />
<span style="font-family: "georgia";"><br /></span>Annahttp://www.blogger.com/profile/14288050699299050470noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-8214872999194619224.post-88745626228762043362016-03-04T17:49:00.001+01:002016-03-04T17:49:36.851+01:001 årsen sen sista inlägget! <br />
<div>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Nu var det väldigt längesen jag skrev ett inlägg! Sist jag skrev var jag i mitten av min graviditet. Nu har jag varit mamma i 6 månader! Tänk vad tiden går fort! </span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Jag orkar inte riktigt redogöra för allt som hänt senaste året, det är så mycket! Men jag ska skriva kortfattat om dom stora grejerna iallafall. </span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Jag har fått mycket kommentarer och mail nu om hur det går för mig så nu var det dags att göra en uppdatering här på bloggen! </span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Jag födde min flicka Livia den 21 augusti förra året! Jag var beräknad till den 27e. Jag hade tillsammans med Auroramottagningen (dom arbetar med förlossningsrädsla) arbetat fram en förlossningsplan. Den innebar följande: igångsättning torsdag 20 aug, tidig EDA (epidural) skulle sättas samt att jag skulle bli erbjuden ett relativt tidigt kejsarsnitt om förlossningen skulle bli långdragen. </span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Det blev inte alls som jag hade tänkt mig! </span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Jag sattes igång och svarade bra på det, Edan sattes men bedövningen satte sig i ena benet så jag kunde inte röra benet. Jag kände inte att jag hade nån hjälp av edan alls. Har hört att många somnar när dom får eda och att vissa inte ens känner krystvärkarna. Så var det inte för mig! Jag hade väldigt intensiva värkar, väldigt länge! Ingen av dom 3 barnmorskor som hade hand om mig ( 3 olika bm i skift) erbjöd mig lustgas! Så jag hade ingen bedövning alls sa min bm på aurorakliniken när vi var där på återbesök. </span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Smärtan går inte att beskriva! Det gjorde så fruktansvärt ont! Jag höll på i 16 h och till slut fick jag feber och bebisen började må lite dåligt. Så det togs ett beslut om att dra ut bebisen med sugklocka. </span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Fruktansvärt! Så ont! Det brände som eld emellan benen. Det går inte att beskriva! </span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Man får bara hålla på i 15 min och dra max 5 ggr, har inte bebisen kommit då så blir det snitt. </span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Efter 14 min på 5e draget kom Livia ut! </span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Den där planen som vi hade satt upp var inte i närheten av att genomföras! Besviken och jag har fått arbeta mycket mentalt för att komma över förlossningen. Det blev ett trauma för mig. </span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Jag gick sönder en hel del så jag blev sydd och det har tagit väldigt lång tid att läka fysiskt. Det är inte bra ännu och det har gått 7 mån snart sen jag födde. </span><br />
Men jag är stolt över att jag klarade av att föda vaginalt och jag har vuxit mycket mentalt. Nu går tankarna " har jag klarat att föda barn så klarar jag allt!"<br />
<br />
Känslan när jag fick upp min dotter på bröstet går inte att beskriva! Man fylls av ett lyckorus som man aldrig känt förut. Lyckan är total. Man är helt slut både fysiskt och psykiskt men när man får sin bebis på bröstet blir man hur pigg som helst!<br />
Det är en sån omedelbar kärlek!<br />
<br />
Livia är det absolut bästa som hänt mig! Hon är världens bästa lyckopiller! Hon är nöjd och glad och sover bra på nätterna. Så vi har det relativt lätt. Sen är det en omställning och det tär på relationen att bli föräldrar. Men man får prata mycket och se till att få sin vila.<br />
<br />
Mitt liv ser helt annorlunda ut nu än vad det gjorde innan. Hon hjälper mig med min ångest. Jag gör saker nu jag aldrig gjort innan pga att jag vill att hon ska ha det bra! Jag har to m åkt buss själv från min psykolog inne i stan! Jag vill inte vara beroende av folk för att ta mig från punkt A till B. Jag vill kunna själv! Så jag jobbar med ångesten varje dag och det går bra!<br />
Sen är jag ännu mer orolig nu än vad jag var innan. Jag har ju min GAD (generellt ångestsyndrom) att jobba med. Man är orolig hela tiden att nåt ska hända henne mm. Men det är nåt jag måste jobba med och jag får hjälp av min psykolog att hantera den oron.<br />
<br />
Ja detta var en liten uppdatering av hur allt gått. Jag lovar att det inte ska dröja 1 år till nästa inlägg!<br />
<br />
Här är mitt lilla gryn ❤<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEg_XZOz2_fcogJkpCgYlJ4V6BPQPmlYh_alRPXjjjCyD9fpcBmSjZBQtvcs3SIqdS6WCD9foJbRgrA6C2YAK8WA4-RmGjKsneZvVjki-XcLrNzXR_wPBrIcvYZwbER9gAZhUsOAMbqKEt_g/s1600/IMG-20160221-WA0001.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEg_XZOz2_fcogJkpCgYlJ4V6BPQPmlYh_alRPXjjjCyD9fpcBmSjZBQtvcs3SIqdS6WCD9foJbRgrA6C2YAK8WA4-RmGjKsneZvVjki-XcLrNzXR_wPBrIcvYZwbER9gAZhUsOAMbqKEt_g/s320/IMG-20160221-WA0001.jpg" width="240" /></a></div>
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi3BvCbSJhmnJmGA7rMZOLuvnc2j1htmLsmcFE60_IT-Vcdd8jodq17ksVE-h-MU0yb4OqHaGkb3PomlQbL7rp_KxwEam_6UAbTbRm-LuYgYoU7kJRfYQtcmmKYB0IQoaEhb6XS9OBNNR1y/s1600/20150829_092853-1.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="297" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi3BvCbSJhmnJmGA7rMZOLuvnc2j1htmLsmcFE60_IT-Vcdd8jodq17ksVE-h-MU0yb4OqHaGkb3PomlQbL7rp_KxwEam_6UAbTbRm-LuYgYoU7kJRfYQtcmmKYB0IQoaEhb6XS9OBNNR1y/s320/20150829_092853-1.jpg" width="320" /></a> </div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiNX8b9g7hcX_i32eyzlbZDL8jBJLxV_egu3Fn1ShEJ6q_BJXEZ8NZlQdx-qk-lth96_f3vCsz1g5htVljHVUC3m7w7YLXXymVsT3-7Ky3YtBepCbcC8kZIIxvXquiRSRk1eJ0haoq3SCdN/s1600/Screenshot_2015-11-27-15-48-33-1.png" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiNX8b9g7hcX_i32eyzlbZDL8jBJLxV_egu3Fn1ShEJ6q_BJXEZ8NZlQdx-qk-lth96_f3vCsz1g5htVljHVUC3m7w7YLXXymVsT3-7Ky3YtBepCbcC8kZIIxvXquiRSRk1eJ0haoq3SCdN/s320/Screenshot_2015-11-27-15-48-33-1.png" width="273" /></a></div>
<br />
<br />
<br /></div>
Annahttp://www.blogger.com/profile/14288050699299050470noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-8214872999194619224.post-41211458101823428462015-03-28T14:31:00.000+01:002015-03-28T18:07:03.776+01:00Det bor en liten bebis i min mage :)<span style="font-family: Georgia, "Times New Roman", serif;">Flera månader sedan jag skrev nu! Hänt massor!</span><br>
<span style="font-family: Georgia;"><br></span><br>
<span style="font-family: Georgia;">Det bor en liten bebis i min mage :)</span><br>
<span style="font-family: Georgia;"><br></span><br>
<span style="font-family: Georgia;">I oktober slutade jag med min P-Plåster, mest pga att jag mådde dåligt av dom rent psykiskt, men också för att vi pratat om att skaffa ett gemensamt barn. </span><br>
<span style="font-family: Georgia;"><br></span><br>
<span style="font-family: Georgia;">I början av december började jag misstänka att nåt inte riktigt stämde. Mensen var några dagar sen men hade mensvärk så jag trodde mensen var på gång. </span><br>
<span style="font-family: Georgia;">Jag hade under denna tid känt av lite halsbränna, vilket jag aldrig lidit av förut. </span><br>
<span style="font-family: Georgia;">När mensen var ca 4 dagar sen sa jag till M att min mens aldrig nånsin varit så sen, den har knappt varit sen alls förut. Alltid haft väldigt regelbunden mens hur dåligt jag än mått i mitt liv. </span><br>
<span style="font-family: Georgia;"><br></span><br>
<span style="font-family: Georgia;">Den 19 december köpte jag ett graviditetstest och jag väntade hela den dagen på att M skulle komma hem från jobbet. Han ville ju självklart </span><span style="font-family: Georgia, "Times New Roman", serif;">vara med när testet togs. </span><br>
<span style="font-family: Georgia, "Times New Roman", serif;">Jag tog testet och lämnade det på toa ca 2 min. Mitt hjärta slog tusen slag och jag var helt uppe i varv. Jag kände som sagt på mig att jag var gravid!</span><br>
<span style="font-family: Georgia, "Times New Roman", serif;">När vi kollade stickan så var det ett VÄLDIGT tydligt plus! Jag fick alltså reda på att jag var gravid redan i vecka 4-5! Jag var helt chockad ändå när vi såg plusset och det var M också. Vi blev ju glada såklart, men jag blev samtidigt livrädd! </span><br>
<span style="font-family: Georgia, "Times New Roman", serif;">Jag var helt säker på att jag aldrig skulle träffa nån och ännu mer säker på att jag inte skulle få barn (fastän längtan efter ett eget barn alltid funnits med mig.)</span><br>
<span style="font-family: Georgia, "Times New Roman", serif;"><br></span><br>
<span style="font-family: Georgia, "Times New Roman", serif;">När värsta chocken lagt sig ringde jag mamma och pappa och berättade. (Jag hade sagt att mensen var sen, så dom var lite förberedda). Mamma grät och pappa fattade ingenting (han förstår fortfarande inte att jag är gravid säger han, fastän magen börjar komma nu).</span><br>
<span style="font-family: Georgia, "Times New Roman", serif;">Jag berättade också för mina bröder och mina närmste vänner redan när jag tagit testet. Jag kunde bara inte hålla det inne!!! M ringde sin pappa och bror+svägerska och berättade för dom! Alla blev</span> <span style="font-family: Georgia, "Times New Roman", serif;">glada och sa Grattis! </span><br>
<span style="font-family: Georgia;">Vi väntade till ca vecka 11 innan vi berättade för M barn, andra kompisar och släkt mm. </span><br>
<span style="font-family: Georgia;"><br></span><br>
<span style="font-family: Georgia;">Jag skrev in mig på MVC och var där i början av januari. Träffade en fantastisk barnmorska. Vi pratade länge om min psykiska ohälsa mm. Vi tog prover, allt såg bra ut. </span><br>
<span style="font-family: Georgia;">Hon bokade in ett läkarbesök pga min diagnos och oro. Hon pratade om att hon skulle skicka en remiss till en Aurora-mottagning. En mottagning med specialiserade barnmorskor som behandlar kvinnor med förlossningsrädsla, ångest och oro, mm. Känns så bra! Jag kommer verkligen få all hjälp jag behöver genom mvc. Vilket bemötande av min underbara barnmorska! Känner mig väldigt trygg! </span><br>
<span style="font-family: Georgia;"><br></span><br>
<span style="font-family: Georgia;">Veckan efter inskrivning fick vi ett läkarbesök! Jag och M var där och pratade om hur jag mådde, min rädsla och oro inför graviditet/förlossning mm. Väldigt bra samtal. </span><br>
<span style="font-family: Georgia;">När vi pratat färdigt så frågade hon om vi ville se bebisen, och samtidigt konstatera att det faktiskt var en bebis i magen :)</span><br>
<span style="font-family: Georgia;">Jag gjorde ett vaginalt ultraljud och där låg det lilla embryot :) Hen rörde sig livligt och hjärtat slog fort :) Bebis var då bara 27,8</span><span style="font-family: Georgia;"> mm (detta ultraljud gjordes i vecka 9-10)! Jättelitet! Jag blev beräknad födsel 24 augusti! </span><br>
<span style="font-family: Georgia;">Den känslan när man ser ett embryo med små paddlar till ben och armar, den känslan går inte att beskriva! M har ju sett det förut, men för mig var det ju nytt. Vi fick två fina kort med oss hem! Ramade in korten ställde dom hos mamma och pappa så länge! Helt overkligt! Jag gick med ett leende på läpparna hela den dagen! </span><br>
<span style="font-family: Georgia;"><br></span><br>
<span style="font-family: Georgia;">Jag var väldigt orolig i början av graviditeten, dels pga missfallsrisken men också på hur jag skulle må! Jag var väldigt orolig över att må illa! Illamående är min värsta ångesttrigger! </span><br>
<span style="font-family: Georgia;">Veckorna gick och som tur var mådde jag inte illa en enda dag! Bara när jag var riktigt hungrig och det gick för lång tid mellan måltiderna. </span><br>
<span style="font-family: Georgia;">Jag fick tidigt en jobbig nästäppa och den sitter i ännu. Gravidnäsa kallas det visst, så jag lever på nässpray dag och natt, men jag är tvungen för jag får panik av att inte kunna andas! Som tur är, är det inte farligt för bebisen att använda nässpray, men värre för min näsa då :) Idag blödde jag lite näsblod. Alla slemhinnor blir torrare under en graviditet och det märks verkligen. </span><br>
<span style="font-family: Georgia;"><br></span><br>
<span style="font-family: Georgia;">Runt v 12 fick jag en ny uretrit (urinrörskatarr)! Antagligen pga torra slemhinnor. Förra uretriten jag hade så jag mådde jag ju så fruktansvärt dåligt psykiskt! Jag misstänkte först en urinvägsinfektion (vilket är vanligt vid graviditet), men jag lämnade prov och odlig på mvc och det var inte det, så då visste jag att det var en ny uretrit. Jag mådde inte särskilt bra, smärtor i underlivet och extrema trängningar. Men satte sig ju såklart på psyket denna gången också. </span><br>
<span style="font-family: Georgia;">Min bm fixade en ny läkartid till mig. Var där i v 13, mamma följde med mig. Vi pratade och läkaren sa att jag inte fick använda dom plåstren jag blivit hjälpt av förra gången pga det är skadligt för bebisen. Jag var ganska knäckt, men var ju bara tvungen att ta det liksom, ville ju absolut inte utsätta bebisen för nåt! Hon sa att det oftast läker ut av sig självt, och det visste jag ju sen innan. Men det kan ta sån lång tid!! Flera månader om man har otur! </span><br>
<span style="font-family: Georgia;"><br></span><br>
<span style="font-family: Georgia;">Innan jag gick därifrån så sa hon att jag kunde få se bebis igen! Jag gjorde nu ett vanligt ultraljud (på magen). Nu var bebisen ca 5,5 cm och dom små paddlarna hade nu växt till sig och såg ut som riktiga armar och ben. Bebisen rörde sig jättemycket! </span><br>
<span style="font-family: Georgia;">Mamma grät! Blev nog mer verkligt för henne då att hon ska bli mormor! </span><br>
<span style="font-family: Georgia;">Än en gång fick jag se våran bebis! Inte alla som får se bebis 2 gånger innan rutinultraljud som görs i v 18-20. Vissa får bara se deras bebis en gång. Även den dagen gick jag med ett leende på läpparna :)</span><br>
<span style="font-family: Georgia;"><br></span><br>
<span style="font-family: Georgia;">När det gäller uretriten så fick jag jobba psykiskt med den denna gången! Jag fick jobba med min ångest och ställa in mig på att om jag har otur så kanske jag får dras med uretriten hela graviditeten, men jag klarar inte att ha ångest av den hela tiden också. Jag tog hjälp av min psykolog och har nu börjat acceptera den, nu tror jag faktiskt att den blivit lite bättre. Men jag är kroniskt kissnödig ändå, men nu är det nog bebisen och livmoder och allt som trycker på urinblåsa också, så det är svårt att avgöra om uretriten är borta eller inte. Men som tur är ångesten borta! Och nu kan jag lättare leva med detta! </span><br>
<span style="font-family: Georgia;"><br></span><br>
<span style="font-family: Georgia;">Jag har ont i nedre delen av magen, känns som mensvärk men också som hugg i sidorna på nedre delen av magen. Kollade med bm och det är tydligen växtvärk och ligament som gör ont. Livmodern hänger i ligament (känns som gummiband) och när det växer så töjs dom ligamenten ut och det kan göra väldigt ont! Så det är ofarligt men obehagligt och kan tydligen hålla på hela graviditeten. </span><br>
<span style="font-family: Georgia;"><br></span><br>
<span style="font-family: Georgia;">Jag är kroniskt hungrig! Min startvikt var 51,5 kg. Men dom första veckorna kunde jag inte äta/dricka socker, det bara frätte i munnen. Var så äckligt! Så jag gick ner dom första veckorna och när jag vägde som minst låg jag på ca 47 kg. Det är först nu jag kommit upp till min startvikt. Nu är jag i vecka 19 och nästa vecka har det gått halva tiden! </span><br>
<span style="font-family: Georgia;">Nu äter jag socker igen, men inte så mycket som förr! Jag äter dock hela tiden! Frukt, grönt, middag, lunch, mellamål, chips, mm. Pappa säger att jag inte gör annat än äter :)</span><br>
<span style="font-family: Georgia;">Det går inte att stå emot hungern, vilket också är positivt för mina matfobier. Nu måste jag äta innan jag åker ut tex. Nu kan jag inte strunta i att äta, för då får jag blodsocker/blodtrycksfall. Så nu är det bara att säga till mina fobier att jag måste strunta i dom och äta för att jag och min bebis ska må bra! Och det funkar faktiskt! Min IBS är både sämre och bättre nu pga graviditeten. Jag har mycket gaser som gör ont, men jag har inga IBS-kramper/diarréer. </span><br>
<span style="font-family: Georgia;"><br></span><br>
<span style="font-family: Georgia;">Jag har en del huvudvärk och dom första veckorna var jag väldigt trött. Jag har ont i min kropp (men det har ju alltid ändå), uretriten, nästäppan, men annars mår jag ganska bra! Psykiskt mår jag nog bättre.Jag upplever väldigt lite ångest nu! Det är en väldigt speciell känsla när man ser att magen börjar växa. :)</span><br>
<span style="font-family: Georgia;">Jag känner mig lugnare på nåt sätt, svårt att förklara känslan. Jag är självklart orolig för resten av graviditeten, förlossning mm men känner att jag får ta det succesivt. Inte ta all oro på samma gång! Och det har funkat hittills.....</span><br>
<span style="font-family: Georgia;"><br></span><br>
<span style="font-family: Georgia;">Nu på tisdag ska vi på RUL (rutinultraljud) på Östra sjukhuset! Då ska dom kolla så bebis mår bra, dom gör en typ av scanning, kollar hjärnan, bål, gomspalt, mm. Jag hoppas innerligt att vi väntar en frisk bebis! Är orolig men känns även väldigt spännande då vi ska ta reda på om det är en hon eller han! Jag känner på mig till 99% att det är en pojke därinne!</span><br>
<span style="font-family: Georgia;">M tror också pojke. Bara en kompis till mig som tror flicka, så dom flesta tror pojke. Men på tisdag vet vi förhoppningsvis!</span><br>
<span style="font-family: Georgia;"><br></span><br>
<span style="font-family: Georgia;">Ett spännande år framför oss nu och jag längtar tills vi har våran bebis hos oss! <3</span><br>
<span style="font-family: Georgia;"><br></span><br>
<span style="font-family: Georgia;"><br></span><br>
<span style="font-family: Georgia;"> Ganska tydligt plus :)</span><br>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhgLhql_mLcPOMTbC4PAe6fEnqt68e9PH86Fj2aBilCKz2MWyTgHSf7HT6yPCTlUYRMp5TbX0hwxBYAKv9gA57iZDIgNIeoVtR1Rdm2n7cu9RTixemsFmuMCZlR53tU0vRameEdTXK0TTzw/s640/20141219_181402.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhgLhql_mLcPOMTbC4PAe6fEnqt68e9PH86Fj2aBilCKz2MWyTgHSf7HT6yPCTlUYRMp5TbX0hwxBYAKv9gA57iZDIgNIeoVtR1Rdm2n7cu9RTixemsFmuMCZlR53tU0vRameEdTXK0TTzw/s640/20141219_181402.jpg"></a></div>
<br><br>
<span style="font-family: Georgia;"><br></span><br>
<span style="font-family: Georgia;"><br><br>
<div style="border-image: none;">
Ultraljud v 9-10 :)</div>
</span><div class="separator" style="border-image: none; clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiKOVouTnVtoEtSyMlmlzFzx-37Qs384l361DGpVbZxWi4kafLeo_SOBytjRjjn91loUaaR3Fy-2f0g0gFSnUJEDX2ydsd1JP6JnIrr7Th3KvzwJvuPZv5uLzk_fYv_9hViK8ajp5tChfWm/s640/20150126_113421.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiKOVouTnVtoEtSyMlmlzFzx-37Qs384l361DGpVbZxWi4kafLeo_SOBytjRjjn91loUaaR3Fy-2f0g0gFSnUJEDX2ydsd1JP6JnIrr7Th3KvzwJvuPZv5uLzk_fYv_9hViK8ajp5tChfWm/s640/20150126_113421.jpg"></a></div>
<div class="separator" style="border-image: none; clear: both; text-align: center;">
<br></div>
<div class="separator" style="border-image: none; clear: both; text-align: center;">
<span style="font-family: Georgia, "Times New Roman", serif;">Bild från i torsdags</span></div>
<div class="separator" style="border-image: none; clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgvyD9XiBH7e_6CnFpQwA7wcXBrzzSBO3mBzeVqIpRVat6y_w3BpUENj50C1TxcHVUArjJbXn9t2tKhVEdOk_dxzmDuwv5IZbJBZwKk_9LXAYHtzrkTp0Uab_41MwEGv11ZobHYG6Xwljmv/s640/PicsArt_1427361855110.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgvyD9XiBH7e_6CnFpQwA7wcXBrzzSBO3mBzeVqIpRVat6y_w3BpUENj50C1TxcHVUArjJbXn9t2tKhVEdOk_dxzmDuwv5IZbJBZwKk_9LXAYHtzrkTp0Uab_41MwEGv11ZobHYG6Xwljmv/s640/PicsArt_1427361855110.jpg" height="400" width="400"></a></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<!-- Blogger automated replacement: "https://images-blogger-opensocial.googleusercontent.com/gadgets/proxy?url=http%3A%2F%2Flh6.ggpht.com%2F-fC8ps5ltgvg%2FVRartUPWe0I%2FAAAAAAAAJLY%2F8JK8dIg2law%2Fs640%2FPicsArt_1427361855110.jpg&container=blogger&gadget=a&rewriteMime=image%2F*" with "https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgvyD9XiBH7e_6CnFpQwA7wcXBrzzSBO3mBzeVqIpRVat6y_w3BpUENj50C1TxcHVUArjJbXn9t2tKhVEdOk_dxzmDuwv5IZbJBZwKk_9LXAYHtzrkTp0Uab_41MwEGv11ZobHYG6Xwljmv/s640/PicsArt_1427361855110.jpg" --><!-- Blogger automated replacement: "https://images-blogger-opensocial.googleusercontent.com/gadgets/proxy?url=http%3A%2F%2Flh5.ggpht.com%2F-h647XAcoPUc%2FVRaruTVxKpI%2FAAAAAAAAJLg%2FXmqay9V31hU%2Fs640%2F20141219_181402.jpg&container=blogger&gadget=a&rewriteMime=image%2F*" with "https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhgLhql_mLcPOMTbC4PAe6fEnqt68e9PH86Fj2aBilCKz2MWyTgHSf7HT6yPCTlUYRMp5TbX0hwxBYAKv9gA57iZDIgNIeoVtR1Rdm2n7cu9RTixemsFmuMCZlR53tU0vRameEdTXK0TTzw/s640/20141219_181402.jpg" --><!-- Blogger automated replacement: "https://images-blogger-opensocial.googleusercontent.com/gadgets/proxy?url=http%3A%2F%2Flh5.ggpht.com%2F-CMv1BSfsLDk%2FVRarvBFai8I%2FAAAAAAAAJLo%2FOn_Z3jbbkdg%2Fs640%2F20150126_113421.jpg&container=blogger&gadget=a&rewriteMime=image%2F*" with "https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiKOVouTnVtoEtSyMlmlzFzx-37Qs384l361DGpVbZxWi4kafLeo_SOBytjRjjn91loUaaR3Fy-2f0g0gFSnUJEDX2ydsd1JP6JnIrr7Th3KvzwJvuPZv5uLzk_fYv_9hViK8ajp5tChfWm/s640/20150126_113421.jpg" -->Annahttp://www.blogger.com/profile/14288050699299050470noreply@blogger.com11tag:blogger.com,1999:blog-8214872999194619224.post-53055311672508238632015-01-12T12:37:00.000+01:002015-01-12T12:37:01.376+01:00Misstänkt Fibromyalgi<span style="font-family: Georgia, "Times New Roman", serif;">Jag skrev i tidigare inlägg att jag beställde tid på Vårdcentralen pga misstanke om Fibromyalgi. Jag var hos doktorn och det togs en del prover och vi pratade. Var hos samma doktor som skickade min remiss till Psyk så hon känner mig ganska bra vilket gjorde att jag inte behövde dra hela min livshistoria igen. </span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Vi bestämde att hon skulle vänta på provsvaren och visade dom ingenting så skulle hon skicka en remiss till en specialistklinik.</span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Jag fick provsvaren och allt såg bra ut, så hon har skickat en remiss nu. Väntetid ca 6 månader! Lång väntetid, men så är det! Nu blir det väl en utredning i alla fall antar jag. </span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Bara att vänta och se nu. </span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Jag kan knappt bära en matkasse utan att få "träningsvärk" i armen några dagar efteråt. Det känns inte helt normalt :(</span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Det är inte heller optimalt för mig att bo 3 trappor upp. Jag får pausa efter andra trappan och sen är det en kamp att komma upp för sista, för det känns som det bränns i benen och att dom håller på att gå av :( But that´s life I guess :(</span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Min IBS har också varit jättejobbig nu det sista, men det har varit mycket oro och stress nu det sista. Jag har inte mått bra, och jag och M har haft det jobbigt runtomkring oss nu. Jag hoppas verkligen att det blir bättre nu, vi har gjort så gott vi kunnat för att styra upp problemen som är omkring oss, men tyvärr så är inte vi dom enda inblandande. Nu är det bara tiden som utvisa om dessa bekymmer lägger sig eller inte. </span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Dom säger att kärleken övervinner allt, men jag tror inte riktigt att det stämmer. Ibland spelar det ingen roll hur mycket man älskar varann, är det stora hinder på vägen så får kärleken och relationen ta rejält med stryk tyvärr. Men jag hoppas att våran kärlek räcker, för jag vill inte leva utan honom. När man äntligen har hittat mannen i sitt liv så är det saker runtomkring som förstör förhållandet, så ska det ju inte vara! Det har vi i alla fall kommit överens om <3</span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Hoppas resten av månaderna detta året blir bättre än denna första :(</span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span>Annahttp://www.blogger.com/profile/14288050699299050470noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-8214872999194619224.post-23506483229651990982014-11-08T20:01:00.000+01:002014-11-08T20:01:02.612+01:00Bemötande<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Jag har inte mått så bra det sista. Vet inte riktigt vad det beror på, är nog många faktorer som spelar in. P-plåster (inte mått bra av dom), hela situationen med flytt (att man nu bor med barn halva tiden, vilket jag inte är van vid), konstant värk i min kropp, IBS (den har varit hemsk det senaste året), min oro och ångest, mm. Jag mår väldigt bra av att vara med M, men jag mår dåligt av annat som är runtomkring. Det är en extrem omställning att gå från singel till att helt plötsligt ingå i en familj med allt vad det innebär. Man har helt plötsligt ansvar för andra än sig själv. Det ställs krav på mig som jag inte hade förut. M ställer aldrig några krav på mig, men jag ställer krav på mig själv, vilket gör att stressen och pressen på mig själv blir större än den varit förut. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att jag ska må bättre, det har pågått så länge nu. Jag känner mig deppig, jag har extremt nära till gråt nu och min mage funkar inte....</span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Jag har dom senaste 5 månaderna haft ont i nedre delen av magen, underlivet. Speciellt i höger sida, runt äggstocken. Jag har också haft stänkblödningar och mått allmänt dåligt av mina P-plåster. Jag ringde till gyn i Krokslätt och rådfrågade dom och dom tyckte att jag skulle sluta med mina plåster och sen höra av mig om det inte blev bättre. Jag slutade med dom i oktober, men smärtan har inte gått över. </span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Jag ringde dom igen och ville boka tid men dom hade ingen tid att ge mig! </span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Jag väntade ytterligare ett tag. </span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Igår åkte jag in till gynakuten på Sahlgrenska och satte mig. Mamma följde med mig. det gick faktiskt ganska snabbt (inte så kul att sitta på akuten). </span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Jag träffade världens bästa doktor! En ung kille, yngre än mig var han! Kanske inte det roligaste man kan göra, att fläka upp sig i en gynstol inför en ung, manlig doktor direkt ;) Men jag kände ett enormt förtroende för honom när vi först pratade om mina problem. Jag berättade om allt, smärtan, min ångest, min IBS, mm. </span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Han kollade livmoder, äggstockar mm. Väldigt grundlig undersökning. Han hittade inget fel, allt så bra ut förutom mina tarmar! Han sa till mig att han aldrig hade sett en sån aktivitet på tarmar förut, han sa att det var en makaber syn ;( Inte konstigt att du har ont i magen/underlivet sa han! Han förklarade att tarmarna ligger som ett hölje över livmoder, äggstock,mm. Dom ligger precis ovanför och att det är i tarmarna jag har ont, inte i underlivet. Han tryckte med den ultraljudstaven på tarmarna och jag tror jag lyfte flera meter ur stolen! Den smärtan alltså! :(</span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Jag är ju givetvis jätteglad att det inte var nåt fel "där nere", men samtidigt är jag uppgiven över att min IBS är så svår just nu. Jag tycker att jag gör allt jag kan för att hålla magen lugn, men inget verkar ju funka nu :( Antar att det är stressen och pressen som måste bort, men jag vet inte hur det ska gå till ;( Jag kan inte hjälpa vad jag känner, hur mycket jag känner, mm. Jag gör allt jag kan, går till psykolog, har en psykläkare, sjukgymnast, tänker på vad jag stoppar i mig, mm. Vad mer ska jag göra?? :(</span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Som jag skrev så fick jag ett fantastiskt bemötande av doktorn på gyn, till skillnad från när jag ringde en vårdcentral i Mölndal där dom har en specialistläkare som jag har blivit rekommenderad av en vän att vända mig till. Där fick jag prata med en manlig sjuksköterska. </span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Jag har så länge jag kan minnas haft smärta i framförallt rygg (speciellt ländryggen), nacke, axlar och ben. Jag har alltid trott att jag varit otränad bara, men jag börjar misstänka att min långvariga ångestproblematik har gjort att jag fått kronisk smärta i kroppen. Jag vet att tex fibromyalgi är vanligt bland ångestpatienter och jag vill gå till doktorn för att testa mig för det, för att kunna utesluta det. Känns som jag har kronisk träningsvärk kan man säga. Svårt att beskriva på annat sätt. Jag är också väldigt trött jämt, har IBS (också ett vanligt symtom vid fibro), torra slemhinnor, problem med öron, mm. Mycket som tyder på fibro. </span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Åter till samtalet med sjuksköterskan ;) Jag ringer och presenterar mig och säger att jag vill träffa just denna doktor (ortoped). Jag nämner mina symtom och jag nämner också att jag lider av ångest. Det är då det kommer, ni vet det där nedlåtande sättet när dom pratar till dig som om du vore ett barn. Han säger " Ja, du vet att det där med ångest, det kan ju ge en massa olika symtom, det behöver inte vara någon direkt fysisk åkomma, det kan vara vanliga spänningar, mm, behöver inte alls vara nåt allvarligt!". Jag visste att det skulle komma, man är ganska van vid att bli kallad hypokondrisk av sjukvården och andra nu ;(</span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Han säger " Jag tycker nog du ska vända dig till din vc först där dom kan utreda dig, ta lite prover, berätta för dig om spänningar i kroppen och så".</span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Jag blir så jävla förbannad och jag vet att jag har power att kunna säga ifrån, så jag säger i lugn ton till honom, " Jo du vet när man har lidit av ångest så här länge som jag har gjort, i över 25 år så tror jag att jag har gjort allt för att kunna må bättre. Du vet att, jag har gjort alla dom där proverna du talar om ett antal gånger, jag har en läkare på Psyk i Krokslätt, jag har en psykolog jag går till 1 gång/vecka, jag har en sjukgymnast, jag har genomgått en ganska så tuff KBT-terapi, jag jobbar med min ångest varje dag! Tycker du ändå att jag ska söka mig till min vc först och sedan vända mig till er igen och se om jag kan få en tid till er doktor? </span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Han blir tyst en kort stund och säger sedan, " Jag ska titta när han har första lediga tid här" "Tack" säger jag :)</span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Fick en tid i slutet av november nu, så får vi hålla tummarna för att allt är som det ska.</span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Jag kan inte ens beskriva den känslan när han blir helt tyst i andra änden av luren! Samtidigt som jag känner mig oerhört kränkt och "liten" så känner jag mig stark, stolt och "stor". Kändes som att jag "satte honom på plats", att han/man kanske inte ska döma andra människor så fort dom säger ordet "ångest"! Jag är så jävla trött på det bemötandet vissa människor har när det gäller ångest! </span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Var ju en stor anledning till att jag startade denna blogg för att folk skulle sluta skämmas för sin ångest och kunna be om hjälp! Men jag förstår ångestpatienter som inte söker hjälp! Jag förstår att dom inte vill bli bemötta på detta sätt, att känna sig som skräp, att känna sig så fruktansvärt liten och bli så kränkt! Usch säger jag bara! Jag brinner verkligen för det här med bemötande, skam och skuld när det gäller ångest. Att dela mina erfarenheter och också höra andras historier och erfarenheter av sjukvård, chefer, mm. Hade varit intressant att jobba med såna här frågor!</span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>Annahttp://www.blogger.com/profile/14288050699299050470noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-8214872999194619224.post-12880347958049990162014-10-20T11:11:00.000+02:002014-10-20T11:11:06.033+02:00SPA<span style="font-family: Georgia, "Times New Roman", serif;">När M fyllde 40 år i somras fick han en SPA-weekend i present av sin pappa, bror och hans sambo. Vi fick välja själva när vi ville åka. Vi pratade om det och kom överens att vi skulle fira våran 1-årsdag där. Vi bokade ett Lyx-paket, där det ingick en 4-rätters middag, fri tillgång till Spat, övernattning i lyxrum, champagne och choklad på rummet och frukostbuffé. </span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Jag var riktigt nervös på lördag förmiddag innan vi skulle åka. Jag har aldrig varit på Spa, visste inte alls vad det innebar, nervös för bilresan, jättenervös för middagen (då jag har problem med att äta på restaurang),. mm.</span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Resan gick bra och vi var där vid 14.00. Vi var på rummet och tog det lugnt ett tag, sen gick vi till Spat och badade. Det var underbart, speciellt den varma källan som fanns där. Jag trodde det skulle vara jobbigt för mig att sitta i den varma källan, för värme (tex bastu) </span><span style="font-family: Georgia, "Times New Roman", serif;">triggar igång min ångest. Blir det för varmt så känns det som jag inte kan andas och då får jag panik, så jag var ganska orolig inför det. Men det var så skönt där! Helt fantastiskt var det! Det var mycket folk på Spat, men det gick bra ändå! Jag klarade det! Vi badade i ca 2 timmar, sen slappade vi på rummet ett tag och gjorde oss iordning för middagen. </span><br />
<span style="font-family: Georgia, "Times New Roman", serif;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia, "Times New Roman", serif;">Två veckor innan spat åkte vi och beställde förlovningsringar! Vi höll det hemligt för alla, och innan middagen skulle äga rum så förlovade vi oss på rummet! Vi skålade med vår champagne och bytte ringar. Det var helt fantastiskt! Kändes så rätt! </span><br />
<span style="font-family: Georgia, "Times New Roman", serif;">Många kanske tycker det är för tidigt att förlova sig efter 1 år, men vi bryr oss inte :) </span><br />
<span style="font-family: Georgia, "Times New Roman", serif;">Jag har aldrig älskat någon som jag älskar M och jag kan inte tänka mig ett liv utan honom, och han säger att han känner likadant så det kändes självklart att förlova oss på våran lyxhelg! En förlovning för mig betyder inte att man måste gifta sig. En förlovning för mig betyder att jag och M har lovat varandra att vi alltid ska vara tillsammans, att vi hör ihop, och ringen för mig symboliserar just det. Jag vill visa världen att jag är upptagen! </span><br />
<span style="font-family: Georgia, "Times New Roman", serif;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia, "Times New Roman", serif;">Efter förlovningen gick vi till restaurangen och vi fick världens godaste mat! Helt fantastiskt! Jag var orolig och visste inte om jag skulle kunna äta, men det gick bra! Jag åt upp nästan hela varmrätten, och lite på båda förrätterna, men efterrätten fick jag hoppa över. Vi blev så mätta! Efter middagen gick vi upp på rummet och badade bubbelbad och sen gick vi och lade oss och kollade på TV.</span><br />
<span style="font-family: Georgia, "Times New Roman", serif;">Här trodde jag att alla orosmoment var över och jag var jättetrött, dagen hade tagit ganska rejält på psyket. </span><br />
<span style="font-family: Georgia, "Times New Roman", serif;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia, "Times New Roman", serif;">Precis när vi skulle släcka lampan så går brandlarmet! Jag frågar M vad som händer, jag fattar ingenting! Han säger att vi nog ska gå ut. Jag hoppar upp ur sängen och springer runt som en idiot i rummet och hittar inte mina kläder eller nånting! Jag känner att pulsen är hur hög som helst, men M är lugn. Jag får på mig kläderna, tar på mig glasögonen (jag tänker att dom måste jag ju ha! Och mobilen! Allt annat får vara!) Står klar vid dörren och skäller på M att han ska skynda sig, haha. Vilken panik jag hade! Vi öppnar dörren och går ut, känner ingen brandlukt, folk sitter kvar inne i resturangen mm. Då börjar jag lugna ner mig lite....</span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Vi går ut och brandbilen kommer! Dom går in och kommer ut lika snabbt igen och säger att det är ok att gå in igen. Det var vattenånga som utlöst larmet! Antagligen ett par som badat lite för varmt ;)</span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Så typiskt att det händer när jag är där! Jag som redan har panik och dagar fyllda med oro! </span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Det var inte helt lätt att somna sen kan jag säga! Jag bara låg och väntade på att det skulle börja brinna på riktigt! :(</span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Men några timmars sömn blev det i alla fall.</span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;">På söndagen åt vi frukost, jag åt bara en tallrik youghurt, men M åt omelett (som en tjej stod och stekte på plats), och M gräddade sin egen våffla och åt en macka. Vilken lyxfrukost!</span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;">M gick upp till spat en stund, och jag packade det sista och vilade en stund på sängen innan vi checkade ut och åkte hem!</span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Vi har haft en fantastisk helg och det blir ett minne för livet! </span><br />
<br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjIcPDxEl5fUYHOkGv3eJAudxcRGrCqNg-lj4rZ1y6KM4gOP2PGZXLT29Q0WPPKdnsdQLdR19BxzxMkK20PnnCXV5NJdG1iyPLKvkn8hNhT2KHL7m8PyRVzpu5BmPsoOZGoWKE0yWId4lO0/s1600/IMG-20141018-WA0030.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"> <img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjIcPDxEl5fUYHOkGv3eJAudxcRGrCqNg-lj4rZ1y6KM4gOP2PGZXLT29Q0WPPKdnsdQLdR19BxzxMkK20PnnCXV5NJdG1iyPLKvkn8hNhT2KHL7m8PyRVzpu5BmPsoOZGoWKE0yWId4lO0/s640/IMG-20141018-WA0030.jpg" /> </a></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<div class="separator" style="border-image: none; clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEigefLmpFqPI7LgwK8ikG_TutP4JdXOs3W-AXFg8YNkK9XSTjaQD9f9b_AyQsk9H8im7NtlQ4GXfxRAj0e5rnatQn8WAb8t8U3nTI0zR5nH_fYeuVHbNR-INnvv1hlHyMoc-OT6AHgBKsIv/s640/IMG-20141018-WA0011.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEigefLmpFqPI7LgwK8ikG_TutP4JdXOs3W-AXFg8YNkK9XSTjaQD9f9b_AyQsk9H8im7NtlQ4GXfxRAj0e5rnatQn8WAb8t8U3nTI0zR5nH_fYeuVHbNR-INnvv1hlHyMoc-OT6AHgBKsIv/s640/IMG-20141018-WA0011.jpg" height="400" width="300" /></a></div>
<div class="separator" style="border-image: none; clear: both; text-align: center;">
<br /></div>
<div class="separator" style="border-image: none; clear: both; text-align: center;">
<br /></div>
<div class="separator" style="border-image: none; clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjUaenx2cbZ7UOdIWTz59gVMLVdD9VJwPWAJil4rpohtQYgJBJBBKZxqyJZuxF1mG_z4QCntrRUlDZIBHAb1R1CXtJAwzJqRNBYMKtr49xEKz87vnVVjZ9pXXFXsMLbAurYB3d6xN4tI72s/s640/20141018_200900.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjUaenx2cbZ7UOdIWTz59gVMLVdD9VJwPWAJil4rpohtQYgJBJBBKZxqyJZuxF1mG_z4QCntrRUlDZIBHAb1R1CXtJAwzJqRNBYMKtr49xEKz87vnVVjZ9pXXFXsMLbAurYB3d6xN4tI72s/s640/20141018_200900.jpg" height="400" width="223" /></a></div>
<div class="separator" style="border-image: none; clear: both; text-align: center;">
<br /></div>
<div class="separator" style="border-image: none; clear: both; text-align: center;">
<br /></div>
<div class="separator" style="border-image: none; clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgun7imHZo7y4ojjlLKLHHrY9rnQH5nKX_VzrsoCFhdYm4IxepZFDd8dzkkoNjgSjA_u3CrMydrgg1C3zZ-Nbj-uxPwXevz0KKwqmwT3NcdHyCmapw_yDDJcqFUlRM4kX-vJO7_Wb1MUKuh/s640/20141018_203928.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgun7imHZo7y4ojjlLKLHHrY9rnQH5nKX_VzrsoCFhdYm4IxepZFDd8dzkkoNjgSjA_u3CrMydrgg1C3zZ-Nbj-uxPwXevz0KKwqmwT3NcdHyCmapw_yDDJcqFUlRM4kX-vJO7_Wb1MUKuh/s640/20141018_203928.jpg" height="640" width="360" /></a></div>
<div class="separator" style="border-image: none; clear: both; text-align: center;">
<br /></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<div class="separator" style="border-image: none; clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhYGSeXQe88t1DqQlX9PLSpXqX0majqR2pV7_XtNK4O2TrC50JBWpU9nzPjkcs-g9BqcUp3CgRw4X7il1ycTpdqcVYIZgGLtNcl_T3aTAvM6WyWFs42zp3c0UYuED-UHPBeLIyHkGFfd26A/s640/IMG-20141018-WA0033.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhYGSeXQe88t1DqQlX9PLSpXqX0majqR2pV7_XtNK4O2TrC50JBWpU9nzPjkcs-g9BqcUp3CgRw4X7il1ycTpdqcVYIZgGLtNcl_T3aTAvM6WyWFs42zp3c0UYuED-UHPBeLIyHkGFfd26A/s640/IMG-20141018-WA0033.jpg" height="300" width="400" /></a></div>
<div class="separator" style="border-image: none; clear: both; text-align: center;">
<br /></div>
<div class="separator" style="border-image: none; clear: both; text-align: center;">
<br /></div>
<div class="separator" style="border-image: none; clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj-cndDd4dytO_KuHWeofb1af3000l7F9qPFovcIWL8McHekF9MjVJIutdaelETB0UxMGjqpDnOL3pg6cdFVHFUrLWfiPUDEbqwwSO7tHHiNFiWNJ2hjygUrSCi0Y45G8eZJoW5N9hHFc47/s640/20141019_090720.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj-cndDd4dytO_KuHWeofb1af3000l7F9qPFovcIWL8McHekF9MjVJIutdaelETB0UxMGjqpDnOL3pg6cdFVHFUrLWfiPUDEbqwwSO7tHHiNFiWNJ2hjygUrSCi0Y45G8eZJoW5N9hHFc47/s640/20141019_090720.jpg" height="400" width="223" /></a></div>
<!-- Blogger automated replacement: "https://images-blogger-opensocial.googleusercontent.com/gadgets/proxy?url=http%3A%2F%2Flh5.ggpht.com%2F-hi_E7aURVAo%2FVETPjEf41yI%2FAAAAAAAAAvw%2FOggs1Lw4rDE%2Fs640%2FIMG-20141018-WA0033.jpg&container=blogger&gadget=a&rewriteMime=image%2F*" with "https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhYGSeXQe88t1DqQlX9PLSpXqX0majqR2pV7_XtNK4O2TrC50JBWpU9nzPjkcs-g9BqcUp3CgRw4X7il1ycTpdqcVYIZgGLtNcl_T3aTAvM6WyWFs42zp3c0UYuED-UHPBeLIyHkGFfd26A/s640/IMG-20141018-WA0033.jpg" --><!-- Blogger automated replacement: "https://images-blogger-opensocial.googleusercontent.com/gadgets/proxy?url=http%3A%2F%2Flh4.ggpht.com%2F-A6Fs28q2DDw%2FVETP850807I%2FAAAAAAAAAwA%2FcVkGJTex47I%2Fs640%2F20141019_090720.jpg&container=blogger&gadget=a&rewriteMime=image%2F*" with "https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj-cndDd4dytO_KuHWeofb1af3000l7F9qPFovcIWL8McHekF9MjVJIutdaelETB0UxMGjqpDnOL3pg6cdFVHFUrLWfiPUDEbqwwSO7tHHiNFiWNJ2hjygUrSCi0Y45G8eZJoW5N9hHFc47/s640/20141019_090720.jpg" --><!-- Blogger automated replacement: "https://images-blogger-opensocial.googleusercontent.com/gadgets/proxy?url=http%3A%2F%2Flh4.ggpht.com%2F-SfeJSXrgXh4%2FVETP9tS9dEI%2FAAAAAAAAAwI%2F2pAMo5Cv2sw%2Fs640%2F20141018_200900.jpg&container=blogger&gadget=a&rewriteMime=image%2F*" with "https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjUaenx2cbZ7UOdIWTz59gVMLVdD9VJwPWAJil4rpohtQYgJBJBBKZxqyJZuxF1mG_z4QCntrRUlDZIBHAb1R1CXtJAwzJqRNBYMKtr49xEKz87vnVVjZ9pXXFXsMLbAurYB3d6xN4tI72s/s640/20141018_200900.jpg" --><!-- Blogger automated replacement: "https://images-blogger-opensocial.googleusercontent.com/gadgets/proxy?url=http%3A%2F%2Flh6.ggpht.com%2F-eTo4U-Pet44%2FVETP74lODEI%2FAAAAAAAAAv4%2FyeTlRYhHEC4%2Fs640%2FIMG-20141018-WA0011.jpg&container=blogger&gadget=a&rewriteMime=image%2F*" with "https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEigefLmpFqPI7LgwK8ikG_TutP4JdXOs3W-AXFg8YNkK9XSTjaQD9f9b_AyQsk9H8im7NtlQ4GXfxRAj0e5rnatQn8WAb8t8U3nTI0zR5nH_fYeuVHbNR-INnvv1hlHyMoc-OT6AHgBKsIv/s640/IMG-20141018-WA0011.jpg" --><!-- Blogger automated replacement: "https://images-blogger-opensocial.googleusercontent.com/gadgets/proxy?url=http%3A%2F%2Flh4.ggpht.com%2F-qOJ_2_9kcBg%2FVETPiiLdhbI%2FAAAAAAAAAvo%2FAzOl0DiG1eo%2Fs640%2F20141018_203928.jpg&container=blogger&gadget=a&rewriteMime=image%2F*" with "https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgun7imHZo7y4ojjlLKLHHrY9rnQH5nKX_VzrsoCFhdYm4IxepZFDd8dzkkoNjgSjA_u3CrMydrgg1C3zZ-Nbj-uxPwXevz0KKwqmwT3NcdHyCmapw_yDDJcqFUlRM4kX-vJO7_Wb1MUKuh/s640/20141018_203928.jpg" -->Annahttp://www.blogger.com/profile/14288050699299050470noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-8214872999194619224.post-74811201154733065812014-10-20T09:57:00.000+02:002014-10-20T09:57:24.568+02:00IBS skov<div style="text-align: left;">
<span style="font-family: Georgia, "Times New Roman", serif;">Förra veckan fick jag ett hemskt IBS- skov, det värsta jag har haft tror jag. När jag får skov brukar det hålla i sig några dagar, uppsvälld mage, nån dag med diarre osv. Men denna gången hade jag diarre i 5 dagar, fick inte behålla nåt jag åt, hemska kramper, uppsvälld mage, mm. Jag blev isolerad och vågade inte gå ut. Jag visste att jag hade lite orosmoment men trodde inte att jag skulle reagera så kraftigt. Jag hade några saker planerade som jag var lite orolig för, tex att jag ska börja med en aktivitet på SPIRA, sjukgymnastik, ett tandläkarbesök, en SPA-weekend med M. Till slut blev jag så trött på min mage och skickade iväg min pappa för att köpa proIBS på apoteket, jag hade aldrig provat den innan men läst om den och tyckte det var värt ett försök. Jag började med den och samtidigt "rensade" jag min "att göra-lista", jag plockade bort några utav "alla måsten". Jag blev bättre på tisdagen, och diarréerna upphörde. Jag koncentrerade mig på att försöka komma iväg till Spat i Varberg på lördagen, allt annat fick vänta ett tag. Hade några dagar att vila magen och fortsatte med medicinen fram till lördagen då jag skulle åka. </span><br />
<br /><br />
</div>
Annahttp://www.blogger.com/profile/14288050699299050470noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8214872999194619224.post-28401868198607200522014-09-16T11:29:00.003+02:002014-09-16T11:29:45.334+02:00Anonym<span style="font-family: Georgia, "Times New Roman", serif;">Ibland önskar jag att min blogg var anonym, att dom som läser den inte vet att det är jag som skriver. Jag vet att jag tänkte på det även när jag startade bloggen, om den skulle vara anonym eller inte. Jag valde att vara så öppen och ärlig som möjligt, för att sätta ett ansikte på panikångesten och allt vad det innebär för en människa som lever med den. Jag ångrar inte det! </span><br />
<span style="font-family: Georgia, "Times New Roman", serif;">Jag har fått otroligt mycket respons på bloggen från nära och kära, där dom säger att dom lär känna mig genom det jag skriver, när dom inte riktigt vågar fråga mig hur jag mår, utan istället läser mina inlägg och förstår mina tankar och mitt sätt bättre än dom gjorde innan. Jag är glad för det! Meningen med denna bloggen var att jag skulle skriva av mig tankar och känslor, som en del i min terapi, lite som en dagbok. Ett annat syfte med bloggen var att få slut på skammen och skulden man känner när man lider av psykisk ohälsa. Det är tabu att berätta för någon att man mår dåligt psykiskt, jag vill ändra på det. Jag vill att vi alla i samhället ska kunna prata om det och jag vill att personer som lider av min sjukdom inte ska känna sig lika ensamma som jag har gjort! Det är inte vårat fel att vi mår dåligt! Vi behöver hjälp för att komma ur den onda cirkeln som panikångesten ger: isolering, skam, skuld, utanförskap, ensamhet, eventuella självskadebeteenden, daglig ångest, självmordstankar, mm. Jag hoppas att jag genom bloggen kan vara ett stöd för någon annan som behöver hjälp eller som bara behöver prata med någon, be om råd och dela erfarenheter. </span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Men som sagt, ibland önskar jag att denna blogg var anonym, så jag verkligen kunde skriva allt jag velat, inte hålla något inne. Jag väljer vad jag vill skriva om i bloggen nu, jag väljer att fokusera på min panikångest, men jag skulle</span><span style="font-family: Georgia;"> gärna vilja skriva så mycket mer. Men jag kan inte! För jag vill inte att alla som känner mig ska få reda på mina innersta tankar, mm. Det finns så mycket som är privat, som ingen annan behöver veta. Men tänk så skönt det vore att få skriva precis hur man </span><span style="font-family: Georgia;">känner! Alla tankar som är förbjudna, alla känslor som är förbjudna. Tankar och känslor man inte ens berättar för sina närmaste, man vill ju inte såra dom man älskar. Jag har många såna tankar och känslor nu, och det äter upp mig lite grann och jag känner att ångesten gror i mig mer och mer för varje dag. Jag behöver få ur mig skiten och har min psykolog som hjälper mig, men ibland känner jag att det inte räcker. Jag går till min psykolog 1 gång i veckan, men övrig tid är jag ensam med mina tankar och ibland är det svårt att hantera och sortera dom. </span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Därför skulle jag vilja skriva om det här, bara låta det rinna ur mig, men det blir för privat och jag är inte beredd att dela med mig av det. Men jag önskar att jag kunde det.....</span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span>Annahttp://www.blogger.com/profile/14288050699299050470noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-8214872999194619224.post-49652430129717114142014-08-22T11:30:00.003+02:002014-08-22T11:30:59.277+02:00Min mamma<span style="font-family: Georgia, "Times New Roman", serif;">Mamma, du är fantastisk!</span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Igår när jag gick och lade mig och sömnen vägrade infinna sig, så tänkte jag på dig.</span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Tårarna rann ner för kinden, återigen påmindes jag av rädslan för att förlora dig. Rädslan att du ska lämna mig. Min mamma som alltid ställt upp för mig och stöttat mig, offrat stora delar av sitt eget liv för att alltid finnas till för mig. Det finns inte tillräckligt många ord för att beskriva hur mycket jag älskar dig! Jag önskar att jag en dag på något sätt kan åtgälda åtminstone en del av allt jag är skyldig dig. Kanske nån dag blir du mormor, det hoppas jag att jag kan ge dig! Du hade blivit världens bästa mormor, precis som du är världens bästa farmor! Du hade blivit världens bästa stöd för en orolig dotter som då ska klara av en graviditet och en förlossning. Tänk vilken lycka om/när vi går ut på en promenad och mormor kör bebis i barnvagn och jag håller våra 2 små håriga gossar i koppel. <3</span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Älskade mamma, jag hoppas att vi får vara tillsammans länge länge.....</span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Älskar dig innerligt <3</span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span>Annahttp://www.blogger.com/profile/14288050699299050470noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8214872999194619224.post-65028424920450794412014-07-07T12:22:00.002+02:002014-07-07T12:22:51.548+02:00Samboprövan<span style="font-family: Georgia, "Times New Roman", serif;">Jag ska bli sambo! Om allt går som planerat med papper och dylikt så hyr jag ut min lägenhet i september och flyttar in till M och hans fina barn. </span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Scary, men fantastiskt på samma gång :)</span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Jag är livrädd! M är nog också lite rädd, men kanske inte lika mycket som jag....</span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Vi har pratat om det ett tag, och vi vill inget hellre än att bo ihop, men jag har ett stort bagage och det är inte direkt riskfritt att bo ihop med mig. M har också ett bagage, men det har ju alla såklart....</span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Jag har ingen aning om hur detta kommer att gå. Jag har bara varit sambo 1 gång tidigare, men det varade bara ett kort tag så det räknar jag knappt ;)</span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Jag har bott hos mamma och pappa så länge nu och är så beroende av dom att jag knappt ens kan tänka tanken på att bo nån annanstans! Men jag har varit med M varje dag nu i nästan 9 månader och jag kan inte tänka mig att inte vara tillsammans med honom varje dag, och då är valet inte så svårt :) </span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Jag tror ärligt talat att han är mannen i mitt liv <3 Ingen annan har nånsin älskat mig så mycket som han gör och jag trodde inte det var möjligt att hitta nån sån man. Jag trodde aldrig att någon man skulle kunna förstå mig så bra och acceptera mig som den jag är.</span><br />
<br /><br />
<span style="font-family: Georgia;">Han låter mig andas ut, han låter mig känna, han låter mig vara som jag är, han låter mig fungera så gott jag kan, han låter mig älska. </span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Han ger mig tid, han ger mig kärlek, han ger mig glädje varje dag, han ger mig skrattet, han ger mig lycka, han ger mig livet! Jag kan verkligen inte tänka mig ett liv utan honom...</span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Jag älskar honom innerligt <3</span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Vi har börjat planera för min inflytt nu, har börjat kolla på lite möbler vi ska köpa, mm. Jag ska snart börja packa min ner allt från min lägenhet, så nu är bollen i rullning :)</span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Jag hoppas innerligt att det går vägen, att han klarar av att bo med mig och alla mina bekymmer, att han inte tröttnar på mig när han inser att min vardag inte är riktigt som alla andras. Jag kan bara hålla tummarna för att det fungerar och att vi lever lyckliga alla våra dagar :)</span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span>Annahttp://www.blogger.com/profile/14288050699299050470noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-8214872999194619224.post-16825082287001969622014-07-07T11:55:00.001+02:002014-07-07T11:55:45.379+02:00Sjukpenning<span style="font-family: Georgia, "Times New Roman", serif;">Som jag berättade för ett tag sedan så blev jag ju utförsäkrad i mars och har under 3 månader varit delaktig i ett program genom arbetsförmedlingen som kallas Arbetslivsintroduktion. Jag fick under dom 3 månaderna a-kasseersättning. Arbetslivsintroduktionen tog slut i juni och jag ansökte återigen om sjukpenning. Fick besked nu i slutet av juni att jag är beviljad ny sjukpenningsperiod, vilket känns riktigt skönt. Nu slipper jag oroa mig för det. Nu har jag 1-2 år på mig att försöka bli så pass bra att jag kan börja jobba igen, kanske inte på 100%, men en del i alla fall. En stor sten som släpptes från axlarna. </span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Jag är sjukskriven fram till 31/12 nu. Läkaren sjukskrev mig 6 månader istället för 3 mån i taget som dom brukar göra. Det är så struligt med doktorer på Psyk i Krokslätt. Jag har under dom senaste 3 åren jag varit patient där haft 4 eller 5 olika läkare där. Man brukar få komma dit var tredje månad ungefär, så nu dom senaste gångerna har jag träffat olika läkare varje gång jag varit där! Det är verkligen inte bra. Som "psykpatient" är man ganska skör, jag kan ju dock bara prata för mig själv, men jag är i alla fall en skör patient och är i stort behov av trygghet i mitt privatliv men även när det gäller doktorer och framför allt när det gäller min psykiska hälsa/ohälsa. Jag är väldigt orolig när jag ska till läkare och därför är det skönt att känna att man har samma doktor som vanligt och att man slipper dra sin historia på nytt varje gång man går dit. Men som läget är nu så funkar det tyvärr inte så på Psyk i Krokslätt. Jag brukar tänka på dom patienter där som är mycket sjukare än vad jag är. Hur går det för dom med alla dessa olika doktorer? Kommer dom ens iväg dit när jag har så svårt för att ta mig dit? </span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Det är tragiskt att psykvården funkar så dåligt, det är så skört att lida av psykisk ohälsa och man behöver all trygghet man kan få, och speciellt ifrån läkarna som ska hjälpa patienten att må bättre. Jag hoppas verkligen att det blir bättre på Krokslätt snart, att dom hittar läkare som väljer att stanna kvar och inte tar in olika läkare som bara är där ett kort tag. Tyvärr är det vi patienter som får lida för det och ärligt talat så tror inte jag att alla klarar av den ovissheten att aldrig veta om man får behålla samma doktor eller få nya inför varje besök man gör där. Jag klarar det, för jag har världens bästa stöd av mina nära och kära, som följer med mig vart jag än ska om jag ber dom. Men alla har inte det! </span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Jag pratade med en kvinna en gång, och hon sa en väldigt bra sak. Hon sa något i stil med detta: " Tänk om man behandlar tex en hjärtpatient som man behandlar en psykpatient, då hade man knappt hunnit rädda en enda patient!" Hon menade allt detta med psykvården, att man knappt får nån hjälp, t om på psykakuten är det svårt att få hjälp. Tänk om en hjärtpatient hade fått vänta lika länge på att få hjälp som en patient med psykisk ohälsa, då hade nästan alla dom patienterna dött! Det ligger en hel del i det tycker jag. Jag förstår att det är svårt med psykisk ohälsa, det är inte lätt att förstå för andra som inte själv upplevt det, men det måste tas på lika stort allvar som alla andra sjukdomar. Det är lika viktigt att läka psyket som att läka tex hjärtat, jag tycker faktiskt det. Båda sjukdomarna kan annars leda till döden. </span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Som ni säkert förstår så brinner jag lite för det här med psykisk ohälsa, jag vill att det ska bli mer accepterat i samhället, och att personer med psykisk ohälsa slutar skämmas för att må dåligt och börjar prata om det! Annars kommer vi ingen vart! Vi måste hjälpa varandra! Att ha ångest eller liknade problem är jobbigt i sig, men att också känna sig så ensam som man oftast gör vid ångestproblem är verkligen hemskt! Ensamheten gör ångesten ännu värre, att alltid känna "att det verkligen inte finns en enda människa som förstår mig" gör ångesten tusen gånger värre. Så vi måste våga prata med varandra och säga att jag mår inte bra, jag behöver hjälp! Först då tas våra problem på lika stort allvar som andra sjukdomar....</span><br />
<br /><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /><br />
<br /></span><span style="font-family: Georgia;"><br /></span>Annahttp://www.blogger.com/profile/14288050699299050470noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8214872999194619224.post-27976125574824416552014-05-22T21:23:00.000+02:002014-05-22T21:23:12.044+02:00När det inte riktigt funkar....<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Jag brukar inte vara en sån som klagar så ofta på olika myndigheter och instanser, men jag blir matt och trött när dom inte sköter sitt jobb, och när ansvaret läggs på mig istället. Det är inte jag som ska göra deras jobb, och sen när man försöker få tag på någon att prata med så är det helt omöjligt. Då är det upptaget hela tiden eller så är personen på "tjänsteärende och återkommer på måndag, mm". </span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Jag blev utförsäkrad i mars och då blir man automatiskt med i ett såkallat arbetslivsindroduktionsprogram genom arbetsförmedligen under 3 månader. Mina månader är snart slut och jag ska gå över till sjukpenning igen. När månaderna närmar sig sitt slut så ska arbetsförmedlingen kalla till ett överlämningsmöte med försäkringskassan. Jag har inte blivit kallad till nåt möte ännu, och den 3 juni är det dags för ny sjukpenningsperiod. Jag försöker då ringa/maila min handläggare på AF men får då reda på att hon ska sluta och jag ska få nån annan, men hon vet inte vem. Jag försöker ringa och få tag på nån som kan hjälpa mig att boka ett möte, men det går inte. Min handläggare på FK har också försökt få tag på någon på AF men utan resultat. Varför? Vad är det för fel på AF? Varför ska jag som är sjuk, behöva lägga energi och ork på nåt som borde ske per automatik. Dom ser väl när min period är på väg att ta slut? Jag som sjukskriven för psykisk ohälsa ska inte behöva ta detta ansvar. Jag undrar hur dom som mår ännu sämre än mig klarar sig med allt detta strul från AF? </span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Jag blir irriterad och stressad över sånt här.....</span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Jag har fortfarande inte fått tag på någon, så jag har fört detta vidare till min kontakt//hjälp på SPIRA och nu har hon också mailat AF för att se om det händer nåt. </span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Det är helt otroligt att det ska vara så här komplicerat och det ska jag säga till dom om och när jag får tag på någon där. </span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>
Annahttp://www.blogger.com/profile/14288050699299050470noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-8214872999194619224.post-28891421298885953652014-04-23T11:23:00.002+02:002014-04-23T11:23:32.734+02:00Uppdatering<span style="font-family: Georgia, "Times New Roman", serif;">Det var väldigt längesen jag skrev nu. Det har varit mycket orosmoment och jag har varken orkat eller haft lust att blogga. </span><br />
<span style="font-family: Georgia;"></span><br />
<span style="font-family: Georgia;">I mars månad blev jag utförsäkrad. Mina sjukpenningdagar var förbrukade, vilket innebar att jag varit sjukskriven i över 900 dagar, ca 2,5 år. Det är min längsta sjukskrivningsperiod nånsin. Oftast har jag varit sjukskriven ca 1 år. </span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Det var många orosmoment nu när jag blev utförsäkrad, speciellt ekonomiska orosmoment. Jag trodde inte att jag var beviljad a-kassa, trodde jag jobbat för lite innan jag blev sjukskriven. Som utförsäkrad påbörjar man en så kallad arbetslivsindroduktion via arbetsförmedlingen. Man måste genomgå den i 3 månader innan man kan sjukanmäla sig igen och påbörja en ny sjukpenningsperiod. Är man inte berättigad a-kassa då får man en så kallad garantiersättning på 223 kr/brutto om dagen, vilket betyder att man får ut ca 3000 i månaden. Jag har en hyra på ca 4800 kr och sen övriga räkningar. Jag vart helt knäckt och visste inte hur jag skulle få det att gå ihop. Men som tur var så blev jag beviljad a-kassa och får ut ungefär lika mycket som jag fick i sjukpenning! Jag hade tur! I slutet av maj avslutar jag arbetslivsintoduktionen och hoppas att jag får ytterligare en sjukpenningsperiod. </span><br />
<span style="font-family: Georgia;"></span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Jag har under den här perioden också provat på ytterligare en arbetsträning, men det verkar inte som jag är riktigt redo för att arbetsträna. Jag och min kontakt på SPIRA har därför kommit fram till att jag ska göra en aktivitet istället, finns många olika grupper man kan vara med i genom SPIRA, tex cafe, träning, keramik, textil, mm. Det är liksom steget före arbetsträning. </span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Jag ställer alldeles för höga krav på mig själv och ha svårt att se arbetsträningen som en rehabilitering för att se vad jag klarar av. När jag går till arbetsträningen så jobbar jag, precis som jag alltid gjort. Jag sliter och vägrar att tex sätta mig och vila fastän jag behöver det. Jag vill inte att folk på arbetsplatsen uppfattar mig som lat, slö eller arbetsskygg. Jag vill vara duktig, göra ett bra jobb, känna att jag gör nytta, mm. Detta brukar innebära att när jag kommer hem är jag helt slut både fysiskt och mentalt och jag klarar inte riktigt av pressen, min prestationsångest. Detta blir en ond cirkel, det gör att jag känner ångest inför nästa arbetspass och dagarna innan passet blir väldigt ångestfyllda och jag känner att jag inte vill må sämre än vad jag redan gör. Jag behöver inte mer ångest än den som redan finns varje dag. </span><br />
<br />
<span style="font-family: Georgia;">Därför känns det mer viktigt nu att få min vardag att fungera utan ytterligare ett ångestpåslag. </span><br />
<br />
<span style="font-family: Georgia;">Min vardag ser annorlunda ut nu än vad den gjorde för 6 månader sedan. Jag lever i en kärleksrelation nu med en man som har barn. Det är inte lätt att komma in ny i en familj som har sina rutiner och regler. Det tar tid att anpassa sig, både för mig och för M och barnen. Man ska lära känna varann och veta hur den andre fungerar, det är inte lätt. Som tur är har M fantastiska barn som hela tiden varit glada för att M har träffat mig. Barnen gillar mig och jag dom :) Barnens mamma har också varit helt fantastisk mot mig, välkomnat mig från första stund hon fick reda på mitt och M:s förhållande. Jag har sagt många gånger till M, att hade inte hans ex behandlat mig som hon gjort utan att det istället hade blivit problem, antingen mellan henne och mig eller henne och M, eller att hon inte släppt in mig så som hon gjort i hennes barns liv, så hade jag aldrig orkat kämpa för min och M:s kärlek. Jag hade inte klarat av problem, när jag redan kämpar med min ångest varje dag. Så jag har haft en väldig tur, både att jag har hittat en sån förstående man som älskar mig så mycket som han säger att han gör, och att han så fina barn som tycker om mig och ett bra ex. <3</span><br />
<span style="font-family: Georgia;"></span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Inatt drömde jag en mardröm! I drömmen fick jag en panikattack och vaknade därför med panik, men jag lyckades lugna ner mig så jag slapp en attack i alla fall. Jag ville inte väcka M då han skulle upp och jobba. Men fy vad hemskt det är att drömma mardrömmar så! Innan man fattar att man bara drömt liksom. Alla känslor och rädslor i drömmen sätter igång verkliga symtom. Fruktansvärt!! Därför är jag trött idag, plus att jag vaknat 2 gånger av att M pratat i sömnen :) Han hade tydligen cyklat en terräng/hinderbana i natt sa han, haha :) Det hade jag hellre drömt än min mardröm ;( </span><br />
<span style="font-family: Georgia;"></span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Kram på er</span><br />
<span style="font-family: Georgia;"></span><br />
<span style="font-family: Georgia;"></span><br />
<span style="font-family: Georgia;"></span>Annahttp://www.blogger.com/profile/14288050699299050470noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-8214872999194619224.post-19733591250836730692014-02-10T12:27:00.000+01:002014-02-10T12:27:51.719+01:00Panikattack<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Jag har haft en hemsk panikattack! Det var för ca 2 veckor sedan uppe hos pojkvännen. Jag hade mått dåligt några dagar innan med mycket tankar och en del ångest (tryck över bröstet). Jag vill inte gå in på vad för tankar, känns väldigt privat, men en del oro och tankar över framtiden, mm. </span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Det är inte lätt att efter många år som singel och som sjuk helt plötsligt leva i ett seriöst förhållande med allt vad det innebär, och att dessutom träffa någon som har barn är en väldig omställning och inte så lätt att förhålla sig till. M har helt fantastiska barn och dom verkar gilla mig mycket, så allt har verkligen gått problemfritt när det gäller hans barn vilket känns väldigt skönt och bra. Men jag har liksom lite svårt att vänja mig vid att man ska ta hänsyn till andra och koncentrera och lägga fokus på andra än sig själv. Tyvärr så blir man väldigt egoistisk när man lider av min diagnos. Jag kan ju bara tala för mig själv, men jag har blivit väldigt självcentrerad och egoistisk under mina år som sjuk och det är tufft när man ska kontrollera allt och alla för att slippa sin ångest och panik. Så för mig är det lite svårt att släppa mitt fokus och min kontroll och bara ge mig hän och leva i nuet med M och hans barn. Jag övar på det och försöker så gott jag kan, men ibland klarar jag det inte och behöver vara för mig själv. M är helt fantastisk vid såna tillfällen, han ger mig alltid det jag behöver, som tid för mig själv tex. Jag trodde aldrig att jag skulle träffa någon som förstår och accepterar mig och min diagnos så som han gör. </span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Jag bestämmer mig ofta för att inte följa med M och barnen på olika grejer, jag känner inte riktigt att jag klarar av det ännu, men det kommer väl antar jag. Det finns ju fortfarande mycket saker som jag inte gör med M själv nu ens. Han får ofta åka ut själv och handla eller göra annat. Det är tråkigt, men det är så det är tyvärr. Det tar tid för mig att bli trygg med en ny person och det är bara tiden som kan avgöra när jag känner mig mogen. Vi har pratat om att gå på bio snart, och det är ska väl gå bra tror jag. Vi har snart varit ihop i 4 månader så det är väl dags för ett biobesök snart ;)</span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Jaja, åter till panikattacken då. Jo som sagt, jag hade mått dåligt några dagar och M hade ju självklart märkt det, så när vi gick och lade oss en kväll så frågade han var det var, och vi började prata och diskutera mina tankar och känslor. Vi var lite oense (vi har aldrig bråkat eller varit oense innan) och jag kände att trycket över bröstet bara blev värre och värre. Efter att vi pratat ca 20 min så eskalerade trycket över bröstet och jag kände att det blev svårare att andas och nu var paniken igång. Jag började hyperventilera och andningen gick ju ännu mer trögt pga det. Jag fick sån fruktansvärd värk i bröstet, det gjorde ont att andas och jag blev ännu räddare och jag började gråta hysteriskt. Jag satte mig upp i sängen och försökte få luft men det var svårt. Jag hade panik och vid detta läget var M rädd och visste inte riktigt vad han skulle göra. Han har berättat efteråt att han inte riktigt fick nån kontakt med mig när det var som värst och det skrämde ju honom naturligtvis, vilket jag kan förstå. Men i det läget när paniken är som värst så kämpar man bara för att överleva, det finns liksom inte någon annan som räknas i det läget (låter hemskt jag vet, men det finns ingen kraft till att tänka på nåt annat än sig själv och försöka stå ut med paniken). </span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Efter ett litet tag så lugnade det sig lite och jag slutade gråta, jag bad M hämta vatten till mig för jag var så torr i munnen och började må illa. Jag drack lite och lade mig ner igen och trodde att den var på väg att klinga av, den hade då varat ca 30 min. M kramade mig och det blev tyst och jag kände att han var på väg att somna, då satte det igång igen. Antagligen pga tystnaden och att han nästan somnade, kände mig ensam. Då kom illamåendet och magknipen. Då var det dags att stå emot magknipen, lärt mig genom min KBT att man egentligen inte alls är nödig utan bara magens sätt att reagera. Det är inte ok att gå på toa då! Jag ska vara i paniken, inte låta den vinna, vilket innebär att jag inte ska ge efter och sätta mig på toa. Det var illamåendet som satte igång oron i magen, det vet jag ju. Det har jag lärt mig! Illamående och yrsel är min värsta paniktrigger. Jag låg där och intalade mig själv att det bara är panik, inget annat. Det är bara panik i magen, du behöver inte gå på toa, mm. Så svårt att ligga och tänka så när man bara vill ge med sig och "skita" ut ångesten. Ni som har samma symtom som jag har när ni får en attack, ni fattar vad jag menar va? </span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Jag har ju alltid trott att en panikattack varat max 10 min. För mig har det alltid varit så, för när jag fått panik, med tex yrsel, svimningskänslor, mm så har jag ju alltid varit tvungen att gå på toa för då kommer diarrén och efter det så är paniken över. Det är enligt min psykolog att inte vara i paniken, att inte bearbeta den utan att man ger sig hän och avbryter den (man flyr), man kämpar inte. </span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Nu när jag inte ger mig hän, när jag inte flyr från den utan är i den så varar attackerna upp till 1h oftast. Så ja, visst är det skillnad på att fly från den eller kämpa emot den. </span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Och självklart så var det ju så att efter paniken så behövde jag ju inte alls gå på toa! Det visste jag, det har jag lärt mig nu, och jag är glad och stolt att jag faktiskt kan och vågar stå emot nu när magen kniper som värst. </span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Som sagt, attacken varade ca 1 h och efter det så var jag helt slut!! Jag somnade fort och på morgonen när M skulle gå till jobbet så hade jag ont i hela kroppen, varenda muskel värkte. Trycket över bröstet var kvar och jag var väldigt ledsen, jag grät en del dagen efter också. Men jag och M pratade om det och han var glad att han fick uppleva min panik, nu vet han hur jag har det och det blev lättare för honom att förstå vad som händer med mig när jag mår som värst. Det var en av mina absolut värsta panikattacker. Den värken över bröstet, när det gjorde ont att andas var ju helt fruktansvärt. Det är nu dom senaste panikattackerna jag har fått det trycket över bröstet, aldrig haft det som symtom innan. </span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Jag pratade med min psykolog om det och frågade honom varför jag fått nya symtom. Jag hade en teori om att eftersom jag genom KBT:n tränat bort rädslan för yrsel och illamåendet som är min värsta trigger, så har hjärnan hittat nåt annat symtom att "triggas" av. Han höll inte riktigt med om den teorin för dom har en term eller vad han nu kallade det inom psykologin som mer menar på att dom panikattackerna som sätter sig i magen (diarré) är (svårt att formulera för jag minns inte ordagrant vad han sa, men ska försöka) oförklarliga, att man inte vet vad det beror på att man får en panikattack, man kanske inte ens fattar att man har panikattack eller att man lider av en ångestsjukdom överhuvudtaget, medans dom sätter sig över bröstet är mer hanterbara och mer logiska, för där vet du oftast att det är panikattacker, du är medveten om att du har en ångestdiagnos och vet att ångesten ofta ger symtom såsom muskelspänningar (tryck) i bröstet. Låter flummigt, men kan inte förklara det bättre eftersom jag inte minns ordagrant vad han sa. Men ni som gått i terapi, har ni också hört detta? Känner ni igen er? Jag tycker det låter väldigt logiskt det min psykolog säger, och i mitt fall verkar det stämma. Han menar på att det är mycket "bättre" att få panikattacker som ger tryck över bröstet än dom attackerna som sätter sig magen, för attackerna i bröstet är mer logiska än dom i magen. Låter det väldigt flummigt och konstigt? ;)</span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Vore intressant att höra era åsikter runt detta! Kommentera gärna bloggen ni som har erfarenhet av panikångest, terapi och KBT. </span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>Annahttp://www.blogger.com/profile/14288050699299050470noreply@blogger.com21tag:blogger.com,1999:blog-8214872999194619224.post-14425699172276742092014-01-20T13:51:00.000+01:002014-01-20T13:51:49.733+01:00Händer mycket nu<span style="font-family: Georgia, "Times New Roman", serif;">Det var jättelängesen jag skrev nu :(</span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Det har hänt så mycket så kommer knappt ihåg allt som hänt :)</span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Det har varit jul och nyår. Julen var väldigt lugn i år. Bara pappa, mamma och jag. M kom förbi på jullunch också :) Sedan åkte han vidare och firade jul med sina släktingar.</span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Nyår tillbringade jag hos vänner till M. Det var en jättetrevlig kväll. Jag åt faktiskt lite grann ;) Framsteg!</span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Jag tillbringar nästan all min lediga tid med M och hans barn. Har sovit där nu ganska många gånger när han haft sina barn. Det funkar hur bra som helst. Jag tror att dom gillar mig och accepterar mig. Känns väldigt bra. Igår träffade jag mamman till barnen för första gången också. Jag var ganska pirrig, men det gick bra. Känns skönt att det är över nu. Nu har jag träffat alla personer i hans familj! Nu är det bara några av hans vänner kvar :)</span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Sen är det gjort, sen är det bara att slappna av! Förhoppningsvis :)</span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Nu har jag och M varit ihop i 3 månader. Känns mycket längre! Vi spenderar nästan all vår lediga tid tillsammans. Väldigt intensivt, men det känns samtidigt helt naturligt! Jag lever lite splittrat just nu, i en liten kappsäck, bär saker fram och tillbaka :) Vandrar mellan hans och mina föräldrars lägenhet :) Nu har jag helt plötsligt 3 adresser jag kan bo på, på samma gata :) </span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Nackdelen i terapisyfte är att jag inte är nånting i min egna lägenhet nu för tiden. Jag hade ju som exponeringsövning att jag skulle sova hemma själv i alla fall nån gång i veckan, men nu har det ju inte blivit så alls. Jag sover nästan jämt hos M. Har pratat med min psykolog om det och han tycker väl inte att det gör så mycket, för han säger att jag exponerat mig med så mycket annat nu sen jag träffade M. Jag har ätit i stora sällskap, mm.</span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Det är ju sant, jag har gjort massor som jag inte trodde att jag skulle klara av :)</span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;">M har t om åkt med oss till Värmland! Vi åkte upp till min bror en helg nu för lite sen. Resan dit var hemsk! Snacka om exponering! </span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Vi var tvungna att åka en torsdag eftermiddag pga M jobbade. Det var mörkt och det regnade hela vägen! Jag tog Atarax, men den hjälpte inte alls! Jag stod antagligen emot den! M körde och jag är inte så van att åka med honom i bil ännu så jag hade svårt att slappna av och släppa kontrollen. Vilket gjorde att jag skakade och började gråta istället för att somna! Jag fick panik! Men mamma satt med mig i baksätet och höll min hand och andades långa djupa andetag med mig. Efter en stund släppte det och det kändes bättre efter halva vägen (fastän vädret var detsamma). Det som är positivt med paniken jag fick är att det var en annorlunda typ av panikattack. Magen satte inte igång! Jag fick ingen hjärtklappning! Jag blev inte yr! Jag mådde inte illa! Dom vanliga symtomen kom inte! </span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Det som hände var att jag började skaka, blev väldigt torr i munnen och började gråta! Det varade i ca 30 min tror jag, sen släppte det. </span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Vi hade väldigt trevligt i Värmland, vi åkte pulka med Neo och gick på en liten shoppingtur och handlade gottgott i Delicato-outleten :) </span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Jag hade lite ångest däruppe.... mest på morgonen. Jag var väldigt orolig för att M skulle åka med dit och vi skulle leva så tätt ihop i 3 dagar. Vardagen liksom! När vi träffas så jobbar han ju oftast halva dagen och jag får den tiden för mig själv. Däruppe levde vi ihop hela tiden!</span><span style="font-family: Georgia;"> Det är jobbigt att dela vardagen med nån så, att han ska se min ångest och så. Det är bara mamma och pappa som vet hur min vardag ser ut, hur min ångest ser ut. Nu ska man helt plötsligt lämna ut sig så, bli så liten inför nån annan människa som betyder så mycket för en. Man vill liksom inte det! Man är väl kanske rädd att han se allt det där jobbiga och känna att han inte orkar leva med en person som är som mig, med min ångest och min ständiga oro. </span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Men det gick bra, och han tycker fortfarande om mig :)</span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Resan hem gick bättre, jag tog Ataraxen, mamma körde första biten så jag kunde slappna av lite bättre. </span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Vad har hänt mer? Jag kommer inte ihåg riktigt, men detta är dom "stora" sakerna som har hänt nu det sista.....</span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Min underbara vän, min "syster" har äntligen fått sin lilla flicka. Det har varit ett orosmoment dom 2-3 sista månaderna då hon legat inne på sjukhus pga riskabel graviditet. Men allt gick bra, och bebis och mor mår under omständigheterna bra! Helene, du är helt fantastisk, så stark, så modig! Du är min idol! Om jag hade hälften av din styrka så vore jag en helt annan människa! Jag älskar dig massor och saknar dig otroligt! Jag hoppas att ni snart får komma igen så jag får träffa dig! <3<3<3<3<3</span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Kram till er alla <3</span><br />
<span style="font-family: Georgia;"><br /></span>Annahttp://www.blogger.com/profile/14288050699299050470noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8214872999194619224.post-61101066852613689132013-11-22T13:59:00.000+01:002013-11-22T13:59:43.047+01:00Tiden går....<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Jag hinner inte blogga så mycket nu längre, tiden går så fort. Dagarna bara försvinner.....</span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Jag arbetstränar 2 dagar i veckan, har psykologbesök 1 dag, så dagarna går fort nu. Har inte lika mycket tid över till att blogga nu längre. Sen är det ju så att jag spenderar mycket tid med killen också, vi träffas alla dagar vi kan nästan.. Så det är ju inte konstigt att jag har mindre tid för bloggen nu. </span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Det har hänt ganska mycket dom senaste veckorna. </span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Mina biverkningar har blivit bättre, illamåendet är helt borta nu. Huvudvärken är kvar men jag tror inte det är en biverkning, jag var hos optikern och gjorde synundersökning och jag behöver glasögon på heltid. Hämtade glasögonen igår och nu känns det jättekonstigt! Allt vinglar, men det är en vanesak säger optikern......så nu får jag se om huvudvärken släpper snart.</span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Jag och M (pojkvännen) åkte till hans bror i fredags och kollade på fotbollen. Det var några andra kompisar till M där också och deras flickvänner. Det var första gången jag träffade hans bror och vänner. Jag var jättenervös innan, men jag hade verkligen bestämt mig för att följa med och vägrade låta ångesten och oron ta över! Vi var totalt 7 vuxna och några barn....</span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Det gick bra, det var jättegoa och lätta människor så vi hade en jättetrevlig kväll. Jag åt inte något där, jag klarar inte av sånt ännu.....men jag hade bett M förvana dom som höll i middagen att jag kanske inte skulle äta nåt, kändes bättre att säga som det var så dom inte trodde att jag var en bortskämd typ som inte åt den middag som serverades ;) </span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Jag åt lite sallad iallafall och lite chips senare på kvällen, det är ändå nåt! :)</span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Jag är glad att jag följde med, nu blir det ju bara lättare och lättare att träffa dom igen ;)</span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Det var ett stort steg för mig att trotsa ångesten och oron över att åka hem till nån man aldrig träffat tidigare, på en plats man aldrig varit förut. Den enda person jag kände var M och jag hade ingen lust att hänga som svans efter honom hela kvällen. Jag tycker att jag fixade det bra, jag pratade mycket med tjejerna och var nästan inte med M på hela kvällen. Så jag är nöjd, jag känner mig lite stolt :)</span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Vi körde t om hem några av hans kompisar till stan, så jag spenderade nog 40 min i bil också. Fram och tillbaka till stan i höstmörkret. Måste tilläggas att jag inte åkt bil med M innan den kvällen heller så det blev verkligen en afton med många exponeringar! :)</span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Nu i helgen ska jag och mamma baka lussekatter och pepparkakor, så det blir fullt upp här nu :)</span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Jag älskar advent, lucia och allt som har med julen att göra! </span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>Annahttp://www.blogger.com/profile/14288050699299050470noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-8214872999194619224.post-47519699086592004632013-11-04T15:07:00.000+01:002013-11-04T15:07:16.803+01:00Biverkningar<span style="font-family: Georgia, "Times New Roman", serif;">Jag har inte mått så bra dom två senaste veckorna :( </span><br />
<span style="font-family: Georgia;"></span><br />
<span style="font-family: Georgia;">När jag fick problem med urinrörskatarren så slutade jag med mina p-plåster pga att läkarna sa att dom kunde förvärra katarren. Jag slutade med dom och har varit utan plåster några månader nu. När katarren försvann så tyckte jag inte att det var nån idé att börja igen eftersom jag inte hade någon kille. Men nu när jag träffat kille så valde jag att börja igen och jag har fått jobbiga biverkningar! Kommer inte ihåg att jag fick såna förra gången jag började med dom, men klart det var några årsen och minnet är ju inte så bra ;)</span><br />
<span style="font-family: Georgia;"></span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Jag har haft huvudvärk varje dag i två veckor nu, men det värsta av allt är illamåendet! Jag läste nånstans att börja med preventivmedel (hormoner) är ju som att lura kroppen att vara gravid. Fy! Jag har ju aldrig varit gravid så jag vet ju inte hur det känns, men kan tänka mig att det är samma symtom säkert, men kanske inte att man mår riktigt lika dåligt när man äter preventivmedel som man gör när man är gravid. </span><br />
<span style="font-family: Georgia;"></span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Illamående och yrsel är ju det som triggar min ångest mest :( Så denna perioden har varit jobbig. Jag läste på bipacksedeln på plåstren att biverkningarna kunde bestå dom 3 första cyklerna ;( Alltså 3 månader med illamående och huvudvärk! Jag vart knäckt och helgen har verkligen inte varit bra. I fredags mådde jag illa hela dagen och mitt humör och min ångest blev nästintill ohanterbar. Jag drog mig undan från pojkvännen och sa att jag behövde lite tid för mig själv. När jag har ångest så klarar jag inte av nån närhet, jag klarar inte av när nån kramar mig eller vill vara nära, jag blir bara irriterad och får ännu mer ångest. Han är verkligen underbar och jag kan inte förstå att han är min :) Han förstod mig och gav mig tiden jag behövde. Jag träffade honom på fredagen en stund, men valde att sova hemma. Sen träffades vi inte alls på lördagen och det var bra för mig att få vara ensam. Igår sov jag hos honom och nu mår jag bättre igen. </span><br />
<span style="font-family: Georgia;"></span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Han har verkligen en förmåga att få mig på bättre humör :) Något av en konstform han besitter, inte många som kan få mig på bättre humör när jag är nere eller irriterad. Han är fantastisk! En annan sak jag tycker om med honom är att han avdramatiserar min diagnos och mitt beteende utan att för den sakens skull förminska mig eller nonchalera mina problem, det gör han aldrig! Svårt att beskriva men han får mig att se "problemet" mindre allvarligt, mindre katastrofalt om ni förstår vad jag menar. Lite med glimten i ögat och på det viset får han mig att skratta och bli på bättre humör och också må lite bättre. </span><br />
<span style="font-family: Georgia;"></span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Jag är verkligen glad att jag träffat honom, det har varit en intensiv period och vi har träffats mycket. Jag har haft lite svårt att hänga med psykiskt och fått lite "dippar", men det har aldrig berott på honom, det har berott på situationen och på hur jag mår. Jag har haft svårt att hantera att helt plötsligt ha en människa som tycker om mig och säger till</span><span style="font-family: Georgia;"> mig att han är beredd på att göra allt för mig. </span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Man är väldigt egoistisk när man lider av min diagnos och många andra diagnoser som handlar om psykisk ohälsa. Alltså inte egoistisk på det vis att man inte tänker på andra eller inte bry sig om andra, men man har en förmåga att alltid sätta sig själv i centrum, man blir självcentrerad, mycket beroende på att man vill ha kontroll på sin ångest och sin panik. Jag hoppas att jag blir mindre egoistisk med tiden nu under vårat förhållande, men han säger att han förstår mig och jag hoppas att jag har andra kvaliteter som gör det värt för honom att fortsätta tycka om mig. :)</span><br />
<span style="font-family: Georgia;"></span><br />
<span style="font-family: Georgia;">Vi har iallafall bestämt nu att vi är tillsammans, att vi är pojk-och flickvän ;)</span><br />
<span style="font-family: Georgia;"></span><br />
<span style="font-family: Georgia;"></span>Annahttp://www.blogger.com/profile/14288050699299050470noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8214872999194619224.post-62473887054699173282013-10-26T12:37:00.001+02:002013-10-26T12:37:04.872+02:00 Hänt mycket<div style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;">
Det har hänt en hel del sen jag skrev sist. </div>
<div style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;">
<br /></div>
<div style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;">
När det gäller killen jag träffat så rullar det på, vi träffas mycket och jag känner mig mer och mer trygg med honom. Han har träffat min familj och det känns jättebra :) Känns helt sjukt att vi bara känt varandra i 3 veckor, känns som vi känt varann mycket mycket längre. Jag börjar verkligen släppa in honom helt och fullt i mitt liv nu, vilket känns jättebra men även lite skrämmande fortfarande. Finns så mycket rädslor och tankar och det är inte lätt att dela med sig av allt sånt. Jag är ju en väldigt öppen person och pratar om det mesta, men att dela med sig av alla sina svagheter och tankar till nån som är så betydelsefull för en gör att man blir väldigt sårbar, och jag blir rädd för att han ska tycka samma om mig som jag själv gör. Att han ska se alla mina fel och brister och komma på att han inte vill vara med mig pga mitt paniksyndrom. Jag är ju inte som andra "normala" tjejer, jag kan inte göra allt som alla andra gör ;( Men det verkar inte som att han bryr sig om det, han säger att han tycker om mig jättemycket, så jag måste ju tro på det och låta honom själv bestämma vem han vill vara med ;) Jag har försökt varna honom från att vara med mig, men han lyssnar inte på det, så mer kan jag ju inte göra :) </div>
<div style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;">
<br /></div>
<div style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;">
Känns
så skönt och ändå så konstigt att ha nån som tänker på en jämt och
stöttar mig när det gäller såna svåra saker som att gå på begravningar. Han är så söt och peppar mig och får mig att må bra och klara av dom jobbiga sakerna. <3</div>
<span style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;"></span><div style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;">
<br /></div>
<div style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;">
Vi har haft besök en vecka av Ola, Lina och barnen. Har varit jättemysigt och vi har verkligen tagit vara på tiden och umgåtts mycket. </div>
<div style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;">
<br /></div>
<div style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;">
Vi var på begravning i onsdags :( Min farbror dog i slutet av september så det har varit tufft nu den sista tiden, pappa har varit ledsen. Det var en väldigt fin begravning och vi hade Neo och Neira med oss. Jag tog ansvar för Neo och han var jätteduktig, jag trodde inte att han skulle sitta still i 50 minuter, men det gjorde han. När det gäller mig själv så var jag väldigt orolig inför begravningen och trodde inte att jag skulle klarar av att sitta därinne i kapellet (därför jag tog ansvar för Neo, om han inte skulle kunna sitta still så kunde vi gå ut, eller om jag skulle få panik). Men det gick bra, jag var lite skakis i början men det släppte sedan. Jag är väldigt glad att det gick såpass bra som det gjorde och jag är jätteglad att jag fick ta farväl och lägga en blomma på kistan. Men nu får det vara slut på begravningar! ;(</div>
<div style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;">
<br /></div>
<div style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;">
I torsdags fyllde min prins Morriz 1 år! <3</div>
<div style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;">
Vi firade med ett bad för honom och Malte och jättegod gormetmat :) Det var jättegott ;)</div>
<div style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;">
<br /></div>
<div style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;">
Igår så hade jag och Sanna en heldag ihop, det var ett tagsen vi träffades nu (haft besök av Ola m familj). Vi åkte till Lager 157 och shoppade lite :) Vi tog en hamburgare och åkte och handlade lite mat och gott till kvällen. Vi kollade på Idol, åt pizza, färgade hår och ögonbryn och snackade massa :) Vi har verkligen roligt ihop och jag är så glad att jag har henne i mitt liv <3</div>
<div style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;">
<br /></div>
<div style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;">
Känns som om livet kanske håller på att vända nu, kanske är det min tur att må bättre nu? </div>
<div style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;">
<br /></div>
<div style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;">
<br /></div>
<div style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;">
<br /></div>
<div style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;">
</div>
<div style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;">
<br /></div>
<div style="font-family: Georgia,"Times New Roman",serif;">
<br /></div>
Annahttp://www.blogger.com/profile/14288050699299050470noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-8214872999194619224.post-57228619668933689532013-10-11T12:53:00.000+02:002013-10-11T12:53:41.367+02:00Jag har träffat någon<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Jag vet inte hur jag ska skriva detta inlägg, jag vet inte var jag ska börja, jag vet inte vad jag ska skriva, jag bara känner att jag måste skriva av mig för mina tankar är överallt just nu! </span><div>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span></div>
<div>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Ja det är ju som rubriken säger, jag har träffat någon, en kille....</span></div>
<div>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Det var inte alls meningen! Det bara hände ;) Eller bara hände? Nja, nä det var ju en dejt som skedde, men jag menar att det var inte alls det jag hade tänkt mig skulle ske just nu. Jag har ju fullt upp med mig själv, med att må bra/bättre, att jobba med mig själv och bara koncentrer</span><span style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif;">a mig på mig själv och på det som krävs för att jag ska kunna må bättre. Att dejta var inte med på den listan......</span></div>
<div>
<span style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif;"><br /></span></div>
<div>
<span style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif;">Så vad hände? Jo, jag var med på en dejtingsida, har varit länge, men har enbart sett det som ett tidsfördriv, en kul grej, att chatta lite. Min tanke har aldrig varit att dejta faktiskt och absolut inte genom den sidan (jag tycker den är otroligt oseriös). Jag var inte speciellt aktiv där, hade bara kollat mail men inte svarat, när det plötsligt trillade in ett meddelande som jag inte riktigt kunde låta bli att svara på ;) Han var så fruktansvärt rolig och han fick mig att skratta ;) </span></div>
<div>
<span style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif;"><br /></span></div>
<div>
<span style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif;">Vi chattade mycket, </span><span style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif;">jag berättade ganska tidigt för honom hur jag mår och att jag inte ville dejta. Han blev lite besviken men frågade om vi fortfarande kunde chatta och det ville jag ju såklart ;)</span></div>
<div>
<span style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif;">Vi fortsatte med det, och det kändes verkligen som vi hade samma typ av humor, vi pratade om allt, verkligen allt. Jag var som en öppen bok, och han med....Han frågade mig frågor på ett sätt som ingen annan gjort förut, det var precis som om han fattade hur jag mår...svårt att förklara här, men ett exempel är: </span></div>
<div>
<span style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif;">Jag hade en läkartid en dag klockan 13.00, och alla som känner mig vet att jag är väldigt orolig och nervös inför sånt och då äter jag aldrig något innan jag ska på såna möten eller liknande, pga min mage och kontrollen på ångesten. Jag fick ett sms av honom där det stod: "Fick du ätit något innan, eller var du alldeles för orolig för läkarbesöket?" Alltså, hur är det möjligt att efter den korta tiden vi hade pratat, kunnat sätta fingret på ett utav mina största problem? Han fattade verkligen hur jag kände....</span></div>
<div>
<span style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif;">Bara ett av många såna exempel som gjorde att det sedan blev helt självklart för mig att träffa honom. </span></div>
<div>
<span style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif;"><br /></span></div>
<div>
<span style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif;">Jag funderade ett tag och sen frågade jag honom om han ändå ville träffa mig, men jag var väldigt noga med att poängtera att det inte var en dejt ;) Jag träffade honom, och var faktiskt inte så jättenervös, det kändes som vi känt varann länge redan :) Vi pratade hela kvällen, kändes väldigt avslappnat och vi skrattade. Vi bestämde oss för att träffas igen, och det blev att vi träffades 5 dagar i rad, det var nog inte nåt som någon av oss hade tänkt från början. För varje dag som gick, ju mer bekväm och avslappnad blev jag. Vi kollade film, pratade, kollade på roliga klipp, lyssnade på musik, och pratade ännu mer.....</span></div>
<div>
<span style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif;">En utav kvällarna stannade jag hos honom ändå till 3.30 :) Blev sena kvällar, men vi lärde verkligen känna varann. Vi tog/tar det väldigt lugnt och det känns väldigt bra. </span></div>
<div>
<span style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif;"><br /></span></div>
<div>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Han säger att han inte märker på mig att jag mår dåligt, det enda han märker av är att jag inte äter när jag är med honom. Så är det, jag har väldigt svårt att äta med nytt folk och det tar lite tid innan jag blir trygg och så. Men det kommer sen när det gått ett litet tag....</span></div>
<div>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Jag säger att skälet till att han inte märker av att jag mår dåligt är för att han inte lever med mig i vardagen, det är då det märks. Men han kommer nog bli varse det sen om vi kommer fortsätta träffas....</span></div>
<div>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span></div>
<div>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Han får mig att skratta, han kramar mig, han är intresserad av att lära känna mig, han är omtänksam, han är snäll, han säger att han tycker om mig just därför att jag är den jag är, att jag är ärlig. Det skrämmer mig! Vad händer? Hur kan han tycka om mig, med alla mina problem? Man vill inte ha en flickvän som är som jag! Jag kommer inte kunna göra allt det som han vill, jag kan inte resa, det finns saker jag aldrig kommer kunna göra.....</span></div>
<div>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Jag har försökt säga det till honom att han inte ska tycka om mig, men han lyssnar inte riktigt på det örat märker jag ;)</span></div>
<div>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span></div>
<div>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Jag hade en dag här nu där jag drog mig undan från honom, jag fick lite panik. Jag blev helt förvirrad, visste inte vad jag kände, vad jag ville.....</span></div>
<div>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Pratade med min psykolog om det och han säger att det är som en mur jag bygger upp nu, att jag försöker hitta saker som gör att jag kan dra mig ur, så att jag inte släpper in honom för att sen kanske bli sårad och lämnad. Jag tror det ligger mycket i det. Jag är livrädd! Rädd för att tycka om nån, rädd för att nån ska tycka om mig, rädd för att inte motsvara förväntningarna han kanske har på mig, rädd för alla krav det blir om man inleder ett förhållande (att man måste göra saker, träffa hans familj, hans vänner, mm). Jag vet inte hur mycket jag klarar av, vilka krav jag kan leva upp till och vilka jag inte kan leva upp till. Allt bara snurrar i huvudet och det blev för mycket hos psykologen i onsdags och jag bröt ihop.</span></div>
<div>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span></div>
<div>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Då frågade min psykolog mig: "Hur mår du när du är med honom?" </span></div>
<div>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Jag log och sa att jag aldrig känt mig så bekväm med en annan kille som jag känner mig med honom, jag har aldrig skrattat så mycket med nån annan, jag har aldrig kunnat prata så om mina känslor och känt mig så förstådd med nån annan, jag har aldrig kunnat slappna av så med nån annan, så jag antar att jag mår ganska bra med honom. ;)</span></div>
<div>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span></div>
<div>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Vi har tagit några dagar nu utan att vi setts för att vi ska känna efter lite hur det känns och vad vi vill....jag behöver tänka lite och han med såklart. Vi hörs av varje dag, men vi träffas inte nu, det känns som rätt väg att gå, att ta det lugnt och verkligen känna efter innan vi går vidare. </span></div>
<div>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span></div>
<div>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Men jag tänker på honom massor, nästan hela tiden så jag antar att jag tycker om honom en hel del ;) </span></div>
<div>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Jag tror innerligt att han kan vara bra för mig, om jag bara vågar släppa taget och släppa in honom. Omtanke och trygghet är exakt det jag behöver i ett förhållande, och det är två utav hans absolut bästa egenskaper. Sen att han är den absolut roligaste person jag träffat är ju bara en bonus :) </span></div>
<div>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span></div>
<div>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span></div>
Annahttp://www.blogger.com/profile/14288050699299050470noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-8214872999194619224.post-55075518910737762622013-10-11T10:49:00.004+02:002013-10-11T10:55:20.502+02:00Världsdagen för psykisk hälsa<div id="ingress_rub_bild" style="border: 0px; font-variant: inherit; margin: 0px; padding: 0px; vertical-align: baseline;">
<h1 class="rub2" id="m101xwhzv8814WH_h1header" style="border: 0px; color: #111111; font-variant: inherit; font-weight: normal; line-height: 1.125em; margin: 0.375em 0px 0px; padding: 0px; vertical-align: baseline;">
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif; font-size: small;"><span style="font-style: inherit; font-variant: inherit; line-height: 1.125em;">Igår var det</span><i><span style="font-variant: inherit; line-height: 1.125em;"> </span><span style="font-variant: inherit; line-height: 1.125em;">Världsdagen för psykisk hälsa</span></i><i style="font-style: inherit; font-variant: inherit; line-height: 1.125em;">. </i><span style="font-variant: inherit; line-height: 1.125em;">Jag tycker det är viktigt att uppmärksamma detta med psykisk ohälsa, det är bland annat därför jag bloggar. Jag vill att vi som lider av psykisk ohälsa och som kanske känner skam och skuld för det slutar känna så! Det är inte </span><span style="font-variant: inherit; line-height: 1.125em;">vårat fel att vi mår dåligt!</span><span style="font-variant: inherit; line-height: 1.125em;"> Vi har ofta ingen aning varför just vi har drabbats av ångestproblem, men det är ju ofta yttre faktorer som påverkar oss. Vi får kämpa hela livet för att hantera och lära oss leva med ångesten. </span></span></h1>
<h1 class="rub2" id="m101xwhzv8814WH_h1header" style="border: 0px; color: #111111; font-variant: inherit; font-weight: normal; line-height: 1.125em; margin: 0.375em 0px 0px; padding: 0px; vertical-align: baseline;">
<span style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small; font-variant: inherit; line-height: 1.125em;">Min ångest är en daglig kamp för att göra saker som ni andra utan ångestproblem tycker är självklara saker,sånt som är rutiner för er där ni inte ens tänker, utan bara gör det. För mig kan det vara en kamp att bara kunna gå in i en affär och handla, gå promenader med hundarna, umgås med folk, träffa nya människor, gå till frisören, gå på bio,mm. Ja, allt sånt som är självklart för andra, det får jag och många med mig förbereda oss på i timmar och kanske dagar innan vi ens kan göra. Det är en fruktansvärt mental påfrestning att hela tiden tänka, att hjärnan hela tiden går på högvarv. Alla katastroftankar om varje liten grej eller uppgift som ska genomföras (att alltid tänka värsta tänkbara scenariot), att alltid ha kontroll, att alltid vara beroende av alla sina säkerhetsbeteenden man har byggt upp under åren för att ens klara av dagen och undvika panikattacker. </span></h1>
<h1 class="rub2" id="m101xwhzv8814WH_h1header" style="border: 0px; color: #111111; font-variant: inherit; font-weight: normal; line-height: 1.125em; margin: 0.375em 0px 0px; padding: 0px; vertical-align: baseline;">
<span style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small; font-variant: inherit; line-height: 1.125em;">Det går inte att förklara för folk som inte upplevt samma sak, men jag försöker förklara för personer i min närhet så gott det går iallafall om hur jag tänker och känner. Men man blir så frustrerad av att inte kunna förklara och att ingen riktig förstår hur man tänker. Det kan få en att känna sig väldigt ensam! Jag får många mail och kommentarer till min blogg där folk skriver till mig om just ensamhet, skam och skuld. Väldigt vanligt att folk känner sig dömda av andra pga sina ångestproblem och därför inte vågar berätta för andra om sina problem, vilket då gör att man hamnar i en väldigt ond cirkel där man väljer att isolera sig istället och det är ju livsfarligt för panikångesten och fobierna man har. Fobierna frodas ju mer man isolerar sig! Jag blev isolerad sommaren 2010, men inte pga skam och skuld (det var min agorafobi som blev ohanterbar för mig och rädslan för att få panikattacker blev för svår så jag vågade inte gå ut.) </span></h1>
<h1 class="rub2" id="m101xwhzv8814WH_h1header" style="border: 0px; color: #111111; font-variant: inherit; font-weight: normal; line-height: 1.125em; margin: 0.375em 0px 0px; padding: 0px; vertical-align: baseline;">
<span style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small; font-variant: inherit; line-height: 1.125em;">Jag har alltid fått fantastiskt stöd och hjälp av mina nära och kära, jag har aldrig haft nån i min närhet som skämts för mig! Alla har accepterat mig för den jag är, att jag ibland kanske inte kan göra vissa saker, eller att jag avbokar fester och liknade pga att jag inte kommer iväg för att ångesten blivit för svår. Jag är väldigt tacksam för att just jag har fått den familj jag har, mina föräldrar och mina två bröder som ALLTID ställt upp för mig! Dom har kört mig överallt, närsomhelst, för att jag inte klarat av att åka kommunalt. Dom har handlat för mig dom dagarna jag inte kunnat gå ut, pappa och mamma har kört och hämtat mig från jobb varje dag! Det är inte alla som har en sån familj som ställer upp så för en.... Jag vet att det inte är bra att ha fått skjuts överallt och så, men det fanns inget annat alternativ, hade det inte varit så, så hade jag aldrig kommit iväg nånstans. Så jag tror mamma och pappa har valt att göra så för att jag ens ska komma iväg och kunna jobba eller göra annat. Det har nog varit viktigt för dom att jag inte ska bli mer isolerad.</span></h1>
<h1 class="rub2" id="m101xwhzv8814WH_h1header" style="border: 0px; color: #111111; font-variant: inherit; font-weight: normal; line-height: 1.125em; margin: 0.375em 0px 0px; padding: 0px; vertical-align: baseline;">
<span style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small; font-variant: inherit; line-height: 1.125em;">Ibland får mamma höra av personer hon pratat med att mamma och pappa har varit alldeles för snälla mot mig, inte ställt några krav och så. Det är ju väldigt lätt för personer att tycka, tänka och ha åsikter om andra när dom själv inte vet vilken vardag vi lever i. Jag tror nog inte att en enda förälder som älskar sitt barn hade ställt krav eller inte tröstat sitt barn när paniken eller ångesten sätter in och när det syns i ögonen att det är en kamp mellan liv och död i det ögonblicket. Tror ni? </span></h1>
<div style="line-height: inherit;">
<span style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-variant: inherit; line-height: 1.125em;"><br /></span></div>
<div style="line-height: inherit;">
<span style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-variant: inherit; line-height: 1.125em;">Man ska verkligen akta sig för att döma andra människor när man inte har tillräckligt med fakta eller vet hur dom människorna lever. Man ska passa sig för att tro på hörsägen och rykten. Viktigt att bilda sig en egen uppfattning om folk! Det har jag lärt mig! Jag har också dömt människor genom rykten jag hört, det har nog alla gjort nångång. Men nu aktar jag mig väldigt noga för det! Vi har ingen aning om hur den människan mår på insidan!!! </span></div>
<div>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><span style="line-height: 18px;">Personer jag träffar och som jag berättat för om min diagnos säger ofta : "Men det syns ju inte alls på dig att du mår dåligt". Nä, precis, det syns inte utanpå hur vi mår inuti. Tänk på det! </span></span></div>
<div>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><span style="line-height: 18px;"><br /></span></span></div>
<div>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><span style="line-height: 18px;"><br /></span></span></div>
<div>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><span style="line-height: 18px;"><b>Jag bloggar för:</b></span></span></div>
<div>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><span style="line-height: 18px;"><br /></span></span></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjD9fcopE4FxZrikbmk7K-AWFHi98lrQi2Vfu7gL2NQEhQJp_b4kkmYx00QwUaDaF9Cvm4Dd2yFrT02cSYbFjUmv8MlV8mGSoNG69Y5sUqP8DnHHQWtYZ1VItGkpZLL11mDxR5f4_NAzVMj/s1600/logo_payoff_2012_rgb+(1).jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><img border="0" height="69" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjD9fcopE4FxZrikbmk7K-AWFHi98lrQi2Vfu7gL2NQEhQJp_b4kkmYx00QwUaDaF9Cvm4Dd2yFrT02cSYbFjUmv8MlV8mGSoNG69Y5sUqP8DnHHQWtYZ1VItGkpZLL11mDxR5f4_NAzVMj/s320/logo_payoff_2012_rgb+(1).jpg" width="320" /></span></a></div>
<div>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><span style="line-height: 18px;"><br /></span>
<span style="line-height: 18px;"><br /></span>
<span style="line-height: 18px;">Besök gärna </span><a href="http://www.hjarnkoll.se/" style="font-variant: inherit; line-height: inherit;">http://www.hjarnkoll.se/</a></span></div>
<h1 class="rub2" id="m101xwhzv8814WH_h1header" style="border: 0px; color: #111111; font-style: inherit; font-variant: inherit; font-weight: normal; line-height: 1.125em; margin: 0.375em 0px 0px; padding: 0px; vertical-align: baseline;">
</h1>
</div>
Annahttp://www.blogger.com/profile/14288050699299050470noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-8214872999194619224.post-17885474615148018362013-10-09T19:16:00.001+02:002013-10-09T19:16:20.702+02:00Psykologbesök<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Fy, idag är ingen bra dag alls....</span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Så mycket tankar och känslor som snurrar runt i huvudet och jag kan inte sortera dom. Det är kaos där inne ;(</span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Jag vill inte var sån här, jag vill må bra, jag vill vara normal. Jag vill kunna göra sånt som alla andra gör. Bo själv, jobba, kunna äta ordentligt (gå på restauranger, på café, hos kompisar), umgås med folk på normalt sätt utan tankar på min panikångest, min mage, mitt kontrollbehov, min fixering på att alltid veta var toaletterna och utgångar finns. </span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Jag vill inte leva med denna ständiga och alltid närvarande förväntansoron, dessa ständiga säkerhetsbeteenden för att få vardagen att gå ihop. Jag vill kunna göra spontana saker utan att ens behöva använda hjärnan, utan bara göra dom! Men det går bara inte, jag kan inte! Kommer det alltid vara så här?? </span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;">Vissa dagar blir dessa tankar så väldigt påtagliga och idag hos psykologen bröt jag ihop och började gråta. Jag klarar inte av att inte kunna sortera mina tankar, jag klarar inte av att dom flyger och far därinne och att jag inte kan hejda dom. Jag får panik och vill bara skrika stop! Jag vill hugga av mig huvudet i det läget, allt för att sluta tänka!! Jag vill bara vara helt tom i huvudet, jag vill inte tänka en enda tanke! Finns det nåt knep i såna lägen? Kanske nån typ av Mindfullness eller avslappningsskiva? Jag ska undersöka saken lite för jag klarar inte av den påfrestningen på min lilla hjärna....</span><br />
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Georgia, Times New Roman, serif;"><br /></span>Annahttp://www.blogger.com/profile/14288050699299050470noreply@blogger.com2