Allt är tungt. Huvudet är tungt. Kroppen är tung. Allt känns tungt.
Min kropp är trött, så trött. Min hjärna är trött. Hela jag är trött.
Behöver luft, behöver andas. Vill inte hamna i det helveteshål jag en gång befann mig i.
Ensam, känner mig ensam.
Ensam i min smärta, ensam i min ångest.
Ångest är ensamhet.
Lätt att ta ångesten för givet. Har en bra period och tror att den är borta för gott. Sen kommer den som ett brev på posten och jag får återigen kämpa för att hålla den på distans.
Kämpa, kämpa, kämpa. Ständigt denna kamp. När ska jag få vila? När ska kropp och själ få ro?
Idag är det tungt, hoppas att det
snart blir lättare.
