Jag har haft en hemsk panikattack! Det var för ca 2 veckor sedan uppe hos pojkvännen. Jag hade mått dåligt några dagar innan med mycket tankar och en del ångest (tryck över bröstet). Jag vill inte gå in på vad för tankar, känns väldigt privat, men en del oro och tankar över framtiden, mm.
Det är inte lätt att efter många år som singel och som sjuk helt plötsligt leva i ett seriöst förhållande med allt vad det innebär, och att dessutom träffa någon som har barn är en väldig omställning och inte så lätt att förhålla sig till. M har helt fantastiska barn och dom verkar gilla mig mycket, så allt har verkligen gått problemfritt när det gäller hans barn vilket känns väldigt skönt och bra. Men jag har liksom lite svårt att vänja mig vid att man ska ta hänsyn till andra och koncentrera och lägga fokus på andra än sig själv. Tyvärr så blir man väldigt egoistisk när man lider av min diagnos. Jag kan ju bara tala för mig själv, men jag har blivit väldigt självcentrerad och egoistisk under mina år som sjuk och det är tufft när man ska kontrollera allt och alla för att slippa sin ångest och panik. Så för mig är det lite svårt att släppa mitt fokus och min kontroll och bara ge mig hän och leva i nuet med M och hans barn. Jag övar på det och försöker så gott jag kan, men ibland klarar jag det inte och behöver vara för mig själv. M är helt fantastisk vid såna tillfällen, han ger mig alltid det jag behöver, som tid för mig själv tex. Jag trodde aldrig att jag skulle träffa någon som förstår och accepterar mig och min diagnos så som han gör.
Jag bestämmer mig ofta för att inte följa med M och barnen på olika grejer, jag känner inte riktigt att jag klarar av det ännu, men det kommer väl antar jag. Det finns ju fortfarande mycket saker som jag inte gör med M själv nu ens. Han får ofta åka ut själv och handla eller göra annat. Det är tråkigt, men det är så det är tyvärr. Det tar tid för mig att bli trygg med en ny person och det är bara tiden som kan avgöra när jag känner mig mogen. Vi har pratat om att gå på bio snart, och det är ska väl gå bra tror jag. Vi har snart varit ihop i 4 månader så det är väl dags för ett biobesök snart ;)
Jaja, åter till panikattacken då. Jo som sagt, jag hade mått dåligt några dagar och M hade ju självklart märkt det, så när vi gick och lade oss en kväll så frågade han var det var, och vi började prata och diskutera mina tankar och känslor. Vi var lite oense (vi har aldrig bråkat eller varit oense innan) och jag kände att trycket över bröstet bara blev värre och värre. Efter att vi pratat ca 20 min så eskalerade trycket över bröstet och jag kände att det blev svårare att andas och nu var paniken igång. Jag började hyperventilera och andningen gick ju ännu mer trögt pga det. Jag fick sån fruktansvärd värk i bröstet, det gjorde ont att andas och jag blev ännu räddare och jag började gråta hysteriskt. Jag satte mig upp i sängen och försökte få luft men det var svårt. Jag hade panik och vid detta läget var M rädd och visste inte riktigt vad han skulle göra. Han har berättat efteråt att han inte riktigt fick nån kontakt med mig när det var som värst och det skrämde ju honom naturligtvis, vilket jag kan förstå. Men i det läget när paniken är som värst så kämpar man bara för att överleva, det finns liksom inte någon annan som räknas i det läget (låter hemskt jag vet, men det finns ingen kraft till att tänka på nåt annat än sig själv och försöka stå ut med paniken).
Efter ett litet tag så lugnade det sig lite och jag slutade gråta, jag bad M hämta vatten till mig för jag var så torr i munnen och började må illa. Jag drack lite och lade mig ner igen och trodde att den var på väg att klinga av, den hade då varat ca 30 min. M kramade mig och det blev tyst och jag kände att han var på väg att somna, då satte det igång igen. Antagligen pga tystnaden och att han nästan somnade, kände mig ensam. Då kom illamåendet och magknipen. Då var det dags att stå emot magknipen, lärt mig genom min KBT att man egentligen inte alls är nödig utan bara magens sätt att reagera. Det är inte ok att gå på toa då! Jag ska vara i paniken, inte låta den vinna, vilket innebär att jag inte ska ge efter och sätta mig på toa. Det var illamåendet som satte igång oron i magen, det vet jag ju. Det har jag lärt mig! Illamående och yrsel är min värsta paniktrigger. Jag låg där och intalade mig själv att det bara är panik, inget annat. Det är bara panik i magen, du behöver inte gå på toa, mm. Så svårt att ligga och tänka så när man bara vill ge med sig och "skita" ut ångesten. Ni som har samma symtom som jag har när ni får en attack, ni fattar vad jag menar va?
Jag har ju alltid trott att en panikattack varat max 10 min. För mig har det alltid varit så, för när jag fått panik, med tex yrsel, svimningskänslor, mm så har jag ju alltid varit tvungen att gå på toa för då kommer diarrén och efter det så är paniken över. Det är enligt min psykolog att inte vara i paniken, att inte bearbeta den utan att man ger sig hän och avbryter den (man flyr), man kämpar inte.
Nu när jag inte ger mig hän, när jag inte flyr från den utan är i den så varar attackerna upp till 1h oftast. Så ja, visst är det skillnad på att fly från den eller kämpa emot den.
Och självklart så var det ju så att efter paniken så behövde jag ju inte alls gå på toa! Det visste jag, det har jag lärt mig nu, och jag är glad och stolt att jag faktiskt kan och vågar stå emot nu när magen kniper som värst.
Som sagt, attacken varade ca 1 h och efter det så var jag helt slut!! Jag somnade fort och på morgonen när M skulle gå till jobbet så hade jag ont i hela kroppen, varenda muskel värkte. Trycket över bröstet var kvar och jag var väldigt ledsen, jag grät en del dagen efter också. Men jag och M pratade om det och han var glad att han fick uppleva min panik, nu vet han hur jag har det och det blev lättare för honom att förstå vad som händer med mig när jag mår som värst. Det var en av mina absolut värsta panikattacker. Den värken över bröstet, när det gjorde ont att andas var ju helt fruktansvärt. Det är nu dom senaste panikattackerna jag har fått det trycket över bröstet, aldrig haft det som symtom innan.
Jag pratade med min psykolog om det och frågade honom varför jag fått nya symtom. Jag hade en teori om att eftersom jag genom KBT:n tränat bort rädslan för yrsel och illamåendet som är min värsta trigger, så har hjärnan hittat nåt annat symtom att "triggas" av. Han höll inte riktigt med om den teorin för dom har en term eller vad han nu kallade det inom psykologin som mer menar på att dom panikattackerna som sätter sig i magen (diarré) är (svårt att formulera för jag minns inte ordagrant vad han sa, men ska försöka) oförklarliga, att man inte vet vad det beror på att man får en panikattack, man kanske inte ens fattar att man har panikattack eller att man lider av en ångestsjukdom överhuvudtaget, medans dom sätter sig över bröstet är mer hanterbara och mer logiska, för där vet du oftast att det är panikattacker, du är medveten om att du har en ångestdiagnos och vet att ångesten ofta ger symtom såsom muskelspänningar (tryck) i bröstet. Låter flummigt, men kan inte förklara det bättre eftersom jag inte minns ordagrant vad han sa. Men ni som gått i terapi, har ni också hört detta? Känner ni igen er? Jag tycker det låter väldigt logiskt det min psykolog säger, och i mitt fall verkar det stämma. Han menar på att det är mycket "bättre" att få panikattacker som ger tryck över bröstet än dom attackerna som sätter sig magen, för attackerna i bröstet är mer logiska än dom i magen. Låter det väldigt flummigt och konstigt? ;)
Vore intressant att höra era åsikter runt detta! Kommentera gärna bloggen ni som har erfarenhet av panikångest, terapi och KBT.
