lördag 28 mars 2015

Det bor en liten bebis i min mage :)

Flera månader sedan jag skrev nu! Hänt massor!


Det bor en liten bebis i min mage :)


I oktober slutade jag med min P-Plåster, mest pga att jag mådde dåligt av dom rent psykiskt, men också för att vi pratat om att skaffa ett gemensamt barn.


I början av december började jag misstänka att nåt inte riktigt stämde. Mensen var några dagar sen men hade mensvärk så jag trodde mensen var på gång.
Jag hade under denna tid känt av lite halsbränna, vilket jag aldrig lidit av förut.
När mensen var ca 4 dagar sen sa jag till M att min mens aldrig nånsin varit så sen, den har knappt varit sen alls förut. Alltid haft väldigt regelbunden mens hur dåligt jag än mått i mitt liv.


Den 19 december köpte jag ett graviditetstest och jag väntade hela den dagen på att M skulle komma hem från jobbet. Han ville ju självklart vara med när testet togs.
Jag tog testet och lämnade det på toa ca 2 min. Mitt hjärta slog tusen slag och jag var helt uppe i varv. Jag kände som sagt på mig att jag var gravid!
När vi kollade stickan så var det ett VÄLDIGT tydligt plus! Jag fick alltså reda på att jag var gravid redan i vecka 4-5! Jag var helt chockad ändå när vi såg plusset och det var M också. Vi blev ju glada såklart, men jag blev samtidigt livrädd!
Jag var helt säker på att jag aldrig skulle träffa nån och ännu mer säker på att jag inte skulle få barn (fastän längtan efter ett eget barn alltid funnits med mig.)


När värsta chocken lagt sig ringde jag mamma och pappa och berättade. (Jag hade sagt att mensen var sen, så dom var lite förberedda). Mamma grät och pappa fattade ingenting (han förstår fortfarande inte att jag är gravid säger han, fastän magen börjar komma nu).
Jag berättade också för mina bröder och mina närmste vänner redan när jag tagit testet. Jag kunde bara inte hålla det inne!!! M ringde sin pappa och bror+svägerska och berättade för dom!  Alla blev glada och sa Grattis!
Vi väntade till ca vecka 11 innan vi berättade för M barn, andra kompisar och släkt mm.


Jag skrev in mig på MVC och var där i början av januari. Träffade en fantastisk barnmorska. Vi pratade länge om min psykiska ohälsa mm. Vi tog prover, allt såg bra ut.
Hon bokade in ett läkarbesök pga min diagnos och oro. Hon pratade om att hon skulle skicka en remiss till en Aurora-mottagning. En mottagning med specialiserade barnmorskor som behandlar kvinnor med förlossningsrädsla, ångest och oro, mm. Känns så bra! Jag kommer verkligen få all hjälp jag behöver genom mvc. Vilket bemötande av min underbara barnmorska! Känner mig väldigt trygg!


Veckan efter inskrivning fick vi ett läkarbesök! Jag och M var där och pratade om hur jag mådde, min rädsla och oro inför graviditet/förlossning mm. Väldigt bra samtal.
När vi pratat färdigt så frågade hon om vi ville se bebisen, och samtidigt konstatera att det faktiskt var en bebis i magen :)
Jag gjorde ett vaginalt ultraljud och där låg det lilla embryot :) Hen rörde sig livligt och hjärtat slog fort :) Bebis var då bara 27,8 mm (detta ultraljud gjordes i vecka 9-10)! Jättelitet! Jag blev beräknad födsel 24 augusti!
Den känslan när man ser ett embryo med små paddlar till ben och armar, den känslan går inte att beskriva! M har ju sett det förut, men för mig var det ju nytt. Vi fick två fina kort med oss hem! Ramade in korten ställde dom hos mamma och pappa så länge! Helt overkligt! Jag gick med ett leende på läpparna hela den dagen!


Jag var väldigt orolig i början av graviditeten, dels pga missfallsrisken men också på hur jag skulle må! Jag var väldigt orolig över att må illa! Illamående är min värsta ångesttrigger!
Veckorna gick och som tur var mådde jag inte illa en enda dag! Bara när jag var riktigt hungrig och det gick för lång tid mellan måltiderna.
Jag fick tidigt en jobbig nästäppa och den sitter i ännu. Gravidnäsa kallas det visst, så jag lever på nässpray dag och natt, men jag är tvungen för jag får panik av att inte kunna andas! Som tur är, är det inte farligt för bebisen att använda nässpray, men värre för min näsa då :) Idag blödde jag lite näsblod. Alla slemhinnor blir torrare under en graviditet och det märks verkligen.


Runt v 12 fick jag en ny uretrit (urinrörskatarr)! Antagligen pga torra slemhinnor. Förra uretriten jag hade så jag mådde jag ju så fruktansvärt dåligt psykiskt! Jag misstänkte först en urinvägsinfektion (vilket är vanligt vid graviditet), men jag lämnade prov och odlig på mvc och det var inte det, så då visste jag att det var en ny uretrit. Jag mådde inte särskilt bra, smärtor i underlivet och extrema trängningar. Men satte sig ju såklart på psyket denna gången också.
Min bm fixade en ny läkartid till mig. Var där i v 13, mamma följde med mig. Vi pratade och läkaren sa att jag inte fick använda dom plåstren jag blivit hjälpt av förra gången pga det är skadligt för bebisen. Jag var ganska knäckt, men var ju bara tvungen att ta det liksom, ville ju absolut inte utsätta bebisen för nåt! Hon sa att det oftast läker ut av sig självt, och det visste jag ju sen innan. Men det kan ta sån lång tid!! Flera månader om man har otur!


Innan jag gick därifrån så sa hon att jag kunde få se bebis igen! Jag gjorde nu ett vanligt ultraljud (på magen). Nu var bebisen ca 5,5 cm och dom små paddlarna hade nu växt till sig och såg ut som riktiga armar och ben. Bebisen rörde sig jättemycket!
Mamma grät! Blev nog mer verkligt för henne då att hon ska bli mormor!
Än en gång fick jag se våran bebis! Inte alla som får se bebis 2 gånger innan rutinultraljud som görs i v 18-20. Vissa får bara se deras bebis en gång. Även den dagen gick jag med ett leende på läpparna :)


När det gäller uretriten så fick jag jobba psykiskt med den denna gången! Jag fick jobba med min ångest och ställa in mig på att om jag har otur så kanske jag får dras med uretriten hela graviditeten, men jag klarar inte att ha ångest av den hela tiden också. Jag tog hjälp av min psykolog och har nu börjat acceptera den, nu tror jag faktiskt att den blivit lite bättre. Men jag är kroniskt kissnödig ändå, men nu är det nog bebisen och livmoder och allt som trycker på urinblåsa också, så det är svårt att avgöra om uretriten är borta eller inte. Men som tur är ångesten borta! Och nu kan jag lättare leva med detta!


Jag har ont i nedre delen av magen, känns som mensvärk men också som hugg i sidorna på nedre delen av magen. Kollade med bm och det är tydligen växtvärk och ligament som gör ont. Livmodern hänger i ligament (känns som gummiband) och när det växer så töjs dom ligamenten ut och det kan göra väldigt ont! Så det är ofarligt men obehagligt och kan tydligen hålla på hela graviditeten.


Jag är kroniskt hungrig! Min startvikt var 51,5 kg. Men dom första veckorna kunde jag inte äta/dricka socker, det bara frätte i munnen. Var så äckligt! Så jag gick ner dom första veckorna och när jag vägde som minst låg jag på ca 47 kg.  Det är först nu jag kommit upp till min startvikt. Nu är jag i vecka 19 och nästa vecka har det gått halva tiden!
Nu äter jag socker igen, men inte så mycket som förr! Jag äter dock hela tiden! Frukt, grönt, middag, lunch, mellamål, chips, mm. Pappa säger att jag inte gör annat än äter :)
Det går inte att stå emot hungern, vilket också är positivt för mina matfobier. Nu måste jag äta innan jag åker ut tex. Nu kan jag inte strunta i att äta, för då får jag blodsocker/blodtrycksfall. Så nu är det bara att säga till mina fobier att jag måste strunta i dom och äta för att jag och min bebis ska må bra! Och det funkar faktiskt! Min IBS är både sämre och bättre nu pga graviditeten. Jag har mycket gaser som gör ont, men jag har inga IBS-kramper/diarréer.


Jag har en del huvudvärk och dom första veckorna var jag väldigt trött. Jag har ont i min kropp (men det har ju alltid ändå), uretriten, nästäppan, men annars mår jag ganska bra! Psykiskt mår jag nog bättre.Jag upplever väldigt lite ångest nu! Det är en väldigt speciell känsla när man ser att magen börjar växa. :)
Jag känner mig lugnare på nåt sätt, svårt att förklara känslan. Jag är självklart orolig för resten av graviditeten, förlossning mm men känner att jag får ta det succesivt. Inte ta all oro på samma gång! Och det har funkat hittills.....


Nu på tisdag ska vi på RUL (rutinultraljud) på Östra sjukhuset! Då ska dom kolla så bebis mår bra, dom gör en typ av scanning, kollar hjärnan, bål, gomspalt, mm. Jag hoppas innerligt att vi väntar en frisk bebis! Är orolig men känns även väldigt spännande då vi ska ta reda på om det är en hon eller han! Jag känner på mig till 99% att det är en pojke därinne!
M tror också pojke. Bara en kompis till mig som tror flicka, så dom flesta tror pojke. Men på tisdag vet vi förhoppningsvis!


Ett spännande år framför oss nu och jag längtar tills vi har våran bebis hos oss! <3




                                      Ganska tydligt plus :)






                                      Ultraljud v 9-10 :)

Bild från i torsdags

9 kommentarer:

  1. Svar
    1. Hej
      allt ok med graviditeten och med dig?
      Följt din blogg eftersom jag har samma problem med ångest och släng av uretrit

      Radera
    2. Sent svar! Graviditeten gick ok. Uretriten gav med sig efter några månader. Fick svåra foglossningar i mitten av graviditeten men det gick ok. Förlossningen blev inte som jag tänkt mig men det gick bra till slut.

      Radera
  2. Å vad häftigt! Grattis! Hälsningar Marielle

    SvaraRadera
  3. Stort grattis!! <3
    Nu börjat ett nytt liv för er, där man får sätta sig själv åt sidan några år, det gör gott för ångesten också faktiskt. Man får annat att fokusera på:)

    SvaraRadera
  4. Hej
    hur har det gått? Följer din blogg men inga inlägg på länge
    med vänlig hälsning jennie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej
      Jo det går bra. Fullt upp men ska försöka skriva ett inlägg snart!

      Radera