Överlycklig

Igår åkte vi till Charlottenberg för att hälsa på min bror och hans familj. Äntligen fick vi träffa lilla söta Neira, hon är så fin och så väldigt lik sin underbara storebror ;)

Vi satt och pratade på kvällen och efter en stund så sa Ola att dom ville fråga mig något! Dom frågade om jag ville bli gudmor till både Neo och Neira!! Jag kunde inte ens svara för jag började gråta, mamma och pappa började också gråta!! Haha..
Jag blev helt överlycklig och skakis! Jag blev väldigt rörd och ärad och ska göra mitt absolut bästa för att vara en bra förebild för båda två.

Det betyder så otroligt mycket för mig! Jag har ju inga egna barn och kommer nog inte skaffa några heller, så detta betyder ju otroligt mycket för mig!

Nu är jag gudmor till tre underbara barn! Jag är gudmor till min bästa väns dotter Lisa också! Jag känner mig älskad och rörd över att deras föräldrar utsett mig till gudmor och förebild för deras barn. Jag ska göra mitt absolut bästa och älska dom för evigt.

♥♥♥

Värmland

Imon åker vi till Värmland och hälsar på lilla Neira och Neo, och Ola och Lina förstås ;) 

Vi stannar till på söndag, sedan måste vi åka hem för vi ska på begravning på tisdag. ;(
Min faster har dött ;(

Ska bli roligt att få ett miljöombyte och träffa min bror och hans familj :)

Så nu bloggar jag inte på ett par dagar, har fullt upp med Neo och Neira ;) <3<3

Kram

Någon älskar mig ;)

Jag är medlem i en sluten grupp på facebook, som handlar om panikångest och olika fobier. Det är en väldigt bra sida där man får stöd om man behöver av andra som känner och mår likadant som jag. Sanna är också medlem där och idag skrev hon ett inlägg där :) Jag måste dela med mig av detta för jag blev så glad! Hon är underbar min vän :)

Så här stod det:

En av livets rätt roliga och lyckliga historier:
För ca ett och ett halvt åt sen mådde jag jättedåligt, jag var deprimerad och hade ständigt återkommande panikattacker som var långa och intensiva. Livet kändes ganska meningslöst och som om det var såhär det skulle se ut resten av det med. Men så träffade jag Anna Blomgren. Jag satt en dag hemma och kände att jag måste få ett slut på hur jag mår, jag googlade på panikångest för att se om jag kunde hitta något intressant att läsa om detta helvete, kanske var det någon där ute som hade det likadant eller nån som visste hur man blev av med det. Den första länken jag fick syn på var Annas blogg, jag började läsa och kände igen mig så väl i det hon skrev. Jag fortsatte läsa och såg att hon hade skrivit om Göteborg, min första tanke var, bor vi i samma stad? Jag mailade Anna och det visade sig inte bara att vi bodde i samma stad utan mindre än en kilometer från varandra! Sedan den dagen i mars/april 2012 har vi varit oskiljaktiga! Hon har sedan den dagen varit min vän och kommit att bli min bästa vän dessutom! Vi känner varandra utan och innan och vet precis hur jävligt allt kan vara. Men vi delar så mycket mer, tankar, idéer och glädje! Jag önskar att alla här inne hade åtminstone en vän som Anna. För mig är hon helt ovärderlig och det största stöd jag har och nånsin haft.

Så till Anna: du är min bästa vän och jag älskar dig! Vi kommer alltid att vara vänner och oavsett vad så kommer jag finnas här för dig så som du så många gånger gjort för mig! Du är den bästa vännen man kan ha. Min "ångestsyster" ♡

Jag svarade henne att jag känner exakt likadant och att jag aldrig hade klarat detta året utan henne....

Vilken tur att jag har en sån fin vän <3
Jag är lyckligt lottad!

Neira

Den 12 juni kl 10.45 blev jag faster igen till en underbar liten flicka som heter Neira. Jag blev så lycklig att vi äntligen fått en flicka i vår lilla klan. Det behövs en liten tjej bland alla pojkar ;) Nu har jag fyra underbara brorsbarn ;)

Några dagar innan Neira föddes så ringde Lina (min brors sambo) till mig och berättade att om barnet blev en flicka skulle hon heta Anna i andranamn, efter mig och Linas gammelmormor :) Jag blev så glad att jag började gråta! Nu hoppades jag innerligt att det skulle bli en flicka, och när Ola ringde och berättade det så skrek jag av glädje! 

Det går inte att beskriva den känslan att min brors dotter ska bära mitt namn. Jag antar att Lina och Ola tycker att jag är en viktig person i deras barns liv, jag hoppas det iallafall. Jag är verkligen rörd och känner en enorm ära, jag tror inte dom förstår hur mycket det betyder för mig, hur älskad och behövd jag känner mig. Tack Ola och Lina!! Älskar er och era underbara barn massor <3 

Jag har två underbara brorsöner till, stora pojkar nu och jag älskar er precis lika mycket, Oskar och Viktor <3 <3

Vad vore livet utan barn? När man inte har egna barn så blir mina syskons barn väldigt viktiga och jag är så glad över min nära relation med mina brorsbarn. Jag hoppas att jag är viktig för dom också...

Nu efter midsommar åker vi upp till Värmland några dagar och hälsar på. Ska bli underbart att äntligen få hälsa på den söta lilla dockan som äntligen kommit, och underbara Neo <3
Vi ska bara mysa och vara ute i deras härliga trädgård, och jag ska lukta på bebis hela tiden ;) Finns ju ingen godare lukt än bebislukt :)


Här är lilla söta Neira <3
Ganska lik sin storebror kan jag meddela ;)

 

Nytt fysiskt symtom vid ångest?

Jag har aldrig nånsin känt tryck över bröstet vid panikattacker eller ångest. Alltid varit magen i första hand som "ballat" ur, och hjärtklappning, svettning, mm. 

Nu över helgen har jag haft ett tryck över bröstet, och det har varit lite tungt att andas. Jag har inte haft panikattacker, men jag har varit lite nere dessa dagar. Kom på kant med en kompis vilket gjorde att jag mådde riktigt dåligt och var ledsen, jag hatar att bråka med folk. Jag vet inte om det var det som gjorde att jag fick detta symtom, men det var obehagligt och jag vill inte känna så igen. 

Jag känner fortfarande lite tryck, men det är lite bättre idag. Jag hoppas att detta ger med sig snart, men jag kanske får räkna med att detta är ytterligare ett symtom jag kan lägga till på listan "panikattacker, ångest". ;(

Arbetsträning

Under tiden när jag mådde så dåligt så la jag tankar om arbetsträning på hyllan ett tag. Jag var ju inte alls redo för nåt och jag mådde alldeles för dåligt för att ens orka engagera mig i nåt annat än mitt välmående. 

När jag var och besökte min bror på hans jobb, (han jobbar på AD Bildelar i Sisjön), så jag till honom att ni får ju städa golvet, (detta var i vintras och massa fotavtryck på deras vita golv), men han sa att dom inte riktigt hinner med det. Då sa jag ; "Då ska jag börja arbetsträna här sen", som ett skämt. Sen grodde den tanken i mig och jag tog upp det med min bror och frågade honom om han skulle tycka det var ok. Det tyckte han och han frågade sin chef och han sa ja. Så efter sommaren så är det tänkt att jag ska börja arbetsträna där! Det känns jättebra! Känner ingen ångest inför det alls, bara glädje faktiskt. Men det är ju för att jag är trygg med min bror och det är enda anledningen till att jag valde den arbetsplatsen, för jag är inte direkt intresserad av bilar och bildelar, haha. Att Johan finns där hela tiden är enda anledningen till att jag börjar arbetsträna nu, jag hade inte klarat en arbetsplats som är helt ny och med nytt folk. Personalen på AD har jag träffat några gånger och alla är jättetrevliga så det känns verkligen jättebra. 

Nu äntligen kanske vinden vänder för mig ;)

Cystoskopiundersökning

Förra veckan gjorde jag min cystoskopiundersökning. Jag var väldigt nervös och orolig. Jag tog Atarax ca 1 timma innan vi åkte dit. Jag träffade doktorn och berättade för honom om mina symtom, jag sa till honom att jag tyckte att det var bättre nu. Han kollade, och undersökning gick bra, det var inte så farligt som jag trodde. Det sved mest bara till och var obehagligt, men min vestibulit är mer smärtsam än var denna undersökningen var. 

Han sa att allt såg bra ut, det var ingen inflammation kvar. Han sa att den läkt av sig själv, troligen med hjälp av mina trängningsplåster. Det kändes som 100 kg sten föll från mina axlar. Så himla skönt, nu verkar det som det kanske vänder för mig! Jag hoppas det! 

Perioden med denna inflammationen är den värsta jag upplevt hittills. Det går inte förklara för nån hur mycket ångest och oro jag hade. Jag levde ju som sagt på Atarax den perioden. Jag åt nästan ingenting, och när jag gick till doktorn så sa ju hon att det nästan var svältvarning på mig. Men nu har jag lyckats att äta upp mig lite, jag vägde ca 46 kg när jag var hos doktorn sist, nu väger jag iallafall över 50 kg. 

;)