Jag har inte mått så bra det sista. Vet inte riktigt vad det beror på, är nog många faktorer som spelar in. P-plåster (inte mått bra av dom), hela situationen med flytt (att man nu bor med barn halva tiden, vilket jag inte är van vid), konstant värk i min kropp, IBS (den har varit hemsk det senaste året), min oro och ångest, mm. Jag mår väldigt bra av att vara med M, men jag mår dåligt av annat som är runtomkring. Det är en extrem omställning att gå från singel till att helt plötsligt ingå i en familj med allt vad det innebär. Man har helt plötsligt ansvar för andra än sig själv. Det ställs krav på mig som jag inte hade förut. M ställer aldrig några krav på mig, men jag ställer krav på mig själv, vilket gör att stressen och pressen på mig själv blir större än den varit förut. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att jag ska må bättre, det har pågått så länge nu. Jag känner mig deppig, jag har extremt nära till gråt nu och min mage funkar inte....
Jag har dom senaste 5 månaderna haft ont i nedre delen av magen, underlivet. Speciellt i höger sida, runt äggstocken. Jag har också haft stänkblödningar och mått allmänt dåligt av mina P-plåster. Jag ringde till gyn i Krokslätt och rådfrågade dom och dom tyckte att jag skulle sluta med mina plåster och sen höra av mig om det inte blev bättre. Jag slutade med dom i oktober, men smärtan har inte gått över.
Jag ringde dom igen och ville boka tid men dom hade ingen tid att ge mig!
Jag väntade ytterligare ett tag.
Igår åkte jag in till gynakuten på Sahlgrenska och satte mig. Mamma följde med mig. det gick faktiskt ganska snabbt (inte så kul att sitta på akuten).
Jag träffade världens bästa doktor! En ung kille, yngre än mig var han! Kanske inte det roligaste man kan göra, att fläka upp sig i en gynstol inför en ung, manlig doktor direkt ;) Men jag kände ett enormt förtroende för honom när vi först pratade om mina problem. Jag berättade om allt, smärtan, min ångest, min IBS, mm.
Han kollade livmoder, äggstockar mm. Väldigt grundlig undersökning. Han hittade inget fel, allt så bra ut förutom mina tarmar! Han sa till mig att han aldrig hade sett en sån aktivitet på tarmar förut, han sa att det var en makaber syn ;( Inte konstigt att du har ont i magen/underlivet sa han! Han förklarade att tarmarna ligger som ett hölje över livmoder, äggstock,mm. Dom ligger precis ovanför och att det är i tarmarna jag har ont, inte i underlivet. Han tryckte med den ultraljudstaven på tarmarna och jag tror jag lyfte flera meter ur stolen! Den smärtan alltså! :(
Jag är ju givetvis jätteglad att det inte var nåt fel "där nere", men samtidigt är jag uppgiven över att min IBS är så svår just nu. Jag tycker att jag gör allt jag kan för att hålla magen lugn, men inget verkar ju funka nu :( Antar att det är stressen och pressen som måste bort, men jag vet inte hur det ska gå till ;( Jag kan inte hjälpa vad jag känner, hur mycket jag känner, mm. Jag gör allt jag kan, går till psykolog, har en psykläkare, sjukgymnast, tänker på vad jag stoppar i mig, mm. Vad mer ska jag göra?? :(
Som jag skrev så fick jag ett fantastiskt bemötande av doktorn på gyn, till skillnad från när jag ringde en vårdcentral i Mölndal där dom har en specialistläkare som jag har blivit rekommenderad av en vän att vända mig till. Där fick jag prata med en manlig sjuksköterska.
Jag har så länge jag kan minnas haft smärta i framförallt rygg (speciellt ländryggen), nacke, axlar och ben. Jag har alltid trott att jag varit otränad bara, men jag börjar misstänka att min långvariga ångestproblematik har gjort att jag fått kronisk smärta i kroppen. Jag vet att tex fibromyalgi är vanligt bland ångestpatienter och jag vill gå till doktorn för att testa mig för det, för att kunna utesluta det. Känns som jag har kronisk träningsvärk kan man säga. Svårt att beskriva på annat sätt. Jag är också väldigt trött jämt, har IBS (också ett vanligt symtom vid fibro), torra slemhinnor, problem med öron, mm. Mycket som tyder på fibro.
Åter till samtalet med sjuksköterskan ;) Jag ringer och presenterar mig och säger att jag vill träffa just denna doktor (ortoped). Jag nämner mina symtom och jag nämner också att jag lider av ångest. Det är då det kommer, ni vet det där nedlåtande sättet när dom pratar till dig som om du vore ett barn. Han säger " Ja, du vet att det där med ångest, det kan ju ge en massa olika symtom, det behöver inte vara någon direkt fysisk åkomma, det kan vara vanliga spänningar, mm, behöver inte alls vara nåt allvarligt!". Jag visste att det skulle komma, man är ganska van vid att bli kallad hypokondrisk av sjukvården och andra nu ;(
Han säger " Jag tycker nog du ska vända dig till din vc först där dom kan utreda dig, ta lite prover, berätta för dig om spänningar i kroppen och så".
Jag blir så jävla förbannad och jag vet att jag har power att kunna säga ifrån, så jag säger i lugn ton till honom, " Jo du vet när man har lidit av ångest så här länge som jag har gjort, i över 25 år så tror jag att jag har gjort allt för att kunna må bättre. Du vet att, jag har gjort alla dom där proverna du talar om ett antal gånger, jag har en läkare på Psyk i Krokslätt, jag har en psykolog jag går till 1 gång/vecka, jag har en sjukgymnast, jag har genomgått en ganska så tuff KBT-terapi, jag jobbar med min ångest varje dag! Tycker du ändå att jag ska söka mig till min vc först och sedan vända mig till er igen och se om jag kan få en tid till er doktor?
Han blir tyst en kort stund och säger sedan, " Jag ska titta när han har första lediga tid här" "Tack" säger jag :)
Fick en tid i slutet av november nu, så får vi hålla tummarna för att allt är som det ska.
Jag kan inte ens beskriva den känslan när han blir helt tyst i andra änden av luren! Samtidigt som jag känner mig oerhört kränkt och "liten" så känner jag mig stark, stolt och "stor". Kändes som att jag "satte honom på plats", att han/man kanske inte ska döma andra människor så fort dom säger ordet "ångest"! Jag är så jävla trött på det bemötandet vissa människor har när det gäller ångest!
Var ju en stor anledning till att jag startade denna blogg för att folk skulle sluta skämmas för sin ångest och kunna be om hjälp! Men jag förstår ångestpatienter som inte söker hjälp! Jag förstår att dom inte vill bli bemötta på detta sätt, att känna sig som skräp, att känna sig så fruktansvärt liten och bli så kränkt! Usch säger jag bara! Jag brinner verkligen för det här med bemötande, skam och skuld när det gäller ångest. Att dela mina erfarenheter och också höra andras historier och erfarenheter av sjukvård, chefer, mm. Hade varit intressant att jobba med såna här frågor!
