onsdag 13 februari 2013

Säkerhetsbeteende

Sist jag var hos psykologen så pratade vi en hel del om säkerhetsbeteenden. 

Att på olika sätt distrahera sig från situationer eller annat som är kopplat till panikattacker är vanligt hos panikdrabbade. Att distrahera sig är ett sätt att uthärda situationen och kan ses som en form av undvikande. Inom psykologin kallas det för säkerhetsbeteenden. Det ger en känsla av säkerhet för stunden, men är inte bra när man långsiktigt vill bli av med sina problem. 

Säkerhetsbeteendet förhindrar möjligheten att upptäcka och bemöta sina negativa automatiska tankar. Man förstärker och vidmakthåller rädslan på sikt eftersom man missar möjligheten att konfronteras med rädslan. Man hindrar sig själv från att upptäcka och dra erfarenheter av vad som skulle hända om man inte använde sig av säkerhetsbeteendet. Av den anledningen är en viktig del i behandlingen av panik att uppmärksamma och sluta med sina säkerhetsbeteenden. Först då kan man arbeta aktivt med rädslan och tankarna som är kopplade till den. 

Exempel på säkerhetsbeteenden är att ha med en person som känns trygg, att bära med sig ångestdämpande medicin eller en vattenflaska, att alltid veta var toaletten eller nödutgången är, att alltid köra i den långsamma filen på motorvägen med fläkten inställd på det högsta, eller vilken sak som helst som du tror kan skydda dig mot panikattacker eller den katastrof som du fruktar. 

Så länge du tror att det finns något som skyddar dig mot panikattacker kommer du att vara sårbar. Om du inte använde dig av säkerhetsbeteendet skulle du tro att du var förlorad. Du skulle förvänta dig en panikattack och förmodligen framkalla en. Det påverkar också din livskvalitet. Om du tex inte längre vågar motionera för att du är rädd för att få en attack så äventyrar du din hälsa mer genom att inte motionera än genom att få några panikattacker. Vad du än gör så ge inte efter för frestelsen att söka säkerhet genom att undvika situationer eller utföra olika säkerhetsbeteenden. Du kommer inte bli av med det du är rädd för, ångest och panik kommer istället att förfölja dig. 

Du kan inte lära dig att hantera motgångar och svårigheter eller få ett starkare  självförtroende bara genom att tänka på det. Du måste göra något som bevisar för dig att det inte är farligt och att du kan hantera situationen. Om du är villig att gå igenom ett övergående obehag investerar du i ett större självförtroende. Du kan lära dig att se panikattacker som obehagliga och jobbiga irritationsmoment, inte som katastrofer. 

"Källa: Ingen Panik av Per Carlbring"

Oj oj oj, jag har massa säkerhetsbeteenden och det är inte bra säger min psykolog. Något vi ska jobba en del med nu. Han vill att jag ska bli medveten om mina olika säkerhetsbeteenden och fokusera på mina känslor när jag använder mig utav dom. Mina olika "säkerheter" gör mig väldigt trygg för stunden och jag har väldigt svårt att tro att jag nånsin kommer klara av att göra mig fri från dom. Jag behöver dom för att få min vardag att gå ihop!! Annars faller allt känns det som! 

Här är några exempel på mina säkerhetsbeteenden:

*Har alltid 100% koll på var toaletter finns
*Har alltid en dricka med mig vart jag än går (förutom när jag går ut med hundarna)
*Har alltid min mobil med mig så jag alltid kan nå någon ifall det skulle hända något
*Har daglig intensiv kontakt med min vän och "ångestsyster" Sanna, hon finns alltid till hands på Whats app och jag "använder" mig av henne när jag är ute och är orolig, om jag ska göra något som gör mig nervös, osv. Frågan jag ställer henne på appen är oftast "Är du med mig nu? Hjälper du mig nu?"
*Mitt största säkerhetsbeteende är nog detta med maten! Att jag väljer att inte äta när jag ska ut och göra något, då känner jag att jag har kontroll på magen och ångesten. Äter jag inte, håller magen sig lugn = ärendet går bra!
*Kollar alltid bäst före datum på ALLA varor jag handlar (så jag inte blir matförgiftad)
*Använder mig av personer i min närhet för att fråga frågor där jag egentligen själv kan svaret eller där man kan tänka logiskt, tex om det står något i kylen som är öppnat (tex västkustsallad) och jag inte vet när den öppnades och därför inte vet om den är bra att äta, då frågar jag mamma eller pappa om jag kan äta den, säger dom ja så litar jag på dom och kan då äta produkten. Frågar jag inte så blir jag osäker och får ångest och blir orolig för att bli sjuk och då vågar jag inte äta den. Katastroftankar! 

Ett exempel till på detta är: När vi ska nånstans och har en tid att passa, tex psykologtid kl 15.00 och vi alltid åker 14.30 (och jag har aldrig kommit försent). Senast nu när vi åkte så sa pappa i bilen : " Oj är klockan redan 14.35, undra om vi hinner nu? Jag vet ju inte hur mycket trafik det är nu?" 
Då börjar det hända grejer i mig....." vaddå? Vi åker ju alltid 14.30! Vi hinner väl pappa? Det är väl klart att vi hinner pappa?! Jag blir orolig och stressad och grejer händer i kroppen. 
Pappa svarar: "Jo vi hinner säkert, och ifall det skulle vara så att vi blir lite sena så är det ju ändå din tid hos psykologen som blir mindre, du förstör ju inte för nån annan!"
Då lugnar jag ner mig litegrann och håller med. 
Detta är ju ett exempel där jag egentligen hade kunnat välja att inte använda mig av ett säkerhetsbeteende, utan faktiskt lita på min egen erfarenhet då jag vet att jag alltid hunnit när jag åkt 14.30. Men det är ett sånt invant beteende och SÅ svårt att ändra på! 

Jag har fler säkerhetsbeteenden än dom jag gett exempel på här, men om jag hade skrivit alla så hade detta inlägget aldrig tagit slut! 
Jag använder mig av mina beteenden varje dag, flera gånger om dagen! Jag tänker inte ens på att det är säkerhetsbeteenden! Det är ju mitt sätt att vara, det är ju jag, Anna! Vem är jag utan alla dessa beteenden?? 

Som ni förstår så har jag och min psykolog en hel del att jobba med, många beteenden som ska upphöra. Det kommer bli svårt att göra mig av med mina beteenden, och vissa tror jag aldrig att jag kommer bli fri ifrån, men säkert vissa! Jag ska försöka, men vilken utmaning alltså! 

Håll tummarna för mig!

Kram

4 kommentarer:

  1. Håller båda tummarna Anna!!
    Styrkekramar till dig!!
    Kram från
    Föredetta grannen Melinda:-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Melinda!

      Tack så hemskt mycket Melinda! Jag läser dina inlägg på facebook om hur ni barnmorskor har det och det är fruktansvärt! Jag hoppas att ni får det bättre snart! Håller tummarna för er alla!

      Svalen blev väldigt mycket tråkigare sen ni flyttade :(

      Hälsa Peter och era små killar!

      Kram Anna

      PS: Tack för att du läser min blogg

      Radera
  2. Hej Anna, intressant att läsa detta inlägget, jag har precis börjat diskutera samma sak med min psykolog. Jag tog upp det med henne själv eftersom jag börjar känna mej väldigt trött på alla mina säkerhetsbetéenden (vissa är mer som tvångssyndrom och ganska tidskrävande, typ måste tvätta händerna i ett visst antal sekunder osv). Det är ju verkligen inte lätt att släppa på sådana här saker, men samtidigt så är det en otrolig lättnad och frihetskänsla som infinner sej när man gör något utan "säkerhet" eller väljer att inte agera ut vissa tvångstankar. T.ex så tycker jag det är väldigt jobbigt att åka och handla (jag bor ensam), så jag brukade planera att storhandla en dag i veckan då min kille kunde följa med, eller då jag visste att han var hemma så han snabbt skulle kunna komma och hämta mej i affären om det blev kris. Men nu har jag istället börjat gå till affären när han är på jobbet (över en timmes resväg bort) så jag vet säkert att han inte kan komma och hämta mej eller ens svara i telefon om jag får panik, och då blir det ju liksom så att "vad som än händer" så får det helt enkelt vara ok. Jag säger till mej själv att om det värsta inträffar, typ om jag skulle svimma i affären eller så, så skulle ju nån av personalen hjälpa mej och se till att jag kom hem, folk är ju inte så taskiga att de bara skulle ignorera en om det händer nåt! Det hjälper i alla fall mej att tänka så - att föreställa sej all de värsta sakerna som kan hända, och inse att även om de händer allihop så är det faktiskt ok - visst blir det extremt jobbigt, läskigt, och obehagligt, men det är ok ändå, och det kommer att gå över.

    Det som jag inte har riktigt vågat utmana ännu är matexponeringen, jag äter heller aldrig innan jag ska nånstans. Det är svårt att bryta, ska bli spännande att se hur det går, för oss båda två! Lycka till med dina utmaningar framöver, och glöm inte att man kan alltid mycket mer än man tror! Men också att det är ok att inte alltid orka utmana sej själv hela tiden, man måste få vila lite också and ha lite "enklare" dagar.

    Kram,

    Åsa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Åsa!

      Tack för ditt inlägg! Ja detta med säkerhetsbeteenden är väldigt intressant men också väldigt jobbigt att ha ju. Jag är glad att jag inte har några tvångstankar och tvångsbeteenden faktiskt. Det verkar vara extremt jobbigt! Jag hoppas att du blir fri från dina snart!!

      Vad modig du är när det gäller handlingen! Verkligen imponerande! Det är just såna exponeringar och utmaningar vi måste göra för att till slut bli friska ju!

      Det med maten tycker jag är absolut värst! Jag förstår inte hur jag ska kunna bryta det beteendet! Så inrutat mönster, sån har jag varit hela livet liksom (förutom när jag har haft bra perioder). Jag hoppas att vi båda lyckas bryta det! Jag håller tummarna för dig!

      Vi tänker verkligen lika om detta med exponeringar och sånt. Ibland orkar man bara inte utmana sig själv, vissa dagar bara suger, då funkar liksom ingenting! Dom dagarna måste man ju faktiskt acceptera fast man inte vill. Man vill ju bara må bra!

      Kram Anna

      Radera