Samboprövan

Jag ska bli sambo! Om allt går som planerat med papper och dylikt så hyr jag ut min lägenhet i september och flyttar in till M och hans fina barn.


Scary, men fantastiskt på samma gång :)
Jag är livrädd! M är nog också lite rädd, men kanske inte lika mycket som jag....
Vi har pratat om det ett tag, och vi vill inget hellre än att bo ihop, men jag har ett stort bagage och det är inte direkt riskfritt att bo ihop med mig. M har också ett bagage, men det har ju alla såklart....
Jag har ingen aning om hur detta kommer att gå. Jag har bara varit sambo 1 gång tidigare, men det varade bara ett kort tag så det räknar jag knappt ;)
Jag har bott hos mamma och pappa så länge nu och är så beroende av dom att jag knappt ens kan tänka tanken på att bo nån annanstans! Men jag har varit med M varje dag nu i nästan 9 månader och jag kan inte tänka mig att inte vara tillsammans med honom varje dag, och då är valet inte så svårt :)
Jag tror ärligt talat att han är mannen i mitt liv <3 Ingen annan har nånsin älskat mig så mycket som han gör och jag trodde inte det var möjligt att hitta nån sån man. Jag trodde aldrig att någon man skulle kunna förstå mig så bra och acceptera mig som den jag är.


Han låter mig andas ut, han låter mig känna, han låter mig vara som jag är, han låter mig fungera så gott jag kan, han låter mig älska.
Han ger mig tid, han ger mig kärlek, han ger mig glädje varje dag, han ger mig skrattet, han ger mig lycka, han ger mig livet! Jag kan verkligen inte tänka mig ett liv utan honom...
Jag älskar honom innerligt <3


Vi har börjat planera för min inflytt nu, har börjat kolla på lite möbler vi ska köpa, mm. Jag ska snart börja packa min ner allt från min lägenhet, så nu är bollen i rullning :)


Jag hoppas innerligt att det går vägen, att han klarar av att bo med mig och alla mina bekymmer, att han inte tröttnar på mig när han inser att min vardag inte är riktigt som alla andras. Jag kan bara hålla tummarna för att det fungerar och att vi lever lyckliga alla våra dagar :)

Sjukpenning

Som jag berättade för ett tag sedan så blev jag ju utförsäkrad i mars och har under 3 månader varit delaktig i ett program genom arbetsförmedlingen som kallas Arbetslivsintroduktion. Jag fick under dom 3 månaderna a-kasseersättning. Arbetslivsintroduktionen tog slut i juni och jag ansökte återigen om sjukpenning. Fick besked nu i slutet av juni att jag är beviljad ny sjukpenningsperiod, vilket känns riktigt skönt. Nu slipper jag oroa mig för det. Nu har jag 1-2 år på mig att försöka bli så pass bra att jag kan börja jobba igen, kanske inte på 100%, men en del i alla fall. En stor sten som släpptes från axlarna.


Jag är sjukskriven fram till 31/12 nu. Läkaren sjukskrev mig 6 månader istället för 3 mån i taget som dom brukar göra. Det är så struligt med doktorer på Psyk i Krokslätt. Jag har under dom senaste 3 åren jag varit patient där haft 4 eller 5 olika läkare där. Man brukar få komma dit var tredje månad ungefär, så nu dom senaste gångerna har jag träffat olika läkare varje gång jag varit där! Det är verkligen inte bra. Som "psykpatient" är man ganska skör, jag kan ju dock bara prata för mig själv, men jag är i alla fall en skör patient och är i stort behov av trygghet i mitt privatliv men även när det gäller doktorer och framför allt när det gäller min psykiska hälsa/ohälsa. Jag är väldigt orolig när jag ska till läkare och därför är det skönt att känna att man har samma doktor som vanligt och att man slipper dra sin historia på nytt varje gång man går dit. Men som läget är nu så funkar det tyvärr inte så på Psyk i Krokslätt. Jag brukar tänka på dom patienter där som är mycket sjukare än vad jag är. Hur går det för dom med alla dessa olika doktorer? Kommer dom ens iväg dit när jag har så svårt för att ta mig dit?
Det är tragiskt att psykvården funkar så dåligt, det är så skört att lida av psykisk ohälsa och man behöver all trygghet man kan få, och speciellt ifrån läkarna som ska hjälpa patienten att må bättre. Jag hoppas verkligen att det blir bättre på Krokslätt snart, att dom hittar läkare som väljer att stanna kvar och inte tar in olika läkare som bara är där ett kort tag. Tyvärr är det vi patienter som får lida för det och ärligt talat så tror inte jag att alla klarar av den ovissheten att aldrig veta om man får behålla samma doktor eller få nya inför varje besök man gör där. Jag klarar det, för jag har världens bästa stöd av mina nära och kära, som följer med mig vart jag än ska om jag ber dom. Men alla har inte det!


Jag pratade med en kvinna en gång, och hon sa en väldigt bra sak. Hon sa något i stil med detta: " Tänk om man behandlar tex en hjärtpatient som man behandlar en psykpatient, då hade man knappt hunnit rädda en enda patient!" Hon menade allt detta med psykvården, att man knappt får nån hjälp, t om på psykakuten är det svårt att få hjälp. Tänk om en hjärtpatient hade fått vänta lika länge på att få hjälp som en patient med psykisk ohälsa, då hade nästan alla dom patienterna dött! Det ligger en hel del i det tycker jag. Jag förstår att det är svårt med psykisk ohälsa, det är inte lätt att förstå för andra som inte själv upplevt det, men det måste tas på lika stort allvar som alla andra sjukdomar. Det är lika viktigt att läka psyket som att läka tex hjärtat, jag tycker faktiskt det. Båda sjukdomarna kan annars leda till döden.


Som ni säkert förstår så brinner jag lite för det här med psykisk ohälsa, jag vill att det ska bli mer accepterat i samhället, och att personer med psykisk ohälsa slutar skämmas för att må dåligt och börjar prata om det! Annars kommer vi ingen vart! Vi måste hjälpa varandra! Att ha ångest eller liknade problem är jobbigt i sig, men att också känna sig så ensam som man oftast gör vid ångestproblem är verkligen hemskt! Ensamheten gör ångesten ännu värre, att alltid känna "att det verkligen inte finns en enda människa som förstår mig" gör ångesten tusen gånger värre. Så vi måste våga prata med varandra och säga att jag mår inte bra, jag behöver hjälp! Först då tas våra problem på lika stort allvar som andra sjukdomar....