Nu börjar kampen, min värsta kamp hittills! Min cancerkamp!
Tänkt mycket på om jag ens ska lägga ut det här, men mitt sätt att läka och bearbeta saker har alltid varit att skriva, prata och att vara öppen och ärlig med hur jag mår och vad jag kämpat med. Men aldrig trodde jag att jag skulle behöva skriva ett sånt här inlägg. Kan inte ens ta orden i min mun, det går inte ens att ta in och greppa att jag har cancer. Det är för overkligt, för svårt att hantera. Det är SÅ mycket ångest! Och det där med ångest det kan jag! Det har jag haft hela mitt liv så den kampen har jag redan varit tvungen att ta.
Men denna kampen, hur ska jag klara denna?!
Jag har ingen kraft kvar, jag har lidit av olika ångestsyndrom i hela mitt liv som också gett mig fysisk smärta såsom tex Fibromyalgi och ME samt ett par saker till. Så jag tycker faktiskt att jag redan haft mitt helvete! Men mer ska väl mer ha?!
Så nu får jag bröstcancer också när jag precis börjat må bättre. Fått sambo, fått barn och blivit bättre i min ångest.
Jag kände en knöl i mitt bröst i början av april. Ringde vc direkt då jag blev orolig samt att det ligger bröstcancer i min släkthistoria.
Jag fick tid 2 veckor efteråt. Läkaren skickar remiss till mammografi och jag kommer dit ca 1 månad efter besöket på vc.
Dom tar bilder samt gör ett ultraljud. Läkaren säger att hon tror att det är bindvävstumörer (ofarligt och vanligt) men att prover måste tas ifall att.
Jag gör en biopsi där det tas vätska ur knölen och sen väntar jag på svar. Några dagar efter den så får jag en kraftig infektion så jag får äta pencillin i 10 dgr. Ytterligare några dagar efter första biopsin ringer dom från bröstmottagningen och säger att provet är för "luddigt" och jag behöver ta ett lite större prov då dom tar ut vävnad ur knölen.
1 månad av hemska smärtor, blåmärken och svullnad i mitt bröst.
1 vecka efter 2a biopsin ringer min dr på vc och frågar om bröstmottagningen ringt mig. Jag svarar nej för jag vet att det sista provet skulle ta ca 2 v och det hade bara gått 1 v. Hon säger att hon läst i remissvaret (från 1a provet) att dom misstänker en elakartad tumör! Cancer!
Läkaren ringer alltså mig på telefon när jag är ensam hemma och ger mig ett besked om misstänkt cancer. En patient som lidit av ångest i över 30 år! Hon har ju ingen aning om vad jag gör när hon lägger på luren. Jag kanske sväljer hela min burk stesolid eller hoppar ut från balkongen!!
Jag och min familj lever från måndag förra veckan till torsdag i total ångest och ovisshet! Jag bara gråter! Jag tänker att nu dör jag! Nu dör jag och ska lämna min 3 åring utan sin mamma!
På torsdagen får jag träffa en kirurg på Sahlgrenska som bekräftar att jag har bröstcancer! Hela världen rämnar, jag vill bara sjunka genom jorden. Jag bara gråter! Tar inte in så mycket mer, ordet cancer bara snurrar runt runt i huvudet på mig. Cancer=döden!
Det enda dom vet är att knölen är aggressiv och växer fort. Knölen är 2.5 cm och ska bort omedelbart. Jag får operationstid 1.5 v efter läkarbesöket, alltså nu på måndag ska den jäveln bort.
Dom ska ta den och en lymfkörtel. Som det ser ut och det dom sett så är det ingenting i lymfarna vilket är bra! Men tar en ändå för analys.
Sedan är det 1 månad ovisshet och väntan till jag kommer få svar på vilken typ av tumör det är och hur fortsatt behandling kommer bli. Förmodligen både cellgifter och strålning.
Det kommer också tas redas på om min cancer är genetisk. Är det den så tar dom båda brösten samt äggstockar/livmoder.
Jag hoppas ju såklart att den inte är genetisk men skulle det vara så så vill jag bara bli av med allt! Vill inte ha tillbaka det!
Det går inte ens att förklara vilket kaos jag har inom mig just nu! Ångest deluxe! Dödsångest! Alla typer av ångest och katastroftankar!
Tankar om hur jag ska klara det, hur jag kommer må, hur Magnus kommer må, min familj, min mamma, min pappa. Min dotter!!
Hur kommer jag klara vardagen?
Hur kommer jag klara behandlingar när jag redan är sjuk i min kropp?!
Hur kommer jag klara detta psykiskt?
Så många frågor, så många känslor.
Svårt att skriva detta inlägg för det blir så offentligt som det kanske inte skulle blivit på samma sätt annars, men jag har alltid varit ärlig och alltid pratat/skrivit om hur jag mår och hur jag känner och förstår inte hur jag skulle kunna hålla detta "hemligt". Folk kommer ändå se mig må dåligt, kanske se mig utan hår mm. Så det blir offentligt iallafall tids nog!
Det jag egentligen vill säga med detta inlägg är att, snälla undersök era bröst! Jag har alltid haft komplex för mina små bröst men nu är det nog så att dom små brösten räddat mitt liv! Hade jag haft större bröst hade jag aldrig känt denna knölen så tidigt!!
Det kan hända vem som helst!
Jag är 38 år! Ganska nybliven mamma, mitt i livet med familj och barn! Ta inget för givet, händer det mig så kan det hända dig!!
#fuckcancer #jaghatardigjävlaknöl
#kommerjagöverleva?
