Jag har befunnit mig i ett rent helvete enligt mina mått mätt, jag har aldrig mått så här dåligt i hela mitt liv som jag gjort nu det senaste.
Jag orkar inte ens skriva om alla läkarbesök och alla turer fram och tillbaka, men jag ska förklara lite kort vad som hänt.
Det började dagen efter senaste inlägget, alltså den 9 mars. På kvällen började jag känna mig kissnödig, jag kissade var 10:e minut men slutade inte vara kissnödig. Så höll det på hela den helgen, jag misstänkte att jag fått en urinvägsinfektion.
Gick till vårdcentralen och fick penicillin, men inget hjälpte. Gick tillbaka till doktorn och fick ett annat penicillin, men det hjälpte inte heller.
Jag började fundera på varför jag fick dessa problem med underlivet, och kom på att när jag var på gyn och fick diagnosen Vestibulit så gjorde hon ett ultraljud och på den ultraljudsmaskinen använder dom en kondom (vilket jag inte tål, men jag såg inte det, för jag låg och höll för ögonen för att undersökningen gjorde så ont!) Jag sa till henne innan när vi pratade att jag inte tålde kondom, att jag får urinvägsinfektion av dom. Så nu i efterhand ångrar jag att jag gick till gyn, för pga det har jag fått detta helvete istället. Antagligen är det en inflammation i urinröret (Uretrit) som jag har. Jag har fått en remiss till en urolog på Sahlgrenska där dom ska göra en cystoskopiundersökning, då dom går in med nån typ av kamera och kollar urinröret. Väntetiden är ca 2-3 månader :( Under tiden har jag fått utskrivet ett depotplåster som ska underlätta för mig pga täta trängningar. Dom hjälper mig ganska bra tycker jag, men är ändå kissnödig hela tiden, men kan vänta längre innan jag behöver tömma blåsan.
Jag vill också tillägga i detta inlägg att jag har blivit ganska illa behandlad pga min ångestproblematik, framförallt på gyn i Krokslätt. Jag har inte blivit tagen på allvar, det har känts som att dom trott att jag inbillat mig. Precis som att jag skulle söka hjälp och lägga mig frivilligt i en gynstol för att jag tycker det är roligt eller?! Min mamma var med mig på alla läkarbesök och det var inte bara på gyn dom behandlade mig på detta sätt, men där var det värst. Den bästa hjälpen fick jag när jag vände mig till gyn på Charlanderska, hon tog mig på allvar och skickade en remiss till en urolog!
Inte nog med den ångesten jag redan hade, så söker man hjälp och blir illa behandlad, det gjorde ju inte att jag fick mindre ångest precis!! Så hemskt alltså! Jag förstår verkligen att det inte är lätt att hantera/hjälpa personer med ångestproblematik, det är svårt för det är så abstrakt. Men man får inte behandla människor hur som helst ändå......Dom måste ta personen på allvar och lyssna och kanske ge en sån patient lite mer tid om man är orolig och har mycket frågor tex. Fy, jag hoppas att läkare blir bättre på detta med ångestproblematik :(
Att vara kroniskt kissnödig och sen ha ångest på det, är ingen bra kombination alls Jag mådde så dåligt att jag slutade äta och det enda jag gjorde var att gråta och leva på Atarax. Efter några dagar fick jag en vit beläggning på tungan och jag började få ont på den. Jag blev lite rädd och trodde att jag kanske fått svamp på tungan, så det var bara att ringa doktorn igen! Jag gick dit och tog lite prover och det var tydligen svältvarning på mig! Hon sa att om man inte äter så finns det celler på tungan som inte får jobba som dem ska och därför kan man få såna problem. Hon sa att det inte var svamp, hon trodde att om jag bara började äta så skulle det bli bättre. Hon var bra, för hon förstod sig på min ångest och förstod att det är svårt att äta när man mår så dåligt, men att jag skulle tvinga i mig för annars kanske jag skulle få följdsjukdomar! Jag blev rädd faktiskt! Jag hade gått ner ca 3-4 kg på bara ca två veckor och vägde vid detta tillfälle 48 kg. När jag kom hem började jag äta och har fortsatt äta ganska bra. Väger idag ca 51 kg. Jag började hantera ångesten lite bättre och dagarna blev bättre och bättre. Jag försökte intala mig att nu är det bara väntan som gäller, finns inget mer jag kan göra nu. Nu är det bara att acceptera att situationen är som den är och att hjälp är på väg, och att det absolut inte blir bättre av att inte äta!
Jag kände att jag behövde ett miljöombyte och det gjorde vi allihop i familjen (pappa och mamma). Det hade varit en månad av bara ångest och prat om kiss! Vi bestämde att åka till min bror och hans familj i Värmland, och ni alla som läser min blogg vet ju att jag hatar att resa och speciellt åka bil så många timmar, men jag kände att jag måste komma iväg och få prata om nåt annat och vara med Neo och busa...
Jag tog Atarax innan vi åkte och den resan gick så bra!! Den bästa resan ever! Jag kommer aldrig åka dit igen utan Atarax!
Vi hade fyra underbara dagar hos Ola och Lina! Vi åt god mat, lekte med Neo, pratade, spelade spel, mm. Jag mådde så bra där uppe och ville inte åka hem :(
Vi kom hem från Värmland för en vecka sedan och jag bestämde genast att jag ville åka snart igen! Så vi åker upp igen nu i början av maj! Jag längtar redan! Jag vill må så bra igen!!
Ja, det var lite kort om hur jag haft det senaste tiden......
Jag tror det värsta är över nu, den värsta ångesten är borta nu och jag kan leva någorlunda normalt igen.
Jag tog ett kort en dag när ångesten var som värst och skickade det till en kompis som stöttade mig under detta helvete. Tack Sanna <3
På kortet ser jag helt förstörd ut, gråtit hela dagen och inte ätit på över en vecka. Ser ut som jag är en patient tagen ur filmen "Gökboet", hehe. Det var nära några gånger att mamma och pappa ville åka in med mig till psykakuten (dom var maktlösa när jag vägrade äta, dom visste inte vad som skulle göra), men jag ville verkligen inte det.
Det jag vill säga är att jag skäms verkligen över det kortet för jag ser hemsk ut, men jag har ändå valt att lägga ut kortet här idag för att ni ska se hur ångest kan se ut. Jag vill att ni som är som jag ser att ni inte är ensamma om att må så fruktansvärt dåligt som man kan göra när ångesten är som värst. Jag vill att ni som aldrig upplevt sån ångest, eller ni som inte alls kan förstå er på denna problematik ser hur fruktansvärt det är och ni kanske tänker er för innan ni dömer personer med ångestproblematik.
