I 5 dagar har vi haft så kallad föräldraraktiv inskolning, vilket innebär att vi som föräldrar har varit med hela dagar på förskolan. Vi har varit där mellan 9-13.30.
Vi har lekt, ätit och sovit/vilat på förskolan. Idag är första dagen som vi lämnar henne själv mellan 9-13.
Inskolningen när vi var med gick jättebra. Livia är självgående och nyfiken så hon har utforskat förskolan på egen hand. Har knappt märkt att jag och Magnus varit med. Första två dagarna kunde hon inte somna och hon åt ingenting. Dom sista dagarna åt hon litegrann och lyckades somna. Vi är väldigt nöjda med inskolningen, hon har varit väldigt duktig. Nu är det 1 veckas inskolning tillsammans med pedagogerna.
Pedagogerna är fantastiska, och förskolan känns verkligen bra. Jag tror hon kommer få det jättebra där och jag vet att hon har roligt. Hennes favoritleksak på förskolan är den röda gunghästen :)
Att lämna henne idag var fruktansvärt! Jag hade gråten i halsen hela vägen till förskolan och försökte bita ihop. Livia var glad och lämnades utan problem över till pedagogens famn. Jag blev ledsen och sa ett snabbt adjö och pussade henne, sen gick jag ut. Sedan bröt jag ihop och jag gråter fortfarande. Känns så hemskt att lämna henne! Känns som att jag sviker henne :( Att hon tror att jag inte vill vara med henne! Jag hoppas innerligt att det snart blir bättre.
Jag har inget val. Min kropp orkar inte. Detta är enda alternativet. Jag vet att hon kommer älska förskolan och pedagogerna där och alla sina nya vänner. Detta är det rätta, men varför känns det så fel? Varför är jag bara ledsen? Jag saknar henne varje sekund, varje minut.
Eftersom jag är sjukskriven 100% så har hon rätt att vara på förskolan full tid, men jag vill inte ha henne där fulla dagar, så tanken är att hon ska vara där mellan 9-14.30 sen när inskolningen är klar.
Det blir nog lagom för både henne och mig. Jag behöver tid för att framförallt vila min kropp men också tid för läkarbesök, sjukgymnastik mm.
Mitt älskade lilla barn! Du är på förskola pga att din mamma är sjuk, men också för att du ska få leka och vara med dina kompisar. Att du ska få vara ute i skogen och sparka i löven och leka i snön. Att du ska få den stimulans som jag inte kan ge dig.
Du är inte där för att mamma inte vill vara med dig! Jag vill vara med dig varje sekund och minut! Men det är inte bra för nån av oss. Vi måste få längta efter varandra!
Jag hoppas innerligt att det blir bra för oss båda!
Separationer är inte alls min grej, så fruktansvärt ångestladdat :(
Jag får sitta här nu och gråta några dagar innan jag har vant mig vid att vara utan dig några timmar.
Jag längtar tills klockan blir 13 så jag kan komma och hämta dig och mötas av världens vackraste leende. Mitt älskade lilla barn. Min fina flicka.
