Det var jättelängesen jag skrev nu :(
Det har hänt så mycket så kommer knappt ihåg allt som hänt :)
Det har varit jul och nyår. Julen var väldigt lugn i år. Bara pappa, mamma och jag. M kom förbi på jullunch också :) Sedan åkte han vidare och firade jul med sina släktingar.
Nyår tillbringade jag hos vänner till M. Det var en jättetrevlig kväll. Jag åt faktiskt lite grann ;) Framsteg!
Jag tillbringar nästan all min lediga tid med M och hans barn. Har sovit där nu ganska många gånger när han haft sina barn. Det funkar hur bra som helst. Jag tror att dom gillar mig och accepterar mig. Känns väldigt bra. Igår träffade jag mamman till barnen för första gången också. Jag var ganska pirrig, men det gick bra. Känns skönt att det är över nu. Nu har jag träffat alla personer i hans familj! Nu är det bara några av hans vänner kvar :)
Sen är det gjort, sen är det bara att slappna av! Förhoppningsvis :)
Nu har jag och M varit ihop i 3 månader. Känns mycket längre! Vi spenderar nästan all vår lediga tid tillsammans. Väldigt intensivt, men det känns samtidigt helt naturligt! Jag lever lite splittrat just nu, i en liten kappsäck, bär saker fram och tillbaka :) Vandrar mellan hans och mina föräldrars lägenhet :) Nu har jag helt plötsligt 3 adresser jag kan bo på, på samma gata :)
Nackdelen i terapisyfte är att jag inte är nånting i min egna lägenhet nu för tiden. Jag hade ju som exponeringsövning att jag skulle sova hemma själv i alla fall nån gång i veckan, men nu har det ju inte blivit så alls. Jag sover nästan jämt hos M. Har pratat med min psykolog om det och han tycker väl inte att det gör så mycket, för han säger att jag exponerat mig med så mycket annat nu sen jag träffade M. Jag har ätit i stora sällskap, mm.
Det är ju sant, jag har gjort massor som jag inte trodde att jag skulle klara av :)
M har t om åkt med oss till Värmland! Vi åkte upp till min bror en helg nu för lite sen. Resan dit var hemsk! Snacka om exponering!
Vi var tvungna att åka en torsdag eftermiddag pga M jobbade. Det var mörkt och det regnade hela vägen! Jag tog Atarax, men den hjälpte inte alls! Jag stod antagligen emot den! M körde och jag är inte så van att åka med honom i bil ännu så jag hade svårt att slappna av och släppa kontrollen. Vilket gjorde att jag skakade och började gråta istället för att somna! Jag fick panik! Men mamma satt med mig i baksätet och höll min hand och andades långa djupa andetag med mig. Efter en stund släppte det och det kändes bättre efter halva vägen (fastän vädret var detsamma). Det som är positivt med paniken jag fick är att det var en annorlunda typ av panikattack. Magen satte inte igång! Jag fick ingen hjärtklappning! Jag blev inte yr! Jag mådde inte illa! Dom vanliga symtomen kom inte!
Det som hände var att jag började skaka, blev väldigt torr i munnen och började gråta! Det varade i ca 30 min tror jag, sen släppte det.
Vi hade väldigt trevligt i Värmland, vi åkte pulka med Neo och gick på en liten shoppingtur och handlade gottgott i Delicato-outleten :)
Jag hade lite ångest däruppe.... mest på morgonen. Jag var väldigt orolig för att M skulle åka med dit och vi skulle leva så tätt ihop i 3 dagar. Vardagen liksom! När vi träffas så jobbar han ju oftast halva dagen och jag får den tiden för mig själv. Däruppe levde vi ihop hela tiden! Det är jobbigt att dela vardagen med nån så, att han ska se min ångest och så. Det är bara mamma och pappa som vet hur min vardag ser ut, hur min ångest ser ut. Nu ska man helt plötsligt lämna ut sig så, bli så liten inför nån annan människa som betyder så mycket för en. Man vill liksom inte det! Man är väl kanske rädd att han se allt det där jobbiga och känna att han inte orkar leva med en person som är som mig, med min ångest och min ständiga oro.
Men det gick bra, och han tycker fortfarande om mig :)
Resan hem gick bättre, jag tog Ataraxen, mamma körde första biten så jag kunde slappna av lite bättre.
Vad har hänt mer? Jag kommer inte ihåg riktigt, men detta är dom "stora" sakerna som har hänt nu det sista.....
Min underbara vän, min "syster" har äntligen fått sin lilla flicka. Det har varit ett orosmoment dom 2-3 sista månaderna då hon legat inne på sjukhus pga riskabel graviditet. Men allt gick bra, och bebis och mor mår under omständigheterna bra! Helene, du är helt fantastisk, så stark, så modig! Du är min idol! Om jag hade hälften av din styrka så vore jag en helt annan människa! Jag älskar dig massor och saknar dig otroligt! Jag hoppas att ni snart får komma igen så jag får träffa dig! <3<3<3<3<3
Kram till er alla <3
